Merparten av barnen hade inga skor när vi kom till barnhemmet


Barnen ska utbildas i sina rättigheter...

... och sedan lyssnar man inte när de hotar med att begå självmord för att undgå de brott de utsätts för. Eller när personalen anmäler sin chef för sexuella trakasserier.

"Utbildningen som påbörjats handlar om barnens rättigheter och utveckling, livskunskap och värdegrundsarbete. Både personal och de äldre barnen ska utbildas eftersom det är viktigt att barnen också känner till sina rättigheter och möjligheter. Samtidigt måste de vuxna förstå hur viktig deras roll och ansvarstagande är för barnens utveckling, säger Margret Josefsson." Fria Tidningen 02 september 2011



Fria Tidningen uppmärksammar barnhemmet!

Volontärer slog larm: Nu granskas det indiska barnhemmet

Inrikes |

I höstas rapporterade Fria Tidningen om systematiska övergrepp på ett barnhem i Indien efter vittnesmål från volontärer. Nu har indiska myndigheter inlett en utredning om sexuella trakasserier. Men Svenska adoptionscentrum, som samarbetar med barnhemmet, har en annan bild av situationen. Läs här

 



Fria tidningen uppmärksammade barnens situation redan i september 2011. Läs här

Såhär låter det då:


Adoptionscentrum tillbakavisar kritiken


Svenska Adoptionscentrum tillbakavisar kritiken om att de inte agerat tillräckligt. Kommunikationschef Margret Josefsson säger att det har gjorts flera inspektioner på barnhemmet men att man inte har hittat några bevis för volontärernas anklagelser.

 

– Barnhem är inga bra hem för barn att växa upp i och kroppslig bestraffning sker tyvärr på många barnhem runt om i världen. Skiljelinjen mellan oss och volontärerna går i hur vi ska arbeta med problemet. Volontärerna vill att vi ska avsätta ledningen, men vi är endast en samarbetspartner och driver inte barnhemmet. Vi tror istället på samarbete och utbildning av både personal och de äldre barnen, säger Margret Josefsson, som är kommunikationschef på Adoptionscentrum.

 

Hon säger att barnhemmet har fått sin licens godkänd från den indiska tillsynsmyndigheten CARA, som de har fortlöpande kontakt med. Adoptionscentrum utför också egna inspektioner flera gånger varje år. Fokus på inspektionerna ligger dock på adoptionsavdelningen.

 

– Det är delstatsregeringen som utövar tillsynen av barnhemmet och det sköts inom de indiska tillsynsramarna, säger Margret Josefsson.

 

Adoptionscentrum har påtalat de brister i barnhemmet som de uppmärksammat under inspektioner, men tror inte att avsättandet av personal är en lösning på problemet eftersom det inte finns garantier för att nästa person behandlar barnen bättre. De siktar hellre på strukturförändringar som lösning för att förbättra situationen för barn och anställda.

 

– Utbildningen som påbörjats handlar om barnens rättigheter och utveckling, livskunskap och värdegrundsarbete. Både personal och de äldre barnen ska utbildas eftersom det är viktigt att barnen också känner till sina rättigheter och möjligheter. Samtidigt måste de vuxna förstå hur viktig deras roll och ansvarstagande är för barnens utveckling, säger Margret Josefsson.

 

På frågan om varför de inte ställt sig bakom volontärernas anmälan till National human rights commission (NHRC) svarar Margret Josefsson att polisen gjorde inspektioner på barnhemmet under två veckors tid i våras men att de inte fann några bevis som stödjer anklagelserna.

 

– Vi ställde oss inte bakom anmälan då vi inte kände igen beskrivningen av situationen på barnhemmet som fanns där. Efter anmälan till NHRC gjorde polisen inspektioner på barnhemmet utan att finna något som stödjer anklagelserna. Biståndsprojekten granskas dessutom av revisorer som hittills inte funnit misstankar om korruption, säger hon.




Ett stort tack till Fria som för andra gången uppmärksammar barnen akuta situation!



MIA informerar CARA



Idag fick vi ett mejl av Myndigheten för Internationella Adoptionsfrågor (Mia). Äntligen har de bjudit in oss till att informera den indiska myndigheten CARA. Detta är i enlighet med Mias instruktioner och vi tycker att det är mycket synd att det har behövts mediapåtryck för för att detta ska ske.

Men framförallt är vi oerhört tacksamma, eftersom att detta på sikt kommer att förändra barnens situation och det är det enda som är viktigt och det enda vi kämpar för. Med andra ord är detta en mycket god nyhet!

/Linnea, Sara och Josefine

Adoptionscentrum blundar för att barnen blivit bestulna på sina madrasser

Innan och under tiden på barnhemmet samlade vi ca 30 000 SEK varav drygt 20 000 SEK gick till att köpa 100 liggunderlag, 100 madrasser och 100 filtar. Jag kan fortfarande känna uppgivenheten i min kropp när jag skrev detta inlägg.

Vår blogg var under tiden på barnhememt censurerad eftersom vi blivit beordrade från adoptionscentrum att inte skriva negativt om barnhemmet.

Den åttonde December 2010 skrev jag såhär.
Vintern har kommit

Om jag ska vara helt arlig sa sitter jag har och suckar. Forsoker skriva nagra rader och tar bort dom igen. Idag kanns det ganska meningslost att sitta har framfor datorn. Det kanns aven ganska meningslost att ga ner till barnen. De senaste dagarna har sugit allt hopp ur mig. For varje dag som gar kommer man barnen narmare. De oppnar upp sina hjartan med tarar och fa ord pa engelska. Man trostar, kramar och viskar fina ord pa oriya tillbaka. 

Jag vill sa garna kunna saga att jag stannar kvar, kunna saga att jag kommer alltid att finnas har. Som en bro over morka vatten ska jag bara dig. Men sa kommer verkligheten ikapp, det ar bara drygt fem veckor kvar. Det ar det sista jag tanker innan jag somnar och forsta jag tanker nar jag vaknar. Hur ska man kunna lamna kvar varldens finaste barn pa en sadan kall plats som denna? Pa en plats dar de berovas sin stolthet och sin formaga att kanna for andra.

Vintern har forovrigt kommit hit, det regnar och ar gratt och morkt ute. All personal satter pa sig allt de har for att halla varmen. Och vi blir tillsagda att inte ga utanfor barnhemmet i regnet, utan paraply for da blir vi sjuka. I hostel fryser barnen sa mycket att de inte kan sova. De sover i stort sett direkt pa betong och har knappt en ordentlig filt. R. berattade for mig igar att han inte kunnat sova pa hela natten for att han frysit. Dum som han ar, vacker som han ar hade han lanat ut sin tjocktroja till sin skolkompis och sedan inte fatt den tillbaka. Sin jacka hade han lanat ut till B. som lag i feber.  

Varje morgon star barnen i kylan och tvattar sig under pumparna. Den har kylan gor stamningen i hostel fruktansvart lag. Alla bara gar runt och huttrar. Nar jag vaknar mitt i natten for att jag fryser och tar en extra filt, i vart rum med stangda fonster kan jag inte lata bli att tanka pa mina hjartan som ligger ihopkrypna i hostel och inte har en extrafilt att hamta. 

Som ni forstar sa ar liggunderlag, filtar, madrasser och strumpor pa listan pa vad vi tycker behovs har och forhoppningsvis racker pengarna. Vi ska tillsammans med personalen gora en kalkyl pa vad de kan tankas kosta. En varm fleecefilt pa marknaden kostar 250 rupies, knappt 40 kronor. 

Glom forovrigt inte bort att vi har en PlusGiro for frivilliga bidrag. Snart sa kommer vi att pressentera var budget har pa pa bloggen sa att ni far en kansla for hur vi anvander pengarna. Just nu vantar vi pa paket fran Sverige med blandannat plastsnibbar, pipmuggar och nappar till Home Sweet home. Sa att varldens finaste bebisar inte ska behova ga med nerkissade och nerbajsade blojor. Sa att personalen inte ska behova pressa ihop bebisarnas kinder och halla sked efter sked med vatten. Sa att bebisarna inte ska behova grata och hosta och vara radda for att dricka.

PlusGiro: 158 49 09 -4

Linnea


När vi kom till barnhemmet kunde en bädd se ut såhär. En del barn hade inte ens madrasser:



Vårt inköp av madrasser dokumenterades här och glädjen var oerhörd bland de yngre barnen, de äldre kände en enorm tacksamhet men glädjen överskuggades av någonting annat. De visste att madrasserna inte var där för att stanna. Vår övertygelse var dock att de omöjligt kunde bli bestulna på detta eftersom mängderna var så stora och att det skulle synas direkt under Adoptionscentrum rutinbesök.


Inför Adoptionscentrums rutinbesök i september/obktober 2011 ber vi Myndigheten för Internationella adoptionsfrågor att be Adoptionscentrum om bildbevis på att madrasserna är kvar i bäddarna vilket görs. Bilderna vi får på barnen är skrämmande, de har magrat och de 100 madrasserna som vi köpte är inte kvar i bäddarna.
Adoptionscentrum slänger fram dessa bilder på barnen precis innan de lämnar mötet utan att detta har avslutats.




Någonting som skulle kunna vara 2 av de 100 madrasser vi köpte kan skymtas på en antal bilder i de bästa studenternas rum. En filt finns med på en av bilderna.

Utdrag ur mejlkonversation med Myndigheten för Internationella adoptionsfrågor 30 oktober 2011

"Bilderna visar på att barnen har magrat, att de är smutsiga och att de ser betydligt mer ovårdade ut (trots att de är uppklädda i sina finaste kläder) än under vår tid på barnhemmet samt att de madrasser vi inhandlade inte finns kvar i bäddarna. Dock är bilderna mörka och endast ett fåtal barn är porträtteradeså vi kan inte fastställa något med säkerhet även om vi är personligt övertygade om detta. Pojken ---, förståndshandikappad och bränskadad som tidigare under hösten besökte sjukhuset med bruten arm ochskadat knä är svullen i ansiktet, har blåtira på vänster öga samt fläskläpp och hack i underläppen. Pojken var extra utsatt för Baikunta Mishra och ni kan läsa om det våld vi bevittnat mot denna pojke i våra vittnesmål. I Saras vittnesmål kan ni läsa hur Baikunta Mishra hotar --- med ett sågblad nära hans ansikte."

Vi fick aldrig något svar på detta mejl.


/Linnea

Svar på tal Nyheter hela dagen!


När jag hör er försvara sig med näbbar och klor, när jag hör er förvrida sanningen och komma med rena lögner för att förvirra allmänheten då känner jag att det är en sak att ni inte värderar eller inte tror på våra vittnesmål. Att ni inte anser att vi som personer är förmögna att förmedla vad vi ser och vad vi hör. Det är bara helt befängt.

Men däremot att ni inte tar barnen och personalens vittnesmål på allvar, det är oförlåtligt. Det är detta som vi känner oss tvungna att uppmärksamma. Att barn och person, i ett och ett halvt bönar och ber om hjälp men att ni inte lyfter ett finger för att ta deras desperata rop på allvar. Vi har vidarebefodrat barnens egna ord och meningar, precis så som de är men ni har inte brytt er över huvudtaget. Istället har ni sopat det under mattan och oroat er för organisationens rykte.

Att barn går till tågstationen och hotar men att begå självmord är inte tillräckligt.

Barnen sätter sin framtid på spel och är medvetna om bestraffningen men ändå så gör dem det och inte för sin egen skull utan för de yngre barnen. Kan de bli mer desperata medan ni rullar tummarna här hemma i Sverige? När personalen går ut i Times of India, finns ni då där och ger ert beskydd efter att i 30 år samarbetet med ledningen? Nej! Istället ifrågasätter ni er egen personal, kvinnor som sliter dag ut och dag in med att ta hand om barnen under de mest vidriga omständigheter.

Ni sparkar inte på de som ligger, ni spottar de mest övergivna barn och kvinnor i ansiktet när de ber om nåd.

/Linnea

Lyssna på Alltid nyheter

Här kan ni lyssna på Nyheter hela dagen, som sändes idag klockan 16.30. Ibland har man otur och nätverket dog under programmet. Så endast en del av Josefines uttalande är med. Det är dålig kvalité men det bästa vi kan komma med för tillfället. Imorgon kommer vi med kritik.

http://soundcloud.com/linnea-karlsson/audio-recording-on-wednesday

/Linnea, Sara och Josefine

Alltid Nyheter

Vi kommer snart att lägga upp inslaget här på bloggen med våra kommentarer. Vi är mycket tacksamma för programmet och det visar tydligt på ACs ställningstagande och hur de hanterar frågan.

Stort tack till Nyheter hela dagen, Sveriges Radio!


Alltid Nyheter

Idag var Josefine med på Alltid Nyheter/Sveriges Radio. Det direktsänds på webben 16.30

Lyssna här 16. 30 Alltid Nyheter



Times of India uppmärksammar barnhemmet

Artikeln finns att läsa här. Äntligen kommer sanningen fram! Nu behöver vi verkligen hjälp och vi ber er alla med facebook att rekomendera artikeln. På detta sätt kan vi visa vårt stöd från Sverige!


Sexual harassment charge against orphanage secy


TNN May 10, 2012, 07.32AM IST
Tags:

BHUBANESWAR: Inmates and staff of Manoj Manjari Sishu Bhawan, an orphanage in Keonjhar, on Wednesday brought allegations of sexual harassment, physical torture and misappropriation of funds against the secretary of the institute. They lodged a complaint with the State Commission for Women and have also written to the state government.

 

"The secretary of the institution made sexual advances towards me. He also asked me to go out of the town with him. When I refused he abused me in filthy language and sacked me," said Sasmita Bharti, a house mother of the orphanage.


She said four women staff have been sacked in the last couple of months without any valid reason. The employess ofthe bhawan staged a dharna in front of the institute on May 2 and joined work following the assurance of the additional district magistrate.

 

"It has become difficult for women to work in the institute because of the atrocities of the secretary. We informed the collector, district social welfare officer and police about it. When no action was taken we decided to lodge a complaint with the State Commission for Women," said Parbati Jena, another employee. "The same secretary was dismissed by collector following an enquiry into alleged physical torture of inmates in 2008. But using his power he joined the institute again last year," said Jena.

 

The inmates also alleged that the authorities are providing substandard food and torturing them. Refuting the allegations, secretary of the Shishu Bhawan S N Mishra said that those were false and baseless. "It is a conspiracy against me. These staff are on temporary basis for short term and their jobs are extended if their work is satisfactory. Since these employees neglected their duties their terms were not extended following which they brought such allegations against me. I am also urging the State Commission for Women to conduct an enquiry into the case."

 

Chairperson of state commission for women Jyoti Panigrahi said, "I received the petition filed by the inmates and staff of the institute. We would make a field visit and conduct an enquiry if required."


/Linnea, Sara och Josefine


Öppet brev till Margret Josefsson


Margret Josefsson,

Följande är era uttalanden från Tv4s nyhetssändning 9 Maj.

"Kvinnorna anmälda saken till svenska adoptionscentrum och förväntade sig ett snabbt agerande men så är inte fallet.
Vi har ju samarbetet med det här barnhemmet under en lång period och vi kan se att det snarare har skett förbättringar för barnen när det gäller möjlighet till skolgång, när det gäller möjligheten att få utbildad personal och så vidare..."

Regelrätt misshandel har ni inte fått några rapporter om?
Inte att det skulle försekomma en regelrättig misshandel av barn, nej."

Vi har i ett och ett halvt års tid rapporterat om att det på barnhemmet försiggår en blodig och systematisk misshandel. Vi har lämnat över 10 sidor av skriftliga vittnesmål. Utöver detta har ni fått ta del av barnens och ---s vittnesmål. Den 16 februari 2011 överlämnades till er ett dokument med de äldre pojkarnas underskrifter på att de dagligen är utsatta för våld och med en vädjan om stöd i att avsätta "Mammu". Detta innan att "Secretary" återinsattes på sin post efter att tidigare blivit avsatt på grund av grov misshandel och sexuella övergrepp av barn och personal.

Den femtonde mars, för mindre än 2 månader sedan var vi på ert kontor och informerade förbundsdirektör Birgitta Lönnemar och
Chef utland Eva Hedén om att 16 pojkar, 5 dagar tidigare hotat med att begå självmord för att de förvägrats göra sin röst hörd angående misshandeln de yngre barnen utsätts för. Deras handling uppmärksammades i lokal media.

Vår fråga till dig Margret är följande:

Hur kan du i svenska nyheter påstå att ni (AC) inte har blivit informerade om att det förekommer en regelrätt misshandel av barn på barnhemmet?

Slutligen vill vi tillägga att det vore illa om ni inte kundat se förbättringar på barnhemmet efter 30 års samarbete.

Hälsningar,
Linnea, Sara och Josefine


Tv4 uppmärksammar ACs och MIAs agerande

Igår sändes ett kort nyhetsinslag om misshandeln på det barnhem vi arbetade på under 2010-2011. Adoptionscentrum och Myndigheten för internationella adoptionsfrågor ställdes några frågor om sitt ställningstagande, agerande och sin kontakt med barnhemmet samt de indiska myndigheterna. Vi är mycket tacksamma för att Tv4 tog kontakt med oss och förstår deras begränsningar relaterade till främst tidsbestämmelser. Inslaget var kort och visar endast en del av det som vi vill rikta fokus mot. Nedan följer våra reflektioner svar på några uttalanden.

 

Nyhetsinslaget går att se HÄR

 

Främst riktar vi fokus mot MIA:s kommentar om att de ej kan föreskriva vad indiska myndigheter ska göra. Detta påstående är felaktigt och bottenlöst. Vi är övertygade om att MIA i själva verket är väl medvetna om det regelverk myndigheten är stiftad under, till exempel Barnkonventionen. Följ denna länk för mer information (Haagkonvetionen)

 

Lag (1997:191) med anledning av Sveriges tillträde till Haagkonventionen om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner, beskriver MIA:s skyldigheter mycket tydligt. Enligt artikel 6 gäller: ”Varje fördragsslutande stat ska utse en centralmyndighet som skall ha till uppgift att fullgöra de skyldigheter som åläggs sådana myndigheter enligt denna konvention”. MIA är denna centralmyndighet i ”mottagarlandet” Sverige. CARA (Central Adoption Resource Authority) är den motsvarande myndigheten i Indien, varifrån de adopterade barnen kommer.

 

Enligt artikel 7 gäller vidare:

 

  1. Centralmyndigheterna skall samarbeta med varandra och främja samarbetet mellan de berördamyndigheterna i sina stater för att skydda barn och för att uppnå de övriga målen med denna konvention. (…)
  2. De skall själva vidta alla lämpliga åtgärder i syfte att (…) hålla varandra underrättade om hur konventionen fungerar och, så långt möjligt, undanröja varje hinder för dess tillämpning.”

 

Vi anser att MIA:s beslut att inte ta kontakt med CARA i detta ärende klart strider mot artikel 7 i Haagkonventionen då MIA inte bara kan utan ska informera CARA om de missförhållanden de kommit till kännedom om. Därigenom nollställer MIA också den mest framkomliga vägen för att rätta till missförhållandena på MMSB. MIA:s helt häpnadsväckande motivering för sitt ställningstagande är att MIA inte vill störa den indiska myndigheten.

 

Vidare kritik av MIA:s agerande och avvikelser från internationella lagar och bestämmelser går att finna i vår JO-anmälan HÄR.

 

Sara, Linnea, Josefine

 


Svar på tal

Denna blogg skapades i ett enda syfta; att göra vår röst hörd och därmed uppmärksamma barnens situation.
.
Under det halvår innan bloggen startades hade vi suttit i flertalet möten med Adoptionscentrums ansvariga, både från kansliet och från AC Syd. Sammanlagt hade vi tre möten och under samtliga tre möten berättade vi om våra egna upplevelser på plats samt förmedlade berättelser som vittnade om en förvärrad situation för barnen.
.
Allt detta avfärdade AC med argumenten:
  1. Det ni och andra vittnar om har ingen verklighetsförankring. Vi har en annan syn på saken.
  2. Adoptionscentrum kan inte gå in och berätta för en samarbetsorganisation vilka som ska anställas av organisationen.
  3. Vi har lyssnat på vad ni har sagt och kommer att vidta åtgärder genom att starta en utbildning i barnpsykologi för personalen på barnhemmet.
  4. Vad händer med barnen om vi lämnar barnhemmet helt och hållet?
  5. Barnhem är inget hem för barn.
Detta besvarade vi på följande sett:
  1. Hur kan ett flertal personer som bor eller har bott på plats under ett flertal månader eller till och med år vittna om samma upplevelser utan att det har någon verklighetsförankring? Hur kan det sedan inte ha någon verklighetsförankring när dessa personer, trots risker, fortsätter att tala om en oförändrad situation för barnen? Att ni sedan har en annan syn på saken är ju egentligen inte underligt när den diskussion ni för sker direkt med de män som misshandlar barnen.
  2. Självfallet, men när allvarliga och välgrundade anklagelser kommer fram mot en person till vilken ni bland annat skickar bidrag och bedriver samarbetsverksamhet med, så har ni väl ändå en skyldighet gentemot personal och barn att se till att deras mänskliga rättigheter respekteras? Detta görs bäst genom att en juridisk process får ta plats, speciellt som att barnmisshandel och utnyttjande av barn är straffbart med upp till 15-20 års fängelse i Indien. AC har här ett ansvar för uppmärksamma berörda indiska organ när de får rapporter om att en av deras samarbetsorganisatiner kan vara inblandad i allvarliga brott. Om detta ansvar är för stort för AC så har de åtminstone en skyldighet att se till att de själva inte förhindrar en utredning av berörda instanser.
  3. Att skänka pengar till en utbildning i barnpsykologi för att "bota" män som har en histora av övergrepp mot barn är inte bara dumt, utan inkompetent. Som internationell organisation måste man ha förståelse för det inflytande man har i regionen. Genom ert agerande på plats och genom er fortsatta kontakt med förövarna legitimerar ni deras verksamhet och indska myndigheter finner ingen anledning, vid ert ord, att påbörja en rättslig process.
  4. Rent etiskt frågar vi oss också hur en adoptionsorganisation kan bedriva adoptionsverksamhet samt biståndsverksamhet genom män som anklagas för att förgripa sig på barn? För tillfället gör er närvaro ingen skillnad för barnen på barnhemmet förutom att skapa en dimslöja av välmåga gentemot de indiska myndigheterna. Barnen lever på sämre villkor, med sämre mat och kläder, än vad ens indiska statliga barnhem har som lagstadgad standrard. Inte ens era bidrag tycks nå fram.
  5. Här är vi sannerligen ense.
Denna blogg skapades i ett enda syfta; att göra vår röst hörd och därmed uppmärksamma barnens situation... för att ingen lyssnade.
/Josefine, Linnea och Sara

Avslag på JO-anmälan

23 april inkom förljande beslut från JO:
.
"Josefine Jacobsson, Linnea Karlsson och Sara Arrhuius har i en anmälan framfört klagomål mot Myndigheten för Internationella Adoptionsfrågor (MIA).
.
Viss handling har inhämtats från MIA.
Vad som har framkommit ger mig inte anledning att fortsätta utredningen.
.
Ärendet avslutas."
.
Efter att vi hade läst dokumentet ställde vi oss frågande till på vilka grunder som beslutet hade fattats av JO och kontaktade dem därför för att be om en redogörelse. Svaret från justitieombudsmannen var då att man "inte tänkte göra ett muntligt uttalande och inte eller skicka en skriftlig förklaring" till varför ärendet avslutats, ändock framkom det under vårt korta samtal med dem att de, i sin utredning, hade använt sig av ett enda dokument; nämligen det dokument som skickades av MIA till oss den 29 november 2011 där de informerade oss om sitt beslut att inte öppna ett tillsynsärende genetmot Adoptionscentrum.
.
MIA tog i detta brev stöd i sina instruktioner som myndighet och motiverade därmed sitt beslut om att inte öppna ett tillsynsärende gentemot Adoptionscentrum. MIA:s huvudargument för att inte agera gentemot AC baserade sig på att MIA:s befogenhet, enligt MIA, endast sträcker sig till att se över att adoptionsprocessen sker på etiska och rättsliga grunder; krav som de tycker att Adoptionscentrum uppfyller.
.
Utöver ärendets dokument skickade JO med ett kort informationsblad som gav en generell förklaring till varför vissa ärnden inte utreds ytterligare. Följande citat är ett utdrag ur detta informationsblad:
.
"/.../uttalar sig JO som regel inte om de bedömningar som domstolar och myndigheter gör. JO är i princip fri att avgöra vad som ska utredas. JO behöver inte motivera sitt be­slut och beslutet kan inte överklagas."
.
I vårt fall innebär detta att MIA:s beslut står fast och att ingen tänker utreda huruvida de fattade ett beslut som grundade sig på en ordentlig utredning. När vi bad om att få se det bevismaterial Adoptionscentrum hade presenterat för MIA samt de handlingar som borde finnas från MIA:s interna möte rörande huruvida man borde öppna ett tillsynsärende gentemot AC eller inte, fanns det ingen sådan dokumentation. Idag finns det alltså ingen extern instans som kommer att gå in och granska MIA:s beslut utan för lag och ordnings skull så är det enda viktiga att ett beslut har fattats.
.
Konsekvensen av det regelverk under vilket JO lyder är alltså att MIA och i förlägningen även AC egentligen inte är förpliktigade till att följa FN:s barnkonvention eller 1993 års Haagkonvention om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner. Så länge som de fattar ett beslut där det tydligt framgår huruvida de tänker agera eller inte så verkar det räcka och följaktligen så ogiltigförklaras ungefär halva vår JO-anmälan. Dock så finner vi det underligt hur JO kunde förbise de formalitetsbrott som har begåtts av MIA i sitt handläggande av detta ärende. I informationensbladet som vi fick från JO stod det ju trots allt uttryckligen:
.
"Granskningen avser främst en kontroll av att domstolarna och myndigheterna följer de regler som gäller för hur mål och ärenden ska handläggas på ett formellt korrekt sätt."
.
I vår JO-anmälan riktade vi stark kritik mot att MIA inte hade tagit sitt fulla, formella ansvar som är ålagt dem enligt 1993 års Haagkonvention.
.
"Artikel 7

1.     Centralmyndigheterna skall samarbeta med varandra och främja samarbetet mellan de berörda myndigheterna i sina stater för att skydda barn och för att uppnå de övriga målen med denna konvention. (…)

 

2.     De skall själva vidta alla lämpliga åtgärder i syfte att (…) hålla varandra underrättade om hur konventionen fungerar och, så långt möjligt, undanröja varje hinder för dess tillämpning.”

.

I sitt brev till oss den 29 november 2011, det brev som JO baserade sitt utslag på, förnekar inte MIA på något sätt att övergrepp förekommer på MMSB, utan de är istället väldigt tydliga med att de tror på den information som vi har framfört. De uppmuntrar oss även i brevet till att fortsätta trycka på indiska mydigheter och de skriver att de ser fram emot att höra vad utslaget blir av våra vittnesmål.

.

Enligt MIA:s instruktioner ska de i alla sina beslut se till barns bästa i enlighet med FN:s barnkonvention och 1993 års Haagkonvention. Detta innebär att deras formella ansvar i detta fall sträcker sig till att informera sin indiska motpart, CARA, om situationen på barnhemmet i och med att de har blivit medvetna om att brott mot indiska samt internationella lagar förekommer på ett barnhem ifrån vilka barn blir adopterade till Sverige. Åtminstone om man läser myndighetens instruktioner som finns bifogade i vår JO-anmälan är detta en del av deras formella ansvar... eller har vi fel JO?

.

/Josefine, Linnea och Sara


Lotusbarnen

Idag publicerades en artikel om barnens situation på barnsrattigheter.com. Sprid gärna detta till dina nära och kära. Vi är mycket tacksamma för att de valt att uppmärksamma vårt arbete. Läs, dela och kommentera! Även om det har varit tyst här på bloggen en tag, så arbetar vi fortfarande för att barnen ska möta en bättre framtid.
Om ni har några frågor eller vill komma i kontakt med oss kan ni alltid mejla oss på lotusbarnen@hotmail.com

/Linnea, Sara och Josefine

AC reser till barnhemmet

Vi fick nyligen veta att en av kvinnorna på Adoptionscentrum ska åka ner till Indien i oktober för att göra ett av sina tre rutinbesök på Adoptionsavdelningen på barnhemmet. Läs vårt mejl till den ansvarige för resan. Vi har censurerat namn och en mening som kan leda till att andra kommer till skada.


Hej -----,
.
--- på Myndigheterna för Internationella Adoptionsfrågor informerade oss om att du ska åka ner till ---- i oktober. Vi mailar dig eftersom vi skulle vilja veta om de madrasser och filtar som vi ordnade till hostel finns kvar, samt om barnen får en bra kost. Förhoppningsvis får du också tid att besöka barnen i hostel. Då det är snart ett år sedan vi såg barnen skulle vi vilja ha bilder som kan säkerställa att barnen ser friska och välmående ut. Detta nämnde vi även för MIA, men det skadar ju inte att vi också tar kontakt med dig personligen. Bifogat hittar du även den lista vi fick av Mr ---- på de registrerade barnen som bodde på ---- under vår tid på barnhemmet, då vi verkligen skulle uppskatta om du kunde be om en aktuell. (...)
.
Du är väl medveten om vår övertygelse att pengar försvinner från barnhemmet. Vi skulle därför väldigt gärna se ----:s ekonomiska redovisningar på nästa möte. Det ligger i bådas intressen att få det svart på vitt, vad som verkligen försegår bakom stänga dörrar. Vi hoppas innerligt att du kan göra denna dokumentering. Du får gärna höra av dig till oss om du vill ha aktuell information innan avresa.
.
Trevlig resa!

Det får vara nog nu

Nu har vi fått en inbjudan till ett andra möte med MIA, denna gång tillsammans med Adoptionscentrum. Det känns bra att träffas igen. Vi kan inte säga mycket mer än att vi innerligt hoppas att AC har ändrat sin ställning i frågan och insett värdet av att aktivt agera. Vi har aldrig tidigare haft så mycket kött på benen som vi har nu.
Det vore skamligt om vi inte får gehör denna gång.

Vi har sagt det förr, låt det vara över innan vinterkylan tränger sig in i Hostel. Vi har för länge sedan slutat att räkna dagar och barnen har lidit tillräckligt mycket nu. Låt dem få en chans att utbilda sig och ta sig ut ur fattigdomen. De är unika och fantastiska. Det får vara nog nu. Hundratals barn har berövats sin barndom. Det är dags att Mammu och Secretary håller sig borta från barnhemmet.

Allt tyder på att situationen på barnhemmet bara blir värre och värre. Pojkar har slängts ut på gatan och barnen är mycket, mycket svaga. Just nu behöver vi all hjälp vi kan få, alla organisationer inklusive Adoptionscentrum måste gå samman om vi ska nå en förändring. Männen sitter stenhårt på sin positioner. Det handlar om pengar och väldigt mycket makt.


Hittills uppnådda resultat



.

Vårt syfte med bloggen har varit att:

  1. Att barnen ska få en värdig uppväxt utan misshandel och förnedring.
  2. Att AC står bakom oss och National Human Rights Commission i processen: De två männen som misshandlar barnen ska ej få vistas på eller i närheten av barnhemmet.
  3. Att AC sätter ner foten, och aktivt tar ställning (som bidragsgivare/betalare har de ett ansvar över barnen).
  4. Att om AC inte tar sitt ansvar önska vi påverka/väcka en annan organisation som i sin tur kan komma med sitt stöd.
  5. Väcka frågan om att ingen organisation (AC, SIDA och övriga internationella organisationer) som tidigare samarbetat och idag samarbetar med barnhemmet, tagit sitt ansvar då två män i barnhemmets ledning misshandlar barnen.

Hittills har vi uppnått dessa resultat:
Det är nu en månad sedan vi startade det här projektet och vi har nått oerhört snabba resultat genom att vända oss utåt och öppna upp frågan för allmänheten. Med hjälp av Lotusbarnen har vi fått ett möte med MIA (Myndigheten för Internationella Adoptionsfrågor) och nått fram till Unicef Indien. AC har fortfarande inte hört av sig till oss men vi vet att även de inom kort ska hålla ett möte med MIA. Efter detta får vi se hur de väljer att agera och vad för ställning MIA tar i frågan. Unicef undersöker fortfarande vad de kan göra i fallet och vi kommer snart att höra av oss till dem igen för att bli uppdaterade på hur arbetet går. Vi vill att alla inblandade organisationer ska veta hur viktigt det är att man agerar i detta fall för att markera en grundläggande standard av socialt ansvar och omvårdnad. Detta barnhem är ett strå i stacken, men än så viktigt. Det här är ett fall som kommer att rädda många människors liv.

 

Ni kommer fortfarande kunna följa arbetet här på Lotusbarnen, med nya inlägg att läsa, men just nu är vårt arbete utanför den här sfären så mycket större att vi väljer att lägga mer kraft där. Tack för att ni hjälp oss uppmärksamma situationen. Tack till er läsare, alla journalister, NGO-representanter, FN och Unicef representanter, myndigheter och Barnombudsmannen. Vi följer upp inom kort!


/Sara, Linnea, Josefine

 

 


Unicef Indien

Vi fick fantastisk respons från UNICEF Indien igår. Läs deras svar här och fortsätt följa Lotusbarnen för att följa vår fortsatta konversation.


Dear Josefine,

Thanks a lot for your message and for your concern. I can see that you truly care for those children there. I am copying my colleague in our Orissa office, who works closely with the Department of Women and Child Development of Orissa, which is the one responsible for all children's homes. I hope we will be able to find out more and to push the government to take action on this very serious issue. 
I will keep you informed how things evolve. 
.
Thanks again and warm regards, 
----

Artikel i Fria tidningen

Idag publicerades en artikel i Fria tidningen. Läs den här!
.
MUKTAR KHAN/AP/SCANPIX


Misshandel och kränkningar på adoptionscentrums barnhem

Inrikes På ett barnhem i Orissa i Indien, som svenska Adoptionscentrum samarbetar med, är grov fysisk misshandel, psykisk terror och sexuella utnyttjanden vardagsmat. Det vittnar tre volontärer som har arbetat på barnhemmet om. Trots att de har uppmärksammat händelserna anser de inte att Adoptionscentrum har agerat tillräckligt. Nu har de startat en blogg för att få ut sin egen och barnens berättelse för att pressa ansvariga organisationer att agera.

Under 2010 åkte Sara, Josefine och Linnea till Orissa, en av Indiens minst utvecklade delstater, för att arbeta som volontärer på ett av Adoptionscentrums barnhem. Efter en mycket kort tid på barnhemmet blev de vittnen till aga, misshandel och förnedring. De berättar att pojkarna blev slagna med stenar i huvudet tills de blödde och med knytnävar i ansiktet. Även käppar användes som redskap mot barnen under misshandeln. Utövarna av våldet var styrelsemedlemmarna och föreståndarna på hemmet.

– Det är så svårt att bevittna hur den personal som står för barnens rättigheter och chans i livet genom att ge dem mat, utbildning och en plats att bo på samtidigt förnedrar och misshandlar dem, säger Josefine.

De tre volontärerna berättar även om sina starka misstankar om att sexuella övergrepp förekommer på flickorna, pojkarna och personal på hemmet. Trots att de inte själva bevittnade de sexuella övergreppen fick de höra från olika källor, bland annat från barnen själva, att sexuella övergrepp systematiskt förekom. En fransk organisation som de kom i kontakt med berättade också att den nuvarande föreståndaren avsattes från sin tjänst år 2008 på grund av att styrelsen uppmärksammat sexuella övergrepp och korruption, som han ska ha gjort sig skyldig till. I februari 2011 fick han tillbaka jobbet.

Det har i dag gått ungefär ett år sedan Linnea, Sara och Josefine kontaktade Adoptionscentrum och berättade om vad de upplevt på barnhemmet. Men lite har hänt. Adoptionscentrum har introducerat en kurs på barnhemmet om barnpsykologi i ett försök att få bort barnagan. Och det är föreståndaren som håller i kursen.

– Det är så ironiskt att misshandlande män ska hålla i ansvaret för upplägget av en kurs om hur man behandlar barn.

Och Linnea, Sara och Josefine menar att kursen bara tar tag i problemet med agan som utförs av husmödrarna – inte misshandeln och de sexuella övergreppen som begås av de två föreståndarna. De har också fått veta att all information som Adoptionscentrum får om barnhemmet går genom en av föreståndarna. De gjorde ett besök på barnhemmet i två dagar i april 2011. Men då besökte de primärt adoptionsavdelningen där spädbarnen finns, inte barnhemsbarnens avdelning.

– Vi tycker det är rimligt att Adoptionscentrum avslutar all kommunikation med föreståndaren och istället kommunicerar med presidenten i organisationen. Vi förstår att detta är en organisatorisk och ekonomisk fråga men vi tycker det är obegripligt att Adoptionscentrum får sin information från en man som behandlar barnen så illa.

För några veckor sedan beslutade Linnea, Sara och Josefine att starta bloggen Lotusbarnen där de beskriver det de har upplevt på barnhemmet. De säger att det är en sista utväg för att pressa organisationerna att ta sitt ansvar: att ställa de misstänkta inför rätta och förbättra barnens situation.

– Det finns ett positivt fall där ett misshandlat barnhemsbarn i Orissa ringt en hjälplinje och fått den ansvarige sparkad. Men på vårt barnhem tar dessa två männen sig rätten att misshandla för att ingen sätter ner foten, säger Linnea.

På barnhemmet bor runt 100 barn i åldrarna fyra till tjugo år och endast två unga kvinnor arbetar med att ta hand om dem. Linnea, Sara och Josefine berättar att de flesta kommer dit med en svår bakgrund efter att ha bevittnat mord, död och levt under svältgränsen.

– Barnen är ofta svåra att hantera på grund av försummelsen och inte bara på grund av sin svåra bakgrund. Det är barn som aldrig blivit kramade, barn som ryser till och springer iväg så fort man tar i dem. Många av de äldre barnen har dessutom utvecklat ätstörningar och de får en minimal chans till stöd med sina studier, säger Linnea.

Försummelsen av barnen fortsätter även med pengar som inte kommit till rätta. Volontärerna berättar att barnen inte ens hade madrasser att sova på, utan sov på kall och fuktig betong de täckte med gamla rissäckar och trasiga filtar. Linnea och Josefine lyckades samla ihop 20 000 kronor som gick till att köpa in tjocka madrasser, plastunderlag och tjocka fleece-filtar till alla barnen. Men styrelsen satte sig på tvären när de kom med varorna.

– Jag fick kriga för att barnen skulle få madrasserna, plastunderlagen och filtarna. Jag tvingade de att skriva under papper på att barnen verkligen skulle få dem. Det var så uppenbart att de här männen inte ville att barnen skulle få madrasserna, säger Linnea.

De berättar också att barnen lever under ständiga hot från föreståndarna att kastas ut från barnhemmet.

– Att bli utslängda är barnens största skräck eftersom barnhemmet är deras enda chans till ett drägligt liv. De vet att de är utan hopp om de blir utslängda, säger Linnea.

Tjejerna har kontaktat både SIDA, Amnesty och Barnombudsmannen, men ingen av dem kunde göra något från sina poster.

– Barnombudsmannens ansvar ligger endast inom Sveriges gränser men han kände mycket starkt för fallet och vi blev kort efter hans samtal kontaktade av Myndigheten för Internationella Adoptionsfrågor (MIA).


De har också gjort en anmälan till National human rights commission (NHCR). I skrivandets stund pågår en andra utredning som baseras på volontärernas egna vittnesmål eftersom NHRC vid den första utredningen inte kunde finna stöd för anklagelserna. Och förhoppningen med bloggen är att sätta press på Adoptionscentrum, den indiska tillsynsmyndigheten men även NHRC och andra organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter.

– Bloggen föddes som ett svar på att de stora organisationerna inte tog sitt ansvar. Vi ville upplysa allmänheten om vad som försiggick på barnhemmet för att visa organisationerna att det även finns andra människor som också vägrar acceptera att barn behandlas illa. Vi ville visa att vi inte står ensamma i att vilja förändra barnens situation till det bättre genom att bland annat avskeda de ansvariga för övergreppen.

Adoptionscentrum tillbakavisar kritiken

Svenska Adoptionscentrum tillbakavisar kritiken om att de inte agerat tillräckligt. Kommunikationschef Margret Josefsson säger att det har gjorts flera inspektioner på barnhemmet men att man inte har hittat några bevis för volontärernas anklagelser.

– Barnhem är inga bra hem för barn att växa upp i och kroppslig bestraffning sker tyvärr på många barnhem runt om i världen. Skiljelinjen mellan oss och volontärerna går i hur vi ska arbeta med problemet. Volontärerna vill att vi ska avsätta ledningen, men vi är endast en samarbetspartner och driver inte barnhemmet. Vi tror istället på samarbete och utbildning av både personal och de äldre barnen, säger Margret Josefsson, som är kommunikationschef på Adoptionscentrum.

Hon säger att barnhemmet har fått sin licens godkänd från den indiska tillsynsmyndigheten CARA, som de har fortlöpande kontakt med. Adoptionscentrum utför också egna inspektioner flera gånger varje år. Fokus på inspektionerna ligger dock på adoptionsavdelningen.

– Det är delstatsregeringen som utövar tillsynen av barnhemmet och det sköts inom de indiska tillsynsramarna, säger Margret Josefsson.

Adoptionscentrum har påtalat de brister i barnhemmet som de uppmärksammat under inspektioner, men tror inte att avsättandet av personal är en lösning på problemet eftersom det inte finns garantier för att nästa person behandlar barnen bättre. De siktar hellre på strukturförändringar som lösning för att förbättra situationen för barn och anställda.

– Utbildningen som påbörjats handlar om barnens rättigheter och utveckling, livskunskap och värdegrundsarbete. Både personal och de äldre barnen ska utbildas eftersom det är viktigt att barnen också känner till sina rättigheter och möjligheter. Samtidigt måste de vuxna förstå hur viktig deras roll och ansvarstagande är för barnens utveckling, säger Margret Josefsson.

På frågan om varför de inte ställt sig bakom volontärernas anmälan till National human rights commission (NHRC) svarar Margret Josefsson att polisen gjorde inspektioner på barnhemmet under två veckors tid i våras men att de inte fann några bevis som stödjer anklagelserna.

– Vi ställde oss inte bakom anmälan då vi inte kände igen beskrivningen av situationen på barnhemmet som fanns där. Efter anmälan till NHRC gjorde polisen inspektioner på barnhemmet utan att finna något som stödjer anklagelserna. Biståndsprojekten granskas dessutom av revisorer som hittills inte funnit misstankar om korruption, säger hon.


Christy Chamy

Tidigare inlägg
RSS 2.0