Goa

Vi har bott i en av Indiens mest korrupta delstater under 3 manader och till slut sa tvingades vi lamna barnhemmet tva veckor innan den planerade avfarden. For tillfallet befinner vi oss i Goa dar vi bara vilar ut.

Nar vi kommer hem den andra februari sa kommer vi att ateruppta bloggandet. Vi hors da!



 Josefine


Madrasser

Vi vill tacka alla bidragsgivare som gjort detta mojligt!! Tack och aterigen tack!! 100 madrasser, 100 filtar och 100 liggunderlag har levererats till barnhemmet. Nu kommer de for fosta gangen i sina liv att fa sova varmt och deras sma kroppar kommer inte behova ta skada av det harda betongunderlaget.




Josefine


Resa med barn

Sahar skriver Lisa om var insamling pa http://www.resamedbarn.eu/. Resamedbarn ar en sajt som ger tips och rad infor familjesemestern. Bade nar det galler langa och korta resor.  

http://www.resamedbarn.eu/indien/i-de-smutsigaste-av-dammar-kan-de-vackraste-av-blommor-vaxa/


Tack Lisa for din bloggpost!

Linnea & Josefine


Fin barn i det fria



Linnea


A.



Nar jag tog den har bilden visste jag inte vem det var jag fotade. Han var da bara en av alla vackra brunogda sma pojkar. Men det skulle inte droja manga dagar innnan den har pojken fangade mitt hjarta. Det var en kvall i hostel. Det var fortfarande lite spant och alla var vi bara framlingar for varandra. Men sa i ett horn sitter den har pojken och grater och tar sig for huvudet. Jag fragar vad som hant. Han har slagit huvudet i betongvaggen. Han har inte blivit puttad eller ramlat, nej han har slagit huvudet i vaggen. Hans ogon ar fulla av tarar och jag tanker att han maste vara varldens olyckligaste pojke. Jag tar hans hand och vi gar ut pa garden och satter oss ner i en horna av en byggnad lite langre bort. Det ar kolsvart ute men precis dar finns en lampa och i skenet av den lampan har jag under min tid har torkat manga barns tarar. Det ar dit jag gar nar barnen ar sa ledsna att de bara behover krypa upp i en famn. Ibland gar det nagra dagar nar A.s ogon aldrig tycks torka. Men emellan dom dagarna ar han pojken med barnhemmets storsta leende. Jag vet inte hur manga mornar jag bara velat ga tillbaka och lagga mig men jag har mott A. vid pumpen och han har kollat pa en och lett med hojda ogonbryn sa som han alltid ler. "God morning, Linnea didi!"  Och jag har tankt varenda gang att vad skulle jag gora utan dig. 
                                                                             
Linnea


En utflykt

Nu har vi ater igen lamnat plats at andra i Guest room och flyttat ner i tjejernas hostel. Det kandes lagom kul nar vi fick veta tidigt imorse att vi behovde flytta ut ur vart hem samma dag. Aven om jag tanker just nu att det nog inte ar sa smart att dricka en glas kranvatten (for forsta gangen) till lunchen sa ska jag inte klaga da Josefine ligger i feber. 

Hur som helst, idag var det dax for den arliga nyarsopicknicken och alla 83 barn hamtades och lamnades med tva jeepar. Vi kom till ett vackert stalle och an en gang pamindes jag om att jag befinner mig mitt i den indiska djungeln. Sanddjur, stora vackra insikter, fascinerande trad och vackra vidder. Gud vad vi har sett indien men anda inte sett nagonting alls under tiden har. Vi har verkligen sett indiens baksida. Det ar fa av vara barn som med handen pa hjartat kan saga att de tycker om sitt hemland. J. sa till mig igar "Maniskor kommer hit i nagra dagar och sager att de gillar Indien. Men de ser inte verkligheter. Du gillar vall inte Indien, syster?" Och jag svarade att det gor jag inte. Den dar indienfantasten jag en gang var kanns langt, langt borde och jag undrar om jag nagonsin hittar tillbaka igen.

Men fragan ar nar jag kande att jag var som allra mest i indien idag. Nar jag satt i solen, pa berget tillsammans med R. som vagrade lata mig  vara ensam for att jag var kvinna. Och utsikten var fantastisk, och mitt bland allt gront fanns ett litet, litet tempel i gul, orange och rott. Och min bror berattade om en oriyafilm och jag var inte riktigt dar men sa plotsligt sa forstar jag att det var en stor bat som haller pa att sjunka. Och jag kollar pa honom och sager horrudu, det dar ar ju Titanic. Han ler lite och sager att han tror att han sett en amerikansk version nagon gang. Men jag tror att jag kande mig annu mer att jag var i Indien nar jag blir inpressad i framsatet pa jeepen och vi hinner aka nagra meter innan jag kollar bak. Och nar jag kollar bak sa tror jag inte mina ogon. For visst har vi akt 10 stycken i en autoriscka, men dar star 30 ungar! De har pressat in 30 barn i en bil och alla sjunger och skrattar och det gor jag med. For i Sverige hade det suttit 6 barn pa sin hojd. 

Men aven i Indien sa blir man aksjuk och lilla M. hinner inte kliva ut ur bilen innan han spyr ner hela sig sjalv och inredningen. Och jag tar av honom kladerna och R. hjalper till att tvatta dom under pumpen. Man ar hardad efter 3 mander i indien, vad ar en lus eller 50 nar man i tre manader tvattat babisrumpor med hogerhanden och inte lyckats fa bort lukten av deras gula diarre pa flera timmar.

Linnea

Give me advice, give me advice.

En ensamstaende mamma ringer till barnhemmet och sager at sina soner att studera hardare, for de ar familjens framtid. For i byn ar det varre en nagonsin, de svalter och hans nioariga syster maste sluta skolan. Jag har alltid vetat om att Orissa ar en av indiens fattigaste delstater och jag har alltid vetat om att barnen bor har for att det ar for fattiga for att bo i byn. Men att de hade svultit om de bott i sina byar de forstod forst da. Den dar kvallen nar hans tarar aldrig slutade floda.

Vad sager man till en manniska som man alskar nar hans familj svalter och inte har rad med mat.

En del av barnen har har inga foraldrar vid liv, andra har foraldrar i fangelse men de aldra flesta har en ensamstaende mamma eller pappa. De har barnen bar pa sa mycket tragedier och aldrig nagonsin har de pratat med nagon. Manga minns inte sina foraldrar och andra vet inte hur de dog. De vet bara att de inte langre lever. Man fragar ett barn om de minns sin pappa och de svarar att de gor de inte. Man fragar men minns din aldre bror din pappa da? Och de svarar att de vet inte for de har aldrig fragat.

Man forstar mer och mer hur trasigt allt ar och vilken sorg varenda barn darnere i hostel bar pa.

"Forut var jag glad och kunde skratta. Senare blev jag ledsen men jag skrattade ibland. Nu kan jag inte langre skratta pa riktigt for mitt hjarta grater. Nar jag ar i skolan, ar med kompisar och pratar da tanker jag inte. Men nar jag ar ensam da tanker jag. Och nar jag tanker da kommer smartan. Men jag grater inte, jag grater inte!!"

"Jag vill inte bo har, men vad ska jag gora? Vart ska jag aka? Jag maste tanka pa min framtid. Du ger mig rad varenda och jag lovar att folja dom!"

De flesta av de har barnen saknar eget omdome, de sager at en att ge advice och jag vet att jag skulle kunna saga vad som helst och de skulle folja det sa gott det gar. De oppnar upp sina hjartan for en och sager att den karleken du ger har jag inte funnit tidigare i mitt liv. For de ar aldrig nagon som fragar hur mar du och verkligen lyssnar. For de har pojkarna lever som broder och alskar varandra samtidigt som de ibland kanns som att avstandet dem emellan ar milslangt. 

Man forstar det forst nu, hur det litar blind pa en och det gor mig morkradd. Det jag sager till de har pojkarna kommer fran mitt hjarta men vad ska jag saga for at hjalpa dom. Jag har inga losningar och oftast kanns det som att det anda jag gor ar att bekraftar hur javligt de har det. Och ar det nagot de redan vet sa ar det ju just det. Eller vet de ens det?

Linnea



Hur ska de ga?

Man forsoker att forneka det men succesivt kanner man att den borjar komma nu, den bedovande trottheten. Vi har bara kort och kort utan att tanka alldeles for mycket. Utan att kanna alldeles for mycket. Men nu borjar allt man upplevt att komma over en och varje morgon sa onskar man innerligt att man fick sova en timme langre.

Samtidigt som man aldrig nagonsin har varit sa nara barnen. Igar kunde jag antligen efter tre mander, for forsta gangen sitta en timme med den skyggaste bebisen i knat. Vilken kansla det var nar hon inte borjade grata nar jag bar upp henne. Den lilla flickan som kom till Home sweet home som spadbarn och verkar vara radd for allt och alla i den har varlden ar inte langre radd for mig.

Eller igar nar vi skulle ha aktivitet med 12 smapojkar men det kom trettio och Josefine behovde ga till Home sweet home och jag tankte att na nu jaklar. Och nar Josefine kom tillbaka sa gjorde 14 killar parlplattor i ett rum och resten lekte med play mobile i ett annat. Och det var sa tyst att jag kunde hora vad Lisa Ekdahl sjunga "Hur ska det ga? Hur ska det ga? Hur ska det ga?". Jag och Josefine kollade pa varandra och skrattade bedrovat.

Nar vi kom till barnhemmet lag alla pojkar och slogs i sandhogar. Tre pojkar kunde sta och sparka pa en fjarde som lag och grat. For en manad sedan slutade vi med massagen med smapojkarna for att det var ohallbart. De fick fler slag i ryggen an varme. Men igar sa lyssnade dom! De lyssade pa vad jag sa! Eina sorrela, tomme jiba hostel. Eina! Och de gick till hostel, pojkarna som vi tidigare behovt bara ut en och en. 

Jag onskar av hela mitt hjarta att jag kunde stanna langre bland de har barnen. Jag onskar att det inte vad dax att packa vaskorna om 20 dagar. Jag vet faktiskt inte hur det ska ga. Men jag kollar pa de tre fotografierna av mina smattistottisar (som inte ar sa sma langre) och tanker att visst finns det manniskor darhemma som man alskar och saknar en massor. Men hur ska det ga med vara 84 barn som blir 98 barn fyra dagar innan vi aker. Vem har tid att ge lilla G. femminuterskramar varje dag? Ingen. 

Linnea   


Aukoni

Jag har aldrig haft sa har mycket aukoni i hela mitt liv. Om jag inte minns fel sa var det senast pa dagis jag hade de ackliga krypen i haret. Om det nu gar sa har jag till och med fler an barnen. De sitter och plockar bort dem pa lopande band samtidigt som de forfarat utbrister "Bhot aukoni, didi"(Mycket loss, syster). For en vecka sedan trottnade J- pa min lathet och gick och kopte medicin till mig. Tyvarr var de sma odjuren snart tillbaka igen och min andra bror, R-, gav mig en dubbel dos idag.
Pa vissa plan ar man sannerligen fortfarande fem ar. Jag vet inte varfor jag bryr mig sa lite om ohyran men nu ska jag ta mig samman och vaxa upp lite grand. Aukoni kanns bara som ett sa vardsligt problem har nere och tiden det tar att fa bort dem kanns bortslosad nar den kunde tillbringas med barnen.
Tack fina broder och systrar for att ni uppfostrar mig och far mig att forsta att aven vardlsiga problem maste losas innan jag har ofrvilligt har byggt upp ett helt aukoni kungadome.

Josefine

Gott Nytt Ar

Gott Nytt Ar pa er alla dar hemma. Vi hoppas att ni har fatt en underbar borjan pa det nya aret och en God Fortsattning. Har nere firade vi bade den 31 och den 1 da man Indien firar nyar nar det nya aret redan har anlant. Vi har dividerat med barnen om vad som ar ratt men inte kommit fram till nagoting annat an att Sverige alltid ligger en dag fore resten av varlden.
Har blev det inga fyrverkerier eller nagot storre firande men en god middag tillsammans med Linneas nyanlanda familj var anda en underbar start pa det nya aret.

Sa en an gang ett riktigt Gott Nytt Ar pa er och en God Fortsattning!

Josefine

RSS 2.0