Systerskap

Igar forsokte jag for forsta gangen att verkligen prata om framtiden med flickorna. De ar sa oerhort svara att na, och nar man val nar dem blir man helt forskrackt over vilka sma barn de verkligen ar. De aldsta ar sexton, ett ar yngre an mig vilket ar helt oberipligt. Aven om pojkarna satt i flera timmar och lekte med Play mobile och akte runt med bilarna med samma inlevelse som de allra minsta sa finns hos dom en helt annan mognad och medvetenhet. 

Flickorna simmar inte, pluggar inte och ar lata sager killarna. De lyder deras minsta lilla vink. Sager killarna at dom att ga springer de ivag. Sager de at dom att pumpa, sa pumpar dom at dom nar de svattar sina tallrikar. 

Nar de pysslar valjer alla samma farg pa garnet och nar vi malar tillsammans ar det ingen som malar nagonting annat an blommor, vackra ansikten och monster. Ett hus pa sin hojd. De ar helt oformogna att skapa nagonting nytt, nagonting nyskapande. I deras skapande visar de tydligt vilket syn de har pa varlden och deras oformaga att se utanfor ramarna. 

Det anda och verkligen det anda som ar viktigt ar hur de ser ut. De star konstant framfor spegeln och beundrar sig sjalva. Kammar sitt langa vackra har, malar fotterna och handerna med henna. Med sma vassa taggar fran tradgarden gor de hal i varandras oron och nasor. Alla flickorna, fran de minsta till de aldsta ar med i denna plagsamma, sjalvdestuktiva ritual. Det kanns som att den smarta de uthardar tillsammans med infektioner och inflammationer for dom samman.  

Man vill bara skaka om dom och skrika "Men herre gud, oppna ogonen och inse dit eget varde!" Men sa kommer man pa sig sjalv i ogonblicket senare att det ra jag som ar blind for varlden. Deras varld ser inte ut som min. Deras livssituationer helt annorlunda. Och vad ger mig ratten att komma fran framtiden och saga vad som ar ratt och fel. Och vad ger mig ratten att inge hopp i manniskor vars situationer ar hopplosa. En stor del av flickorna kommer om bara att par, tre ar att giftas bort av sina slaktingar. For sa ser verkligheten ut for  flickorna i den har delen av Indien. Och annu har de flesta fortfarande en foralder eller slakting kvar i livet.

Man vill sa garna att flickorna ska fa dromma och leva det liv som dom har valt, studera till de dom vill bli och gifta sig med en man som de har valt. 

Det ar enormt frustrerade att bara kunna se, for jag ser inte inte indiska flickor utan jag ser individer. Jag ser flickor som kommer att avsluta sina studier om tva, tre ar och sedan lamna barnhemmet med sitt ode i andras hander. Och jag kan bara se pa och onska dom alla lycka jag kan ge dom. 

Men jag ser ocksa flickor med glod inom sig, flickor som bara behover nagon som uppmuntrar dom till att dromma. K. ar en sadan flicka. Nar jag fragade henne vad hon skulle gora om tva ar sa skulle hon inte ga pa college, inte arbeta och absolut inte gifta sig. Fran borjan pratade jag med 4 flickor och nagonstans inom mig sa forstod jag att det bara vore fel att tvinga de ovriga flickorna att dromma nar deras livs pussel redan ar lagt. Sa jag tog K. at sidan som genast borjade svacka med blicken och kolla ner i golvet. Hon gar i klass nio och har tva ar kvar i skolan. Hon ar en av dom som pratar bast engelska men forstar anda nastan ingenting. Jag skrev en lapp till henne. "K. Du maste ha ett mal med ditt liv. For om du inte bestammer sjalv vad du vill gora, sa kommer nagon annan att gora det at dig." (Jag hade tankt skriva det pa engelska men vaktmastaren siter bredvid mig. Hans dotter ar sjutton ar och gift sen en tid tillbaka). Jag malade upp en tidslinje som visade att snart ar barndomen slut och da ar det du som bestammer riktning i livet. Nagonstans i besvarelsen sag jag plotligt en gnista av hopp. Jag vill studera pa college, Linnea. Hon tog min hand och ledde mig till sin sang, vek ihop lappen och la den i sitt pennskrin. 

Aven om den drommen bara varade precis da, i en sekund sa fick hon iallafall for ett ogonblick dromma. Det ar sa svart att veta vad som ar ratt och fel. Nagonstans maste jag acceptera deras situation. For de ser ju inte pa den med samma bedrovelse som jag. For dem ar det ju sannngen, sa som deras liv alltid har sett ut och alltid kommer att gora. Sa som det alltid varit meningen att det ska se ut. Jag har ingen ratt att komma fran framtiden och domma dom till offer. Systerskap ar komplicerat med en kultur och hundratals ar i tidsskillnad. Men nagonstans i kvinnligheten kan vi nog motos sa att systerskap kan uppnas.

Linnea 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
bloglovin
bloglovin
RSS 2.0