"Why didi? Why?"


Han har ett stort hjärta. Han tror på världen. Han tror på någonting bättre och förstår inte varför han och hans bröder måste utstå det som de har utsatts för i livet.
"Why, didi? Why?"
Hur besvarar man en sådan ärlig fråga? Ställd på grund av förtvivlan och en ärligt känd förvirring över hur det indiska samhället och hur vuxna människor behandlar adivisi barn.
Jag vet inte älskade bror. Jag vet inte varför människor inte är lika mycket värda. Jag vet inte varför människor har tagit på sig rätten att bedöma dig och funnit dig ovärdig. Människor som inte känner dig. Människor som är oförmögna att se ditt goda hjärta och ditt mod.
Jag stämmer in i din fråga modiga B, modiga bror: "Why? Why?"
Josefine

Jag saknar er, bröder!

Jag börjar känna det nu, hur långt borta ni verkligen är. Jag önskar så att jag kunde skicka er ett brev iallafall eller få höra er röst i telefonen. En dag ses vi igen, en dag ses vi igen...




























































Linnea


Med hinken i högsta hugg


Fina, fina småpojkar! Precis som alla barn är de duktiga på att hitta det smutsigaste stället att leka på eller den största sandhögen att hoppa i. När pojkarna sedan eldar sopor bakom hostel eller värmer sig vid elden så är det överblivna kolet efter brasan svår att låta bli. Ständigt lite sotiga om nosen oavsett hur ofta de tvättar sig.
Denna dag var det en ordentlig renskrubbning av de allra minsta.
Så många små pojkar på samma ställe med mycket vatten till sitt förfogande urartar snabbt till vild lek. Så mellan att skrubba för små shorts rena och tvätta ansiktet, skvättes det vatten på den oförberedde.
Jag tror inte att några barn tvättat sig så noggrant som dessa pojkar gjorde denna dag.

Josefine

Glädje



Linnea


Fantastiska MÄNNISKOR!

Våra vackra bröder. Här är de på väg till en stor friidrottstävling som de har kvalificerat sig till. Denna gång skulle de vara borta i tre dagar och tävla i olika grenar.
De är otroligt talangfulla. Detta säger jag inte bara för att de i mina ögon äger all potential i världen utanför att de faktiskt är det. De utmärker sig i skolans tävlingar, merparten av skolans cricketlag utgörs av dem och de är duktiga i fotboll även om större tävlingar inom denna sport inte anordnas i samma utsträckning som cricket och friidrott. De är fantastiska! Kanske ser jag inte helt tydligt när jag skriver detta men i mina ögon är det precis det som de är fantastiska! Fantastiska idrottsmän med fantastiska hjärtan och fantastisk potential. Det är det som jag ser.
Men jag minns hur de, när vi berömde dem, svarade: "...but no chance. No chance, didi."
Och det är precis så det är. De har ingen chans. Inte mot någon. Ens hjärta vill inte tro på det dem säger. Fastän R. dansar som en kung, M. hanterar bollen som Messi, D. hoppar två gånger sin längd på längden, minst, G. kan saxa över en 1.6 meters lina utan att den så mycket som darrar och S. slungar iväg diskusen med samma kraft som Hades slungar blixtar, så har de NO CHANCE!
Ingen har någonsin givit dem en chans att bevisa för sig själva eller för andra den potential som de besitter. De är kastlösa. De är chanslösa och i det indiska, konservativa samhälle där de lever så kommer de alltid att vara adibasis först och människor sedan.
Så all den potential dessa barn besitter, allt det där fantastiska som man ser i deras ögon och i deras hjärtan, det kommer aldrig tillåtas att finnas, det kommer aldrig att ges utrymme i deras trånga värld.
Hur ska dessa barn kunna se det där fantastiska, det där vackra och starka som vi ser i dem varje gång vi tittar på dem is sig själva, när de inte ges tillräckligt med svängutrymme för att vara människor?

Josefine

Systrar och bröder

De här barnen omges av ett stort tomrum. Ett vakuum som de är oförmögna att ta sig ur, ett tomrum som får dem att gråta i ensamhet om natten, krypa tätt intill en när man sitter på deras sängkant eller får dem att desperat slå omkring sig. Slå andra. Som för att klösa sig ur.
Ändå, någonstans, mitt i all smärta, mitt i all hopplöshet och förtvivlan så finns det ändå något. Det finns något som binder dessa barn samman. Någonstans är det de mot världen. Självklart förekommer det konflikter mellan dem. Självfallet. De är 83 barn med egna personligheter och viljor. Precis som i en stor syskonskara höjs rösterna ibland, ilskna blickar utbyts och barn stampar irriterat med fötterna. Någonstans så är de syskon. På alla sätt utom det biologiska.
Våra vackra bröder i hostel brukar tillbringa många eftermiddagar och framförallt söndagar med att spela cricket. Talangfulla som de är så representeras majoriteten av skollaget av våra pojkar.
Jag minns hur vi en eftermiddag, precis i skymningen, stod samlade med de äldre killarna i en grupp utanför hostel och pratade.
Precis som bröder finner de nöje i att reta varandra och jag minns hur B. höjde rösten, slängde armen över T:s axel och med ett leende sa:
"Everytime T. is going to bat the ball he closes his eyes!", innan han brast ut i ett rungande skratt.
De andra killarna stämde hjärtligt in i den allmänna skadeglädjen medan T. desperat försökte neka till allt. Istället för att förbättra situationen ökade skratten i styrka innan T. irriterat vände på klacken och försvann in i hostel.
Jag kunde inte låta bli att dra på munnen. I det ögonblicket var de i sanning bröder. Trots att de inte alltid ser varandra, ser bortom sitt eget vakuum, så finns känslan där. Av broderskap och systerskap. Hur långt ifrån varandra de än är så skulle de aldrig lämna ut någon ur sin stora familj. Aldrig. Trots alla svek så vet dessa barn värdet av lojalitet och också, det sanna värdet av en familj. Hur vakuumförpackad den än är.
Josefine

Blandat som man aldrig glömmer

Josefine

K. min älskling

.Jag älskar de här barnen, jag älskar de här barnen, jag älskar de här barnen alldeles för mycket för att går runt och se det meningsfulla här hemma. Jag önskar så himla mycket att ni bloggläsare kunde gå en lite mer sanningsenlig bild av vår vistelse på barnhemmet. Jag önskar väldigt mycket att jag fick ha de nära.  

Jag saknar J., min bror, Jag saknar K., min älskling, C. min profet, K. min prinsessa och M. min lilla kloka flicka.  

Jag vet precis vad alla barnen behöver. J. behöver någon att prata med och gråta ut hos, K. en varm famn och någon som berättar hur bra han är, C. någon som säger att jag ser dig och jag förstår och nej du är inte självisk, du är kärleksfull och fantastisk, K. Någon som drar fingrarna över önsiktet och säger att du är vacker och M. någon som lyssnar till henne och klappar henne på ryggen när hon torkar sina tårar med sin duk. 

Jag vet att G. behöver minst en kram om dagen, minst fem minuter lång, B. någon som säger att "Ja, han är en gris och du är vackrast" och R. någon som somnar tätt intill varje kvall. Hans bror behöver någon som säger "Gråt, Gråt för jag finns här för dig!"  

Jag kan inte redan nu börja räkna ner dagarna tills jag får hålla M., minstingen i min famn igen. Eller får krypa upp i  L.s säng och säga att ditt leende är vackrast och insistera trots att han säger nej när ögonen ler och gnistrar som diamanter. 

Linnea
  


Ett hjärta av sten

Jag kommer aldrig att glömma första gången jag såg B och hennes syster. De hade precis kommit och stod tysta inne på den stora innergården. Deras stickade klänningar gick inte ihop i ryggen och deras kinder var målade med saltiga sträck efter nyss runna tårar.
Jag minns hur jag bara tittade på dem innan jag vände mig bort. Egentligen så minns jag inte riktigt. Antingen vände jag mig om eller så försvann de in i det ständiga dunklet på Home Sweet Home. Jag minns inte. Men något som jag för alltid kommer att minnas var den där eftermiddagen några dagar senare då vi äntligen fick hålla om dem. Det regnade kraftigt utanför fönstret och sköterskorna på Home Sweet Home hade satt på värmeelementen för att hålla de små varma. Egentligen så var denna byggnad den enda på hela barnhemmet som var varm och torr under denna period.
Egentligen så var det inte meningen att jag skulle vara där nere men på något konstigt sätt så fann man ändå sin egen tröst där nere hos de minsta. Om man höll dem under hjärtat, om man bara gav dem lite av sin tid, så räckte det för dem. Man kunde tysta gråten, hungern, ensamheten. Man kunde göra någonting. Så denna eftermiddag gick jag ner dit. Jag och Linnea hade kämpat i flera dagar med att nå de små flickorna. På grund av att de var så undernärda var det svårt att avgöra deras ålder men enligt T, en av sköterskorna, så var B runt fyra år och hennes syster ett eller två år äldre.
De var fyra och sex år gamla och det som hade hänt dem i deras unga liv var för smärtsamt för ett människohjärta att ta in. Deras verklighet var för rå, för äkta för att man helt skulle kunna förstå den. De hade på ett brutalt och skoningslöst sätt skilts från sin pappa. Kanske för alltid. Under de första dagarna på barnhemmet rymde de åtminstone en gång för att gå och leta efter honom. Och den där första kvällen, den där första kvällen då tårarna aldrig slutade rinna nerför B:s kinder medan hennes syster apatiskt satt bredivid henne, den kvällen kommer vi aldrig att kunna glömma eller ta oss förbi. Den återupplevs dagligen. Även när man inte tänker på det, på dem. Den finns kvar. För vem kan glömma en liten fyraårng som slår sin storasyster i huvudet med sin lilla näve för att få henne att vakna upp ur sin dvala? Hur hon kämpar för att få med sig henne mot utgången, tryckt mot väggen för att undvika alla stressade sköterskor? Hur man måste leda tillbaka dem gång på gång medan de ropar efter sin pappa? Hur pölar av tårar samlas på det blå plastgolvet medan man inte får ta i dem för då skriker B bara ännu högre? Vem glömmer det?
Men tillslut fick vi hålla om dem. Den där eftermiddagen när regnet öste ner utanför och färjade världen grå, då fick vi hålla om dem. En på varje ben. Till de dämpade ljuden av världen utanför somnade vi in alla tre.
Man kunde inte låta bli att älska de där två små flickorna. Inte när de behövde ens kärlek så uppenbart. Ändå, ändå..
Barnhem är inget hem för barn. De blir trasiga och trasiga snabbt.
Flickorna tillbringade de kyliga nätterna utomhus under mangoträdet. Trots att alla andra barn hade gått in för natten brukade de sitta tillsammns på stenbänken under trädet och dingla med de magra benen. "Hemma" fanns ingen trygghet. Endast ute i det fria, under den stjärklara himlen verkade de kunna leka i frid, för sig själva. Det föll sig naturligt att de blev varandras trygghet. Man såg dem inte utan varandra. De visste alltid vart den andra var någonstans.
Man har sådana där minnesbilder ibland. Lösryckta. Utan sammanhang. En av dessa minnen är kopplade till B. Hon brukade alltid komma fram till mig. Antingen genom att smyga sig på mig bakifrån och rycka i sareen eller genom att slå till mig hårt över låret. Sedan var det famnen hon ville till. Och när man höll den lilla kroppen så var det som om hon aldrig ville släppa taget. Det var som om hon skulle sitta där på höften föralltid.
Jag minns inte vad det var som kallade på min uppmärksamhet. Jag minns bara att jag hade bråttom någonstans och att jag inte kunde ta B med mig. I villervallan av barn så hade vi tappat bort hennes syster och jag hann inte leta efter henne.
Tillslut fattade jag beslutet om att ta tillbaka henne till Home Sweet Home. Kallt, kyligt. Jag visste att hon avskydde det. Att det stället där hon skulle äta och sova skrämde henne. Ändå, ändå.. ändå gick jag dit med henne. Redan efter de första stegen började hon gråta. Så som bara ett barn i panik kan. Hjärtskärande. Desperat men samtidigt bedjande. Hon hängde sig krampaktigt fast i min saree, i mitt hår. Vägrade släppa taget.
Brutalt tvingade jag ner henne på golvet. Tårarna rann och de bruna ögonen var svarta. Som djupa hål. Egentligen var det inte värre än att jag lämnade henne för ett tag. Ett litet tag var jag tvungen att lämna henne för att titta till ett annat barn, men för henne var det som att slita upp något på nytt. Varje gång man lämnar ett barn som en gång blivit övergivet är det som återuppväcka de där små monstrerna som äter upp en innefrån. Tvivel, ensamhet, förtvivlan, total hopplöshet. Jag såg dessa monster klösa i henne, en fyraåring som jag ändå påstår mig älska, och gick därifrån. Jag gick därifrån medan hon stod ensam, orörlig, tryckt mot en kall betongvägg medan sköterskor med småbarn på höften gick förbi. Jag vände på klacken, rättade till sareen och gick.
Vad för människa gör en sådan sak? Kan göra en sådan sak? Med ett hjärta av sten.
Frågan är bara, är det jag som kommer att få ett hjärta av sten först eller är det hon? Lilla B?


Josefine


Jag tror att jag glömde något..

Nu är vi hemme igen i alla fall. Har varit det i fyra dagar. Jag börjar först nu inse hur stor del av mig som stängdes av under vistelsen på barnhemmet. Hur mycket av det som man har upplevt och känt där kommer att slå emot en nu. Nu när man sitter trygg med alla tio fingrar och tio tår intakta här hemma. Det enda som man glömde att packa ner den där dagen när allt gick för fort var den bit av sitt hjärta man gav bort. En bit som man kommer behöva åka tillbaka och leta efter. Man har en skyldighet att göra det, inte bara mot sig själv utan kanske framför allt mot de där barnen som under tre månader lutade sig mot en, grät ut hos en och delade sitt liv med en.

Hela världen har svikit dessa barn. Till och med de som älskar dem mest har svikit dem. Världen har svikit dessa barn och ändå hade de styrkan att lita på oss. Jag tänker inte bli den människa som sviker det förtroendet. Inte igen.
De här barnen är just det, bara barn. De är precis som de flickor och pojkar som vandrar på gatorna här hemma i Sverige. De är lika nervösa som du eller jag inför en presentation i skolan, de gråter när de slår sig och blir generade när de tappar tallin inför hela skolan under lunchen. Bara barn och tonåringar utan någon som älskar dem tillräckligt mycket för att hålla om dem när tårarna rinner, osäkerheten blir överväldigande eller den inre pressen att prestera håller på att slita dem i stycken. Själva tampas de med samma problem som du eller jag, enda skillnaden är att de är totalt ensamma. Totalt ensamma. Ensamma till och med när de är omgivna av sina 83 syskon.
De här barnen behöver människor som inte sviker dem, som visar dem att de är lika alla andra barn. Vi tänker inte svika. Inte igen.

Josefine

No, Sweden no. No No!

Allt gick så fort och det gick inte längre att blunda for sanningen. I tre månader fanns det ingenting annat än barnen inom en. I tre månader levde vi för våra änglabarn. Vaknade varje morgon med dom i tankarna. Somnade varje kvall med deras aniskten på näthinnorna. Inte ens i drömmarna fanns det några andra än vara hjärtan.

Det var som att drömma, som att gå in i en dvala när våra band klipptes från en dag till en annan. Ibland känns det som att jag om några dagar kommer att vandra ner till hostel, pussa på barnen som tvättar sina tallrikar under pumpen. Fortsätta ner till matsalen. Se alla flickor och pojkar som precis bytt om till de blåvita skoluniformerna. Stanna upp en sekund och beundra deras skönhet. Slå mig ner på golvet bredvid min lilla M., få ris serverat, potatis och en skopa dahl för mycket.

Men vart efter tiden går så börjar jag förstå att det inte är så det ligger till.

K. bad mig och stanna. Sweden, No, Sweden No. Hostel soeba, Hostel kaiba. Det var vår sista kväll ihop. Vi satt på bakgården framfor en liten, liten brasa. Han bad mig att stanna men jag skakade bara på huvudet. Kunde inte sluta berätta för honom hur vacker han är och hur mycket jag älskar honom. Som så många kvällar somnade han tätt intill mig. Han hade somnat när jag plötsligt förstod att det var för sista gången. Det krampar tag i hjärtat, tårarna rinner okontrollerat ner för mina kinder. Nej, nej, nej. Min lilla vackra bror som håller på att växa upp. Som är alldeles för naiv och intelligent för sitt eget bästa. Som ser allt det han inte har och inte kan få nog av att det som är farligt och spännande. Han som fortfarande har ett levande hjarta, en sug efter frihet som jag inte ser i någon annat barn. Han sa åt mig att inte gråta, torkade mina tårar. I love you, didi. Jag älskar dig också, så mycket att jag bara vill riva ut mitt hjarta och lägga mig ner och skrika rakt ut. Han vandrade iväg ut genom muren påvag för att besöka sin by, vände sig om gång på gång och log sitt vackra leende. Vandrade mot en framtid, så oviss. Framtiden är oviss för en pojke som han. Han ar alldeles för levande för att stängas in. Om den pojken inte längre lever när jag ser honom igen. Om det stället sliter livet ur även honom då vet jag inte vad jag ska ta mig till. 

Han syns inte längre, mina ben håller inte. Men det var bara att ställa sig upp igen, som sa manga gånger förrut när jag bara velat ligga kvar och gråta. Det var den sista dagen i hostel. Ännu visste inga forrutom att vara äldsta bröder att vi dagen efter skulle ta bilen in till närmsta stad och inte komma tillbaka på väldigt länge.

Den dagen gick jag från barn till barn, från säng till säng. Tröstade och torkade tårar trots att sjalv inte kunde hålla tårarna borta. Det var på ritkigt när barnen gång på gång bad mig att stanna trots att de visste att vi inte kunde. Det var på riktigt när fyra av mina bröder låg med huvudet i mina knä, grät som om tårarna aldrig skulle ta slut.

När jag lyfte på lakanet och såg världens vackraste rådjursögon fulla av tårar. Eller när D. låg i överslafen och höll hårt i mina handleder och bad mig att stanna. "Du är den första jag gråter med.". Det var på riktigt.

Så många gånger som jag sa förväl men inte kunde gå ändå. Det var på riktigt när vände mig om en sista gång innan vi skulle hoppa in i bilen. Och jag såg S., den vackraste pojke jag någonsin sett stå där 30 meter bort, lätt hjulbent som han är och vinka. Och jag gick tillbaka en sista gång nerför gången med tårarna sprutande och kramade honom en sista gång. Tog mig samman och log det sista jag gjorde. Gick tillbaka, kramade pojkarna en sista gång och tog steget in i bilen. 

Jag sa förväl till alla barn, gång på gång men ändå kanns det som att jag inte tog nog förväl av någon. 

Linnea




R.



Vackra, vackra pojke. Vakra, vackra R.

Han som är sa annorlunda de andra barnen. Han som är så mjuk att han blir hård. Han som har en bräcklighet som skrammer livet ur mig. Han som en gång i tiden var ett lyckligt barn. Men som växt upp till en olyckligt pojke. Det var för honom som jag grät for första gången. De ar R. som jag kommer tänka på varje dag, varje kväll innan jag somnar. Jag önskar av hela mitt hjärta att det fanns någon som höll om honom nar han har så ont att hans ogon blir svarta och hans armar slar omkring sig. 

Fan. Efter att ha befunnit mig i en dvala sa borjar jag långsamt forstå att den där dagen när våra band klipptes och vi tillslut, fyra timmar forsent hoppade in i bilen som skulle ta oss bort var pa riktigt. 

Vi levde som om vi skulle leva där foralltid. Älskade barnen som om att vi skulle stanna där for alltid. Men så plötsligt, från en dag till en annan kunde vi inte längre stanna kvar. Rädslan slet oss i bitar. Barnen slet oss i bitar nar gång på gång bad oss att stanna kvar. R. slet mig i bitar nar han krampaktigt höll i min hand när han somnade bredvid mig sista kvällen. 

Vi är hemma nu iallafall.

Linnea

 

  


RSS 2.0