R.



Vackra, vackra pojke. Vakra, vackra R.

Han som är sa annorlunda de andra barnen. Han som är så mjuk att han blir hård. Han som har en bräcklighet som skrammer livet ur mig. Han som en gång i tiden var ett lyckligt barn. Men som växt upp till en olyckligt pojke. Det var för honom som jag grät for första gången. De ar R. som jag kommer tänka på varje dag, varje kväll innan jag somnar. Jag önskar av hela mitt hjärta att det fanns någon som höll om honom nar han har så ont att hans ogon blir svarta och hans armar slar omkring sig. 

Fan. Efter att ha befunnit mig i en dvala sa borjar jag långsamt forstå att den där dagen när våra band klipptes och vi tillslut, fyra timmar forsent hoppade in i bilen som skulle ta oss bort var pa riktigt. 

Vi levde som om vi skulle leva där foralltid. Älskade barnen som om att vi skulle stanna där for alltid. Men så plötsligt, från en dag till en annan kunde vi inte längre stanna kvar. Rädslan slet oss i bitar. Barnen slet oss i bitar nar gång på gång bad oss att stanna kvar. R. slet mig i bitar nar han krampaktigt höll i min hand när han somnade bredvid mig sista kvällen. 

Vi är hemma nu iallafall.

Linnea

 

  


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
bloglovin
bloglovin
RSS 2.0