101

För några dagar sedan skrev Josefine vårt hundrande inlägg. Hundra texter, mer eller mindre välskrivna men alla direkt från hjärtat. En del skrev jag med ett leende på läpparna, med styrka i kroppen. Andra gånger kändes allt meningslöst, jag skrev utan varken början eller slut, utan tanke eller syfte. En del inlägg blev bara platta för er (även om de för mig alltid var värdefulla), andra växte sig större och större. Inläget jag skrev om de kalla nätterna, började med jag satt där framför datorn fylld av likgiltighet men slutade med att jag lyckades fånga mina känslor och vi fick in tusentals kronor till värmande täcken och mjuka madrasser.

Men alltid fanns känslan där, känslan av att jag hade någonting viktigt att förmedla. De här barnen öppnade mitt hjärta och den starka kärleken som uppstod på barnhemmet kommer för mig alltid att vara lite av ett mysterium. Jag vet inte hur vi plötsligt blev syskon eller hur jag greps av panik när jag förstod att det skulle dröja många hundra dagar innan jag fick se K. igen. Han är mitt hjärta och det går inte lång tid mellan tillfällena när han kommer över mig.

Det finns en scen i Hotel Rwanda som jag aldrig glömmer, som alltid funnits inom mig långt innan jag åkte till Indien. Jag har alltid vetat vart jag vill ta mig i livet, det har alltid varit en självklarhet att jag ska arbeta med i föräldrarlösa barn. Det har varit en dröm för mig. Idag frågar jag mig själv vad jag egentligen drömde om. Vi räknade ner efter sex veckor jag och Josefine. Jag tror till och med jag började räkna ner dagarna i sömnen. Men ändå förstod jag inte att jag faktiskt var tvungen till att åka. Nej, jag skulle stanna kvar. Jag hade bestämt mig. Jag måste stanna, annars dör jag. Sen så gick allt så fort, plötsligt kunde vi bara stanna tre dagar till och jag slutade att känna. Tillbaka till filmen, kriget har precis brytigt ut och människor mördar utan dess like. Ingen är längre säker och alla som kan måste lämna landet, turister, affärsmen, nunnor och hjälparbetare. Bara de med ett land att återvända till får åka och barn slits ur nunnornas famnar. Jag orkar inte ens försöka att få det att låta dramatiskt. Jag har alltid tänkt, med mina drömmar i sikte att tänk om det där någonsin händer mig. Det var inte krig och människor mördades inte, barnen lever sitt vardagliga liv där långt borta på andra sidan jorden. Jag anar hur det kände sig under dessa sekunder. Jag förstår inte, hur ska man någonsin kunna förstå? Men jag minns hur det det kändes när barnen slets ur mina armar och den känslan är tillräckligt stark för att jag ska bära med mig den överallt, hela tiden. Men den känslan i kroppen blir allt lite tyngre, att formulera sig, att umgås och att hälla upp en kopp te.  

Se scenen här  http://www.youtube.com/watch?v=9i6NiAqUrn

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
bloglovin
bloglovin
RSS 2.0