Tack for bilden, sara!






















Linnea och Josefine

Att pyssla med fem och sexaringar

Aldrig tidigare har jag varit sa svettig. Att jaga runt i rummet efter 9 sma pojkar och flickor som alla vill bli jagade ar ett mycket svettigt att jobb. Att sedan fa dem att gora det som de blir tillsagda att gora nar vi pratar tva helt skilda sprak underlattar sannerligen inte.

Vi agnade sakert en halvtimme at att bara fa dem att sitta i ring. For att fa dem att sitta still var man tvungen att ha dem i knat men att fa plats med 9 pojkar i tva knan ar faktiskt en omojlighet. Hur mycket de an knuffar, sparkar och slar varandra.

Var raddning blev tillslut fargpennorna. farpennorna och pappret. Plotsligt satt de stilla. Snallt. Runt oss. Med nyfikna ogon foljde de minsta rorelse. Med de sma huvudena bojda i djup koncentration harmade de en medan man langsamt vek ihop det i fortid tillklippta pappret till en loppa.

Det enda som hordes i rummet var latar fran albumet "Karleks sanger till ett barn". Och vilka fantastiska barn sedan. Helt efter eget huvud farglade de sina loppor. Nagon malde sin helt i rutmonster, andra malade tara (stjarnor) och pullo (blomma).

En liten pojke gav mig sin loppa. Log och sprang darifran. Aldrig har jag tidigare fatt en sa fin present. 

Josefine  


ris, ris, ris....

Efter en del flyttar har vi nu antligen fatt det rum som vi ska bo i resten av tiden. Idag tog Josefine en tur till marknaden och kom tillbaka med allt man kan tanka sig behova i ett skafferi. Ris, ris, ris, lok, tomater, blomkal, frukt, ris, kaffe mm. Samt nio agg inslagna i bananblad. Vi tankte forsoka laga lite mat sjalva da det tar valdigt mycket energi att ata med barnen. Imorgon blir det nog pannkakor till lunch!

Till dig som trodde att det var latt att ata med handerna kan jag beratta att sa ar inte laget. Riset flyger om mig och Josefine i matsalen och barnen skrattar oforskamt mycket. Att dela ett brod med bara hoger hand ar ocksa en konst. Fast vi blir battre och battre for varje maltid. Trots svarigheterna sa ar det en riktigt skon kansla mosa ihop linsgrytan med riset. Kanner mig lite som smabarnen pa "Home sweet home".  

Linnea


En blomma om dagen...

En ros, en lotus och andra vackra blommor. Det finns en uppsjo av blommor har i Indien. Barnen har borjat ta for vana att troget lara oss deras namn pa oriya varje dag.

Nagon kan helt mjukt dra en i handen och halla fram en nyplockad bukett. Sjalvfallet faller namnen pa blommorna bort lika snabbt som de yttras, men plikttroget upprepar vi det de sager.

Jag har sakert glomt bort namnet pa jasmin hundra ganger vid det har laget och hur mycket de an pekar pa papyatradet pa garden sa kan jag inte for mitt liv memorera det.

Ord som dock har fastnat ar ord som vackert (sondorro), karlek (bolopayba) och stjarna (tara). Ord som varje blomma egentligen symboliserar.

Josefine

"Don't live faster then your angeles can fly"

Det sags att varje barn har en skyddsangel. En skyddsangel som vakar och ser. Men ibland snurrar livet for fort och den lilla skyddsangeln - for liten det ar den - hinner inte med.

Sa man faller.

Trots detta, trots att inga mjuka vingar fangade henne, sa har S- borjat le. Varje gang man kommer in i rummet sa skiner hennes lilla ansikte upp och de sma spada armarna stracks ut, bedjande. Jag minns hur hon bara for nagra veckor sedan knappt hade ork att sitta upp. Sma barn, aven ett sa tillsynes hopplost fall som S-, kan kanske resa sig upp igen. Och ifall hon skrattar lite hogre sa kanske, kanske hennes skyddsangel hor henne.

D-, var lilla elektriker, har nu tagit ett steg tillbaka for att tills vidare agna sig at annan sysselsattning. Idag hittade han en gammal petflska ute pa garden som han, efter uppenbar tankeverksamhet, borjade skruva av korken pa. Nar det sedan kom till att satta tillbaka den sa blev allting genast mer komplicerat, men det lilla pojken ar inte den som ger upp i forsta taget. Aven pa skotbordet agnade han tid at korken.

Bade S- och D- lever ensamma pa ett barnhem. De ar unga. S- har annu inte lart sig ga och D- ar ostadig pa fotterna, men de ar sma kampar. 

De lever pa ett hem for barn som fallit och fallit hart. De har fallit sa langt och sa lange att deras skyddsangar ar vilse. Oformogna att hitta dem. I deras unga liv har de levt snabbare an deras skyddsanglarna kan flyga, men snart kanske de blir funna igen.

Josefine

Storbesok fran Sverige

Sedan vi kom hit sa har det varit skollov och manga av barnen har varit och halsat pa sina slaktingar i de kringliggande byarna. Vi har haft ungefar 60 flickor och pojkar har och igar borjade de resterande 30 barnen att flytta in.

Hur som helst sa ar det storbesok pa barnhemmet, da stora delar av den svenska organisationen ar har pa besok. Idag fick vi folja med ut i tre byar for att besoka foretag som startats av unga ungdomar med hjalp av microlan. Mitt ute i ingenstans besokte vi en getfarm, en affar och en fiskeodling. Att komma ut i dessa byar ar bade obehagligt da manga barn ar undernarda och har uppsvullna magar. Men samtidigt ar naturen oerhort gronskande och bara lukten ar fantastisk i sig. Mest fantastiskt ar anda det otroliga lugnet som genomsyrar byarna och man inser att vi i Sverige nog har forlorat nagonting i jakten pa nagot storre. Manniskorna kanns sa mycket nojdare och gladare.

I en av byarna stod det tva systrar fran barnhemmet och det visade sig att det var dar pa besok. Det var valdigt speciellt att se barnen nagon annanstans an i den steriala barnhemsmiljon och man pamindes an en gang om att de verkligen ar som vilka barn som helst. De skulle kunna bo sa, i ett fint litet hus i en sagolik miljo tillsammans med sina foraldrar. Leka med de andra bybarnen pa falten och hjalpa till i hushallet. Men istallet for att aka hem till sin by efter skolan sa far de ga till barnhemmet sa gott som vagg i vagg. 

Det har varit stora problem med internetuppkopplingen pa barnhemmet sedan vi kom hit men nu har vi hittat ett internetcafe i staden. Forhoppningsvis funkar internetet imorgon sa att vi kan ladda over lite bilder. Det arsa manga bilder vi vill visa, sa mycket vi vill beratta. 

                                                                            
Linnea
  


Bara barn

De har barnen ar vardefulla. De har barnen ar goda manniskor. De skrattar, de grater och har huvudvark. Precis som vi: precis som vilken manniska som helst.

Men barnhemmet ar inte som vilken plats som helst. Det ar en plats dar 100 barn inte riktigt syns. Det finns ingen mojlighet till samtal med vuxna om sina fasor, radslor, hopp och drommar. Det finns inga foraldrar.

Jag trodde att jag kunde komma hit med min gladje och mitt skratt. Aldrig tidigare har jag kant mig sa naiv som denna dag. Det racker inte. Jag racker inte. Hur mycket jag an skulle vilja sa kan jag inte se alla tarar, fanga pojken som snubblade pa trappan pa vag ut fran matsalen eller sitta bredvid den lilla febriga flickan i tjejernas sovsal.

Dessa barn ar inte langre leende ansikten pa en bild. De har hjartan som slar, lugnor som andas, drommar om att komma till Bollywood eller om att bli doktor.

Aldrig har jag kant mig sa naiv som nar jag trodde att mitt skratt och mina leenden kunde racka till har. Har behovs ogon som orkar se och oron som orkar lyssna. Da kanske deras skratt och deras leenden kan forandra barnhemmet.

Josefine

I Taras ljus

Det finns sadana dar kvallar som bara ar magiska. Julafton brukar vara en. Men det finns ocksa de dar dagarna som inte ar sa speciella. De dar dagarna da man som vanligt suckande tvingar sig upp us sangen for att mota en helt vanlig vardag. En dag som man inte staller nagra krav pa.

Oftast ar det de dagarna som gor ett avtryck i hjartat och far en att suckande tvinga sig upp ur sangen igen.

Igar var en sadan dag.

Jag var pa jakt efter var husnyckel nar jag plotsligt horde roster. Nagra pojkar som satt pa trappan till pojkarnas hostel log mot mig och pekade upp for trappan mot deras sovsal. Solen hade precis gatt ner och det enda jag kunde se i morkret var vita tandrader och blankande ogon. Jag log tillbaka och borjade ga upp for trappan.

Till min egen forvaning fann jag mig sjalv staende pa taket. Det svaga ljudet av sjungande roster var som en viskning i nattens tystnad. En pojke smog upp bakom mig och tog mig forsiktigt i

Josefine


Kalliba, Kalliba!

For fem dagar sedan kom vi antligen fram till barnhemmet. En del har verkligen vuxit och forandrats sen tva ar tillbaka. Men det fortfarande lika sota, saklart!! Att lara sig Oriya ar lattare sagt an gjort. Men ett par ord har iallafall fastnat. Kalliba, Kalliba! Vi hinner aldrig komma utanfor dorren innan smabarnen kommer springande! Leka, leka! Och det ar ungefar vad vi gjort de senaste dagarna. Alla mojliga lekar, indiska som svenska. An sa lange ar favoriten Bjornen sover. Barnen kan leka timme efter timme och de tycks aldrig bli trotta. Var raddning. sa att vi hinner ata och sova ar vart andra ord. Kalli, imorgon! Kalli Kalliba!


 




Linnea


Ett mynt i rannstenen

Hur ska man borja beskriva den har kaosartade dagen?

Ska jag borja med flyget dar vi tog oss igenom med 24 kg overvikt eller ska jag beratta om den lokala, indiska marknaden?

Da historian om flygplatsen ar foga roande och inte alltfor upplysande sa tankte jag koncentrera mig pa den lokala marknaden.

Vid femtiden tog vi var forsta tuck-tuck in till centrum. Mannen som korde oss luarde oss sjalvklart pa mer an hundra rupier (15kr) men vi kom i alla fall ratt.

Vi var nara, vi var dar. Manniskor trangdes overallt. Kvinnor i glittrande sarees och handgjorda punjabs overrostade de unga gatuforsaljarna. Allt var till salu. Fran det vackraste handarbetet i rent silver till lokal lassie.

Jag trodde att vi var nara i Delhi. Da visste jag sannerligen ingenting. Plotsligt var vi mitt i minglet och trangdes med andra svettiga kroppar. Lukten av mat blandades doften av dyr harolja och nagot oidnetiefierbart som bara kan vara Indien.

Ju senare eftermiddagenn led mot kvall dessta mer manniskor verkade stromma till marknadplatsen. Kvinnor satt i damsadel med ett barn i famnen medan mannen med tjutande signalhorn forsokte tranga sig igenom den trogt flyande massan av kroppar.

Aldrig tidigare har jag sett nagot liknande. Sjalva upplevelsen fick en att darra i hela kroppen. Det var sa mycket och det var sa mycket overallt.

Vi lyckades tranga oss in i en trang korridor med butiker och dar hittade vi en liten silverbutik dar de salde de mest utsokta, handgjorda smycken. Berlockerna med sina intrickata monster glimmade i lysrorsljuset och orhangerna med naturmotiv gjorda av tunnaste silvertrad halldes snabbt upp pa glasdisken.

Man kunde inte se nog pa all denna skonhet.

Nar vi sedan lamnade butikerna i korridoren for gatan slog Indiens kontraster aterigen emot oss.

Sma hander slog en latt pa armarna, nop en forsynt. Nar man forvanat tittade ner sag den lilla pojken pa en med ogon morka som brunnar och gestikulerade med den ena handen mot munnen. Och man var tvungen att titta bort. Man var tvungen att titta bort aven nar han tappade sin plastburk pa gatan och hans enda mynt ramplade ner under en moped. Man var tvungen att titta bort och ga sin vag.


Indien, Indien, Indien.

Det har verkligen varit vart all langtan tillbaka. Utan tvekan. New Delhi maste upplevas for att forstas. Alla dessa manniskor overallt, alla kvinnor i sarees, all smuts, allt damm. Att befinna oss har ar skrackblandad fortjusaning. Det ar omojligt for mig hur man kan lata sitt barn som precis lart sig ga sitta langst fram pa motoscykeln, utan hjalm i denna trafik! Eller hur kvinnorna sitter elegant och rakryggade med bagge benen pa en sida av motorcykeln, helt oberorda. Maste bara tilllagga att endast mannen har hjalm! Hur om helst, trafiken ar helt galen och manniskorna totalt oradda. Fantastiskt! 

Fast New Dehli ar sa mycket mer an trafiken. Alla hus sa enkla medan templerna det ena mer storslaget an det andra. Alla tempel vi besokt idag ar helt obeskrivliga. Ord kan inte forklara, och fotografera far man for det mesta inte. Kan bara saga att de ar som tagna ur en drom.

Om ni skulle se mig och Josefine i folkmassorna skulle ni nog skratta. Ett huvud langre, duggelt sa breda, svettiga och bleka. Vi ar sa knasigt uttittade. Det kan verkligen inte vara fult att glo i Indien. Man undrar standigt om de tycker vi ar exotiska och vackra eller om vi helt enkelt ser ut som uppsvallda grisar. Det ar standigt en overvagning. Vad vet jag, mer an att de alltid moter ens leende med ett leende.

Sist men inte minst maste jag beratta hur annorlunda New Dehli ar sen sist jag var har. Inte en endaste tiggare, inte ett endaste tiggande barn. Missforsta mig ratt, det ar fattigt. Men inte i narheten av den fattiga stad jag motte 2008. Vart ar alla taltvid vagkanten? Om jag ska vara arlig ar jag ganska saker pa att gotorna stadats infor Common Wealth Games. Det verkar hemskt, men sant for i varke gatuhorn star det poliser. 
                                                 
Linnea

Fran Delhis gator

Nu har vi varit har i ett dygn. Det kanns som en vecka.
   Aldrig tidigare har jag haft sa svart att identifiera mina egna kanslor. Det kanns som om man har slungats in i en storm for att komma ut utmattad, medtagen, forvirrad.
  Man tror att man ar forberedd, att man ar varldsavn, vuxen och redo men ingetning hadekunnat forbereda en for detta. Denna chock. Jag minns knappt vd vi har gjort idag, jag minns knappt hur jag tog mig hit. Det ar som Linnea forklarade att: Indien ar obeskrivligt i all sin komplexitet, skonhet och grymhet.
   Det kanns som om vi har hamnat i en annan varld. En varld dar enorma mogul palats och forgyllda tempel med vidstrackta blomstarnde tradgardra trangs med forfall.
   Fargglada kvinnor i underbara siden saris kliver over margra uteliggare och i kvallsvimplets trafik aker de nyaste bilarna sida vid sida med fattiga cykelchafforer med enorma laster.
   Det ar magnifikt, fascinderande, skrammande. Det ar som om vi befann oss ensamma i Indien.

                                                              Josefine


RSS 2.0