Jag har fastnat i rum nummer 2.

I "Home, sweet home" finns det tre rum. Barnen fran rum 1 ar ute och springer hela tiden, fulla av liv och skratt. Dar arbetar varldens finaste kvinna. Hon har jobbat i hemmet i massor av ar och trots att 100-tals barnen passerat hennes famn ar hon fortfarande lika karleksfull. Hon pussar och kramar sina hjartan som om de vore hennes egna barn. Det hon inte vet om bebisar ar inte vart att veta.

Jag har fastnat i rum nummer 2. Dar finns tva flickor som jag aldrig kan slappa. De senaste dagarna har jag tankt att imorgon, da maste jag agna min tid at de andra 14 babisarna. Och visst pussar jag en massor pa andra med. Som pa den lilla pojken som statt i sin sang med ogonen fulla av tarar och tomt stirrat ut i luften. Men som i forrgar upptackte hur det ar att sta pa tva ben och att han med tva hjalpande hander kan ta sma, klumiga steg och ga vart han vill. Han vill inte langre sitta tyst och bli trostad. Han vill bara sta, ga och ramla. Och stalla sig upp igen och fortsatta att trana. Jag hoppas innerligt att jag fa se han ta sina forsta steg. Och jag tror chansen ar stor, sa mycket som vi tranar tillsammans. 

Men sa var det dom dar tva flickorna, R- och A-. Sa olika tva babisar kan bli men anda sa himla lika. R- kom till "Home sweet home" bara ett par dagar innan vi kom till barnhemmet. Aven om hon i borjan var ganska radd var hon nastan den anda bebisen som inte grat forsta gangen jag plockade upp henne. Lite motsagelsefullt ar att hon har varldens temperament. Hon grater nar jag kommer in i rummet pa morgonen och stracker upp armarna. Och nar jag val plockat upp henne ser hon till att hon far stanna i min famn. For sa fort som jag ens gor en antydan till att satta ner henne borjar hon grata klagande. Och om jag trots allt maste, sa sitter hon pa golvet skrikandes med ansiktet ihopdraget och med handen klagandes for pannan. Men mellan utbrotten har hon varldens finaste leende och hon alskar att pita i mitt penkfinger. Hon har varldens gosigaste kinder och svart lent har.

Nagonting som ocksa gor R- rasande ar nar jag plockar upp en till bebis bredvid henne. Men det tycker jag att hon far acceptera om hon nu alltid ska sitta i nagons famn. A- lag till en borjan bara tyst och fin i sin sang med varldens finaste leende. Men pa den senste tiden har hon ocksa borjat grata ikapp med de andra for att nagon ska komma och plocka upp henne. Hon alskar att ata med kladdar mest pa hela avdelningen. Hon har inte riktigt lart sig att sitta uppratt sa att mata henne ar inte det lattaste. Att mata hennes vatten med sked ska vi inte ens prata om. Sa sot, sa sot. Det tror jag att R- ocksa tycker. For hon borjar tycka att det ar okej att A- sitter bredvid henne i min famn.




Linnea


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
bloglovin
bloglovin
RSS 2.0