No, Sweden no. No No!

Allt gick så fort och det gick inte längre att blunda for sanningen. I tre månader fanns det ingenting annat än barnen inom en. I tre månader levde vi för våra änglabarn. Vaknade varje morgon med dom i tankarna. Somnade varje kvall med deras aniskten på näthinnorna. Inte ens i drömmarna fanns det några andra än vara hjärtan.

Det var som att drömma, som att gå in i en dvala när våra band klipptes från en dag till en annan. Ibland känns det som att jag om några dagar kommer att vandra ner till hostel, pussa på barnen som tvättar sina tallrikar under pumpen. Fortsätta ner till matsalen. Se alla flickor och pojkar som precis bytt om till de blåvita skoluniformerna. Stanna upp en sekund och beundra deras skönhet. Slå mig ner på golvet bredvid min lilla M., få ris serverat, potatis och en skopa dahl för mycket.

Men vart efter tiden går så börjar jag förstå att det inte är så det ligger till.

K. bad mig och stanna. Sweden, No, Sweden No. Hostel soeba, Hostel kaiba. Det var vår sista kväll ihop. Vi satt på bakgården framfor en liten, liten brasa. Han bad mig att stanna men jag skakade bara på huvudet. Kunde inte sluta berätta för honom hur vacker han är och hur mycket jag älskar honom. Som så många kvällar somnade han tätt intill mig. Han hade somnat när jag plötsligt förstod att det var för sista gången. Det krampar tag i hjärtat, tårarna rinner okontrollerat ner för mina kinder. Nej, nej, nej. Min lilla vackra bror som håller på att växa upp. Som är alldeles för naiv och intelligent för sitt eget bästa. Som ser allt det han inte har och inte kan få nog av att det som är farligt och spännande. Han som fortfarande har ett levande hjarta, en sug efter frihet som jag inte ser i någon annat barn. Han sa åt mig att inte gråta, torkade mina tårar. I love you, didi. Jag älskar dig också, så mycket att jag bara vill riva ut mitt hjarta och lägga mig ner och skrika rakt ut. Han vandrade iväg ut genom muren påvag för att besöka sin by, vände sig om gång på gång och log sitt vackra leende. Vandrade mot en framtid, så oviss. Framtiden är oviss för en pojke som han. Han ar alldeles för levande för att stängas in. Om den pojken inte längre lever när jag ser honom igen. Om det stället sliter livet ur även honom då vet jag inte vad jag ska ta mig till. 

Han syns inte längre, mina ben håller inte. Men det var bara att ställa sig upp igen, som sa manga gånger förrut när jag bara velat ligga kvar och gråta. Det var den sista dagen i hostel. Ännu visste inga forrutom att vara äldsta bröder att vi dagen efter skulle ta bilen in till närmsta stad och inte komma tillbaka på väldigt länge.

Den dagen gick jag från barn till barn, från säng till säng. Tröstade och torkade tårar trots att sjalv inte kunde hålla tårarna borta. Det var på ritkigt när barnen gång på gång bad mig att stanna trots att de visste att vi inte kunde. Det var på riktigt när fyra av mina bröder låg med huvudet i mina knä, grät som om tårarna aldrig skulle ta slut.

När jag lyfte på lakanet och såg världens vackraste rådjursögon fulla av tårar. Eller när D. låg i överslafen och höll hårt i mina handleder och bad mig att stanna. "Du är den första jag gråter med.". Det var på riktigt.

Så många gånger som jag sa förväl men inte kunde gå ändå. Det var på riktigt när vände mig om en sista gång innan vi skulle hoppa in i bilen. Och jag såg S., den vackraste pojke jag någonsin sett stå där 30 meter bort, lätt hjulbent som han är och vinka. Och jag gick tillbaka en sista gång nerför gången med tårarna sprutande och kramade honom en sista gång. Tog mig samman och log det sista jag gjorde. Gick tillbaka, kramade pojkarna en sista gång och tog steget in i bilen. 

Jag sa förväl till alla barn, gång på gång men ändå kanns det som att jag inte tog nog förväl av någon. 

Linnea




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
bloglovin
bloglovin
RSS 2.0