Min kärlek till henne fick inte bli egoistisk.

Det fanns ett fåtal barn som jag älskade från första stund och så fanns det barn som jag började älska vart efter tiden gick. Som K. som jag tyckte var den värsta ungen jag någonsin träffat, elak och respektlös. Men som jag krampaktigt höll fast när det var dags att ta förväl. Och jag tänkte och tänker än idag att hur kan världen ta min lillebror ifrån mig. Också fanns lilla, vackra R. på "Home sweet home". Hon som på sitt eget vis är den vackraste bebisen jag någonsin sett, på sitt eget vis. Och var den första jag älskade. Hon lämnades av sin mor bara några dagar innan vi kom och enda in i sista stund så hade hon en given plats i min famn, det visste jag alldeles säkert. I början var det outhärdligt på småbarnsavdelningen, alla tårar, allt barnskrik trängde in i en och jag kunde inte stå ut med all sorg. Tänkte att detta var helvetet på jorden. Men med tiden lärde jag mig att hårdhudat sätta ner Rabati på golvet, vända på klacken och gå. Jag hörde hennes tårar ändå ut i korridoren, hennes gråt lät annorlunda än de andras.

Väldigt ofta tog vi med musik till förmiddagarna på Home Sweet home. Kärlekssånger till ett barn. Som en bro över mörka vatten ska jag bära dig. Jag skämdes varje gång, så mycket att jag ibland reste mig upp och bytte låt. Jag kände mig som den värsta av lögnarna på jorden. När Rebati såg in i mina ögon, med en blick så ängslig och oskyldig kunde jag ibland vika undan huvudet. Hur kunde jag sitta där och älska en flicka, som jag sedan skulle lämna några veckor senare. Hur kunde jag låtsas att jag var hennes mamma och beskyddare när jag inte skulle stanna hos henne föralltid. Jag tänkte att hon måste vänja sig av vid mig, tänkte att min kärlek till henne får inte vara egoistisk. Jag såg hur flickan som växt till en välmående bebis förtvinade igen. Hur ögonen som varit så uttrycksfulla tappade sin glans. Jag älskade henne lika mycket fortfarande men tänkte att det är bäst så. Hon slutade gråta när jag kom in i rummet och jag tänkte att det är bara bra. Jag visste att jag trängde undan smärtan, hur den skulle komma över mig en dag.

Jag lämnade henne aldrig, höll henne nära hjärtat så mycket som jag hade samvete till. Ibland när jag tänkte att nu går jag under gick jag in till henne. Höll henne nära, nära med tårar som aldrig slutade rinna. Jag tänkte att hur ska jag någonsin kunna lämna dig men så kom dagen, då det skedde. Med R. på ena armen och min andra ängel på den andra satte jag mig i ett rum för mig själv. Dunkade huvudet hårt i väggen, grät ja nästan skrek så att det hördes ut på avdelningen. Jag kommer aldrig i mitt liv att glömma när R. såg på mig, med ett leende nästan tröstandes men lite osäkert. Jag hade inte sett henne le på så länge och det var som att hon förstod att det för sista gången.

Jag bestämde mig att det var det sista jag skulle se av henne och att mitt leende var det sista hon skulle se av mig. Sedan gick jag ut, tittade inte på henne. Lämnade över bebisarna till en av skötarna. Kallt och hårdhudat. Kände hur paniken grep tag om mig, ylde tyst för mig själv. Men jag behärskade mig. Det fanns flera barn att ta förväl av den dagen.

Såhär i efterhand och hon är tusentals mil ifrån mig vet jag inte hur min kärlek till henne eller något annat barn någonsin skulle kunna vara egoistik. Den kärleken gör mig så ödmjuk och samtidigt så hårdhudad. Så kall och samtidigt så varm. Jag vet varken in eller ut, bara att det gör fruktansvärt, ja oerhört ont. 






















Linnea


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
bloglovin
bloglovin
RSS 2.0