saknad

Dagen vi lämnar MMSB, den dagen har vi ingen makt.

Jag minns hur vi satt på vägen och åt apelsiner. Jag minns hur vi satt i Guest room och drack te.

- Dagen då vi lämnar dessa murar, då vet vi inte vad som händer.

- Jag dör om jag måste härifrån. Jag kan inte lämna barnen. Jag dör, Josefine.

- Vi måste stanna, hur skulle vi kunna leva med att inte veta vad som sker bakom murarna?

- Jag skiter i vad dom (familjen) säger...Att jag måste svika dom. Men jag stannar, eller vi stannar. Bara någon av oss gör det.

Nej, nej, nej..nej, nej. Jag lämnar dom aldrig tänker jag. Skakar, gråter, skriker...

Men så plötsligt så kunde jag inte sova på natten och vi gjorde det. Vi lämnade barnen alldeles ensamma. Säg mig, vad kom den kraften ifrån? Hur i helvete kunde vi, Josefine?

Jag vill bara hålla dem nära hjärtat. Inte upprepa deras namn efter varje armtag i en pool på en annan kontinent.

Linnea


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
bloglovin
bloglovin
RSS 2.0