Flickan på bilden är inte den flicka nämnd i texten.

Dagboksinlägg

FREDAGEN DEN 4:E JUNI 2010

High Schools rektor satt gränsle över sin motorcykel då jag smet in genom grinden till barnhemmet. Jag gick fram för att hälsa och han slängde ur sig att S nyss gift sig. Bara sådär - med ett litet flin på munnen som om det var något att skratta åt. S är 15 år och skulle efter sommarlovet ha börjat tionde klass. Den här tjejen är enormt begåvad och fjärde bästa elev i hela skolan, cycklar iväg till speach tävlingar, uppsattsskrivningar och har fler vänner utanför barnhemmet än någon annan. Hon var verkligen tjejen med en framtid. Tionde året är det sista och allra viktigaste året i Indien, men nu när S gift sig ser situationen helt annorlunda ut. Hennes plats är i köket tillsammans med sin styvmor.

 

Snart fick vi sällskap av ett par lärare från skolan som haft kvällsmöte. "S har gift sig!" skrek rektorn igen, rakt ut i luften. "Hon ringde mig just!" De andra blev nyfikna och snart var de inne i en djup diskussion. En man sa "Ja, men hennes huvud är inte alls som en femtonårings." Alla höll med och tyckte hon var vuxen, men jag som sa mitt första ord, var tvungen att säga emot eftersom det inte finns något som helst försvar till att gifta bort en flicka med tvång. Och för övrigt så var S inte alls så vuxen som de påstod. Hon gör bara som hon blir tillsagd, rädd för att förlora den lilla del av sin familj som fortfarande är i livet om hon sätter sig emot deras vilja. Rektorn blev tydligen förnärmad av att jag sa emot honom så han spottade ur sig att jag inte kände S överhuvudtaget. "Hur länge ar du varit här?" sa han. ”I snart 4 månader." sa jag. "Ha! BARA! Jag har känt S i sex år." Fortsatte rektorn.

 

Känslan i min kropp när jag hörde hans ord, är svår att beskriva,  men man kan nog jämföra det med att en eld tog fart i mitt inre. All kraft som nyss var som bortflugen kom tillbaka med full styrka och jag fick koncentrera mig på att inte börja skrika. Som om S varit mitt eget barn sa jag med lugn röst: "Har du ätit ris med henne ur samma skål? Gråtit med henne och tröstat henne när ingen annan fanns där för henne att prata med? Du fick höra att hon gift sig nu medan jag redan vetat det i mer än två månader. S ville inte bli bortgift, hon ville börja collage, bli polis och resa till Chennai för att hälsa på sin kusin.”

/Sara

 

S kom till banhemmet samtidigt som jag efter att under sina första levnadsår blivit utnyttjad som arbetskraft på indiska hotell. Han var bara fyra, men stack ut ur mängden på barnhemmet med sitt kaxiga och olydiga sätt. Precis som med andra barn i den åldern kändes det som om platsen översvämmades så fort S kom springandes. S var som en orkan. Under de få tillfällen jag unnade mig sovmorgon på barnhemmet, var det alltid den här lilla killen som var först med att rycka i den grind som avskärmade entrétrappan och min hall. Syster, syster! Sara kom! Jag fick dåligt samvete varje gång ordet snorunge passerade ur min sammanbitna mun. Väl till frukostdags var S där igen. Alltid lika lyrisk över att jag var på benen och började skrika energiskt på det lokala språket Oriya, utan mellanrum för andhämtning. Det var en av de förmiddagarna jag sa åt honom att komma in till mig istället för att som vanligt schasa iväg honom till Hostel för att leka med de andra barnen igen.

 

S bodde fortfarande på den avdelning varifrån de små barnen adopteras. Den där morgonen hade jag bott tillräckligt länge i Orissa för att förstå det mesta av invånarnas konversationer och barnens enkla språk. Anledningen till varför S stod vid grinden och ropade lyriskt idag, var för att han nyss fått veta av personalen att hans ”nya mamma” skulle komma och hämta honom i slutet på nästa vecka. Jag reagerade direkt när jag hörde orden, och spetsade öronen för att få veta om jag hört rätt. Ibland är barns ord bara är ord, och deras drömmar tynar lätt bort på ett barnhem den dag de inser att deras liv ständigt kommer att handla om att överleva istället för att uppleva. Det var precis det jag bevittnade med S den här veckan. Hur förhoppningarna växte och försvann.

 

Det slutar med att pojkens nya mamma kom till barnhemmet för att hämta S, men istället valde att ta hem en liten flicka. Adoptionstillståndet för S var ännu inte undertecknat och den lilla killen grät helt förkrossad. S ville bara komma hem, men det var barnhemmet som blev hans hem den här dagen, och han bor nu där med sina 100 syskon.

 

/Sara

Hur kan jag hjälpa barnen?
Läs här: Resultat av ert arbete

Pia, skibent för Uppsalatidningen.se skrev såhär:
En blogg om rop på hjälp

En uppmaning till er engagerade läsare:
Hjälp barnen genom att skicka mejl.

Kommentar: "Nu jävlar mejlar jag hela högen, så hoppas vi djupt att det hjälper. Så här ska stackars barnen inte behöva behandlas. Inte någon annan heller. KRAM!"
Svar: Tack fina människa! Vi hoppas innerligt att fler läsare agerar som dig. 

/Linnea

 

"Man kan inte piska in något i barn men man kan smeka fram mycket ur dom."
(Citat av Astrid Lindgren)

Jag var så förbannad på den här ungen till en början. Han var så otroligt respektlös och han ignorerade när man sa till honom på skarpen. Trots att barnen var förbjudna att gå utanför murarna, sprang vi alltid på honom när vi var på marknaden och varje gång blev det till diskussion. Men han lyssnade inte på oss. Han var faktiskt den enda som fullständigt kunde skita i regler. Samtidigt så såg han till att välja rätt tillfällen och visste precis var Mammu var och vad han gjorde. Han var hård, ja till och med stenhård. Han slog de yngre pojkarna, skrek och domderade. I vissa lägen var de äldre bröderna nästan rädda för honom och han skrämde även mig med sin kyla. Han var så som jag föreställer mig att en barnsoldat är.

Under Devali brände han sitt finger på en smällare. Han hade ett stort brännsår och sjuksköterskan tog med honom till läkaren. Han fick dagliga injektioner och blev ombädd av läkaren att stanna hemma. Varje förmiddag kom Mammu ner till barnhemmet och slog honom, straffade honom för att han inte var i skolan.  

Jag brukade ta barnen bakom en byggnad, och där under skenet av en lampa fick de gråta ut hos mig. Dit tog jag flickan med den förvridna foten och dit tog jag många andra barn. Han hade sett mig sitta där i mörkret och en kväll tog han min hand och ledde mig dit. Han kröp upp i mitt knä som det lilla barn han var. Pojken vilade huvudet mot min axel och pressade ansiktet mot min hals. Det hände flera gånger och några kvällar brukade jag ligga bredvid honom när han somnade. Det var när han började få kramar och jag viskade fina ord till honom på kvällen som allting blev annorlunda. Han slog inte längre pojkarna. Skrek och domderande inte längre.

En kväll bara några dagar innan vi lämnade barnen såg jag honom ligga bredvid minstingen i en av sängarna. De låg alldeles intill varandra och han strök den lilla över ryggen och pussade honom på kinden. Det finns en del ögonblick som jag aldrig kommer att glömma.

Egentligen var han är ju inte stenhård och elak. Han var han bara en liten pojke med en evig längtan till sin mamma. Han kände sig så fruktansvärt övergiven och ensam. Han tvingas bo på ett barnhem där han blir slagen gång på gång vad han än gör. När han cyklar i ilfart längs gatorna för att befinna sig på rätt plats vid rätt tidpunkt är han livrädd. Men det har blivit hans sätt att få bekräftelse och uppmärksamhet. Äldre kriminella pojkar ser all kapacitet i den pojken, utnyttjar och lurar honom. Han ser inte riskerna utan bara de rosa mjukisbyxorna och om han cyklar tillräckligt fort så blir de hans.

Han är en överlevare och en krigare av sin natur. Och en sådan är farlig på ett ställe där alla barn ska kontrolleras och tryckas ner. För trots att Mammu slog honom gång på gång så kom han till mig mot alla odds och klagade på att filtarna de fått var för tunna. Och en bra dag kunde han komma och vara arg. 

- Mammu slog mig idag! Han ska ut från barnhemmet! Ut, didi! Imorgon!    

Och jag svarade att Mammu är en mycket dålig människa och han ska ut men imorgon blir svårt. Väldigt svårt. 

/Linnea

 

 

 

 

Jag ville aldrig åka ifrån barnhemmet trots att det ofta kändes som om jag skulle går under. Då det inte fanns någon att ta stöd mot, lärade jag mig snart att hantera alla mina känslor på egen hand då de översvämmade över och bildade stora tsunamivågor. Barnen på barnhemmet har känt och sett sa mycket död att jag böjer mig inför dem om och om igen. Trots det gick det aldrig att acceptera den ensamhet och den lott de givits fullt ut.

 

Älskar du mig?

Skulle du komma och hämta mig från barnhemmet under lovet?

Även om jag var sne och hade en missbildad fot som gjorde mig halt?

Skulle du oroa dig över att jag inte skulle duga till att arbera pa risfälten?

Säg bara ja eller nej... Så att jag får veta om jag ska glömma dig eller ej, och om var jag hör hemma.

Den 7 maj 2010

Jag läste ur Bröderna Lejonhjärta for barnen igår. När vi kom till ett visst stycke fick jag ta en paus, andas och koncentrera mig på att inte börja grata. Så här gick det:

 

If I die at sea my love,

perhaps one evening,

a snow-white dove flies home to you,

and to your window hurry,

then my soul I near,

wanting to rest a while

in arms so dear.

 

Visan beskriver en sorg om kvällen då mamman sitter och syr, sjungandes om sin försvunna make. Bröderna Lejon lyssnar stilla i rummet intill och lilla Skorpan, krokig, besvärlig och eländig, börjar gråta. Skorpan är rädd, för han fick precis veta att han kommer att dö snart. "Hur kan det vara sa hemskt att vissa måste dö då de inte ens fyllt tio år?" sa han. "Vet du vad Skorpan", viskade Jonatan. "Jag tror inte att det är så hemskt, jag tror att det kommer att bli fantastiskt. Det är bara ditt skal som kommer att ligga under jorden. Du kommer att flyga iväg till ett helt annat ställe." "Var då?" "Till Nangiyala, sagornas land där bortom stjärnorna. Och vem vet... kanske flyger du till mig en kväll från Nangiyala. För att sitta på mitt fönsterbräde som en snövit duva." Men då började Skorpan hosta igen och Jonatan, stark, modig och vacker, lyfte honom upp i sitt knä och sjöng:

 

My little Scotty,

I know your soul is here

wanting to rest awhile

in arms so dear…

 

Inte förns då tänkte Skorpan på hur det skulle bli i Nangiyala helt ensam. "Jag vill ju bara vara där du är Jonatan." "Men Skorpan jag kommer ju också dit tids nog." "Ja tids nog ja, men tänk om du lever tills du är nittio år!" Då sa Jonatan att i Nangiyala är tiden inte den samma som på jorden. För om Jonatan verkligen levde tills han var nittio år gammal, så skulle det inte kännas som mer än två dagar for Skorpan. Och Skorpan forsökte sluta gråta men sa i sin rädsla: "Tänk bara hur bra det skulle vara om du skulle flyga dit först så att du kunde vänta på mig..." "...Det tycker jag också Skorpan, men istället måste jag leva här pa jorden utan dig - kanske i nittio år!

 

 

/Sara