Sexual harassment charge against orphanage secy

"It has become difficult for women to work in the institute because of the atrocities of the secretary. We informed the collector, district social welfare officer and police about it. When no action was taken we decided to lodge a complaint with the State Commission for Women," said Parbati Jena, another employee. "The same secretary was dismissed by collector following an enquiry into alleged physical torture of inmates in 2008. But using his power he joined the institute again last year," said Jena.

The inmates also alleged that the authorities are providing substandard food and torturing them. Refuting the allegations, secretary of the Shishu Bhawan S N Mishra said that those were false and baseless. "It is a conspiracy against me. These staff are on temporary basis for short term and their jobs are extended if their work is satisfactory. Since these employees neglected their duties their terms were not extended following which they brought such allegations against me. I am also urging the State Commission for Women to conduct an enquiry into the case."

Chairperson of state commission for women Jyoti Panigrahi said, "I received the petition filed by the inmates and staff of the institute. We would make a field visit and conduct an enquiry if required."

/Linnea, Sara och Josefine

Igår sändes ett kort nyhetsinslag om misshandeln på det barnhem vi arbetade på under 2010-2011. Adoptionscentrum och Myndigheten för internationella adoptionsfrågor ställdes några frågor om sitt ställningstagande, agerande och sin kontakt med barnhemmet samt de indiska myndigheterna. Vi är mycket tacksamma för att Tv4 tog kontakt med oss och förstår deras begränsningar relaterade till främst tidsbestämmelser. Inslaget var kort och visar endast en del av det som vi vill rikta fokus mot. Nedan följer våra reflektioner svar på några uttalanden.

Nyhetsinslaget går att se HÄR

Främst riktar vi fokus mot MIA:s kommentar om att de ej kan föreskriva vad indiska myndigheter ska göra. Detta påstående är felaktigt och bottenlöst. Vi är övertygade om att MIA i själva verket är väl medvetna om det regelverk myndigheten är stiftad under, till exempel Barnkonventionen. Följ denna länk för mer information (Haagkonvetionen)

Lag (1997:191) med anledning av Sveriges tillträde till Haagkonventionen om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner, beskriver MIA:s skyldigheter mycket tydligt. Enligt artikel 6 gäller: ”Varje fördragsslutande stat ska utse en centralmyndighet som skall ha till uppgift att fullgöra de skyldigheter som åläggs sådana myndigheter enligt denna konvention”. MIA är denna centralmyndighet i ”mottagarlandet” Sverige. CARA (Central Adoption Resource Authority) är den motsvarande myndigheten i Indien, varifrån de adopterade barnen kommer.

Enligt artikel 7 gäller vidare:

1. Centralmyndigheterna skall samarbeta med varandra och främja samarbetet mellan de berördamyndigheterna i sina stater för att skydda barn och för att uppnå de övriga målen med denna konvention. (…)
2. De skall själva vidta alla lämpliga åtgärder i syfte att (…) hålla varandra underrättade om hur konventionen fungerar och, så långt möjligt, undanröja varje hinder för dess tillämpning.”

Vi anser att MIA:s beslut att inte ta kontakt med CARA i detta ärende klart strider mot artikel 7 i Haagkonventionen då MIA inte bara kan utan ska informera CARA om de missförhållanden de kommit till kännedom om. Därigenom nollställer MIA också den mest framkomliga vägen för att rätta till missförhållandena på MMSB. MIA:s helt häpnadsväckande motivering för sitt ställningstagande är att MIA inte vill störa den indiska myndigheten.

Vidare kritik av MIA:s agerande och avvikelser från internationella lagar och bestämmelser går att finna i vår JO-anmälan HÄR.

Sara, Linnea, Josefine

1. Det ni och andra vittnar om har ingen verklighetsförankring. Vi har en annan syn på saken.
2. Adoptionscentrum kan inte gå in och berätta för en samarbetsorganisation vilka som ska anställas av organisationen.
3. Vi har lyssnat på vad ni har sagt och kommer att vidta åtgärder genom att starta en utbildning i barnpsykologi för personalen på barnhemmet.
4. Vad händer med barnen om vi lämnar barnhemmet helt och hållet?
5. Barnhem är inget hem för barn.

1. Hur kan ett flertal personer som bor eller har bott på plats under ett flertal månader eller till och med år vittna om samma upplevelser utan att det har någon verklighetsförankring? Hur kan det sedan inte ha någon verklighetsförankring när dessa personer, trots risker, fortsätter att tala om en oförändrad situation för barnen? Att ni sedan har en annan syn på saken är ju egentligen inte underligt när den diskussion ni för sker direkt med de män som misshandlar barnen.
2. Självfallet, men när allvarliga och välgrundade anklagelser kommer fram mot en person till vilken ni bland annat skickar bidrag och bedriver samarbetsverksamhet med, så har ni väl ändå en skyldighet gentemot personal och barn att se till att deras mänskliga rättigheter respekteras? Detta görs bäst genom att en juridisk process får ta plats, speciellt som att barnmisshandel och utnyttjande av barn är straffbart med upp till 15-20 års fängelse i Indien. AC har här ett ansvar för uppmärksamma berörda indiska organ när de får rapporter om att en av deras samarbetsorganisatiner kan vara inblandad i allvarliga brott. Om detta ansvar är för stort för AC så har de åtminstone en skyldighet att se till att de själva inte förhindrar en utredning av berörda instanser.
3. Att skänka pengar till en utbildning i barnpsykologi för att "bota" män som har en histora av övergrepp mot barn är inte bara dumt, utan inkompetent. Som internationell organisation måste man ha förståelse för det inflytande man har i regionen. Genom ert agerande på plats och genom er fortsatta kontakt med förövarna legitimerar ni deras verksamhet och indska myndigheter finner ingen anledning, vid ert ord, att påbörja en rättslig process.
4. Rent etiskt frågar vi oss också hur en adoptionsorganisation kan bedriva adoptionsverksamhet samt biståndsverksamhet genom män som anklagas för att förgripa sig på barn? För tillfället gör er närvaro ingen skillnad för barnen på barnhemmet förutom att skapa en dimslöja av välmåga gentemot de indiska myndigheterna. Barnen lever på sämre villkor, med sämre mat och kläder, än vad ens indiska statliga barnhem har som lagstadgad standrard. Inte ens era bidrag tycks nå fram.
5. Här är vi sannerligen ense.

1.     Centralmyndigheterna skall samarbeta med varandra och främja samarbetet mellan de berörda myndigheterna i sina stater för att skydda barn och för att uppnå de övriga målen med denna konvention. (…)

2.     De skall själva vidta alla lämpliga åtgärder i syfte att (…) hålla varandra underrättade om hur konventionen fungerar och, så långt möjligt, undanröja varje hinder för dess tillämpning.”

.

I sitt brev till oss den 29 november 2011, det brev som JO baserade sitt utslag på, förnekar inte MIA på något sätt att övergrepp förekommer på MMSB, utan de är istället väldigt tydliga med att de tror på den information som vi har framfört. De uppmuntrar oss även i brevet till att fortsätta trycka på indiska mydigheter och de skriver att de ser fram emot att höra vad utslaget blir av våra vittnesmål.

.

Enligt MIA:s instruktioner ska de i alla sina beslut se till barns bästa i enlighet med FN:s barnkonvention och 1993 års Haagkonvention. Detta innebär att deras formella ansvar i detta fall sträcker sig till att informera sin indiska motpart, CARA, om situationen på barnhemmet i och med att de har blivit medvetna om att brott mot indiska samt internationella lagar förekommer på ett barnhem ifrån vilka barn blir adopterade till Sverige. Åtminstone om man läser myndighetens instruktioner som finns bifogade i vår JO-anmälan är detta en del av deras formella ansvar... eller har vi fel JO?

.

/Josefine, Linnea och Sara