Jag tror att jag glömde något..

Nu är vi hemme igen i alla fall. Har varit det i fyra dagar. Jag börjar först nu inse hur stor del av mig som stängdes av under vistelsen på barnhemmet. Hur mycket av det som man har upplevt och känt där kommer att slå emot en nu. Nu när man sitter trygg med alla tio fingrar och tio tår intakta här hemma. Det enda som man glömde att packa ner den där dagen när allt gick för fort var den bit av sitt hjärta man gav bort. En bit som man kommer behöva åka tillbaka och leta efter. Man har en skyldighet att göra det, inte bara mot sig själv utan kanske framför allt mot de där barnen som under tre månader lutade sig mot en, grät ut hos en och delade sitt liv med en.

Hela världen har svikit dessa barn. Till och med de som älskar dem mest har svikit dem. Världen har svikit dessa barn och ändå hade de styrkan att lita på oss. Jag tänker inte bli den människa som sviker det förtroendet. Inte igen.
De här barnen är just det, bara barn. De är precis som de flickor och pojkar som vandrar på gatorna här hemma i Sverige. De är lika nervösa som du eller jag inför en presentation i skolan, de gråter när de slår sig och blir generade när de tappar tallin inför hela skolan under lunchen. Bara barn och tonåringar utan någon som älskar dem tillräckligt mycket för att hålla om dem när tårarna rinner, osäkerheten blir överväldigande eller den inre pressen att prestera håller på att slita dem i stycken. Själva tampas de med samma problem som du eller jag, enda skillnaden är att de är totalt ensamma. Totalt ensamma. Ensamma till och med när de är omgivna av sina 83 syskon.
De här barnen behöver människor som inte sviker dem, som visar dem att de är lika alla andra barn. Vi tänker inte svika. Inte igen.

Josefine

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
bloglovin
bloglovin
RSS 2.0