Idag i Sveriges Radio hävdade Margret Josefsson att AC inte fick ta del av våra vittnesmål på plats i Indien. Detta är en ren lögn. Därför publicerar vi en del av den konversation vi hade med Adoptionscentrum under tiden på barnhemmet.

Den första 01 november 2010 får vi detta mejl från personal på AC söder.

”Usch, jag vet inte vad jag ska göra åt detta. Jag ska till AC på onsdag och ta upp det där (misshandeln).”

---

From: lotusbarnen@hotmail.com
To: ----@hotmail.com
Subject: RE: Hjalp
Date: Sun, 12 Dec 2010 11:25:08 +0100

Hej -----!!

------; du vet att vi beundrar dig som person for allt det du har gjort for dessa barn. Det ar helt otroligt och det du har gjort kan INGEN ta ifran dig.

Dock har vi nu hamnat i en situation som ar ohallbar. En av de anstallda i office, en viss "Mammu", misshandlar barnen kontinuerligt av anledningar som ar outgrundliga. Barnen lever under standigt hot fran honom, ett hot som kommer att fortsatta da de ar helt beroende av hans valvilja. Det ar fruktansvart. Hans handlingar begas pa rasistiska grunder och det han vill uppna, och ocksa uppnar, ar fornedring. Fornedring av dem som jamlika manniskor.

Barnen lever i ett snedvridet beroende. De kanner tacksamhet for allt han ger dem samtidigt som de ar skrackslagna for honom. Denna situation ger hans slag annu mer tyngd

En av de finaste, mest ordningsamma pojkarna i hostel har under var tid har blivit slagen minst tva ganger. Det ar ett tydligt bevis pa att de blir slagna oberoende av dem som manniskor. De skulle kunna uppna vilka mal som helst, gora vad som helst och de skulle anda bli psykiskt och fysiskt misshandlade.  

Det kan inte fortsatta sa har.

Vi har funnit oss i att husmodrarna slar och de vuxna som lever i standig kontakt med barnen. Det ar oerhort svart for tva outbilade kvinnor att ha ansvar for 82 barn i aldrarna 4-18 ar. Men det har ar annorlunda. Det har ar misshandal och ett brott mot internationell och indisk lag. Det ar rasism. Trots att kastsystemet nu ar olagligt sa styrs barnhemmet av dess osynliga lagar. Man behandlas efter sitt kast.

Vi vill lika lite som du att bidragen ska dras in fran det har barnhemmet men det maste snart bli en diskussion om det. Kanske helst redan nu nar vi ar har. Vi tre och Sara maste atminstone ha en oppen dialog om hur vi ska hantera det har tillsammans.

Jag tycker inte att vi ska gora nagonting overilat da det kan utsatta barnen for fara men vi maste handla pa nagot satt och vi maste handla  snart.

Det passerar otroliga summor pengar genom barnhemmet. Sveriges bidrag ar inte det enda som far MMSB att ga runt ekonomiskt utan ett flertal internationella organisationer hjalper till. Trots detta har barnen knappt nagra klader och de klader de har, har de fatt av sina familjer, de fryser for att de inte har ordentliga filtar och alla har inte liggunderlag trots att de ligger pa betongbaddar. Om det ar som vi misstanker sa finns det ett enormt pengasvinn, ett hal i ekonomin som vi inte ser.

Det finns inga anklagelser i detta mail endast en enorm uppgivenhet. Vi vet inte vad vi ska ta oss till bara att nagonting maste goras.

Med varme

Josefine och Linnea

---

 

Hej ----!

Här är brevet från Linnea och Josefine
Vi ses i morgon

Kram
-----
Hälsningar -----

---

From: -----@adoptionscentrum.se
To: ------@hotmail.com
Date: Fri, 17 Dec 2010 14:57:44 +0100
Subject: SV: Hjalp


Som ni ser så har jag tagit upp detta på Adoptionscentrum. Som ni också ser är det viktigt att när ni tar upp detta med aga och misshandel av barnen.
Det är också viktigt för er att veta att vi tycker att detta är oacceptabelt. Det ger er mer "kött på benen".

Det vore bra om ni kunde ta reda på om det är tillåtet med aga eller inte i Orissa.
Är det otillåtet får ert samtal mer kraft. I annat fall måste det ändå påpekas som oacceptabelt.

Hör av er hur ni tänker
Det är viktigt för oss.

Kram
----

---

Jag och Linnea följde efter K. Barnen var i skolan och hostel stod tomt. K. hade hittat oss på Adoptionsavdelningen där vi hjälpte till med de mindre barnen. Hans allvarliga ansikte i halvdunklet hade bett oss att följa honom. Utan att yttra ett ord lät vi honom leda oss bakom byggnaden där barnhemmets bil stod parkerad.

"Det är verkligen bara barn. Det är verkligen bara barn."

T. lekte med en av de äldre killarna i hostel sent en kväll. De brottades ganska vilt och någon gång under lekens gång slog T. huvudet i den kalla betongväggen. Ensam kröp han upp i sängen med ansiktet mot väggen. En av de yngre pojkarna kom framspringade till mig där jag satt i en annan del av hostel och tog min hand. Drog med mig längre in bland bäddarna till där Linnea satt.
.
- Jag kan inte väcka T. ordentligt. Vi måste få upp honom.
.
Det spratt till i hjärtat. Till en början skakade vi honom lite lätt.
.
- T. vakna. T...
.
Flera pojkar samlades kring oss där vi stod och husmamman drogs till uppståndelsen. Vi skakade den lilla pojken allt hårdare. Försökte få kontakt. Omtöcknad, med blanka ögon, vände han sig mot oss samtadigt som dimman höll på att uppsluka honom igen.
.
- Oroa er inte. Han behöver bara sova.
.
Jag och Linnea tittade förstummat på husmodern. Efter flera år som idrottare visste vi att det är livsfarligt med sömn vid en hjärnskakning. Istället lyfte vi upp pojken och bar honom ut från hostel. T. hängde över min axel, flöt mellan medvetande och sömn medan vi gick med honom hem till sjuksköterskan som bodde med sin familj på området. Hos sjuksköterskan piggnade T. till men han hade fortfarande problem att fokusera blicken och ville helst sjunka tillbaka mot sängen. Den kvällen slutade med en bil till sjukhuset för undersökningar av T. 
.
En husmamma arbetade i pojkarnas hostel under den tiden. Det bodde under den perioden 52 pojkar mellan fyra och tjugo år gamla i hostel. Om vi inte hade varit där den kvällen hade T. legat ensam i sin säng med hjärnskakning utan att någon hade upptäckt det. Barnens psykiska och fysiska hälsa är inte bara i fara på grund av misshandeln. Underbemanningen gör att de ständigt löper risk att råka illa ut på grund av att skador som de som barn ådrar sig inte upptäcks i tid. Husmödrarna hinner helt enkelt inte se alla infekterade sår, alla bölder eller alla förkylningar.

...glömmer vi aldrig.

---

G. log lite när han sa sitt knasiga namn för han visste på förhand att barnen runt omkring skulle skratta högt. När man kramade honom tappade han tidsuppfattningen och när man sa att han var vacker så himlade han med ögonen. Varefter han drog efter andan och nöjd knep ihop munnen. Jag kan se honom framför mig, hur han står där på gårdsplanen alldeles bortkommen av vännernas skratt. När vi hade aktiviteter med småpojkarna, var han alltid först med att sitta still. Och de gånger då hans vänner inte lyssnade på mig eller Josefine blev han alldeles tårögd. Ett mer fogligt barn går inte att hitta.  

Det var kväll den 8 Januari. Mammu kom skrikandes in i samlingshallen och sa åt de de äldre pojkarna att de genast skulle gå och plugga. Pojkarna trippade på tå över golvet, över gårdsplanen och in i Hostel. Mammu hade redan slagit flera barn den dagen men han hade ännu inte fått nog. Mammu var så arg att han inte tänkte på att behärska sig trots att jag och Josefine var i rummet. Han gick iväg efter pojkarna. Efter en liten stund följde jag efter honom in i Hostel.

Jag skymtade honom på övervåningen varpå jag ljudlöst gick upp för trappstegen. De yngsta pojkarna satt i en halvcirkel, vettskrämda kollade de upp på den skrikande Mammu. Längst ut på kanten låg den här pojken ihopkrypen, skrikandes och vädjandes. Jag stod bakom Mammu och alla utom honom själv såg att jag stod där. Han tog ett steg mot pojken bredvid. G. såg upp på mannen som stod böjd över honom. Han höjde näven över huvudet, måttade in ett slag och G. böjde fogligt fram ryggen. Ett ögonblick senare träffade Mammu med öppen handflata, med hela sin mannakraft som tyngd, den lilla pojkens rygg. G.s rygg kröktes, kroppen for framåt av slaget och jag skrek till. Mammu vände sig om, uppmärksammade mig och gick sedan varvet runt, böjd över pojkarna fäste han blicken och hotade. Jag försökte konfrontera honom men han var inte kontaktbar. Han fortsatte in i rummet bredvid. Pojkarna stod på rad längs arbetsbänken med armarna längs kroppen, ryggen krökt och blicken fäst i bordsytan. Sakta passerade Mammu pojke för pojke och jag såg hur pojkarna spände sig vartefter. En av pojkarna ryckte okontrollerbart i hela kroppen. Mammu gick sedan ut ur rummet, nerför trapporna och ut. Jag följde honom strax bakom. Han gick med ryggen krökt och händerna flätade vid ländryggen. Halvvägs ut på gården stannade han upp och vände sig om mot mig och Josefine, såg hotfullt på oss innan han fortsatte bort i mörkret.

Kan ni förstå att jag i den stunden ler mot Josefine?

- Jag såg honom slå, Mammu slog G. framför mina ögon. Nu har vi bevis, fattar du? Vi har bevis!

---

/Linnea 

Dagen innan Sara och den svenska delegationen (delar av den ideella organisationen med vänner) skulle åka hem, hade pojkarna blivit hotade att misshandlas på det kontor som ligger på barnhemmets område. I rädsla och förtroende hade de sökt upp Sara och bett henne att stanna, så att hon kunde ge dem sitt beskydd. Vi var alla starka i tron att min och Josefines närvaro skulle hindra männen att misshandla pojkarna. Sara åkte från barnhemmet dagen därpå efter att jag och Josefine lovat att inte lämna pojkarna ur sikte. Vi hade bara anlänt ett par veckor tidigare till barnhemmet. Vi skulle vara där i tre månader och såg fortfarande fram emot många fina stunder tillsammans med barnen. Vi hade anat att någonting var väldigt fel med den grova misshandeln var vi helt ovetandes om när Sara först berättade. Hon hade lagt de första pusselbitarna. Vi skulle sedan tillsammans lägga många fler bitar på plats.

Plötsligt var vi inslungade i det spel som är barnens verklighet. Att alltid ha ryggen fri och ett skarpt sinne var ett måste, för överallt och när som helst kunde misshandeln ske. Vi kunde aldrig veta om Mammu stod bakom husknuten med ett av barnen.

Dagen därpå hölls ett möte inne i Hostel där alla de äldre pojkarna deltog och stämningen var uppenbart hotfull. Genom dörren kunde vi höra någonting som lät som örfilar. Josefine knackade på dörren och bara en glimt av pojkarnas ansikten fick mig att inse att det inte var ett tomt hot som männen i Office givit dem. Jag och Josefine gick ut på gården en stund för att kunna prata ostört. Några minuter senare kommer pojkarna emot oss, påväg mot kontorsavdelningen. De två pojkarna går tillsammans med långsamma steg. Tårarna rinner längs J.s kinder och rösten stockar sig på den andra pojken. B. hulkar fram att de ska snart ska bli slagna. Männen från Office kommer emot dem och föser in dem i kontorsbyggnaden. Jag och Josefine är snabba med att följa efter. Med öppen dörr sitter vi framför datorn i rummet bredvid. Vi bestämmer oss för att Josefine ska gå tillbaka till Hostel och vänta in pojkarna. I en och en halv timme sitter jag framför datorn och "sorterar våra bilder".

Genom väggen hörde jag slag och dunsar, stolsben som gned mot golvet och ett tyst ylande. Tillslut grät pojkarna hejdlöst och mellan snyftningarna upprepade de männens ord och meningar. Trots att jag inte förstod språket så talade rösterna för sig själva. Ena stunden så skrattade männen i rummet för att i nästa stund skrika uppmanade och tala förnedrande till pojkarna.

Josefine såg pojkarna komma tillbaka med tårar i ögonen. En av dem haltade. Dagen därpå fick vi veta från barnen att en av pojkarna trots att det är mitt i terminen blivit hemskickad till sin by för att stanna där i tre dagar. Den andra pojken hade ett stort bandage över axeln, djupa skrapsår på underarmen och foten. 10 veckor senare visade han mig sin axel och det var fortfarannde ett stort ärr efter den kvällen. Ärren på underarmen och foten var fortfarande väl synliga.

/Linnea

Detta är en av händelserna jag skrev om i mitt vittnesmål som skickats till AC och NHRC i Indien, innan sommaren.

En av de få anteckningar jag skrev under tiden på barnhemmet.
"Älskade, älskade R. Vad gör man när världens finaste pojke sakta, sakta tappar fotfästet? Vad säger man till världens finaste kille när han gång på gång blir slagen? Varför ska han som är ett så mjukt barn tvingas till att bli så hård. Jag kan bara krama och viska att han är bra. Jag kan bara låta honom vara barn och leka för en kort sekund mellan slagen...Jag ser att han faller och jag kan inte fånga honom. Trots att jag älskar honom så innerligt." 

Minnesbilden av hur Mammu smeker honom över kinden på tågstationen. Eller tanken på de där två ögonen som berättar att jag blev slagen idag igen utan någonting i blicken som söker en förklaring. Jag har inte ord nog för att förmedla hur det känns i mig men det spelar heller ingen roll. För det är i honom som det gör ont och inte i mig.

Sista kvällen låg han gömd med ansiktet under filten. Han kände att jag satte mig ner på hans sängkant och han stack ut sin sin hand och fattade min. När jag rörde mig så klämde han åt runt mina fingrar. Jag gick först när han hade somnat och då var det sent in på natten.

När vi tog ett sista förväl dagen däpå så kollade han på mig med vädjande ögon. 

    - Ta med mig till Sverige, ta mig vart som helst men lämna mig inte här alldels ensam.  

/Linnea

Det här är ett av de blogginlägg jag skrev på min privata blogg under min vistelse på banhemmet. Bloggen lästes av mina vänner, familj och av de personer involverade i barnhemmets utveckling, biståndsgivare, faddrar och komunikationsansvariga. Kort efter att inlägget publicerats blev jag däremot tillsagd att censurera min blogg och kontakten med de svenska organisationerna blev kylig, näst intill ignorerande. Organisationen var sedan länge informerad om förhållandena på barnhemmet, men hade ännu inte agerat.

ONSDAGEN DEN 2:E JUNI 2010

"Äntligen kom alla tårar. Äntligen faller de helt hejdlöst ner längs kinderna, snorigt och rödprickigt ansikte. Idag fick jag slita loss en trästav från en av husmodrarna igen. Vi var i matsalen då en pojke, M, inte ville sätta sig ner for att äta. M har epelepsi och svåra brännskador från en mycket allvarlig olycka. Kombinationen och minnena har gjort att han fått en utvecklings svårighet som gör honom långsammare än de andra barnen. Men han ar så äkta. Helt genomskinlig och man ser rakt in i hans själ. Jag hittar mig själv dar, redan från första dagen. När M blir slagen sa blir hans ögon helt tomma och han kryper ihop till en liten boll som ligger och kvider mellan slagen. Jag orkar inte se det här mer nu. Inte ett enda slag till. Jag är inte stark nog att hantera det här längre. Det ända jag vill är att skrika och slita i mig själv tills något gar sönder i mig istallet for i honom. Fattar de inte vad de gör med själarna? Det hemska är att det sker ännu oftere när inte jag är omkring. Så fort jag kommer stoppar jag det, så det vet av mina ilskna ögon att det ar helt förbjudet då jag är omkring. Men hur ska det gå nu när jag åker?

Fy fan för världen ibland. Fy fan for Gud om något sånt nu finns. Fy fan för att jag är jag och inte M som blir slagen. Jag skulle korsfästa mig i barnens ställe om jag kunde! Just nu känner jag bara åt helvete med alla leenden och all tro pa en bättre framtid. Djävulen glöder i de här människorna och jag vill inte leka längre. Hur kan en människa bli sa halv, forskräcklig och ändå fungera normalt? Äta och sova om nättern?

Ja duggregnet kom precis för att ge oss en sval bris. Det är 41.5 grader idag. Det här är M. Världens vackraste pojke:"

/Sara

Hej ----!!

-----; du vet att vi beundrar dig som person for allt det du har gjort for dessa barn. Det ar helt otroligt och det du har gjort kan INGEN ta ifran dig.

Dock har vi nu hamnat i en situation som ar ohallbar. En av de anstallda i office, en viss ----, misshandlar barnen kontinuerligt av anledningar som ar outgrundliga. Barnen lever under standigt hot fran honom, ett hot som kommer att fortsatta da de ar helt beroende av hans valvilja. Det ar fruktansvart. Hans handlingar begas pa rasistiska grunder och det han vill uppna, och ocksa uppnar, ar fornedring. Fornedring av dem som jamlika manniskor.

Barnen lever i ett snedvridet beroende. De kanner tacksamhet for allt han ger dem samtidigt som de ar skrackslagna for honom. Denna situation ger hans slag annu mer tyngd

En av de finaste, mest ordningsamma pojkarna i hostel har under var tid har blivit slagen minst tva ganger. Det ar ett tydligt bevis pa att de blir slagna oberoende av dem som manniskor. De skulle kunna uppna vilka mal som helst, gora vad som helst och de skulle anda bli psykiskt och fysiskt misshandlade.

Det kan inte fortsatta sa har.

Vi har funnit oss i att husmodrarna slar och de vuxna som lever i standig kontakt med barnen. Det ar oerhort svart for tva outbilade kvinnor att ha ansvar for 82 barn i aldrarna 4-18 ar. Men det har ar annorlunda. Det har ar misshandal och ett brott mot internationell och indisk lag. Det ar rasism. Trots att kastsystemet nu ar olagligt sa styrs barnhemmet av dess osynliga lagar. Man behandlas efter sitt kast.

Vi vill lika lite som du att bidragen ska dras in fran det har barnhemmet men det maste snart bli en diskussion om det. Kanske helst redan nu nar vi ar har. Vi tre och Sara maste atminstone ha en oppen dialog om hur vi ska hantera det har tillsammans.

Jag tycker inte att vi ska gora nagonting overilat da det kan utsatta barnen for fara men vi maste handla pa nagot satt och vi maste handla  snart.

Det passerar otroliga summor pengar genom barnhemmet. Sveriges bidrag ar inte det enda som far MMSB att ga runt ekonomiskt utan ett flertal internationella organisationer hjalper till. Trots detta har barnen knappt nagra klader och de klader de har, har de fatt av sina familjer, de fryser for att de inte har ordentliga filtar och alla har inte liggunderlag trots att de ligger pa betongbaddar. Om det ar som vi misstanker sa finns det ett enormt pengasvinn, ett hal i ekonomin som vi inte ser.

Det finns inga anklagelser i detta mail endast en enorm uppgivenhet. Vi vet inte vad vi ska ta oss till bara att nagonting maste goras.

Med varme

Josefine och Linnea

 

(Detta mail är det första mail som vi skickade till AC angående misshandeln på barnhemmet)

 

Under vår tid på barnhemmet bevittnade vi fruktansvärda våldshandlingar utförda av ”Mammu”, barnens så kallade farbror, som länge varit anställd inom ledningen på barnhemmet. Individer både på och utanför barnhemmet har även antytt att sexuella övergrepp av både flickor, pojkar och av personal, är en återkommande verklighet. Ytterligare en man, som idag innehar positionen som Secretary, har tidigare blivit avsatt på grund av pengatvätt, korruption och de brutala övergrepp han utsätter barnhemmets barn för. I februari 2011 blev han återinsatt på sin tidigare post utan att någon fanns där för att skydda barnen.

 

Vi har i snart ett år rapporterat den fruktansvärde misshandel som pågår på barnhemmet, men ännu har inga tydliga åtgärder vidtagits för att skydda barnen i deras akuta situation. Som tre unga tjejer har vi varit maktlösa utan stöd från de organisationernas som arbetar med barnhemmet. Svenska Adoptionscentrum har adopterat barn från barnhemmet i tiotals år. Sida har även gett bidrag till barnhemmet genom att antal olika projekt.

Centralt i den diskussion vi fört med dessa organisationer har frågan om i vilken utsträckning våld är acceptabelt varit central. För oss tre är alla typer av våld helt otagbart, men i Indien kan aga till en viss grad vara socialt accepterat och sett som ett verktyg för uppfostran. Termen blir däremot allt mer kontroversiell och för en djupgående diskussion är det viktigt att skilja på vad som är aga, vad som är misshandel och hur man ska hantera att våld är en vardag för barnhemmets barn. En del av de anställda i barnhemmets ledning använder sig av stenar, käppar, och ringbeklädda knytnävar för att skada barnen, det har vi bevittnat och misshandeln som försiggår bakom stängda dörrar är med all säkerhet mycket värre. Våldet är planerat, förnedrande, obefogat och blodigt. Vi vill inte att dessa män vistas i närheten av barnen de förgripit sig på, utan istället ställs inför rätta i indisk domstol. Barnen lever idag under ett ständigt hot, är rädda och förtryckta och deras situation behöver uppmärksammas. Det är dags att någon ställer sig på deras sida nu.

Linnea Karlsson, Josefine Jacobsson och Sara Arrhusius