Aukoni

Jag har aldrig haft sa har mycket aukoni i hela mitt liv. Om jag inte minns fel sa var det senast pa dagis jag hade de ackliga krypen i haret. Om det nu gar sa har jag till och med fler an barnen. De sitter och plockar bort dem pa lopande band samtidigt som de forfarat utbrister "Bhot aukoni, didi"(Mycket loss, syster). For en vecka sedan trottnade J- pa min lathet och gick och kopte medicin till mig. Tyvarr var de sma odjuren snart tillbaka igen och min andra bror, R-, gav mig en dubbel dos idag.
Pa vissa plan ar man sannerligen fortfarande fem ar. Jag vet inte varfor jag bryr mig sa lite om ohyran men nu ska jag ta mig samman och vaxa upp lite grand. Aukoni kanns bara som ett sa vardsligt problem har nere och tiden det tar att fa bort dem kanns bortslosad nar den kunde tillbringas med barnen.
Tack fina broder och systrar for att ni uppfostrar mig och far mig att forsta att aven vardlsiga problem maste losas innan jag har ofrvilligt har byggt upp ett helt aukoni kungadome.

Josefine

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
bloglovin
bloglovin
RSS 2.0