Give me advice, give me advice.

En ensamstaende mamma ringer till barnhemmet och sager at sina soner att studera hardare, for de ar familjens framtid. For i byn ar det varre en nagonsin, de svalter och hans nioariga syster maste sluta skolan. Jag har alltid vetat om att Orissa ar en av indiens fattigaste delstater och jag har alltid vetat om att barnen bor har for att det ar for fattiga for att bo i byn. Men att de hade svultit om de bott i sina byar de forstod forst da. Den dar kvallen nar hans tarar aldrig slutade floda.

Vad sager man till en manniska som man alskar nar hans familj svalter och inte har rad med mat.

En del av barnen har har inga foraldrar vid liv, andra har foraldrar i fangelse men de aldra flesta har en ensamstaende mamma eller pappa. De har barnen bar pa sa mycket tragedier och aldrig nagonsin har de pratat med nagon. Manga minns inte sina foraldrar och andra vet inte hur de dog. De vet bara att de inte langre lever. Man fragar ett barn om de minns sin pappa och de svarar att de gor de inte. Man fragar men minns din aldre bror din pappa da? Och de svarar att de vet inte for de har aldrig fragat.

Man forstar mer och mer hur trasigt allt ar och vilken sorg varenda barn darnere i hostel bar pa.

"Forut var jag glad och kunde skratta. Senare blev jag ledsen men jag skrattade ibland. Nu kan jag inte langre skratta pa riktigt for mitt hjarta grater. Nar jag ar i skolan, ar med kompisar och pratar da tanker jag inte. Men nar jag ar ensam da tanker jag. Och nar jag tanker da kommer smartan. Men jag grater inte, jag grater inte!!"

"Jag vill inte bo har, men vad ska jag gora? Vart ska jag aka? Jag maste tanka pa min framtid. Du ger mig rad varenda och jag lovar att folja dom!"

De flesta av de har barnen saknar eget omdome, de sager at en att ge advice och jag vet att jag skulle kunna saga vad som helst och de skulle folja det sa gott det gar. De oppnar upp sina hjartan for en och sager att den karleken du ger har jag inte funnit tidigare i mitt liv. For de ar aldrig nagon som fragar hur mar du och verkligen lyssnar. For de har pojkarna lever som broder och alskar varandra samtidigt som de ibland kanns som att avstandet dem emellan ar milslangt. 

Man forstar det forst nu, hur det litar blind pa en och det gor mig morkradd. Det jag sager till de har pojkarna kommer fran mitt hjarta men vad ska jag saga for at hjalpa dom. Jag har inga losningar och oftast kanns det som att det anda jag gor ar att bekraftar hur javligt de har det. Och ar det nagot de redan vet sa ar det ju just det. Eller vet de ens det?

Linnea



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
bloglovin
bloglovin
RSS 2.0