Ett hjärta av sten

Jag kommer aldrig att glömma första gången jag såg B och hennes syster. De hade precis kommit och stod tysta inne på den stora innergården. Deras stickade klänningar gick inte ihop i ryggen och deras kinder var målade med saltiga sträck efter nyss runna tårar.
Jag minns hur jag bara tittade på dem innan jag vände mig bort. Egentligen så minns jag inte riktigt. Antingen vände jag mig om eller så försvann de in i det ständiga dunklet på Home Sweet Home. Jag minns inte. Men något som jag för alltid kommer att minnas var den där eftermiddagen några dagar senare då vi äntligen fick hålla om dem. Det regnade kraftigt utanför fönstret och sköterskorna på Home Sweet Home hade satt på värmeelementen för att hålla de små varma. Egentligen så var denna byggnad den enda på hela barnhemmet som var varm och torr under denna period.
Egentligen så var det inte meningen att jag skulle vara där nere men på något konstigt sätt så fann man ändå sin egen tröst där nere hos de minsta. Om man höll dem under hjärtat, om man bara gav dem lite av sin tid, så räckte det för dem. Man kunde tysta gråten, hungern, ensamheten. Man kunde göra någonting. Så denna eftermiddag gick jag ner dit. Jag och Linnea hade kämpat i flera dagar med att nå de små flickorna. På grund av att de var så undernärda var det svårt att avgöra deras ålder men enligt T, en av sköterskorna, så var B runt fyra år och hennes syster ett eller två år äldre.
De var fyra och sex år gamla och det som hade hänt dem i deras unga liv var för smärtsamt för ett människohjärta att ta in. Deras verklighet var för rå, för äkta för att man helt skulle kunna förstå den. De hade på ett brutalt och skoningslöst sätt skilts från sin pappa. Kanske för alltid. Under de första dagarna på barnhemmet rymde de åtminstone en gång för att gå och leta efter honom. Och den där första kvällen, den där första kvällen då tårarna aldrig slutade rinna nerför B:s kinder medan hennes syster apatiskt satt bredivid henne, den kvällen kommer vi aldrig att kunna glömma eller ta oss förbi. Den återupplevs dagligen. Även när man inte tänker på det, på dem. Den finns kvar. För vem kan glömma en liten fyraårng som slår sin storasyster i huvudet med sin lilla näve för att få henne att vakna upp ur sin dvala? Hur hon kämpar för att få med sig henne mot utgången, tryckt mot väggen för att undvika alla stressade sköterskor? Hur man måste leda tillbaka dem gång på gång medan de ropar efter sin pappa? Hur pölar av tårar samlas på det blå plastgolvet medan man inte får ta i dem för då skriker B bara ännu högre? Vem glömmer det?
Men tillslut fick vi hålla om dem. Den där eftermiddagen när regnet öste ner utanför och färjade världen grå, då fick vi hålla om dem. En på varje ben. Till de dämpade ljuden av världen utanför somnade vi in alla tre.
Man kunde inte låta bli att älska de där två små flickorna. Inte när de behövde ens kärlek så uppenbart. Ändå, ändå..
Barnhem är inget hem för barn. De blir trasiga och trasiga snabbt.
Flickorna tillbringade de kyliga nätterna utomhus under mangoträdet. Trots att alla andra barn hade gått in för natten brukade de sitta tillsammns på stenbänken under trädet och dingla med de magra benen. "Hemma" fanns ingen trygghet. Endast ute i det fria, under den stjärklara himlen verkade de kunna leka i frid, för sig själva. Det föll sig naturligt att de blev varandras trygghet. Man såg dem inte utan varandra. De visste alltid vart den andra var någonstans.
Man har sådana där minnesbilder ibland. Lösryckta. Utan sammanhang. En av dessa minnen är kopplade till B. Hon brukade alltid komma fram till mig. Antingen genom att smyga sig på mig bakifrån och rycka i sareen eller genom att slå till mig hårt över låret. Sedan var det famnen hon ville till. Och när man höll den lilla kroppen så var det som om hon aldrig ville släppa taget. Det var som om hon skulle sitta där på höften föralltid.
Jag minns inte vad det var som kallade på min uppmärksamhet. Jag minns bara att jag hade bråttom någonstans och att jag inte kunde ta B med mig. I villervallan av barn så hade vi tappat bort hennes syster och jag hann inte leta efter henne.
Tillslut fattade jag beslutet om att ta tillbaka henne till Home Sweet Home. Kallt, kyligt. Jag visste att hon avskydde det. Att det stället där hon skulle äta och sova skrämde henne. Ändå, ändå.. ändå gick jag dit med henne. Redan efter de första stegen började hon gråta. Så som bara ett barn i panik kan. Hjärtskärande. Desperat men samtidigt bedjande. Hon hängde sig krampaktigt fast i min saree, i mitt hår. Vägrade släppa taget.
Brutalt tvingade jag ner henne på golvet. Tårarna rann och de bruna ögonen var svarta. Som djupa hål. Egentligen var det inte värre än att jag lämnade henne för ett tag. Ett litet tag var jag tvungen att lämna henne för att titta till ett annat barn, men för henne var det som att slita upp något på nytt. Varje gång man lämnar ett barn som en gång blivit övergivet är det som återuppväcka de där små monstrerna som äter upp en innefrån. Tvivel, ensamhet, förtvivlan, total hopplöshet. Jag såg dessa monster klösa i henne, en fyraåring som jag ändå påstår mig älska, och gick därifrån. Jag gick därifrån medan hon stod ensam, orörlig, tryckt mot en kall betongvägg medan sköterskor med småbarn på höften gick förbi. Jag vände på klacken, rättade till sareen och gick.
Vad för människa gör en sådan sak? Kan göra en sådan sak? Med ett hjärta av sten.
Frågan är bara, är det jag som kommer att få ett hjärta av sten först eller är det hon? Lilla B?


Josefine


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
bloglovin
bloglovin
RSS 2.0