Öppet brev till Adoptionscentrum

Hej!
.
Det har kommit till vår kännedom att representanter från Adoptioncentrum åkte ner till barnhemmet från den tionde mars till den sextonde mars i år. Ni ska då ha varit i kontakt med bland annat Secretary och barnhemmets Guardian the Parliament Member (PM) Pyrimohan Mohapatra.
.
Vi har informerat  er om grava missförhållanden på barnhemmet i mer än ett och ett halvt år. Vi har även berättat för er vilken inverkan ert arbete och närvaro, i egenskap av stor bidragsgivare och viktig internationell kraft, har på situationen på barnhemmet. Vid flertalet tillfällen har vi påpekat att ert fortsatta samarbete med de män som i detta nu undersöks för grov barnmisshandel, förskingring av pengar och sexuella övergrepp mot barn och personal legitemerar deras agerande. Varför ska indiska myndigheter agera mot män som förgriper sig på barn och personal när en stor internationell människorättsorganisation väljer att samarbeta med dem?
.
Vi har därför åtskilliga gånger bett er att stödja vår anmälan till den instution i Indien som arbetar med brott mot mänskliga rättigheter, NHRC. När inte detta var möjligt bad vi er att förhålla er passiva i ert samarbete med barnhemmet tills en oberoende utredning inletts och avslutats. Vår första anmälan skickades in våren 2011. Vid samma tidpunkt som utredningen inleddes, utförd av den lokala polisen, åkte en representant från Adoptionscentrum ner till barnhemmet. Denne visade genom sin närvaro och sina uttalanden till barnhemsledning och det politiska toppskicktet i Orissa, i form av PM Pyarimohan Mohapatra, sitt fortsatta stöd för ----- och Pyrimohan Mohapatra. Utredningen lades ned utan att våra vittnesmål ens hade kommit fram till Indien. De problem som kom av er inblandning nämns i PVCHRs öppna brev till Indiens premiärminister(http://www.pvchr.net/2012/05/open-letter-to-prime-minister-of-india.html).
.
Nu, ett år senare, har en andra utredning inletts. Detta efter att 16 barn den 10 mars i år hotade med att ta sina liv framför tåget ifall ingen lyssnade till dem. Det är en utredning som inletts efter att barnhemmets personal gjort en anmälan om sexuella trakasserier och övergrepp(http://articles.timesofindia.indiatimes.com/2012-05-10/bhubaneswar/31654699_1_sexual-harassment-women-staff-orphanage).
.
Trots er vetskap om situationen på barnhemmet och hur ert samarbete påverkar denna situation valde ni att åka till barnhemmet våren 2012. Med er tog ni två åttondeklassare från Nacka skolorna som samlar in pengar till barnhemmet. Att ni försätter två högstadieelever i en sådan situation utan att ha informerat dem eller deras föräldrar om det faktiska läget är helt oförsvarbart. Ert agerande gentemot barnhemmets barn och dessa två unga är för oss helt oförståeligt.
.
Vi skriver "er vetskap" då vi anser att vi måste utgå från att ni ger ert fulla stöd till barnhemmets ledning medvetna om de övergrepp som de utsätter barn och personal för. Om inte våra vittnesmål anses vara alarmerande nog, om inte barnhemspersonals rop på hjälp anses trovärdiga så måste väl 16 barns direkta reagerande på en desperat situation vara bevis nog för att något är allvarligt fel på barnhemmet?
.
Vidare, att PM Pyarimohan Mohapatra, en av era högt värderade kontakter på plats, för bara några veckor sedan utestängdes från sitt parti BJD visar ytterligare på sanningshalten i våra tidigare uttalanden rörande vilka ni samarbetar med och stödjer. Pyarimohan avsattes officiellt på grund av en politisk kupp mot sin överordnade, men inofficiellt hade hans avsked legat i luften länge. De inofficiella anledningarna är maktmissbruk och korruption.
.
Vi ber er nu än en gång att förhålla er neutrala så att en oberoende utredning kan ske till rättvisa för alla inblandade. Förneka inte barn eller personal den rätten.
.
Linnea Karlsson
Sara Arrhusius
Josefine Jacobsson

En så kallad "utredning"

Under våren 2011 kom vi i kontakt med den indiska människorättsorganisationen PVCHR, ledd av Lenin Raghuvanshi. Det var till dem som vi, när vi insåg att Adoptionscentrum inte tänkte agera, skickade in våra första personliga vittnesmål. Med anledning av den anmälan som vi gjorde genom PVCHR till den statliga instansen NHRC. Denne skickade ärendet vidare till sin lokalorganisation i Orissa och det gjordes en utredning på barnhemmet. Utredningen avskrevs av lokalpolisen. Det är denna undersökning som Adoptionscentrum lutar sig mot som ett bevis av sin samarbetspartners oskuld. PVCHR kommenterar utredningen på följande sätt i sitt öppna brev till the Chief Minister of Orissa:

.

"On 8th March, 2011 Peoples’ Vigilance Committee on Human Rights (PVCHR) sent letter to National Human Rights Commission http://www.pvchr.net/2011/03/complaint-on-orphanage-violence-to-nhrc.html with a request to protect these children and do investigation in the matter at earliest. The commission directed the matter to Orissa Human Rights Commission.

.

On 6th August, 2011 Orissa Human Rights Commission in case no. 674 of 2011 No. 9503/OHRC in the ordered sheet that “A letter dated 30th May, 2011 has been received from the petitioner seeking information of the action taken on the order of the commission dated 28th April, 2011. Evidently the order of the commission dated 27th May, 2011 where the case was concluded had not been received by the petitioner by 30th May, 2011. On the verification of paper, it is seen that the said order of the commission has been complied on 16th July, 2011. By now he should have received the copy of the order. So no further action seems necessary.” http://www.scribd.com/doc/94684635/Orissa-Human-RIghts-Commission#page=1. But before the order sheet, PVCHR never received letter from Orissa Human Rights Commission for the comment.

.

On 11th March, 2011 letter was sent to National Commission for Protection of child right. NCPCR in letter dated 6th June, 2011 File no. OR-17011/21/975/2011-Comp stated the matter was enquired by the Collector and the district Magistrate, Keonjhar. Report in this regard has been received which categorically denies of any such incidence of misbehavior at the institution. It has also been reported that the children are happy with the arrangement made for them by the institution. http://www.scribd.com/doc/94683113/NCPCR#page=1. The enquiry was not conducted through independent agency as the founder of MMSB Shri PM Pyrimohan Mahopatra had a strong linkage in Orissa."

.

Senare samma år, i juli, förnyade vi vår anmälan men anledning av den tidigare utredningens ogilitghet. Vittnesmålen är en detaljerad redogörelse på 40 sidor. PVCHR tog emot dokumenten men alla försök till en obereonde utredning blockerades.

.

Pyarimohan Mohapatra, barnhemmets guardian, en av Orissas högsta politiska ledare och Adoptionscentrums kontakt, samme Pyarimohan Mohapatra som nu i veckan blev utslängd från sitt parti, kunde luta sig mot Adoptionscentrums fortsatta förtroende för ledningen på barnhemmet. Ett förtroende som i sig kunde förklara ledningen oskyldig i de indiska myndigheternas ögon. Pyarimohans och ACs samlade makt satte därmed effektivt stopp för en oberoende utredning om barnmisshandel, korruption och sexuella övergrepp.

.

ACs reaktion på vår anmälan vid sin hemkomst efter sitt rutinbesök på barnhemmet våren 2011 var följande:

.

"MMSB har stora problem med den ryktesspridning som har kommit av er anmälan. "Secretary" frågar mig: Vad vill tjejerna? Och då svarar jag att jag vet inte vad tjejerna vill."

Anställd på Adoptionscentrum

.

/ Josefine, Linnea och Sara


Times of India rapporterar!

Barnhemmets högsta ledare och grundare ("The Guardian" of the orphanage) Pyarimohan Mohapatra som under många år styrt Orissa tillsammans med Naveen Putnaik har nu blivit utesluten ur det ledande partiet. Orsaken är ännu inte fastställd men det kan mycket väl ha att göra med Mohapatras misstänkta inblandning i korrumperad verksamhet. Den officiella berättelsen är att Mohapatra avsattes efter att ha organiserat en politisk kupp mot sin kollega Putnaik, men det sägs ha varit i en stor spricka mellan männen sedan mitten av mars. Barnen och personalens aktioner och påtryckningar till Naveen angående situationen på barnhemmet kan ha spelat en avgörande roll.

http://timesofindia.indiatimes.com/india/Naveen-breaks-silence-equates-failed-coup-to-midnight-theft-bid/articleshow/13744388.cms

Vi tog kontakt med Mohapatra och sände våra vittnesmål redan på plats i Indien men detta har inte fått något gensvar. Adoptionscentrum har samarbetat nära denna man sedan de första adoptionerna på MMSB ägde rum och deras kontakt och samarbete har varit väldigt intensivt det senaste två åren. Mohapatra har vid ett flertal tillfällen legitimerat MMSB genom Adoptionscentrum, som vi anser ej tagit ställning mot våldet, inför bland annat National Human Rights Commission. Ett möte mellan Mohapatra och AC ägde rum senast i mars.

Från olika håll har vi även hört berättas att Mohapatra ska ha varit inblandad i illegala adoptioner till Sverige genom Adoptionscentrum. Med andra ord så ska  då barn ha adopterats till Sverige utan familjens medgivande.

Mohapatra i samarbete med Adoptionscentrum är anledningen till att det inte skett någon ordentlig utredning av barnhemmet. Nu när Mohapatra har förlorat sin makt, så är chansen stor att en oberonde utredning kan äga rum på barnhemmet.

Detta är
positivt förändring för att en oberoende utredning ska kunna ske, men det är ännu för tidigt att säga hur allt kommer att utveckla sig.

/Linnea, Josefine och Sara

(Inlägget är omformulerat den 7 juni 2012)

Alltid Nyheters intervju med Myndigheten för Internationella Adoptionsfrågor

I måndags gjorde Alltid Nyheter en uppföljare till deras inlslag med Adoptionscentrum som gjordes för två veckor sedan. Ni finner inslaget HÄR. Alltid Nyheter fortsatte nu med att intervjua den ansvariga myndigheten Myndigheten för Internationella Adoptionsfrågor, MIA. Ni finner hela inslaget HÄR.
/Josefine, Linnea och Sara

HotnhitNews.com vidarebefodrar öppet brev till the Chief Minister of Orissa

Igår uppmärksammade webtidningen HotnhitNews.com det öppna brev som PVCHR skrev till the Prime Minster of India för ett antal dagar sedan. Tidningen riktar uppmaningen nu även till the Chief Minster of Orissa, mr. Naveen Patnaik.
.
Ni finner artikeln HÄR.
.
Den uppmärksamhet barnens och personalens situation har fått i Indisk press och hos hos indiska människorättsorganisationer är avgörande för att en oberoende juridisk process ska kunna ske. Det ökar trycket på indiska myndigheter att agera.
.
Allmänhetens ställningstagande är lika avgörande här i Sverige. Den svenska myndigheten MIA har nu valt att informera sin indiska motsvarighet CARA om barnens situation efter ökad uppmärksamhet av svensk media. Uppmärksamheten och medvetenheten hos allmänheten har makten att förändra situationer. Vi ber er därför att fortsätta att läsa bloggen, sprida den vidare och gärna ställa frågor till oss om det är något ni tycker är oklart. Svenska myndigheter och ideella organisationer är inblandade och er medvetenhet tvingar dem till att ta sitt lagliga, etiska och medmänskliga ansvar.
/Josefine, Linnea och Sara

People's Vigilance Committee of Human Rights letter to Prime minister of India

Igår lade People's Vigilance Commitee of Human Rights upp ett brev till the prime minister of India, dr. Manmohan Singh.
.
I detta brev berättar den kända människorättsorganisationen om barnens svåra situation samt om personalens utsatta position. Lenin, the secretery general av PVCHR, uppmanar Prime Minster att:
.
"/.../ to immediate conduct enquiry through independent agency and provides security to the children."
.
Ni kan läsa hela brevet HÄR.
.
Vi ber är nu att stämma in i denna uppmaning. Gå in och kommentera på PVCHRs inlägg och sprid detta meddelande vidare. Genom att göra detta kommer ni hjälpa oss att påverka till att en obereoende undersökning kan ske på barnhemmet så att alla de som har lidit kan få upprättelse och att de barn och personal som bor på barnhemmet kan få en chans att läka.
/Josefine, Linnea och Sara

DN rapporterar

Idag rapporterar DN om barnen på barnhemmet. Vi tycker att det är förkastligt att Adoptionscentrum (AC) förvrider sanningen och inte tar sitt ansvar för att hjälpa barnen när de befinner sig i en sådan utsatt situation. Att säga att man har begränsat "handlingsutrymme" när det under mer än ett år har strömmat in allvarliga anklagelser om barnmisshandel känns väldigt underligt. Anklagelserna riktar sig mot de män AC anförtror biståndspengar, adoptionssumman och adoptionsförmedlingsprocessen och dessa anklagelser innebär grova brott mot indisk lag.

Är inte AC som internationell adoptionsorganisation skyldig till att medverka till att lag efterlevs?

.
När vi rapporterade för första gången om misshandeln så var de väldigt angelägna om att på stanna kvar på barnhemmet. Vid denna tidpunkt hade de nya riktilinjerna inte kommit.

"Vi kan inte ställa några krav för då kommer de att kasta ut oss."

"Ni underskattar lilla Adoptionscentrums inflytande i Indien"


Den polisrapport som AC relaterar till grundades på en undersökning som gjordes när vi volontärer själva skickade in en anmälan genom PVCHR till National Human Right Commission. Polisundersökningen gjordes innnan våra vittnesmål hade kommit och därför blev resultat att anmälan saknade grunder. (Är ni intresserade av att läsa våra vittnesmål? Skicka ett mejl!) Denna undersökning gjordes av den lokala polisen... 
.
Det var sedan meningen att det skulle sättas igång en andra, grundläggande utredning men denna har uteblivit. Varför? AC har vägrat att stå bakom vår anmälan och genom sitt fortsatta arbete på plats så har de legitimerat misshandlarna och motarbetet vår anmälan.
.
"MMSB (barnhemmet) har stora problem med den ryktesspridning som har kommit av er anmälan. "Secretary"(chefen) frågar mig: Vad vill tjejerna? Och då svarar jag att jag vet inte vad tjejerna vill."
- anställd på Adoptionscentrum
.
Barnhemmets personal har själva, besvarat angklagelserna med:
.
"Vittnesmålen är falska, det kan svenska Adoptionscentrum bekräfta"
.
Genom ACs fortsatta bidragsverksamhet och fortsatta adoptionsverksamhet på plats så har tre svenska volontärers vittnesmål inte vägt tungt i de stora högarna av papper hos indiska myndigheter...Ett samarbete med en internatioell organisation måste ju betyda att allt är väl, speciellt som den internationella organisationens ansvariga är informerade om anklagelserna mot männen de samarbetar med? Inte sant?
.
När vi åkte hade vi stöd från Adoptionscentrum men när vi åkte hem fanns stödet inte längre där. När vi kom med våra vittnesmål ville ingen längre veta av oss...
.
De 15 volontärer som man pratar om har arbetet på barnhemmet under en period av 30 år. Vi är de första volontärerna som stannat så länge som tre månader på många, många år.
.
Det är synd att Myndigheten för Internationella adoptionsfrågor (MIA) inte konfronteras. De har varit delaktiga i hela processen men igonerat ACs agerande. MIA har brutit mot sina instruktioner och istället hållt nordens största adoptionsförmedling bakom ryggen och JO har låtit MIA:s formella fel passera utan några kommentarer till varför. (JO-anmälan)




Adoptionscentrum kritiseras för samarbete med indiskt barnhem

Publicerad i dag 07:00

Volontärarbetare har larmat om systematisk misshandel på ett barnhem i Indien. En utredning om sexuella trakasserier är inledd. Det utpekade barnhemmet samarbetar med svenska Adoptionscentrum, men organisationen har inte samma bild som de anmälande kvinnorna.

Det handlar om barnhemmet Manoj Manjari Sishu Bhawan i Keonjhar, delstaten Orissa... LÄS HÄR

Ett kort samtal som sade väldigt mycket



Tidigare imorse ringde vi till JO för att höra om de hade mottagit det brev vi skickade i samband med att vi fick avslag på vår JO-anmälan (JO-Brev). I detta brev påpekade vi att det är underligt hur de inte kunde fortsätta undersökningarna av MIA när de så uppenbart hade brutit mot några av de mest grundläggande lagarna för myndighetens funktion; det vill säga att samarbeta med sin indiska motsvarighet CARA till skydd av barn.
.
När vi ännu inte hade fått något svar från vår handläggare beslutade vi oss följaktligen för att ringa upp henne för att ta del av JO:s egen motivation till deras ställningstagande. Detta kände vi var ett mycket motiverat ifrågasättande av deras beslut då det rörde sig om ett formellt fel som begåtts av myndigheten och ett fel som därmed ligger inom JO:s tillsynsområde. En motivation till JO:s beslut  är något som vi som medborgare borde kunna kräva.
.
Detta svar fick medborgarna: Vi motiverar inte våra beslut. Vi fungerar inte som juridiska rådgivare till varför ett visst beslut har fattats.

/Josefine, Linnea och Sara

Brev till JO

Stockholm. 29 april 2012.

Till JO,

.

Den 23 april 2012 inkom JO:s beslut rörande en anmälan mot Myndigheten för Internationella Adoptionsfrågor (MIA) med diarienummer 1963-2012. JO:s utslag av anmälan var att man, efter att ha tagit del av ett av MIA översända dokument, inte ansåg det nödvändigt att fortsätta utredningen av myndigheten. Det framgår tydligt att anledningen till JO:s utslag vilar på JO:s egna instruktioner då de inte har befogenhet att lägga sig i myndighetsutövning. JO ansåg därför ärendet som avslutat i och med att inget formellt fel i handläggningen av ärendet tycktes ha begåtts.

.

Vi har självfallet förståelse för att JO inte kan gå in och omvärdera ett beslut fattat av myndigheten i fråga, utan att JO måste utgå ifrån att en ordentlig undersökning har genomförts av myndigheten i enlighet med sina instruktioner och att beslutet därmed är väl grundat i svensk och internationell lag. Detta har vi förståelse för.

.

Dock förstår vi inte hur JO kunde förbise det formalitetsbrott MIA har begått i sin handläggning av ärendet. Enligt det informationsblad som JO skickade till oss i samband med JO:s beslut att avsluta ärendet står det uttryckligen:

.

"Granskningen avser främst en kontroll av att domstolarna och myndigheterna följer de regler som gäller för hur mål och ärenden ska handläggas på ett formellt korrekt sätt."

.

I den handling som JO baserat sitt beslut på, nämligen det avslutande dokumentet i ärendet Adoptionscentrum med dnr: 49:48/11 som skickades 29 november 2011 till Lotusbarnen, framgår det att MIA på intet sätt motsätter sig de bevis som har presenterats för dem rörande den misshandel som förekommer på nämnda barnhem. Istället uppmuntrar de oss till att informera indiska myndigheten och att vi ska fortsätter att tycka på att en polisutredning måste göras på plats i Indien.

.

Om man då studerar de lagstadgade instruktioner som MIA ska följa är det i huvudsak två, av Sverige, ratificerade internationella konventioner som de ska rätta sig efter; nämligen FN:s barnkonvention och 1993 års Haagkonvention om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner. Dessa båda konventioner komplimenterar varandra och har som syfte att skydda barn från övergrepp, från att användas som handelsvara samt från att användas som maktmedel.

.

För att uppnå detta i ett sammanhang av internationell adoption, där barn ska flyttas från ett fattigt område till ett rikare område mot en finansiell ersättning, fanns det ett behov av att skydda samtliga barn genom en internationell konvention; alltså både de som blev kvar i det fattigare området och de som fick en ny familj. Detta i och med att ersättningen visade sig kunna skapa korruption i både de fattigare och de rikare delarna av världen. Därav tillkom 1993 år Haagkonvention där det tydligt står hur långt Centralmyndighetens formella ansvar sträcker sig.

.

Artikel 7

1.     Centralmyndigheterna skall samarbeta med varandra och främja samarbetet mellan de berörda myndigheterna i sina stater för att skydda barn och för att uppnå de övriga målen med denna konvention. (…)

.

2.     De skall själva vidta alla lämpliga åtgärder i syfte att (…) hålla varandra underrättade om hur konventionen fungerar och, så långt möjligt, undanröja varje hinder för dess tillämpning.

Enligt denna artikel samt i enlighet med det övergripande syftet med 1993 års Haagkonvention och FN:s barnkonvention, borde MIA, efter att ha mottagit information om den allvarliga situationen på ett barnhem där en svensk adoptionsorganisation bedriver adoptionsverksamhet och efter att de valt att, uttryckligen, tro på de bevis som presenterats, tagit kontakt med sin indiska motsvarighet CARA.

.

I vår anmälan till JO står det att ”MIA:s helt häpnadsväckande motivering för sitt ställningstagande är att MIA inte vill störa den indiska myndigheten.” Detta är sannerligen häpnadsväckande, men något som vi finner än mer häpnadsväckande är det faktum att JO valt att förbise denna artikel i en internationell konvention som syftar till att ge skydd åt barn. Detta trots att myndigheten i fråga, Myndigheten för Internationella Adoptionsfrågor, är förpliktigad att enligt lag agera utefter denna artikel rent formellt.

.

De fortsatta mellanhavandena med AC, MIA och JO verkar kokas ner till två påståenden, som kan besvaras med ja eller nej:

.

1.     Vi tror att det de tre volontärerna berättar är lögn och förbannad dikt; därför bryr vi oss inte

Ja [  ]   Nej [  ]

.

2.     Även om det finns starka indicier på att det de tre volontärerna berättar är sanning så har det inte med adoptionsprocessen att göra; därför bryr vi oss inte

Ja  [  ]  Nej [  ]

.

Några andra förklaringar till ert agerande finns inte. Det vore renhårigare att öppet tala om vad som gäller än att krypa bakom byråkratin.

.

Med vänliga hälsningar

Josefine Jacobsson, Linnea Karlsson och Sara Arrhusius

/Josefine, Linnea och Sara


Vart ligger brottet?

.
Det är mer än ett år sedan som jag sade till R. att allt skulle bli bra. Orden kom självklart till mig då när vi stod där mittemot varandra vid dammen. Nu, så här i efterhand inser jag att orden inte var mina att säga. För trots allt är det ju inte jag som fattar beslut i den här världen. Idagsläget så skulle jag aldrig säga de där orden till R. eller till någon av de andra barnen. Nu, idag, kanske de självklara orden skulle vara: "vi får vänta och se vänner, för i denna värld är ingenting självklart".
.
Än har jag inte lyckats lista ut vart brottet ligger. Ligger det hos mig som ändrat mina ord eller ligger det hos dem som har tvingat mig till att ändra mina ord?
.
/Josefine

Vi ber er att sprida bloggen...igen

Det känns nästan overkligt att sitta och skriva på den här bloggen igen. Långsamt börjar man förstå att det är såhär det ser ut i världen. Att Adoptionscentrums agerande är normen för hur bistånd och adoption bedrivs. Det är en sak att inse det och säga att världen är all bra jävlig och det är lika bra att inte försöka göra någonting. Men det är en helt annan sak om de som faller offer är barn som man tröstat, kramat och levt tillsammans med. Det är först då som man inser grymheten fullt ut. Det är över ett år sedan vi lämnade barnen, i början räknade vi dagar och sedan veckor och månader. Vi är fruktansvärt trötta på möten och välformulerade brev. Men att kämpa för barnens bästa, det kommer aldrig att vara en belastning. De här barnen förtjänar all tid och mycket mer. Vad vi önskar från djupet av vråa hjärtan att de inte behövde lida på innerligt. Vad vi önskar från våra hjärtan att världen var en bättre plats för alla barn.

.
Hur som helst så vill vi passa på att tacka alla de människor som hjälper till och stödjer oss. Vi har mött en enorm välvilja och omtanke från människor här hemma.
.
Det man kan inte göra mycket för att hjälpa barnen i dagsläget mer än att sprida bloggen och budskapet. Och utöver detta mejla berörda institutioner Myndigheten för Internationella Adoptionsfrågor, JO osv.

/Linnea

Hur långt ska det behöva gå?



Med en stark tro på rättvisan startade vi denna så kallade kamp. Vi hade trots allt en stark tilltro till svenska institutioner såsom Myndigheten för internationella adoptionsfrågor och Justiteombudsmannen. Vi var övertygade om att MIA skulle agera när en svensk (nordens största) adoptionsförmedling ignorerade det faktum att deras samarbetspartner våldförde sig på barnen som blev kvar på den instutionen från vilka de adopterade barn och bedriver biståndsverksamhet. Men vi inser nu att det det här är inte en fråga om rättvisa. Det är inte en fråga om att åstadkomma några förändringar på svensk mark. Det enda som det här är och det enda vi strävar efter är att barnen ska få ett liv utan misshandel och övergrepp. 
.
Den tionde mars gick 16 barn till den lokala tågstationen, där de hotade med att ta sitt liv. Detta var en handling i ren desperation och sedan den dagen har vi alla tre haft problem med att känna något överhuvudtaget. Vi slitit för att få ut detta i media men misslyckats. Det är ju så mycket intressantare att skriva om adoption ur andra perspektiv. Vanmakt och likgiltighet. Vi vill inte ens fantisera om hur fruktansvärt det måste vara på barnhemmet när unga pojkar som är så förtryckta reser sig mot ledningen. De satte sina betyg, sin framtid på spel och allt för deras småsyskon ska få ett bättre liv. Det är den kraften som i slutändan kommer att segra.

.
Vi skulle kunna radera alla bilder på datorn, slänga våra dagböcker och radera bloggen. Förtrycka och förtränga allt det barnen är med om. Glömma barnen, radera ut dem ur vårt minne. Men vi kan inte. Barnen lärde oss allt för väl vad ödmjukhet och styrka är. Med deras bästa som vår drivkraft kan vi förflytta berg. Vi sviker inte, hur många gånger människor än svikit; alla de som berörts men fegat ur när det väl kommer till kritan.
.
Personal från AC Söder var på plats i Indien den tionde mars men gav inte sitt stöd till barnen utan till barnhemmets ledning. Det låter för sjukt för att vara sant, vi vet, men vi är inte längre förvånade.
.
Barn har slängts ut på gatan, personal har avskedats och våldtagits. Men ingenting har berört personalen på AC. Vi har fått höra att våra vittnesmål saknar verklighetsförankring, och under vårt senaste möte medgav personalen på AC (efter att pojkarna hotat med att ta sitt liv) att det trots allt kanske finns sanning i det vi under ett år rapporterat om.
.
Men återigen, detta är inte en fråga om Adoptionscentrum. De kommer inte agera och MIA och JO ekar med sin frånvaro. Så vad finns kvar att göra då för oss? Ingenting? Om det ändå vore så enkelt.
.
Ni kan inte ens begripa hur tungt det har varit att skriva den här bloggen, att om och om igen skriva om barnen och våra upplevelser inför allmän beskådan. Varje gång vi publicerat en bild på någon av barnen har det varit som att sticka en kniv i hjärtat. Vi vill inte exploatera dem så, som barn i ren desperation av hjälp, men för att använda barnens egna ord: Secretary fortsätter med sin Hitler rule. Så det är vad de är, barn i desperat behov av hjälp.
.
Så nu gör vi det igen. Det har hjälpt förrut och nu gör vi det igen. Tillsammans kan vi åter lyfta barnen ur glömska. Det är vår övetygelse. Vi förväntar oss reaktioner från svensk sida.

/Linnea, Josefine, Sara

Artikel av Indien solidaritet

I onsdags (18/4) i förra veckan befann vi oss på en debatt i ABF-huset i Stockholm som anordnas av organisationen Indien solidaritet (http://www.indiensolidaritet.org/). Efter en mycket intressant diskussion som visade på hur delad bilden av Indien är även bland de mest engagerade internationella personligheter fick vi tillfälle att informera åhörarna om barnens situation på barnhemmet. Reaktionerna var starka och vi är mycket tacksamma över det stöd vi kände från samtliga närvarade.
.
I veckan så publicerade sedan Indiensolidaritet en artikel på sin hemsida om barnens situation och Adoptionscentrums argerande för att ytterligare sprida informationen vidare och uppmärksamma fallet. För detta är vi mycket tacksamma!
.
Läs artikeln här: http://www.indiensolidaritet.org/undersidor_enkla/120422%20business%20as%20usual.html
/Josefine, Linnea och Sara

JO-anmälan

Vi har nu gjort en JO-anmälan rörande MIA:s agerande. Ni finner den här nedan.

Myndigheten för internationella adoptionsfrågor (MIA): JO-anmälan

 

1. Sammanfattning

MIA borde för mer än ett halvt år sedan ha öppnat ett tillsynsärende mot föreningen Adoptionscentrum. Anledningen, enligt den information vi lämnat till MIA, är Adoptionscentrums samarbete med det indiska barnhemmet Manoj Manjari Sishu Bhawan (MMSB) där barnen dagligen utsätts för misshandel och där även sexuella övergrepp förekommer. MIA har förklarat att myndigheten av skäl, som vi inte kan acceptera, inte avser att öppna något sådant tillsynsärende. MIA har vidare beslutat att inte underrätta sin indiska motsvarighet, CARA, om missförhållandena på barnhemmet. Vi anser att MIA därmed inte följer sina instruktioner och önskar att JO granskar MIA:s myndighetsutövning.

 

2. Adoptionscentrum (AC)

AC är Sveriges i särklass största adoptionsorganisation. Föreningen hävdar i sin årsredovisning från 2010 att “Adoptionscentrum är en av världens äldsta och största adoptionsorganisationer.” Adoptionscentrum är trendsättare och förebild för dem som sysslar med internationella adoptioner. Vi anser att kraven på etik och moral måste sättas extra högt på ett sådant företag och att det är tillsynsmyndigheten MIA, som ska formulera kraven i enlighet med sitt uppdrag och se till att de efterlevs.

 

Adoptionscentrums ställning på marknaden grundas i hög grad på den legitimitet som MIA:s auktorisation ger. Auktorisationen är inte bara den formella förutsättningen för att adoptionsverksamheten överhuvudtaget ska få bedrivas, minst lika viktiga är de finansiella fördelarna av denna legitimitet:

-       Skattepengar slussas via SIDA och Forum Syd till Adoptionscentrums biståndsprojekt

-       Den Swedbankanknutna Banco Humanfonden har under de senaste åren skickat in 5,8 mkr till Adoptionscentrums verksamhet

-       Otaliga mindre bidragsgivare – utöver föreningens medlemmar – baserar sin generositet och mängder av ideellt arbetet på den förtroendefyllda bild som skapas av att det är en statlig tillsynsmyndighet som är den yttersta garanten för att allt står rätt till.

 

Vi hävdar inte att denna positiva bild är annat än korrekt, men med tanke på verksamhetens omfattning, vore det närmast märkligt om det inte finns undantag. Vi tre anmälare råkade träffa på ett sådant.

 

3. MMSB

MMSB ligger i nordöstra Indien i delstaten Orissa där stora delar av befolkningen lever på svältgränsen. Barnhemmet ägs av en mångsysslande företagare och toppolitiker. MMSB är en mycket liten del av hans omfattande ekonomiska och politiska imperium. Barnhemmet drivs med anställda ledare med skiftande attityder, värderingar, erfarenhet av barnhemsverksamhet och – inte minst – inställning till etik och moral. De tre undertecknarna av denna JO-anmälan arbetade som volontärer på barnhemmet under 2010 och 2011, Sara Arrhusius under tiden februari – juni 2010, Josefine Jacobsson och Linnea Karlsson under tiden oktober – januari 2010-2011. Det vi upplevde under dessa månader kan vi inte glömma. De minnena är vår drivkraft.

 

Barnmisshandel i stor skala syns och hörs. Det finns ca 100 barn på barnhemmet. De misshandlades och förnedrades dagligen. Den verkställande direktören för MMSB (i Indien med titeln Secretary) har tidigare arbetat på barnhemmet men dömts för pengaskinger, barnmisshandel och sexuella övergrepp mot barn och personal, och därmed avskedats. Av obekanta skäl blev han i början på 2011 återanställd och utnyttjar nu sin oinskränkta makt fullt ut.

 

Sexuella övergrepp hörs och syns inte på samma sätt som misshandel, men många månader i nära och daglig kontakt med barnen gav oss ändå så småningom en god bild av vad som försiggick. Förövarna finns i barnhemmets ledning.

 

Vi protesterade självklart mot vad vi såg och hörde. Reaktionen från de män som begår brott mot både barnen och personalen, var att unga volontärer från Sverige inte bör lägga sig i de interna angelägenheterna. När det gäller Josefine Jacobsson och Linnea Karlsson blev situationen mot slutet av deras tjänstgöring så obehaglig att de avbröt vistelsen ett par veckor i förväg.

 

En bekräftelse både på att iakttagelserna varit riktiga och att förhållandena är de samma på banhemmet, kom den 10 mars i år. Då vandrade 16 av de äldre pojkarna på barnhemmet till den närbelägna tågstationen och hotade att ta livet av sig genom att kasta sig framför tåget.

 

Sammantaget är detta tydliga indikationer på att någonting är allvarligt fel med verksamheten på MMSB. Trots detta vidtar AC inga åtgärder.

 

 

4. Svenska reaktioner

Redan innan vi återvänt till Sverige tog vi kontakt med AC och rapporterade vad som hade hänt. AC valde att betrakta oss som lögnare, eller som vice styrelseordföranden Staffan Tilling uttryckte det vid vårt möte den 26 oktober: ”Era påståenden saknar verklighetsförankring”.

 

Med MIA har vi haft tre möten: den 1 augusti 2011, 26 oktober 2011 och den 16 mars 2012. MIA har inte öppet fördömt vittnesmålen som lögner utan motiverar sin passivitet på två olika sätt: 1) övergreppen begås inte direkt mot de barn som blir föremål för adoption (vilka i regel yngre än 2 år), 2) den ny inrättade indiska lagen hindrar internationella adoptionsorganisationer att adoptera direkt från specifika barnhem. På så sätt anser MIA att ärendet inte faller inom den tillsyn som MIA har att utöva gentemot en ”auktoriserad sammanslutning” (i detta fall AC) och den verksamhet som är knuten till själva adoptionsprocessen.

 

Adoptionscentrums reaktion på rapporterna om missförhållanden är anmärkningsvärd. Den indiska verksamheten utgör endast någon procent av AC:s totala verksamhet, mätt i antalet adopterade barn. Det är alltså mycket möjligt att de övriga procenten sköts alldeles förträffligt. Men 100 misshandlade och våldtagna barn i Indien är ändå 100 barn för mycket. AC:s åtgärder när det gäller att ta reda på fakta inskränker sig, så vitt vi vet, till att AC har frågat ledningen för MMSB om det vi påstår är sant. Bemötandet av en detta från den tillfrågade ledningen, dvs de män som står för misshandeln, kommer med all sannolikhet tala för att verksamheten är fläckfri.

 

MIA:s reaktion måste vidare bedömas mot bakgrund av gällande regler.

 

 

5. Regelverket

Både AC:s och MIA:s verksamhet styrs av ett omfattande svenskt och internationellt regelverk.

Enligt vår mening ger inte detta regelverk stöd för MIA:s inskränkta (i flera betydelser) tolkning av sitt uppdrag.

 

a)     MIA ska följa ”Förordning (2007:1020) med instruktion för Myndigheten för internationella adoptionsfrågor”. Förordningen inleds i 1 § med följande text: ”Myndigheten för internationella adoptionsfrågor har till uppgift att skapa en hög kvalitet i den internationella adoptionsverksamheten i Sverige”. Detta åläggande är betydligt bredare än om det hade stått ”tillse att processen för internationella adoptioner i Sverige följer gällande svenska och internationella regler”. MIA:s agerande i den aktuella frågan bygger idag på att det är denna betydligt snävare avgränsning av uppdraget som ska gälla för MIA:s tillsynsverksamhet.

 

b)    För en internationell verksamhet har den internationella lagstiftningen ännu större betydelse. I detta fall handlar det om Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter samt 1993 års Haagkonvention om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner. I MIA:s instruktion påpekas tydligt (§§ 2 och 3) att dessa konventioner ska beaktas.

 

I FN-konventionen kan man t ex läsa (DEL 1, Artikel 2, andra stycket): ”Konventionsstaterna skall vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa att barnet skyddas mot alla former av diskriminering eller bestraffning på grund av vårdnadshavares eller familjemedlemmars ställning, verksamhet, uttryckta åsikter eller tro”. ”Bestraffning” är ett milt uttryck för vad ”vårdnadshavarna” på MMSB sysslar med.

 

Denna regel är central för vårt krav på att ett tillsynsärende ska öppnas. Skälen är två:

1.     MIA:s snäva tolkning av sitt uppdrag, nämligen att det skulle begränsa sig till de spädbarn som är föremål för adoption, håller inte när den ställs mot den citerade artikeln. Det är uppenbart att ”bestraffning” inte kan avse spädbarn utan syftar just på barn i de åldrar som nu blir föremål för daglig misshandel på MMSB.

 

2.     I MIA:s instruktioner står det (3 §) ”Myndigheten ska särskilt … övervaka att de svenska auktoriserade sammanslutningarnas arbete med internationell adoptionsförmedling sker i enlighet med lag och principen om barnets bästa, såsom denna har kommit till uttryck i Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter och i 1993 års Haagkonvention…”

 

Här får alltså MIA ett tydligt åläggande att övervaka en organisation som AC när det gäller tänkbara missförhållanden enligt artikelns beskrivning.

 

Vi anser det vara ställt utom allt tvivel att det ingår i MIA:s åligganden att etablera ett tillsynsärende i syfte att säkra vad som är fakta i ärendet och att – om våra anklagelser visar sig vara riktiga – berörda myndigheter ser till att erforderliga korrigerande åtgärder blir vidtagna.

 

Vi önskar alltså att JO tar ställning till om MIA:s agerande på denna punkt är förenligt med myndighetens instruktioner.

 

c)     MIA:s tolkning av sitt uppdrag bygger vidare på att verksamheten vid en institution som MMSB skulle vara uppdelad i en adoptionsdel och en ”övrig” del. Så är det inte. Båda verksamheterna har samma ledning och ägare, i stor utsträckning samma personal och delar på samma pengar. Det finns tunga praktiska skäl till att verksamheterna på barnhemmet integreras på det sätt som sker, men det finns även legala: enligt indisk lag är det tillåtet att lägga ihop medel för adoptionsverksamhet och medel avsedda för ”bistånd” – det är bara i Sverige som dessa två penningströmmar måste hållas åtskilda.

 

d)    Enligt indisk lag ska ett barnhem som MMSB auktoriseras av en myndighet. Den heter CARA, Central Adoption Resource Authority. Enligt Haagkonventionen artikel 6 gäller ”Varje fördragsslutande stat ska utse en centralmyndighet som skall ha till uppgift att fullgöra de skyldigheter som åläggs sådana myndigheter enligt denna konvention”. MIA är denna centralmyndighet i ”mottagarlandet” Sverige, CARA myndigheten i det land varifrån de adopterade barnen kommer.

 

Då gäller artikel 7:

1.     Centralmyndigheterna skall samarbeta med varandra och främja samarbetet mellan de berörda myndigheterna i sina stater för att skydda barn och för att uppnå de övriga målen med denna konvention. (…)

 

2.     De skall själva vidta alla lämpliga åtgärder i syfte att (…) hålla varandra underrättade om hur konventionen fungerar och, så långt möjligt, undanröja varje hinder för dess tillämpning.”

 

Det är CARA som har auktoriserat MMSB som barnhem, det är CARA som i första hand ska ta reda på om verksamheten drivs i enlighet med auktorisationens regler och att – om det inte är fallet – se till att rättelse sker.

 

Vi anser att MIA:s beslut att inte ta kontakt med CARA i detta ärende klart strider mot artikel 7 i Haagkonventionen. Därigenom nollställer MIA också den mest framkomliga vägen för att rätta till missförhållandena på MMSB. MIA:s helt häpnadsväckande motivering för sitt ställningstagande är att MIA inte vill störa den indiska myndigheten.

 

Vi önskar att JO tar ställning till om MIA:s agerande på denna punkt är förenligt med myndighetens instruktioner.

 

 

Stockholm 2012-03-29.

 

 

 

 

Josefine Jacobsson                                  Linnea Karlsson                                                            Sara Arrhusius


Nyheter

.
.
.
Tack för att ni, trots att vi nu inte har skrivit på länge, fortsätter att följa bloggen och frågar efter hur det går för barnen. Tack, tack och åter tack! Det betyder mycket på alla plan!
.
Vi är ledsna för att vi inte har skrivit på länge men vi har befunnit oss i ett läge där det inte skulle varit produktivt för vårt ändamål. Att ni dock har fortsatt att läsa och undra trots att inga nyheter kommit betyder som sagt VÄLDIGT mycket!
.
De senaste månaderna har vi deltagit i möten och haft kontakt med människor, både utomlands och här hemma, som förhoppningsvis kommer hjälpa barnen. Tills nu har dock inget skett. Situationen är helt oförändrad även om vi har fått ännu djupare kunskap om vad som ligger till grund för 100 barns dagliga lidande.
.
Till er som engagerat er; än en gång tack från djupet av våra hjärtan! Det ligger en tid av väntan framför oss där andra måste fatta sina beslut men vi har inte gett upp! Fortsätt att följa oss och skriv till oss om det är något ni undrar över.
.
Josefine, Linnea och Sara

UNICEF Sverige



Kära kolleger,

Jag skiver till er rörande information som UNICEF Sverige har fått angående ett barnhem i ----, Indien. Tre svenska volontärer som har arbetat på barnhemmet blev under sin vistelse vittnen till en mycket allvarlig fysisk och psykisk misshandel av barnen som bor där. Vi hoppas att du kan förmedla vidare den här informationen eller hjälpa barnen på barnhemmet på något sätt.

Bästa hälsningar

---- ----

Vi har nu, genom UNICEF Sverige, kunnat komma i kontakt med UNICEF Indien. Tack UNICEF Sverige för ert stöd! Det är ovärderligt.

/Josefine, Linnea och Sara

Möte med MIA


Storebror och lillebror



Igår (onsdag 31/8-11) mötte vi MIA, Myndigheten för Internationella Adoptionsfrågor inne i centrala Stockholm på deras huvudkontor. De är en statlig myndighet som beviljar auktorisation av Sveriges alla adoptionsbyråer med internationell verksamhet. Vart femte år har de till uppgift att se över adoptionsbyråernas verksamhet innan de förnyar auktorisationen eller beslutar om att kraven inte uppfylls för verksamhet kring internationell adoption.
.
Under större delen av gårdagens möte återgav vi våra upplevelser från barnhemmet samt berättade om Adoptionscentrum agerande i frågan. Till största delen utgick vi ifrån enkla frågeställningar så som:
Hur kan Secretary bli återinsatt utan att AC ifrågasätter detta?
.
Huvudfrågan till MIA blev sedan:
Som auktoriserande myndighet; hur ställer ni er till att AC bedriver sin verksamhet i samarbete med män som, misshandlar, slår och förnedrar de barn som AC är, i högsta grad, ansvariga för?

.

MIA lyssnade uppmärksamt under hela mötet. De meddelade att de ska hålla ett möte med AC i början av september och att vi ska bibehålla kontakten.

Vi tackar MIA för er tid och er läsare för att ni fortsätter läsa bloggen. Det gör skillnad!

 


 

.

Vi trodde inte att det kunde bli värre för barnen, men idag har vi fått uppgifter om att läget har förvärrats ytterligare. Vi har nämnt tidigare att det finns eldsjälar på barnhemmet, som i en lika utsatt situation som barnen försöker göra vardagen lite bättre. Samtliga av dessa mammor har under den senaste tiden blivit avsatta av secretary.


/Josefine, Linnea och Sara


2 veckor sedan starten

Idag är det två veckor sedan vi öppnade Lotusbarnen för att för allmänheten uppmärksamma de missförhållanden 100 barn lever under på det barnhem vi arbetade på i Indien under 2010. Vårt syfte har varit och är väldigt konkret. Då våra rapporter om den grova misshandeln på barnhemmet ignorerats sedan oktober förra året, och inblandade organisationer samt auktoriteter, repellerat sitt ansvar över de anställda och barnen, valde vi att nu öppna upp frågan och lyfta den till en ny nivå. Verkligheten som har beskrivits under de senaste dagarna sträcker sig från aga, planerad, blodig misshandel och sexuella övergrepp, till kränkningar och mental nedbrytning. Berättelserna är inte förstärkta eller överdrivna, och vi har med all förmåga försökt beskriva situationen känslomässigt neutralt, trots att det varit svårt.


Lär om misshandeln här:

Planerad misshandel

Förnedring

 

Det var med motvillighet vi valde att gå den väg vi gör nu, för det hade känts mycket bättre och varit mycket enklare att förändra genom den organisation vi fick vår volontärsplats förmedlad genom. Vi väntar fortfarande på att de ska ta officiell ställning i frågan och ta våra vittnesmål på allvar. Medial uppmärksamhet var vår allra sista utväg och vi är oerhört tacksamma för all den respons som kommit trots att vi vet att det behövs mycket mer. Efter bara tre dagar hade vi mer än 1500 unika läsare per dag och idag närmare 3000. Vi behöver all er hjälp genom att fortsätta sprida verkligheten vidare så att dessa män ställs inför rätta och en organisation med goda intentioner kan stödja och leda barnhemmet i rätt riktning.

 

De närmaste dagarna kommer vi att svara på många av de frågor som kommit till oss, för att på så sett ge en större inblick i processens komplexitet. För svar på frågan om finansiellt stöd, så tar vi inte emot några bidrag. För mer information se här: Ekonomiskt stöd

 

Stort tack! /Sara


SIDA - fortsättning

Den 10 augusti publicerade vi ett inlägg med den mail-kontakt vi haft med SIDA. Läs inlägget HÄR.
Vi mottog idag ännu ett mail ifrån SIDA innehållandes information om deras arbete i Orissa. Vi ä tacksamma över den respons vi fått den senaste veckan.

Hej Linnea, Sara och Josefine!

.

Sida har ett ramavtal med Forum Syd som i sin tur samarbetar med Adoptionscentrum. Adoptionscentrum samarbetar med ---- barnhemmet i Orissa men får ej stöd från Sida eller Forum Syd för den verksamheten. Forum Syd finansierar verksamhet som Adoptionscentrum bedriver men inget stöd går till ---- i Orissa.

.

Sida har informerat Forum Syd (---- ----, chef för projektenheten) om era iakttagelser och de kommer ta upp frågan med Adoptionscentrum då de som samarbetspart och finansiär till organisationen (för andra delar) är angelägna om att Adoptionscentrums verksamhet bedrivs på ett korrekt sätt.

.

Med vänliga hälsningar

---- ----

Programhandläggare


Resultat av ert arbete!

Allt har gått så bra och så snabbt att vi knappt hunnit med själva. Att säga att det är fantastiskt känns lamt. Bloggen har gått från inga läsare till över 1500 på tre dagar!

Många har lämnat fina och uppmuntrade kommentarer och gett sitt löfte på att vara trogna läsare. När man googlar på Lotusbarnen så får man många träffar på bloggare – stora som små – som har uppmärksammat oss. Flera personer har arbetat med att få Sveriges största bloggare att reagera. På Facebook har hundratals människor länkat vidare.


Ert engagemang är helt otroligt. Vi tackar er från våra hjärtan!

 

Ert fantastiska arbete har gett resultat, SIDA samt flera personer på höga poster har hört av sig. Och för att svara på en fråga som många av er har ställt i kommentarsfältet. Vi har redan hört av oss till samtliga dagstidningar, P1 och SVT men ännu inte fått något svar. Däremot har en frilansjournalist hört av sig sedan tidigare. Men vi arbetar med att få medial uppmärksamhet. Vi är på rätt väg.

Adoptionscentrum har inte hört av sig.

Många frågar vad ni kan göra för att hjälpa till. För tillfället handlar det om att få de stora medierna att reagera. Så fortsätt sprida bloggen. Länka vidare våra inlägg på Facebook, fortsätt länka lotusbarnen på era bloggar och för den vidare till vänner och familj. Som ni ser ovan: Det får resultat!

I framtiden så kommer vi med all säkerhet att ha namninsmaling men är först aktuellt när bloggen och Lotusbarnen är mer etablerade.

Vi kommer att svara på era kommentarer och era mejl de kommande dagarna. Det är välsdigt mycket nu och det är vi väldigt glada för!

/Linnea, Sara och Josefine

 


Tidigare inlägg
RSS 2.0