G.



När den här pojken sa sitt namn, skrattade pojkarna runt omkring för att namnet var så långt och knasigt. Han log lite han också, för han ville vara till lags. Han ville alltid vara till lags men han lyckades aldrig.

När jag blundar kan jag se honom framför mig, där han står lite bortkommen på gården bland de andra barnen i sin gröna, trasiga skjorta och sina matchande shorts. När jag säger att han är vacker så himlar han med ögonen och suckar belåtet. 

När jag kramade honom, släppte han aldrig tagen. Han kramades helst i minst fem minuter innan han sprang iväg till de andra pojkarna. Alldeles belåten för det var inte mer än så han begärde. Kan ni tänka er att ändå går dag efter dag utan att han med sina mörka, vackra ögon någonsin blir kramad. Han blir slagen istället. I sina ögon är han värdelös för det är vad han har fått höra och känna i hela sitt liv. I deras ögon är han ingenting värd.  

Jag skulle vilja förklara hur han luktar. Men jag kan inte förklara det i ord. År av att ingen tagit hand om honom. Lukten av att varje kväll somna i gamla lakan alldeles ensam. För mig doftar det för jag älskar honom.

G. är så fin som en barn någonsin kan bli. Men ändå växer han upp ensam och oälskad i en värld där människor föraktar och spottar på honom. När vi var utanför barnhemmet gick människor i omvägar för att inte komma för nära. Ett man med ett nyföttbarn slog hårt i ryggen på hans vän. Livet innanför murarna gör ondare än så.  

Linnea


Pojken till höger kommer i alla sammanhang att värderas högre.



Linnea


Underbara älskade





















B. var pojken som lärde mig flest ord på Oriya och jag kallade honom för min lilla lärare. Han var otroligt duktig på engelska för sin ålder. Han lyser av kraft och styrka och när han log sitt vackra leende smälte jag som en isglass i solen. Han älskade att mysa och hörde till de lugnaste och ödmjukaste pojkarna. Samtidigt som han tveklöst hörde till de modigaste. En stor liten pojke.

Linnea

Storasyster och lillebror

Det enda jag egentligen vill och det ända jag alltid har velat är att visa världen vilka vackra barn det bor på barnhemmet i Orissa. Jag vill att barnen ska lysa igenom här i bloggen men ändå har varje barn alltid skymts bakom en tjock mur av mina egna tankar och känslor. Tyvärr.

Men det här är B. Drottningen på barnhemmet, hon som är självsäker och stark. Det är hon som läser högt ur tidningen inför alla efter bönen och som ser till att göra sig förstådd även när engelskan inte räcker till. Och när man frågar henne om framtiden, så ska hon gå på college. Hon har ett otroligt vackert leende, precis som sin bror. Men på bild ser hon helst tuff och snygg ut. 
 

 
Också har vi B.s helt underbara lillebror. Till skillnad från sin syster håller han sig helst i bakgrunden. Han har helt fantastiska ögon som stundtals bara strålar av glädje. Men när det gör för ont, så ser han hjärtskärande eländig ut och han kan bara inte hålla det inom sig. Det finns någonting som är unikt i L., någonting som är vackert och väldigt oskuldsfullt. Samtidigt så finns det inga murar som skyddar och livet på barnhemmet, hårda ord och bestraffningar tar väldigt hårt. Förhoppningsvis så lyckas han bevara det som är så vackert hans sista tid på barnhemmet. Tro mig, han är inte svår att älska.



Linnea


RSS 2.0