A.



Nar jag tog den har bilden visste jag inte vem det var jag fotade. Han var da bara en av alla vackra brunogda sma pojkar. Men det skulle inte droja manga dagar innnan den har pojken fangade mitt hjarta. Det var en kvall i hostel. Det var fortfarande lite spant och alla var vi bara framlingar for varandra. Men sa i ett horn sitter den har pojken och grater och tar sig for huvudet. Jag fragar vad som hant. Han har slagit huvudet i betongvaggen. Han har inte blivit puttad eller ramlat, nej han har slagit huvudet i vaggen. Hans ogon ar fulla av tarar och jag tanker att han maste vara varldens olyckligaste pojke. Jag tar hans hand och vi gar ut pa garden och satter oss ner i en horna av en byggnad lite langre bort. Det ar kolsvart ute men precis dar finns en lampa och i skenet av den lampan har jag under min tid har torkat manga barns tarar. Det ar dit jag gar nar barnen ar sa ledsna att de bara behover krypa upp i en famn. Ibland gar det nagra dagar nar A.s ogon aldrig tycks torka. Men emellan dom dagarna ar han pojken med barnhemmets storsta leende. Jag vet inte hur manga mornar jag bara velat ga tillbaka och lagga mig men jag har mott A. vid pumpen och han har kollat pa en och lett med hojda ogonbryn sa som han alltid ler. "God morning, Linnea didi!"  Och jag har tankt varenda gang att vad skulle jag gora utan dig. 
                                                                             
Linnea


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
bloglovin
bloglovin
RSS 2.0