Dunga

Vi vaknade forst av alla. Klockan var fyra pa morgonen och vi hade tagit fel pa tiden med en timme. Pakladda som vi var nar vi upptackte det beatsmde vi oss for att ge oss av i den svala morgonen.

Tystnad. Det ar nog fa ganger som man far uppleva Indiens tystand men dar, mellan natt och dag, var den. Tystnaden.

Denna morgon var det den sista dagen pa den heliga manaden i Indien och trots att vi tycktes ensamma under den stjarnklara himlen sa var nagotonting annorlunda. Det lag en satmning av forvantan i luften. Som infor nagot stort, nagot heligt.

Som avslutning gar hela indiska familjer till vattendrag och sjoar for att sjosatta batar med tanda ljus i innan de tvagar sig.

Jag och Linnea slog folje med en familj pa vag till en sjo bara nagra meter fran barnhemmet. Inga elektroniska ljus lyste upp var vag. Pa bara fotter kande man sig fram langst stigen som ledde ner mot den lilla sjon.

Stjarnrnorna spglades i vattnet och fullmanen fargade landskapets otydliga siluhetter i mjukaste silver.

Stilla. Stilla var natten. Jag satte mig ner i graset pa slanten som ledde ner till vattendraget. Tyst iakttig vi hur familjen tande sina ljus och skot ut dem i den lilla sjon.

Batarna gled mjukt fram. Skapade ringar pa den stilla vattenytan. En av de unga kvninnorna vadade ut for att skjuta ut dem lite langre. Fa dem att blanda sig med andras batar och segla tryggt.

Under helig tystnad tvagade sig indierna. Med manen stjarnorna, mig och Linnea som enda vittnen.

Josefine  


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
bloglovin
bloglovin
RSS 2.0