"The people are beautiful, but not good."

Det ar valdigt, valdigt svart att beskriva hur det ar att leva sa som vi gor. I borjan kande jag mig som en gast, jag var gast har pa barnhemmet och turist pa marknaden. Rupien hade inget varde for mig och varje gang jag sag en kossa blev jag forvanad. Och trots att jag fortfarande snubblar nar jag bar saree, far betala tio rupier for mycket for auto rischan hem pa kvallen och ibland hamnar pa fel sida av gatan nar jag ar pa promenad sa kanner jag anda nagonstans att jag borjar kanna mig hemma. Jag borjar att forsta lite mer av den indiska kulturen och jag borjan anpassa mig till det liv som jag ska leva i tre mander framover. Allt som hander darhemma, varmvatten och svensk mat kanns mer och mer avlagset for var dag som gar. Och det kanns haftigt. 

Nagot som jag daremot aldrig kommer att vanja mig vid ar hur alla manniskor ser pa mig som vit. Eller hur manniskorna ser pa vara finaste barn nar vi ar utanfor barnhemmet. Har om dagen sa tog vi 30 av de aldsta barnen pa en tillfallig bazar har i staden. Det var en valdigt lyckad kvall med manga skratt och en hel del lycka. Men nagonting som verkligen fortog gladjen var alla de bleka, finkladda indier som aven dom njot av karusellerna och den exklusiva shoppingen. De aldsta pojkarna som innanfor barnhemsmurarna ar sa sakra i sig sjalva blev bara mindre och mindre ju senare det blev pa kvallen. Vi horde inte nagon saga nagot, sag inte nagon gora nagonting men det kandes i luften. Det kandes i luften att de rikare indierna inte tyckte att barnhemsbarn fran lagkastiga byar horde hemma pa deras fina bazar. Det gjorde sa ont i hjartat nar de aldsta killarna tillslut bara ville aka hem. Vi vill ge dom allt vi kan for de fortjanar allt i den har varlden. Men det ar sa svart nar sa manga inte vill deras basta. Da kanns det hopplost att kopa ballonger och glass for en kvall. Trots att det betyder sa mycket for stunden. Det varsta av allt ar att dessa nyrika indier garna vill starta en fin konversation med oss, bjuda oss pa middag eller bara fraga vad vi heter. De kommer garna fram och tar oss i hand utan att ens ge en blick at de aldre killarna som sa uppenbart ar i vart sallskap. Jag kanner att jag ar hellre oartig och nonchalant och "hor" inte nar de halsar an satter barnen i en san forndrande situation. For det ar ju for deras skull och bara for deras skull vi ar ute pa stan. Droppen som fick bagaren att rinna over var mannen som nop mig i rumpan pa vagen ut nar jag tillsammans med barnen trangde mig igenom de sista folkmassorna. Han fick en stenvass armbage i brostet. Jag log lite for mig sjalv och tankte "han tacklas med fel tjej".

Linnea       


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
bloglovin
bloglovin
RSS 2.0