94

Pa barnhemmet bor det 83 barn varav 47 ar pojkar. Pojkar, precis fyllde fem upp till 18 bor tatt inpa varandra och de husmodrar som finns bar pa en alldeles for tung borda. Det ar helt enkelt 94 mammor och pappor for lite. Atmosfaren ar hard och det ar alldeles for lite karlek och alldeles for mycket vald. Det kanns ibland som att vardagen handlar mycket om att hitta ett satt att overleva. Att vara stark och sla hardast ar ofta det som i langden ger status. Desto mindre pojkarna ar desto mer och hardare slar dom. Det finns aldrig nagon dar som sager att det ar fel att slass eller som ser till att pojkarna blir vanner efter att de brakat. Jag undrar ens om orden forlat existerar pa det har stallet. Pojkarna har skapat en egen varld dar vald ar helt och hallet accepterat.  

De hittar pa alla mojliga dumheter for att fa uppmarksamhet, som lilla A. som slog huvudet i betongvaggen for att imponera och som sedan i flera dagar hade tarar i ogonen och tog sig om huvudet.
Lilla S. har lagt pa sig en macholoattetyd som tagen ur en actionfilm, ar starkast och slar hardast men vill egentligen bara sitta i nagons kna och bli kramad. Karlek och omtanke ar allt dessa pojkar behover och allt de vill ha.

Trots alla hemskheter sa finns det valdigt fina stunder, igar var fylld av dessa. Liksom varje morgon borjade vi dagen med massage och pa eftermiddagen gjorde vi sjalvportratt. Aven om det var manga som inte riktigt forstod och malade av mitt portratt sa var de glada over att bara fa halla i kritor. Sedan var det pusskalas hela kvallen, dessa pojkar ar sa karlekstorstande att det jag finner inga ord som beskriver. Vi hade det sa mysigt tillsammans och jag fick tresiffrigt med pussar. Jag kanner dock en viss oro over att killarna har borjat slass med varandra for att fa en puss pa pannan. Men jag far trosta mig med att det handlar om karlek. Det finaste ogonblicket var tveklost nar tva av pojkarna gav varandra varldens puss pa munnen. Det ar sadana ogonblick som gor att man vaknar med ett leende pa lapparna trots all bedrovelse.     

Dessa pojkar kanns sa ensamma och overgivna. De ar ofta som de kommer till en med tarar i ogonen och bara vill halla ens hand. Min hogsta onskan just nu ar att jag hade mera tid, att de kunde komma och sitta i ens famn tills de kande sig battre. Man borjar verkligen se personligheterna och namnen kommer pa plats ett efter ett. Man vill sa garna finnas dar for alla. Och det ar alldeles for sallan som man hinner ta en pojke at sidan och kramas. Och nar man gor det sa var det sa lange sedan nagon gjorde det senast att de har glomt bort hur man grater. De bara andas tungt och ser tomt ut i luften. 

Det ar manga pojkar som har infekterade sar och de vita skjortorna de har i skolan ar solkiga och kragen alldeles brun av sand och smuts. Kan ni tanka er att en femaring helt och hallet har ansvar for att tvatta sig och sina klader. Vilken femaring i varlden tvattar sina klader nar mojligheten att leka med sina kompisar alltid finns dar. Men trots detta sa ar de forsta man moter varje morgon nagra sma pojkar som star och tvattar sig. Och varje morgon tanker jag att gud vad de ar duktiga. Vad jag onskar att det fanns nagon som tvattade deras klader och alskade dom var och en.







 Linnea


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
bloglovin
bloglovin
RSS 2.0