Mejlkonversation på plats i Indien mellan oss och personal på AC

Idag i Sveriges Radio hävdade Margret Josefsson att AC inte fick ta del av våra vittnesmål på plats i Indien. Detta är en ren lögn. Därför publicerar vi en del av den konversation vi hade med Adoptionscentrum under tiden på barnhemmet.

Den första 01 november 2010 får vi detta mejl från personal på AC söder.

”Usch, jag vet inte vad jag ska göra åt detta. Jag ska till AC på onsdag och ta upp det där (misshandeln).”



From: lotusbarnen@hotmail.com
To: ----@hotmail.com
Subject: RE: Hjalp
Date: Sun, 12 Dec 2010 11:25:08 +0100

Hej -----!!

------; du vet att vi beundrar dig som person for allt det du har gjort for dessa barn. Det ar helt otroligt och det du har gjort kan INGEN ta ifran dig.

Dock har vi nu hamnat i en situation som ar ohallbar. En av de anstallda i office, en viss "Mammu", misshandlar barnen kontinuerligt av anledningar som ar outgrundliga. Barnen lever under standigt hot fran honom, ett hot som kommer att fortsatta da de ar helt beroende av hans valvilja. Det ar fruktansvart. Hans handlingar begas pa rasistiska grunder och det han vill uppna, och ocksa uppnar, ar fornedring. Fornedring av dem som jamlika manniskor.

Barnen lever i ett snedvridet beroende. De kanner tacksamhet for allt han ger dem samtidigt som de ar skrackslagna for honom. Denna situation ger hans slag annu mer tyngd

En av de finaste, mest ordningsamma pojkarna i hostel har under var tid har blivit slagen minst tva ganger. Det ar ett tydligt bevis pa att de blir slagna oberoende av dem som manniskor. De skulle kunna uppna vilka mal som helst, gora vad som helst och de skulle anda bli psykiskt och fysiskt misshandlade.  

Det kan inte fortsatta sa har.

Vi har funnit oss i att husmodrarna slar och de vuxna som lever i standig kontakt med barnen. Det ar oerhort svart for tva outbilade kvinnor att ha ansvar for 82 barn i aldrarna 4-18 ar. Men det har ar annorlunda. Det har ar misshandal och ett brott mot internationell och indisk lag. Det ar rasism. Trots att kastsystemet nu ar olagligt sa styrs barnhemmet av dess osynliga lagar. Man behandlas efter sitt kast.

Vi vill lika lite som du att bidragen ska dras in fran det har barnhemmet men det maste snart bli en diskussion om det. Kanske helst redan nu nar vi ar har. Vi tre och Sara maste atminstone ha en oppen dialog om hur vi ska hantera det har tillsammans.

Jag tycker inte att vi ska gora nagonting overilat da det kan utsatta barnen for fara men vi maste handla pa nagot satt och vi maste handla  snart.

Det passerar otroliga summor pengar genom barnhemmet. Sveriges bidrag ar inte det enda som far MMSB att ga runt ekonomiskt utan ett flertal internationella organisationer hjalper till. Trots detta har barnen knappt nagra klader och de klader de har, har de fatt av sina familjer, de fryser for att de inte har ordentliga filtar och alla har inte liggunderlag trots att de ligger pa betongbaddar. Om det ar som vi misstanker sa finns det ett enormt pengasvinn, ett hal i ekonomin som vi inte ser.

Det finns inga anklagelser i detta mail endast en enorm uppgivenhet. Vi vet inte vad vi ska ta oss till bara att nagonting maste goras.

Med varme

Josefine och Linnea



Från: ----- [mailto:---@hotmail.com]
Skickat: den 16 december 2010 20:09
Till: ----- (Landansvarig, Adoptionscentrum)
Ämne: FW: Hjalp

 


Hej ----!

Här är brevet från Linnea och Josefine
Vi ses i morgon

Kram
-----
Hälsningar -----



From: -----@adoptionscentrum.se
To: ------@hotmail.com
Date: Fri, 17 Dec 2010 14:57:44 +0100
Subject: SV: Hjalp

Hej -----,

Det är jättebra att tjejerna gör oss uppmärksammade på det som händer. För oss är det ju helt oacceptabelt att barn blir utsatta för slag och misshandel. Som vi pratade om igår är det också viktigt att de talar med den högst ansvarige på MMSB- Sastry – om det de ser som de tycker är fel.

Jag vill inte på något sätt bagatellisera det som tjejerna rapporterar om, men jag vill att det vi hävdar ska vara sant. Därför har jag letat lite på nätet om barnaga i Indien för att ta reda på om barnaga verkligen går emot indisk lag. En artikel finns här http://www.sydsvenskan.se/varlden/article568013/Sa-ser-det-ut-i-olika-lander.html

I den hävdas att barnaga är förbjudet i 8 av de 28 delstaterna och i princip är lagen tandlös även där det är förbjudet. Jag vet inte hur det ser ut just i Orissa. Det kan tjejerna fråga Madhu. Om barnaga är förbjudet i Orissa får tjejernas argument ökad  tyngd när de tar upp det med ledningen.

Om barnaga i Sverige: http://www.barnombudsmannen.se/adfinity.aspx?pageid=4407

http://www.barnombudsmannen.se/Adfinity.aspx?pageid=5979

Hur det ser ut i Europa:

Beskrivning: Beskrivning: http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/thumb/4/4a/Corporal_punishment_in_Europe.svg/250px-Corporal_punishment_in_Europe.svg.png

Beskrivning: Beskrivning: http://bits.wikimedia.org/skins-1.5/common/images/magnify-clip.png

Lagar om aga i Europa:

█▌ All form av aga förbjudet

█▌ Skolaga förbjudet, barnaga tillåtet

█▌ Skolaga och barnaga tillåtet

Barnaga i olika former är fortfarande tillåtet i de flesta länder, men ett antal länder har totalförbjudit alla former av barnaga: Sverige (1979), Finland (1983), Norge (1987), Österrike (1989), Cypern (1994), Danmark (1997), Lettland (1998),Kroatien (1999), Bulgarien (2000), Israel (2000), Tyskland (2000), Island (2003), Rumänien (2004), Ukraina (2004), Ungern (2005), Grekland (2006), Nederländerna (2007), Nya Zeeland (2007), Portugal (2007), Spanien (2007), Venezuela (2007), Uruguay (2007), Luxemburg (2008), Costa Rica (2008) och Moldavien (2008). [5] I USA är det tillåtet att aga olydiga barn, men det finns strikta restriktioner som skall förhindra fysiska skador. I ett fåtal amerikanska delstater, särskilt i sydstaterna, förekommer fortfarande skolaga. I Storbritannien får man ge barn lättare aga, utan att lämna märken. Skolaga är emellertid numera förbjuden, liksom i samtliga EU-länder.[6] I Brasilien lades ett förslag om att förbjuda aga i juli 2010.[7]

Det tjejerna och vi kan göra är att markera att vi anser att det är fel att barnen blir slagna, och att vi inte tror det gagnar NÅGON att detta sker. Vi kan också försöka förändra genom att visa på alternativ och verka för attitydförändringar, tex genom utbildningsprojekt. Att lämna barnen på MMSB i sticket som protest tror jag inte är en bra utväg.

Vänlig hälsning,

-----


 

Hej Linnea och Josefin!


Som ni ser så har jag tagit upp detta på Adoptionscentrum. Som ni också ser är det viktigt att när ni tar upp detta med aga och misshandel av barnen.
Det är också viktigt för er att veta att vi tycker att detta är oacceptabelt. Det ger er mer "kött på benen".

Det vore bra om ni kunde ta reda på om det är tillåtet med aga eller inte i Orissa.
Är det otillåtet får ert samtal mer kraft. I annat fall måste det ändå påpekas som oacceptabelt.

Hör av er hur ni tänker
Det är viktigt för oss.

Kram
----




Tar det aldrig slut?

.
Jag och Linnea följde efter K. Barnen var i skolan och hostel stod tomt. K. hade hittat oss på Adoptionsavdelningen där vi hjälpte till med de mindre barnen. Hans allvarliga ansikte i halvdunklet hade bett oss att följa honom. Utan att yttra ett ord lät vi honom leda oss bakom byggnaden där barnhemmets bil stod parkerad.
.
Jag minns inte att vi pratade. Morgonen var mulen och det var som att allt skedde dämpat, som om den gråmulna himlen sög upp alla ord. B. en pojke på tio år, stod gömd bakom bilens kaross. Han hukade och ögonen var stora i det bleka ansiktet. En slagen pojke. Man kunde utläsa varje knytnäve i den lilla kroppens lutning, i hudens blekhet, handens darrning och ögonens uttryck.
.
K. berättat dämpat att B. precis hade blivit slagen. Varför framkom aldrig. Jag och Linnea tryckte den lilla pojkens axel, viskade att han var vacker på orya innan vi skyndade därifrån. Hjärtat skrek om att få stanna hos honom. Hos B. bakom bilen, men platsen var alldeles för öppen. Bilen stod för nära Mammus kontor. Han kunde komma gående när som helst och om han såg oss tillsammans med de båda pojkarna skulle straffet bli ännu hårdare än det som B. redan fått utstå.
.
Så istället för att kunna visa B. hur värdefull han var och få honom själv att tro på det, om än bara för en liten stund, vände vi på klacken och gick därifrån.
.
/ Josefine

"Det är verkligen bara barn."

.
"Det är verkligen bara barn. Det är verkligen bara barn."
.
Jag vet inte hur många gånger den meningen har flugit genom mitt huvud. Alla gånger i ett försök till förstå hela vidden av den innebörden i det här sammanhanget. I ett sammanhang där barn blir övergivna, misshandlande, kränkta, utnyttjade för att sedan bli övergivna igen.
.
Man har sagt oss att den indiska kulturen rättfärdigar slagen, gör att man inte kan agera eller ta ställning. Misshandeln och förnedring är något som man måste arbeta bort genom att se den för vad den är. Indisk kultur. Förutom att resonemanget är felaktigt önskar jag att man kunde se bortom denna föreställning och se barnet som hukar sig under käppen eller gråter ensam i sin säng om natten. Det är ju verkligen bara barn vi pratar om.
.
J. älskar när man gör blåser hård på hans mage, B. kan svåra ord på engelska och K. är vår lilla skitunge som vet precis vad han vill ha. Det är ju verkligen bara barn. Barn som redan tvingats känna det värsta svek man kan uppleva, barn som älskar cricket, fotboll och dans lika mycket som vilket annat barn som helst. Det är verkligen bara barn. Barn som kurar ihop sig till en liten, liten boll när de har blivit slagna, som gråter när de inte får följa med på en utflykt för att de är alldeles för värdelösa. Barn som inte förstår varför man slår fastän de ber dem att sluta, att de ska bli bättre för att sedan accepterar sitt straff i tron att de förtjänar det. För ännu har ingen vuxen stått upp för dem och sagt: "Det Mammu gör är fel!" För hur ska verkligen bara barn veta det?
.
För det är ju vad de är. Bara barn.
/Josefine

"Jag kan inte väcka T."

.
T. lekte med en av de äldre killarna i hostel sent en kväll. De brottades ganska vilt och någon gång under lekens gång slog T. huvudet i den kalla betongväggen. Ensam kröp han upp i sängen med ansiktet mot väggen. En av de yngre pojkarna kom framspringade till mig där jag satt i en annan del av hostel och tog min hand. Drog med mig längre in bland bäddarna till där Linnea satt.
.
- Jag kan inte väcka T. ordentligt. Vi måste få upp honom.
.
Det spratt till i hjärtat. Till en början skakade vi honom lite lätt.
.
- T. vakna. T...
.
Flera pojkar samlades kring oss där vi stod och husmamman drogs till uppståndelsen. Vi skakade den lilla pojken allt hårdare. Försökte få kontakt. Omtöcknad, med blanka ögon, vände han sig mot oss samtadigt som dimman höll på att uppsluka honom igen.
.
- Oroa er inte. Han behöver bara sova.
.
Jag och Linnea tittade förstummat på husmodern. Efter flera år som idrottare visste vi att det är livsfarligt med sömn vid en hjärnskakning. Istället lyfte vi upp pojken och bar honom ut från hostel. T. hängde över min axel, flöt mellan medvetande och sömn medan vi gick med honom hem till sjuksköterskan som bodde med sin familj på området. Hos sjuksköterskan piggnade T. till men han hade fortfarande problem att fokusera blicken och ville helst sjunka tillbaka mot sängen. Den kvällen slutade med en bil till sjukhuset för undersökningar av T. 
.
En husmamma arbetade i pojkarnas hostel under den tiden. Det bodde under den perioden 52 pojkar mellan fyra och tjugo år gamla i hostel. Om vi inte hade varit där den kvällen hade T. legat ensam i sin säng med hjärnskakning utan att någon hade upptäckt det. Barnens psykiska och fysiska hälsa är inte bara i fara på grund av misshandeln. Underbemanningen gör att de ständigt löper risk att råka illa ut på grund av att skador som de som barn ådrar sig inte upptäcks i tid. Husmödrarna hinner helt enkelt inte se alla infekterade sår, alla bölder eller alla förkylningar.
/Josefine

Den eviga förnedringen

Det var en eftermiddag och Mammu var i hostel för att sätta barnen i arbete. Den här dagen gick Mammu och ropade på en speciell pojke. Just denna pojke skulle idag skrubba golvet i duschutrymmet. Han är runt 16 år och har bott på barnhemmet i tio år. Pojkens uppgift var enkel, att skrubba en golvyta klarar vem som helst av utan vägledning. Trots det stod Mammu i dörröpnningen, med armarna i sidan i över 10 minuter och synade pojken som på knäna skrubbade golvet.
.
"Jag var sen till ett möte i TV-hall. När jag kom in var hela barnhemmet där. Uppradade framför Mammu. Jag böjde mig ner för att röra vid hans fötter. I respekt för hans makt, för att be om förlåtelse. Han sparkade undan min hand där jag stod böjd inför honom. Han stampade hårt. Det är okej att han slår mig men att sparka...jag vet inte."
.
Duschrummet

/Linnea, Josefine

25 oktober 2010...



...glömmer vi aldrig.
.
Det var dagen efter vi hade upptäckt misshandeln. Vi hade suttit uppe och pratat till sent. Försökt få rätsida på det vi visste, men utan att förstå fullt ut. Mycket av våra samtal cirkulerade kring hur vi skulle försöka förhindra att det kom till Mammus kännedom att pojkarna hade berättat för oss om den planerade misshandeln. Det enda vi visste vid den tidpunkten, en vetskap som vi sedan kom att styra oss, var att om ledningen fick reda på att barnen pratade med oss skulle pojkarna bli slagna blodiga eller råka ännu värre ut.
.
I och med att AC sagt att vi inte fick skriva något negativt om barnhemmet på bloggen skrev vi ingenting om händelsen där utan började med att prata med chefen för Mammu, den dåvarande sekreteraren som fått avgå då Secretary blivit återinsatt i början av 2011. Vad vi inte visste, och något som vi snabbt skulle få lära oss den hårda vägen, var att inget är vad det verkar vara på barnhemmet. Det finns en intern, inofficiell maktbalans som jag och Linnea inte visste någonting om. Med intentionen att sätta ner foten gick vi därför ner till sekreteraren och berättade om vad vi hade sett och hört.
.
- Den här behandlingen av barn är helt OACCEPTABEL. Det får inte förekomma.
- Slagna? Pojkarna blev inte slagna.
.
Sekreteraren lyssnade på vår fortsatta utläggning innan han böjde sig fram och plötsligt frågade efter vår ålder. Jag och Linnea tittade på varandra. Jag kände hur det drog ihop sig i magen av onda aningar.
.
- 17 år.
- Jaha. Jag har arbetat här i 27 år. Sedan vände han sig om och gick.
.
Resten av kvällen var bara en enda lång förhoppning om att ledningen och Mammu aldrig skulle få reda på att pojkarna hade förvarnat oss.
.
Så den 25 oktober... glömmer vi aldrig. När vi gick ner till barnhemmet höll sig barnen borta. Till och med de minsta som alltid brukade vara först fram för att rycka och dra i en och be om en lek. Stämningen var tryckt och jag och Linnea vände snart tillbaka till Gäst Rummet. Något var väldigt, väldigt fel. Något hade gått väldigt, väldigt fel. Trots att vi hade bott på barnhemmet i nästan två veckor blev vi snart nerkallade till ett möte i samlingssalen. Barnen satt tysta på golvet med blickar festade på Mammu och resten av ledningen som var där. De sade att man skulle hälsa oss välkomna och presentera oss för medlemmarna i ledningen samt informera barnen om de eftermiddagsaktiviteter som vi hade planerat för dem.
.
- Och Mammu måste ni tilltala med ji på slutet. Det är ett tecken på respekt.
.
Jag minns bara att jag satt och knöt nävarna med en stor klump i magen. Det här var ingen presentation. Det var ett maktspel. En uppvisning i tysta hot som flög genom luften. Männen pratade snabbt på oriya med barnen innan de slog över till engelska. Barnen skrattade ansträngt åt något de sade men utan att titta på mig eller Linnea.
.
När ledningen meddelade att mötet var slut lämnade vi rummet medan barnen hölls kvar några minuter. När de sedan kom ut på gården sprang de yngre barnen plötsligt fram till oss med stora leenden och frågade efter "Björnen sover" och pojken M ville sitta i knät. Detta kom att hände flera gånger under tiden på barnhemmet. Ibland kunde vi komma ner efter att ledningen varit där och plötsligt kom inget barn fram till oss. De strök kring väggarna och vågade knappt se oss i ögonen. Det smärtade. Det smärtade dem att inte få komma nära och det smärtade oss för att vi kände hur mycket de tog på dem.
.
Vi vet fortfarande inte vad det var de hotade barnen med. Men vissa saker som de sade indikerar att det vid vissa tillfällen var hot mot oss de tvingades bära och gömma. Det enda jag vet med säkerhet är hur mycket smärta det administrationen sade orsakade dem. Den smärta dessa barn tvingas uppleva dagligen brännmärker deras själar men att hota någon de älskar, om det så är en lillebror eller en vän, skadar på ett annat plan. På grund av den behandling de utsätts för kan de inte längre se värdet i sitt eget liv men de kan fortfarande se vikten av en annan människa. Att hota det slukar hjärtat.
.
/Josefine

Alla såg att jag stod där, alla utom Mammu.




G. log lite när han sa sitt knasiga namn för han visste på förhand att barnen runt omkring skulle skratta högt. När man kramade honom tappade han tidsuppfattningen och när man sa att han var vacker så himlade han med ögonen. Varefter han drog efter andan och nöjd knep ihop munnen. Jag kan se honom framför mig, hur han står där på gårdsplanen alldeles bortkommen av vännernas skratt. När vi hade aktiviteter med småpojkarna, var han alltid först med att sitta still. Och de gånger då hans vänner inte lyssnade på mig eller Josefine blev han alldeles tårögd. Ett mer fogligt barn går inte att hitta.  

Det var kväll den 8 Januari. Mammu kom skrikandes in i samlingshallen och sa åt de de äldre pojkarna att de genast skulle gå och plugga. Pojkarna trippade på tå över golvet, över gårdsplanen och in i Hostel. Mammu hade redan slagit flera barn den dagen men han hade ännu inte fått nog. Mammu var så arg att han inte tänkte på att behärska sig trots att jag och Josefine var i rummet. Han gick iväg efter pojkarna. Efter en liten stund följde jag efter honom in i Hostel.

Jag skymtade honom på övervåningen varpå jag ljudlöst gick upp för trappstegen. De yngsta pojkarna satt i en halvcirkel, vettskrämda kollade de upp på den skrikande Mammu. Längst ut på kanten låg den här pojken ihopkrypen, skrikandes och vädjandes. Jag stod bakom Mammu och alla utom honom själv såg att jag stod där. Han tog ett steg mot pojken bredvid. G. såg upp på mannen som stod böjd över honom. Han höjde näven över huvudet, måttade in ett slag och G. böjde fogligt fram ryggen. Ett ögonblick senare träffade Mammu med öppen handflata, med hela sin mannakraft som tyngd, den lilla pojkens rygg. G.s rygg kröktes, kroppen for framåt av slaget och jag skrek till. Mammu vände sig om, uppmärksammade mig och gick sedan varvet runt, böjd över pojkarna fäste han blicken och hotade. Jag försökte konfrontera honom men han var inte kontaktbar. Han fortsatte in i rummet bredvid. Pojkarna stod på rad längs arbetsbänken med armarna längs kroppen, ryggen krökt och blicken fäst i bordsytan. Sakta passerade Mammu pojke för pojke och jag såg hur pojkarna spände sig vartefter. En av pojkarna ryckte okontrollerbart i hela kroppen. Mammu gick sedan ut ur rummet, nerför trapporna och ut. Jag följde honom strax bakom. Han gick med ryggen krökt och händerna flätade vid ländryggen. Halvvägs ut på gården stannade han upp och vände sig om mot mig och Josefine, såg hotfullt på oss innan han fortsatte bort i mörkret.

Kan ni förstå att jag i den stunden ler mot Josefine?

- Jag såg honom slå, Mammu slog G. framför mina ögon. Nu har vi bevis, fattar du? Vi har bevis!


/Linnea 



Planerad misshandel av två pojkar



Dagen innan Sara och den svenska delegationen (delar av den ideella organisationen med vänner) skulle åka hem, hade pojkarna blivit hotade att misshandlas på det kontor som ligger på barnhemmets område. I rädsla och förtroende hade de sökt upp Sara och bett henne att stanna, så att hon kunde ge dem sitt beskydd. Vi var alla starka i tron att min och Josefines närvaro skulle hindra männen att misshandla pojkarna. Sara åkte från barnhemmet dagen därpå efter att jag och Josefine lovat att inte lämna pojkarna ur sikte. Vi hade bara anlänt ett par veckor tidigare till barnhemmet. Vi skulle vara där i tre månader och såg fortfarande fram emot många fina stunder tillsammans med barnen. Vi hade anat att någonting var väldigt fel med den grova misshandeln var vi helt ovetandes om när Sara först berättade. Hon hade lagt de första pusselbitarna. Vi skulle sedan tillsammans lägga många fler bitar på plats.

Plötsligt var vi inslungade i det spel som är barnens verklighet. Att alltid ha ryggen fri och ett skarpt sinne var ett måste, för överallt och när som helst kunde misshandeln ske. Vi kunde aldrig veta om Mammu stod bakom husknuten med ett av barnen.

Dagen därpå hölls ett möte inne i Hostel där alla de äldre pojkarna deltog och stämningen var uppenbart hotfull. Genom dörren kunde vi höra någonting som lät som örfilar. Josefine knackade på dörren och bara en glimt av pojkarnas ansikten fick mig att inse att det inte var ett tomt hot som männen i Office givit dem. Jag och Josefine gick ut på gården en stund för att kunna prata ostört. Några minuter senare kommer pojkarna emot oss, påväg mot kontorsavdelningen. De två pojkarna går tillsammans med långsamma steg. Tårarna rinner längs J.s kinder och rösten stockar sig på den andra pojken. B. hulkar fram att de ska snart ska bli slagna. Männen från Office kommer emot dem och föser in dem i kontorsbyggnaden. Jag och Josefine är snabba med att följa efter. Med öppen dörr sitter vi framför datorn i rummet bredvid. Vi bestämmer oss för att Josefine ska gå tillbaka till Hostel och vänta in pojkarna. I en och en halv timme sitter jag framför datorn och "sorterar våra bilder".

Genom väggen hörde jag slag och dunsar, stolsben som gned mot golvet och ett tyst ylande. Tillslut grät pojkarna hejdlöst och mellan snyftningarna upprepade de männens ord och meningar. Trots att jag inte förstod språket så talade rösterna för sig själva. Ena stunden så skrattade männen i rummet för att i nästa stund skrika uppmanade och tala förnedrande till pojkarna.

Josefine såg pojkarna komma tillbaka med tårar i ögonen. En av dem haltade. Dagen därpå fick vi veta från barnen att en av pojkarna trots att det är mitt i terminen blivit hemskickad till sin by för att stanna där i tre dagar. Den andra pojken hade ett stort bandage över axeln, djupa skrapsår på underarmen och foten. 10 veckor senare visade han mig sin axel och det var fortfarannde ett stort ärr efter den kvällen. Ärren på underarmen och foten var fortfarande väl synliga.


/Linnea


Misshandel


Detta är en av händelserna jag skrev om i mitt vittnesmål som skickats till AC och NHRC i Indien, innan sommaren.

När jag som volontär arbetade på ----, fann jag väldigt ofta föreståndaren Mammu i situationer där barnen föll offer för hans handlingar. En mycket varm dag jag gick ensam tillbaka till mitt rum efter den lunch jag haft tillsammans med barnen i matsalen. Jag hörde en liten pojke skrika högt från vad jag trodde var i trädgården. När jag svängde vänster vid porten kunde jag se Mammu tillsammans med den lilla pojken i det smala, dolda utrymmet mellan kontoret och trädgårdenstaketet. Barnet grät och bad att släppas, men Mammu höll honom oerhört hårt. I andra handen hade han ett vasst blad från en liten såg och situationen var mycket aggressiv. Min närvaro gjorde att Mammu tittade upp och han lossade sedan sitt grepp om pojken som sprang iväg. Jag såg och pratade kort med Mammu och gick sedan snabbt tillbaka till Hostel där jag fann pojken med ett djupt blödande sår i huvudet. Pojken blödde inte under lunchen precis innan. När jag frågade pojken vad som hänt, sa han att Mammu blivit arg då han letat efter mangos i trädgården, vilket barnen vanligtvis har tillåtelse till.

/Sara



En blogg om rop på hjälp

Ett stort tack till Pia, skibent för Uppsalatidningen.se som hjälper till att uppmärksamma fallet. Här nedan är artikeln som hon skrev.

“Det var nu jag på allvar förstod hur förskräcklig och grov misshandeln var då jag inte befann mig i barnens närhet. Det var det de äldre pojkarna som var mest utsatta, de från 12 år och uppåt, men den 8 Januari 2011 slog Mammu allt och alla och den yngsta var runt nio år gammal.”

Under 2010 arbetade Josefine, Linnea och Sara  som volontärer på ett Adoptionscentrums barnhem beläget i ett av Indiens fattigaste områden. På barnhemmet bor omkring 100 barn. Volontärerna blev dagligen vittnen till en nedbrytande och brutal, psykisk och fysisk misshandel samt sexuella handlingar. Detta har barnen på barnhemmet levt med under många år. Utövarna av misshandeln kallas i bloggen Mammu och Secretary och är föreståndare vid hemmet.

Volontärerna skrev till de ansvariga på adoptionscentrum om misshandeln och förväntade sig en snabb respons. I stället hände ingenting.

Man sade att man inte visste vem vi menade, att vi var för unga (17- 19 år) och man sade, på vårt senaste möte, att vi, på grund av vår nära relation till barnen, inte var pålitliga vittnen.

En representant från adoptionscentrum besökte barnhemmet. Josefine, Linnea och Sara lämnade vittnesmål med datum och tidsangivelser för misshandeln, samt de äldre barnens underskrifter, allt för att styrka sanningshalten. I stället för att ta saken vidare anklagade representanten dem för att skada adoptionscentrums relation till barnhemmet och förvärra situationen för barnen. Dessutom hade förbättringar gjorts, menade representanten. Det visade sig dock att rapporterna om förbättringar kom från – Secretary.
Alla vet att behovet av barn för adoption är stort, och ett väl fungerande barnhem innebär stora vinster för adoptionsorganisationerna. Därför kan man tänka sig att organisationernas egenintressen kan få gå före barnens bästa. Det är ingen trevlig slutsats. Men till vem ska pengarna gå, och till vad? Och ett långsiktigt arbete är såklart bra, men om människor med ansvar utnyttjar sin maktposition, ska inte åtgärder då vidtas?

Adoption är ett så känsligt ämne. Det ska vara bland det vackraste som finns men i detta fall så kan den inte bli smutsigare. säger en av volontärerna.

Men äntligen kanske något börjar hända.
Bloggen har under de senaste dagarna spridits i sociala medier och bloggar. Volontärerna har dessutom fått respons från SIDA och flera personer på höga poster. Än har de stora medierna inte uppmärksammat bloggen och volontärernas arbete, men förhoppningsvis kommer det i sinom tid. Det är inte första gången vi ser hur en liten blogg, skapad av människor med hjärta, engagemang och kämparvilja, lyckas välta stora, illasinnade kolosser.

Läs bloggen och sprid den vidare!
http://lotusbarnen.blogg.se/index.html

8 Januari 2011

.
Vi hade varit på barnhemmet i 94 dagar. Den 8 Januari 2011 slog något slint i Mammus huvud och för fösta gången slog han barnen nästan direkt framför våra ögon sedan den där första natten den 24 Oktober 2010.
Han slog fyra av de yngre pojkarna tre gånger under samma dag. Ytterligare tre pojkar och en liten flicka, hamnade också i hans väg.
.
Pojkar med krökta ryggar som gömmer sig i skuggan av mangoträden, bekännelser avgivna längst in i det mörka hostel, barn som vägrade säga ett ord fastän hela kroppen gråter floder. "When you in hostel didi, he no beat. But when you not here he beat." Det var nu jag på allvar förstod hur förskräcklig och grov misshandeln var då jag inte befann mig i barnens närhet. Det var det de äldre pojkarna som var mest utsatta, de från 12 år och uppåt, men den 8 Januari 2011 slog Mammu allt och alla och den yngsta var runt nio år gammal. Trots att pojkarna i stor utsträckning är syskon så finns det ändå en stor och ansträngd tystnad mellan dem. För vissa saker saknas ord, men att själv bli slagen är lättare att acceptera än att sina bröder blir det. De äldre bröderna var i uppror. Vi har sett de där pojkarna känna mycket. De har gråtit, känt hopplöshet och skam, men det var nog den första gången som jag verkligen kände deras ilska.
.
När jag och Linnea kom in i hostel var alla barnen i rörelse. De äldre pojkarna satt i grupper och pratade. När vi kom in tittade de knappt upp, men e av pojkarna tog mod till sig trots att det inte krävder mer än en blick för att vi skulle förstå. "Vilka?" Det var som om allt blev svart. Det var som om någon tryckt på strömbrytaren. Pause. Mörker. Så var de alla där, alla fyra pojkar. Jag minns inte ifall de alla grät där och då, det enda som flimmrar förbi är en pojkarna som står framför mig med tårarna rinnande nerför kinderna. Alledeles tyst stod han och grät. Utan att darra, utan att ens så mycket som hicka till, rann ränilarna stilla. En annan lade försynt sitt huvud mot min axel. Herregud. Jag måste veta varför. Det måste finnas en förklarlig anledning till att detta helvete existerar.
Den äldre pojken som tidigare kommit fram till oss, satte sig på bänken intill. När jag frågade om varför de hade blivit slagna översatte han de yngres tyst framlagda vittnesmål.
.
- Mammu slog dem för att de inte gick till skolan idag.
- Förklaring. Varför gick ni inte till skolan idag?
- Vi hade smutsiga skoluniformer så Mammu sade att vi inte fick gå.
.
För vissa saker saknas ord.
Efter en stund av tystnad kom det så slutligen fram att de inte heller hade fått någon mat på hela dagen. För om man skolkar från skolan så kan man inte förvänta sig något, inte ens barnhemmets eftermiddags ris. Några av de äldre killarna var snabba med att sno lite phokalo bato från köket som de sedan gav till sina småbröder. De satt på sina sängar och åt under tystnad. Linnea stod lite längre bort och strök en av pojkarna över huvudet som han borrat ner i kudden. Jag såg på dem alla. Det var så många barn. Det var fyra barn för många som klagade över smärta i knäväck och över revben. Det var åtta stycken svullna leder och fyra par blöta kinder för många. Käppar, rep och ringbeklädda knytnävar. Stenar, örfilar och slag med både sluten och öppen hand. Orimliga anledningar givna efter att slagen slutat hagla eller ingen förklaring alls. Det var så det gick till. Den lilla flickan hade han slagit med ett rep. Resten hade fått upprepade slag över revbenen, i knäväcken och över ryggen.
Dagen efter skulle barnen på barnhemmet på utflykt. Något en av pojkarna hade pratat om i två veckor. Picknick i djungeln. När jag satt på hans säng den kvällen somnade han med tårar i ögonen. Mammu hade sagt att han var för värdelös för att få följa med dagen efter.
.
/Josefine

Och jag lämnade kvar honom åt Mammu. Alldeles ensam.


En av de få anteckningar jag skrev under tiden på barnhemmet.
"Älskade, älskade R. Vad gör man när världens finaste pojke sakta, sakta tappar fotfästet? Vad säger man till världens finaste kille när han gång på gång blir slagen? Varför ska han som är ett så mjukt barn tvingas till att bli så hård. Jag kan bara krama och viska att han är bra. Jag kan bara låta honom vara barn och leka för en kort sekund mellan slagen...Jag ser att han faller och jag kan inte fånga honom. Trots att jag älskar honom så innerligt." 

Minnesbilden av hur Mammu smeker honom över kinden på tågstationen. Eller tanken på de där två ögonen som berättar att jag blev slagen idag igen utan någonting i blicken som söker en förklaring. Jag har inte ord nog för att förmedla hur det känns i mig men det spelar heller ingen roll. För det är i honom som det gör ont och inte i mig.

Sista kvällen låg han gömd med ansiktet under filten. Han kände att jag satte mig ner på hans sängkant och han stack ut sin sin hand och fattade min. När jag rörde mig så klämde han åt runt mina fingrar. Jag gick först när han hade somnat och då var det sent in på natten.

När vi tog ett sista förväl dagen däpå så kollade han på mig med vädjande ögon. 

    - Ta med mig till Sverige, ta mig vart som helst men lämna mig inte här alldels ensam.  

/Linnea


Censurerat Blogg-inlägg

Det här är ett av de blogginlägg jag skrev på min privata blogg under min vistelse på banhemmet. Bloggen lästes av mina vänner, familj och av de personer involverade i barnhemmets utveckling, biståndsgivare, faddrar och komunikationsansvariga. Kort efter att inlägget publicerats blev jag däremot tillsagd att censurera min blogg och kontakten med de svenska organisationerna blev kylig, näst intill ignorerande. Organisationen var sedan länge informerad om förhållandena på barnhemmet, men hade ännu inte agerat.


ONSDAGEN DEN 2:E JUNI 2010


"Äntligen kom alla tårar. Äntligen faller de helt hejdlöst ner längs kinderna, snorigt och rödprickigt ansikte. Idag fick jag slita loss en trästav från en av husmodrarna igen. Vi var i matsalen då en pojke, M, inte ville sätta sig ner for att äta. M har epelepsi och svåra brännskador från en mycket allvarlig olycka. Kombinationen och minnena har gjort att han fått en utvecklings svårighet som gör honom långsammare än de andra barnen. Men han ar så äkta. Helt genomskinlig och man ser rakt in i hans själ. Jag hittar mig själv dar, redan från första dagen. När M blir slagen sa blir hans ögon helt tomma och han kryper ihop till en liten boll som ligger och kvider mellan slagen. Jag orkar inte se det här mer nu. Inte ett enda slag till. Jag är inte stark nog att hantera det här längre. Det ända jag vill är att skrika och slita i mig själv tills något gar sönder i mig istallet for i honom. Fattar de inte vad de gör med själarna? Det hemska är att det sker ännu oftere när inte jag är omkring. Så fort jag kommer stoppar jag det, så det vet av mina ilskna ögon att det ar helt förbjudet då jag är omkring. Men hur ska det gå nu när jag åker?


Fy fan för världen ibland. Fy fan for Gud om något sånt nu finns. Fy fan för att jag är jag och inte M som blir slagen. Jag skulle korsfästa mig i barnens ställe om jag kunde! Just nu känner jag bara åt helvete med alla leenden och all tro pa en bättre framtid. Djävulen glöder i de här människorna och jag vill inte leka längre. Hur kan en människa bli sa halv, forskräcklig och ändå fungera normalt? Äta och sova om nättern?


Ja duggregnet kom precis för att ge oss en sval bris. Det är 41.5 grader idag. Det här är M. Världens vackraste pojke:"




/Sara


Förnedring

Hennes namn betyder söt och hennes namn är också namnet på indisk kaka. Min favoritkaka.

Ni kan se henne under mangoträdet. Hon satt alltid där och funderade när man kom ner till barnhemmet. Jag han knappt komma fram till hennes förän hon skrek till. "Bhalla nei" med betoning i rösten. "Jag mår inte bra". När man sa att hon var vacker då skakade hon på huvudet. Visst var hon söt men hon lyste av helt annan kraft. Den kom inifrån. Flickan har en  fot som vuxit snett och som hindrar henne från att leka med de andra barnen, hindrar henne från att springa och från att dansa. Det tog mig faktiskt flera veckor innan jag såg att hennes händer också var skadade. Jag var för tagen av förståndet i hennes blick och styrkan i hennes röst. WOW! Tejejen gav mig mindervärdeskomplex istället. 

Trorts det mötte hon en värld där de jämnåriga flickorna i skolan hällde vatten över hennes ansikte, men ändå så kämpade hon. Hon kämpade och slet med sina fingrar och med fingervirkningen trots att de arbetade emot henne.  Så kom dagen då Mammu skulle ge barnen skor. Barnen stod på led, en och en tog de tacksamt emot de gråa flippfloppen. Det gjorde även Söt. Trots hennes handikapp försökte hon gång på gång att sätta på sig samma skor som de andra barnen. Jag orkade inte titta på kampen hon utkämpade. Jag blundade hårt, avtrubbad av all barnmisshandel och förnedring. Infekterad av livet innanför murarna såg jag på Josefine.

- Är rättvisan värd att kämpa för?
Vi gick fram till hennes farbror.
- Hon kan inte gå i vanliga skor, hon behöver specialskor. 

Då gjorde han det otänkbara. 

På Oriya befallde han henne att gå på en rak linje inför alla de andra barnen. Skräckslagen försökte hon ställa sig upp med skon hängandes på foten, knep så hårt hon kunde med sina små tår kring den lilla remmen. Man kunde se på henne hur gärna hon bara ville vara precis som alla andra. Hon snubblade fram med skon hängades runt foten och la krokben på sig själv, föll framåtstupa och han precis få tillbaka balansen innan händerna tog emot i betongen. Bortgjord trippade hon barfota iväg efter sina vanliga skor. När hon kom tillbaka skulle hon med tårar i ögonen skulle hon än en gång bevisa att hon kunde gå. Hon gick några steg, släpandes med ena foten i marken. Mammu hånlog.


- Du ser att hon kan gå i sina specialskor, så beställ ett par åt hennes bad vi Mammu
Han skakade på huvudet och med ett leende konstaterade han. 
- Hon kan ändå inte gå. 

Efteråt satt hon i mitt knä en lång stund, på rutin torkade hon stilla bort sina tårar med sin näsduk, medan jag strök henne över ryggen. Även om vi hade talat samma språk så hade jag omöjligt kunnat ge en förklaring eller ett endaste tröstande ord. I den stunden kunde ingenting väga upp vad hon precis blivit utsatt för. Hon kände förnedringen i hela kroppen trots att hon bara var åtta år.
´
En text om Söt
/Linnea




12 December 2010

Hej ----!!

-----; du vet att vi beundrar dig som person for allt det du har gjort for dessa barn. Det ar helt otroligt och det du har gjort kan INGEN ta ifran dig.

Dock har vi nu hamnat i en situation som ar ohallbar. En av de anstallda i office, en viss ----, misshandlar barnen kontinuerligt av anledningar som ar outgrundliga. Barnen lever under standigt hot fran honom, ett hot som kommer att fortsatta da de ar helt beroende av hans valvilja. Det ar fruktansvart. Hans handlingar begas pa rasistiska grunder och det han vill uppna, och ocksa uppnar, ar fornedring. Fornedring av dem som jamlika manniskor.

Barnen lever i ett snedvridet beroende. De kanner tacksamhet for allt han ger dem samtidigt som de ar skrackslagna for honom. Denna situation ger hans slag annu mer tyngd

En av de finaste, mest ordningsamma pojkarna i hostel har under var tid har blivit slagen minst tva ganger. Det ar ett tydligt bevis pa att de blir slagna oberoende av dem som manniskor. De skulle kunna uppna vilka mal som helst, gora vad som helst och de skulle anda bli psykiskt och fysiskt misshandlade.

Det kan inte fortsatta sa har.

Vi har funnit oss i att husmodrarna slar och de vuxna som lever i standig kontakt med barnen. Det ar oerhort svart for tva outbilade kvinnor att ha ansvar for 82 barn i aldrarna 4-18 ar. Men det har ar annorlunda. Det har ar misshandal och ett brott mot internationell och indisk lag. Det ar rasism. Trots att kastsystemet nu ar olagligt sa styrs barnhemmet av dess osynliga lagar. Man behandlas efter sitt kast.

Vi vill lika lite som du att bidragen ska dras in fran det har barnhemmet men det maste snart bli en diskussion om det. Kanske helst redan nu nar vi ar har. Vi tre och Sara maste atminstone ha en oppen dialog om hur vi ska hantera det har tillsammans.

Jag tycker inte att vi ska gora nagonting overilat da det kan utsatta barnen for fara men vi maste handla pa nagot satt och vi maste handla  snart.

Det passerar otroliga summor pengar genom barnhemmet. Sveriges bidrag ar inte det enda som far MMSB att ga runt ekonomiskt utan ett flertal internationella organisationer hjalper till. Trots detta har barnen knappt nagra klader och de klader de har, har de fatt av sina familjer, de fryser for att de inte har ordentliga filtar och alla har inte liggunderlag trots att de ligger pa betongbaddar. Om det ar som vi misstanker sa finns det ett enormt pengasvinn, ett hal i ekonomin som vi inte ser.

Det finns inga anklagelser i detta mail endast en enorm uppgivenhet. Vi vet inte vad vi ska ta oss till bara att nagonting maste goras.

Med varme

Josefine och Linnea

 

(Detta mail är det första mail som vi skickade till AC angående misshandeln på barnhemmet)


Introduktion

Under 2010 arbetade vi som volontärer på ett adoptionscentrums barnhem beläget i ett av Indiens fattigaste områden. På barnhemmet där det bor omkring 100 barn, blev vi vittnen till en nedbrytande och brutal, psykisk och fysisk misshandel som barnen på barnhemmet levt med under många år. De befinner sig nu i en oerhört utsatt situation, är beroende av organisationen för att få mat, sovplats och utbildning och har därför inget annat val än att finna sig i de övergrepp de utsätts för.

 

Under vår tid på barnhemmet bevittnade vi fruktansvärda våldshandlingar utförda av ”Mammu”, barnens så kallade farbror, som länge varit anställd inom ledningen på barnhemmet. Individer både på och utanför barnhemmet har även antytt att sexuella övergrepp av både flickor, pojkar och av personal, är en återkommande verklighet. Ytterligare en man, som idag innehar positionen som Secretary, har tidigare blivit avsatt på grund av pengatvätt, korruption och de brutala övergrepp han utsätter barnhemmets barn för. I februari 2011 blev han återinsatt på sin tidigare post utan att någon fanns där för att skydda barnen.

 


Vi har i snart ett år rapporterat den fruktansvärde misshandel som pågår på barnhemmet, men ännu har inga tydliga åtgärder vidtagits för att skydda barnen i deras akuta situation. Som tre unga tjejer har vi varit maktlösa utan stöd från de organisationernas som arbetar med barnhemmet. Svenska Adoptionscentrum har adopterat barn från barnhemmet i tiotals år. Sida har även gett bidrag till barnhemmet genom att antal olika projekt.


Centralt i den diskussion vi fört med dessa organisationer har frågan om i vilken utsträckning våld är acceptabelt varit central. För oss tre är alla typer av våld helt otagbart, men i Indien kan aga till en viss grad vara socialt accepterat och sett som ett verktyg för uppfostran. Termen blir däremot allt mer kontroversiell och för en djupgående diskussion är det viktigt att skilja på vad som är aga, vad som är misshandel och hur man ska hantera att våld är en vardag för barnhemmets barn. En del av de anställda i barnhemmets ledning använder sig av stenar, käppar, och ringbeklädda knytnävar för att skada barnen, det har vi bevittnat och misshandeln som försiggår bakom stängda dörrar är med all säkerhet mycket värre. Våldet är planerat, förnedrande, obefogat och blodigt. Vi vill inte att dessa män vistas i närheten av barnen de förgripit sig på, utan istället ställs inför rätta i indisk domstol. Barnen lever idag under ett ständigt hot, är rädda och förtryckta och deras situation behöver uppmärksammas. Det är dags att någon ställer sig på deras sida nu.


Linnea Karlsson, Josefine Jacobsson och Sara Arrhusius

 

 


RSS 2.0