Sa mycket mer an bara en match

Den senaste veckan har killarna inte gjort nagot annat an tranat cricket pa gardsplanen. Nio stycken (sa gott som alla de aldsta) blev namligen uttagna till skollaget. I lordags var det kvartsfinal pa stadium har i staden och sjalvklart var vi dar och tittade. Vi var i och for sig de anda tjejerna pa laktaren sa kanske var det inte sa sjalvklart. Men anda, nu kan jag verkligen forsta foraldrar och tranares nervosistet. Det var sa seriost att jag hade konstant ont i magen under den tre timmars langa matchen. En och en gick de in for att sla och en kom de tillbaka igen med blicken fast i marken. Besvikna. Och jag tankte att Cricket matse vara varldens hemskaste sport.

Och jag onskade och bad tyst for mig sjalv att kan inte vara pojkar for en gangs skull fa vinna. Kan de inte fa vinna over de feta, langa, ljushyade med gympaskor fran skolan bredvid. For en gangs skull kunde de vall ha fatt kanna sig lite battre eller i alla fall lika bra.

Men sport ar och kommer aldrig att vara rattvist. Och det var det inte heller i lordags. Besvikelsen var enorm.

Linnea


Dunga

Vi vaknade forst av alla. Klockan var fyra pa morgonen och vi hade tagit fel pa tiden med en timme. Pakladda som vi var nar vi upptackte det beatsmde vi oss for att ge oss av i den svala morgonen.

Tystnad. Det ar nog fa ganger som man far uppleva Indiens tystand men dar, mellan natt och dag, var den. Tystnaden.

Denna morgon var det den sista dagen pa den heliga manaden i Indien och trots att vi tycktes ensamma under den stjarnklara himlen sa var nagotonting annorlunda. Det lag en satmning av forvantan i luften. Som infor nagot stort, nagot heligt.

Som avslutning gar hela indiska familjer till vattendrag och sjoar for att sjosatta batar med tanda ljus i innan de tvagar sig.

Jag och Linnea slog folje med en familj pa vag till en sjo bara nagra meter fran barnhemmet. Inga elektroniska ljus lyste upp var vag. Pa bara fotter kande man sig fram langst stigen som ledde ner mot den lilla sjon.

Stjarnrnorna spglades i vattnet och fullmanen fargade landskapets otydliga siluhetter i mjukaste silver.

Stilla. Stilla var natten. Jag satte mig ner i graset pa slanten som ledde ner till vattendraget. Tyst iakttig vi hur familjen tande sina ljus och skot ut dem i den lilla sjon.

Batarna gled mjukt fram. Skapade ringar pa den stilla vattenytan. En av de unga kvninnorna vadade ut for att skjuta ut dem lite langre. Fa dem att blanda sig med andras batar och segla tryggt.

Under helig tystnad tvagade sig indierna. Med manen stjarnorna, mig och Linnea som enda vittnen.

Josefine  


Bilder pa vara hjaltar



Josefine


Att grata nagra tarar

Nar man skrapar ett kna nar man ar tre sa kramar mamma om en. Nar man drar ut sin forsta tand star pappa dar bredvid och appladerar en. Nar man for forsta gangen ska lamna hemmet for sexis star familjen samlad kring en for att fotografera.

Dessa barn har ingen. Ingen. Sa de grater inte. De grater inte annat an i hemlighet inombords.

Nar vi precis hade anlant till barnhemmet kunde jag anda se lyckan har. Jag sag fasaden och nojde mig med att se den. Det var enklast sa.

Men nar ett barn kommer och grater nagra tarar kan man inte blunda langre. S- var pa vag till flickornas hostel fran brunnen. Jag sag henne komma och vantade in henne sa att vi skulle kunna gora sallskap den sista biten.

S- ar en ganska inatvand , iakttagande flicka med klara ogon och ett vackert leende. Da hon gick pa en ganska ojamn stig tankte jag inte mer pa hennes hukande gang utan vantade talmodigt pa att hon skulle komma fram till mig.

Bara nagra meter ifran mig var det som om hennes lilla kropp skakade till. Hela hon fros i steget innan stora tarar valde nerfor hennes kinder.

Sa har, nastan en manad senare, vet jag fortfarande inte vad hennnes sorg gallde eller vad som smartade djupt dar inne. Jag holl bara om henne.

Aven om manga barn har gratit och skrattat hos en sedan dess kommer jag aldrig att glomma det ogonblicket. Det finns inprantat i hjartat. Det var som om den lilla indiska flickan dar pa gangen hade hallit nagot hemligt inom sig, nagot som hon ville att nagon annan, vem som helst som brydde sig tillrackligt, skulle fa se.

Sa hon grat nagra tarar.

Josefine  


Systerskap

Igar forsokte jag for forsta gangen att verkligen prata om framtiden med flickorna. De ar sa oerhort svara att na, och nar man val nar dem blir man helt forskrackt over vilka sma barn de verkligen ar. De aldsta ar sexton, ett ar yngre an mig vilket ar helt oberipligt. Aven om pojkarna satt i flera timmar och lekte med Play mobile och akte runt med bilarna med samma inlevelse som de allra minsta sa finns hos dom en helt annan mognad och medvetenhet. 

Flickorna simmar inte, pluggar inte och ar lata sager killarna. De lyder deras minsta lilla vink. Sager killarna at dom att ga springer de ivag. Sager de at dom att pumpa, sa pumpar dom at dom nar de svattar sina tallrikar. 

Nar de pysslar valjer alla samma farg pa garnet och nar vi malar tillsammans ar det ingen som malar nagonting annat an blommor, vackra ansikten och monster. Ett hus pa sin hojd. De ar helt oformogna att skapa nagonting nytt, nagonting nyskapande. I deras skapande visar de tydligt vilket syn de har pa varlden och deras oformaga att se utanfor ramarna. 

Det anda och verkligen det anda som ar viktigt ar hur de ser ut. De star konstant framfor spegeln och beundrar sig sjalva. Kammar sitt langa vackra har, malar fotterna och handerna med henna. Med sma vassa taggar fran tradgarden gor de hal i varandras oron och nasor. Alla flickorna, fran de minsta till de aldsta ar med i denna plagsamma, sjalvdestuktiva ritual. Det kanns som att den smarta de uthardar tillsammans med infektioner och inflammationer for dom samman.  

Man vill bara skaka om dom och skrika "Men herre gud, oppna ogonen och inse dit eget varde!" Men sa kommer man pa sig sjalv i ogonblicket senare att det ra jag som ar blind for varlden. Deras varld ser inte ut som min. Deras livssituationer helt annorlunda. Och vad ger mig ratten att komma fran framtiden och saga vad som ar ratt och fel. Och vad ger mig ratten att inge hopp i manniskor vars situationer ar hopplosa. En stor del av flickorna kommer om bara att par, tre ar att giftas bort av sina slaktingar. For sa ser verkligheten ut for  flickorna i den har delen av Indien. Och annu har de flesta fortfarande en foralder eller slakting kvar i livet.

Man vill sa garna att flickorna ska fa dromma och leva det liv som dom har valt, studera till de dom vill bli och gifta sig med en man som de har valt. 

Det ar enormt frustrerade att bara kunna se, for jag ser inte inte indiska flickor utan jag ser individer. Jag ser flickor som kommer att avsluta sina studier om tva, tre ar och sedan lamna barnhemmet med sitt ode i andras hander. Och jag kan bara se pa och onska dom alla lycka jag kan ge dom. 

Men jag ser ocksa flickor med glod inom sig, flickor som bara behover nagon som uppmuntrar dom till att dromma. K. ar en sadan flicka. Nar jag fragade henne vad hon skulle gora om tva ar sa skulle hon inte ga pa college, inte arbeta och absolut inte gifta sig. Fran borjan pratade jag med 4 flickor och nagonstans inom mig sa forstod jag att det bara vore fel att tvinga de ovriga flickorna att dromma nar deras livs pussel redan ar lagt. Sa jag tog K. at sidan som genast borjade svacka med blicken och kolla ner i golvet. Hon gar i klass nio och har tva ar kvar i skolan. Hon ar en av dom som pratar bast engelska men forstar anda nastan ingenting. Jag skrev en lapp till henne. "K. Du maste ha ett mal med ditt liv. For om du inte bestammer sjalv vad du vill gora, sa kommer nagon annan att gora det at dig." (Jag hade tankt skriva det pa engelska men vaktmastaren siter bredvid mig. Hans dotter ar sjutton ar och gift sen en tid tillbaka). Jag malade upp en tidslinje som visade att snart ar barndomen slut och da ar det du som bestammer riktning i livet. Nagonstans i besvarelsen sag jag plotligt en gnista av hopp. Jag vill studera pa college, Linnea. Hon tog min hand och ledde mig till sin sang, vek ihop lappen och la den i sitt pennskrin. 

Aven om den drommen bara varade precis da, i en sekund sa fick hon iallafall for ett ogonblick dromma. Det ar sa svart att veta vad som ar ratt och fel. Nagonstans maste jag acceptera deras situation. For de ser ju inte pa den med samma bedrovelse som jag. For dem ar det ju sannngen, sa som deras liv alltid har sett ut och alltid kommer att gora. Sa som det alltid varit meningen att det ska se ut. Jag har ingen ratt att komma fran framtiden och domma dom till offer. Systerskap ar komplicerat med en kultur och hundratals ar i tidsskillnad. Men nagonstans i kvinnligheten kan vi nog motos sa att systerskap kan uppnas.

Linnea 


Sportdag

Vi anlende under andra dagen for att fa se hur det gick for dem. Ett antal killar fran hostel hade kvalificerat sig till distriktsniva i friidrott och sjalvfallet sa maste vi aka dit for att titta.

Bade jag och Linnea, som ar aktiva inom sport, forvantade oss nagon form av stadium. Istallet lamnade bilen av oss pa ett oppet falt dar en bit utanfor Keonjharsstad.

Nagot forvanade borjade vi planlost vandra mot det talt som var faltets enda byggnad. Barn i fran olika skolar sprang pa banor malade for hand i graset. Kulstorare och spjutkastare trangdes i mitten av 400m ringen medan langdhopp och hojhopp var en bit langre ner pa faltet, mot sovsalarna och matsalen.

Aterigen blev man pamind om att sport kravs egentligen bara engagemang och hjarta. Bada dessa fanns sannerigen pa detta falt mitt ute i djungeln.

Snart fangade killarna upp oss och ledde oss bort mot langdhoppet dar D- just da skulle paborja sin tavling.

Det blev en lyckad eftermiddag forutom att hemkomsten blev alltfor tidig och att vi darmed inte hann se alla tavla.

Men nar de kom hem dagen efter sa hade alla placerar sig inom sina grenar, anitingen pa forsta plats, andra plats eller tredje plats.

Det enda som man kan hoppas pa ar att de ska fortsatta sikta lika hogt genom hela livet, hur de an valjer att leva det, vilka mal de an satter upp sa hoppas jag att de inte ger upp. For allt som kravs ar engagemang och hjarta. Dessa barn har bade och.

Josefine


Massage

Ljusets laga fladdrar i det latta draget fran takflakten. Kastar langa skuggor over golvet och omsom holjer barnens ansikten i dunkel omsom far deras nu valbekanta drag att framtrada.

Hostlenas sammlingsal ar morkerlagd. Skymningsljuset stangs ute av fontrenas traluckor och tjocka tyger. Bortanfor rummets fyra vagger, i den dar andra varlden som vi kallar verklighet, sjunger faglarna sin kvallssang.

Men vi, vi befinner oss bortom tiden. Vart enda ljus lyser upp den varld som vi befinner oss i.

Flickorna sitter tva och tva. De i den framre raden med slutna ogon och benen i kors. Raka i ryggen med avslappnade ansikten. Som i somn. De i den bakre raden tittar uppmarksamt pa Linnea nar hon visar hur de ska massera sina systrar, sina vanner. Deras ogon glimat till i morkret, likt dyrbara adelstenar.

Nar jag passarar forbi i utkanten av ljuscirkel vrider nagra av barnen pa huvudet, ler tyst innan de ater vander sig om.

Meningen med massage ar avslappning och narhet, men jag behover inte ens rora vid dem for att en narhet ska skapas, en narhet som kommer att stracka sig over halva jorden.   

Josefine                                      


Varldens klokaste flicka.

M. ar barnhemmets tankare och filosof. Nar man kommer ner till barnhemmet sitter hon dar pa garden, i skuggan av det stora tradet och tanker. Samtidigt som alla andra barn trangs i morkret framfor tvn i hostels. I hennes blick ser jag ett forstand som jag bara trodde fanns i vuxnas ogon. Ibland lyser ansiktet i lycka men vissa dagar andas hon tungt, tungt. 

Hon far mig att tanka pa Selma Lagerlof, som i sin barndom pa grund av sin trasiga hoft inte kunde leka med de andra barnen. M. haltar liksom henne da hon har en forvriden fot. Det gor ont nar hon springer och ror sig och hon blir darfor stundtals stillasittande. Fast ibland har hon bra dagar och da gar hon med raska steg, stolt som en drottning. Jag ar saker pa att med hennes intellekt sa kommer hon bli nagonting stort. Precis som Selma Lagerlof.

M. har inte bara ett stort intellekt utan ocksa ett stort hjarta. Om jag ser lite ledsen ut ser hon pa mig och stryker mig langs armen. Och den minsta pojken, som alla slanger runt som en trasdocka tar hon hand om som om han vore hennes egna bror.

Och kan ni tanka er att denna kloka flicka inte ens fyllt 9 ar. Och anda finns det sa mycket att lara av henne.

Jag onskar sa att vi pratade samma sprak sa att jag kunde beratta for henne hur fantastisk hon ar och jag tror pa henne. Jag tror verkligen att denna kloka flicka redan funnit ett styrka i sin olikhet till de andra barnen. Ar det inte fantastiskt? Jag onskar sa att hon haller den lagan vid liv och att hon inte faller tillbaka i den plats som en lagkastad, handikappad kvinna har i det har landet. For haller hon lagan vid liv, da finns det ingenting som kan stoppa henne.

Linnea


Varldens vackraste pojke.

S. ar varldens kansligaste kille och man kan lasa hans sinnesstamning pa 20 meters avstand. Nar nagon slagit eller varit elak mon honom ar han liten och ynklig. Och om han ar glad finns det ingen med storre leende eller stoltare hallning. Han ar sa sadan pojke som man oroar sig for, om han kommer att komma ut harifran nagolunda hel. Han behover sa mycket karlek. Han ar sa tom men har fortfarande formagan att visa kanslor. Den formagan har hos manga pojkar gatt forlorad. Jag har verkligen fastnat for den har pojken, jag vet att han ser i mina ogon hur vacker jag tycker att han ar nar han sitter mitt emot mig i matsalen och slickar av sina fingrar med ett leende pa lapparna.     






















Linnea


Festivalernas land

Under den dryga manaden vi bott pa barnhemmet har vi fatt vara med om 3 festivaler, alla unika i sitt slag. Den forsta festivalen var Durga Puja, en hinduisk festival som firas over hela landet. Barnen hade lov i tva veckor och pa marknaden hade de byggt upp ett tempel och gator pryddes med lampor, sang och dans. Med lite sorg i hjartat over att barnen var helt ensamma i hostel och att vi inte kunde ta dom med oss sa akte vi till den storslaga festivalplatsen. Men eftersom att var forsta sareeshopping drog ut pa tiden kom vi omedvetet forsent och av den fantastiska statyn som vi hade hort sa mycket om fanns det bara kvar ett skelett och massa aska. Nar vi gatt runt en stund och kollat sa tankte vi aka hem men vi bestamde oss for att stanna tio minuter till. Ett par minuter senare hade vi passerat de enorma folkmassorna (tusentals) och satt langst fram, vid sidan av presedenten och kollade pa kvallens dansnummer. Fran scenen fragade man hur vi madde och vi tackade artigt nej till att komma backstage dar vi satt svettiga i samma klader som vi tidigare samma dagen skurat golvet med pa Home sweet home.





En vecka senare var det Girls festival, de ogifta kvinnornas festival.  Hela dagen klipptes det och klistarades pa garden. Tillslut fanns det mellan traden varldens charmigaste tempel. Efter en dags fastande njot flickorna av den festmaltiden i Dining hall och den sota kokoskakan. 




Sen sa var det Devali och det har ni redan fatt hora en hel del om. Den stora bazaren, bomberna som fick hela staden astt vibrera och hemgjorda raketer som flog at alla hall och kanter. Vi var sa nervosa over alla dessa farligheter att kameran glomde vi helt och hallet bort nar morkret hade lagt sig. Innan dess hade vi lotteri och alla leenden gjorde att det kandes valdigt vart att slapa med sig 15 kilo gosedjur fran Sverige till Indien och passera inrikesflyget med 24 kilo i overvikt.

Linnea


Memory

Memory.. Jag minns sjalv nar jag var liten hur allvarligt ett spel kunde vara. Hur man rynkade pannan, satte tungan mellan tanderna och koncentrerade sig. Jag var ocksa en mycket dalig forlorare coh levde darmed efter regeln: "Alla meddel ar tillatna". Min lillasyster, som ar en arlig sjal, har aldrig latit mig glomma denna brist.

Samma rynka mellan ogonbrynen, samma tunga mellan tanderna sag vi idag nar vi spelade memory med de yngre flickorna. Efter langa betanktetider vande de pa korten och alla fick applader nar de vande upp ett par. Har fanns inget fusk, inga daliga forlorare utan endast gladje over en timmes gemenskap och narhet. Sjalva syftet med spel. Den gemesamma gladjen det vacker.





















Josefine


94

Pa barnhemmet bor det 83 barn varav 47 ar pojkar. Pojkar, precis fyllde fem upp till 18 bor tatt inpa varandra och de husmodrar som finns bar pa en alldeles for tung borda. Det ar helt enkelt 94 mammor och pappor for lite. Atmosfaren ar hard och det ar alldeles for lite karlek och alldeles for mycket vald. Det kanns ibland som att vardagen handlar mycket om att hitta ett satt att overleva. Att vara stark och sla hardast ar ofta det som i langden ger status. Desto mindre pojkarna ar desto mer och hardare slar dom. Det finns aldrig nagon dar som sager att det ar fel att slass eller som ser till att pojkarna blir vanner efter att de brakat. Jag undrar ens om orden forlat existerar pa det har stallet. Pojkarna har skapat en egen varld dar vald ar helt och hallet accepterat.  

De hittar pa alla mojliga dumheter for att fa uppmarksamhet, som lilla A. som slog huvudet i betongvaggen for att imponera och som sedan i flera dagar hade tarar i ogonen och tog sig om huvudet.
Lilla S. har lagt pa sig en macholoattetyd som tagen ur en actionfilm, ar starkast och slar hardast men vill egentligen bara sitta i nagons kna och bli kramad. Karlek och omtanke ar allt dessa pojkar behover och allt de vill ha.

Trots alla hemskheter sa finns det valdigt fina stunder, igar var fylld av dessa. Liksom varje morgon borjade vi dagen med massage och pa eftermiddagen gjorde vi sjalvportratt. Aven om det var manga som inte riktigt forstod och malade av mitt portratt sa var de glada over att bara fa halla i kritor. Sedan var det pusskalas hela kvallen, dessa pojkar ar sa karlekstorstande att det jag finner inga ord som beskriver. Vi hade det sa mysigt tillsammans och jag fick tresiffrigt med pussar. Jag kanner dock en viss oro over att killarna har borjat slass med varandra for att fa en puss pa pannan. Men jag far trosta mig med att det handlar om karlek. Det finaste ogonblicket var tveklost nar tva av pojkarna gav varandra varldens puss pa munnen. Det ar sadana ogonblick som gor att man vaknar med ett leende pa lapparna trots all bedrovelse.     

Dessa pojkar kanns sa ensamma och overgivna. De ar ofta som de kommer till en med tarar i ogonen och bara vill halla ens hand. Min hogsta onskan just nu ar att jag hade mera tid, att de kunde komma och sitta i ens famn tills de kande sig battre. Man borjar verkligen se personligheterna och namnen kommer pa plats ett efter ett. Man vill sa garna finnas dar for alla. Och det ar alldeles for sallan som man hinner ta en pojke at sidan och kramas. Och nar man gor det sa var det sa lange sedan nagon gjorde det senast att de har glomt bort hur man grater. De bara andas tungt och ser tomt ut i luften. 

Det ar manga pojkar som har infekterade sar och de vita skjortorna de har i skolan ar solkiga och kragen alldeles brun av sand och smuts. Kan ni tanka er att en femaring helt och hallet har ansvar for att tvatta sig och sina klader. Vilken femaring i varlden tvattar sina klader nar mojligheten att leka med sina kompisar alltid finns dar. Men trots detta sa ar de forsta man moter varje morgon nagra sma pojkar som star och tvattar sig. Och varje morgon tanker jag att gud vad de ar duktiga. Vad jag onskar att det fanns nagon som tvattade deras klader och alskade dom var och en.







 Linnea


Parlplattepyssel

Har om dagen gjorde vi superfina parlplattor med flickorna. Kreativiteten flodade pa manga hall och den framsta inspirationskallan var utan tvekan den indiska flaggan. Det finns verkligen en stark fosterlandskarlek har och flaggan har ett mycket starkt symboliskt varde. Flaggan aterkommer hela tiden i barnens skapande och inte minst i pojkarnas malarbocker.

Parlplattorna var hur som helst valdigt uppskattade av barnen och nu ligger dom och vantar pa att smorpappret ska komma fran Sverige. Barnen alskar verkligen att skapa och loppor var valdigt uppskattad hos bade stora som sma forra veckan. Langtar verkligen efter att fa satta gang lite storre pysselprojekt.



Linnea


The Mina Bazaar

The Mina Bazaar!

Devali, Happy Devali!! En Indiens storsta festivaler borjade i fredags (5/11) och kommer att paga i nio dagar.
Redan innan forsta festivaldagen var avklarad - Devali inleds alltid med diverse fyrverkerier och smallare - hade en ormsmallre fatt min Saree att borja brinna, K-s tumme svullande upp av en banoo (ett storre tomtebloss) och alla de mindre pojkarna hade gett mig och Linnea stresshuvudverk med sin oraddhet for de explosiva medlerna.

Men vad vore en indisk festival utan den tillkommande "Big Bazaar". En fargsprakande folkfest som blir allt livligare ju senare man befinner sig dar. Tusentals indier strommade till. Allt kunde kopas. Fran billigt krimskrams till naturmediciner. Pa bara nagra dagar hade den tidigare sa lugna gatan forvandltas till ett galet inferno med ett snabbt uppslaget tivoli.

For barnen var detta sjalvfallet en stor handelse, en handelse som har overskuggat alla ovriga handelser och aktiviteter den senaste veckan. Mojligtvis hamnar McDonlalds ballongsutdelningen pa delad forsta plats med denna.

Sa i sondags beslutade jag och Linnea oss for att ta 28 barn med oss till denna kaosartade tillstallning och vi skulle ta dem i tva omgangar. I slutandan, trots en forvarring av stresshuvudvarken, sa gick det otroligt bra. Aldrig tidigare tror jag att jag har njutit mer av en handelse som denna. En glass och en ballong gav plotligt en helt annan njutning. En kansla av varme och narhet. Nagot man skulle kopa till sitt eget barn.



"The people are beautiful, but not good."

Det ar valdigt, valdigt svart att beskriva hur det ar att leva sa som vi gor. I borjan kande jag mig som en gast, jag var gast har pa barnhemmet och turist pa marknaden. Rupien hade inget varde for mig och varje gang jag sag en kossa blev jag forvanad. Och trots att jag fortfarande snubblar nar jag bar saree, far betala tio rupier for mycket for auto rischan hem pa kvallen och ibland hamnar pa fel sida av gatan nar jag ar pa promenad sa kanner jag anda nagonstans att jag borjar kanna mig hemma. Jag borjar att forsta lite mer av den indiska kulturen och jag borjan anpassa mig till det liv som jag ska leva i tre mander framover. Allt som hander darhemma, varmvatten och svensk mat kanns mer och mer avlagset for var dag som gar. Och det kanns haftigt. 

Nagot som jag daremot aldrig kommer att vanja mig vid ar hur alla manniskor ser pa mig som vit. Eller hur manniskorna ser pa vara finaste barn nar vi ar utanfor barnhemmet. Har om dagen sa tog vi 30 av de aldsta barnen pa en tillfallig bazar har i staden. Det var en valdigt lyckad kvall med manga skratt och en hel del lycka. Men nagonting som verkligen fortog gladjen var alla de bleka, finkladda indier som aven dom njot av karusellerna och den exklusiva shoppingen. De aldsta pojkarna som innanfor barnhemsmurarna ar sa sakra i sig sjalva blev bara mindre och mindre ju senare det blev pa kvallen. Vi horde inte nagon saga nagot, sag inte nagon gora nagonting men det kandes i luften. Det kandes i luften att de rikare indierna inte tyckte att barnhemsbarn fran lagkastiga byar horde hemma pa deras fina bazar. Det gjorde sa ont i hjartat nar de aldsta killarna tillslut bara ville aka hem. Vi vill ge dom allt vi kan for de fortjanar allt i den har varlden. Men det ar sa svart nar sa manga inte vill deras basta. Da kanns det hopplost att kopa ballonger och glass for en kvall. Trots att det betyder sa mycket for stunden. Det varsta av allt ar att dessa nyrika indier garna vill starta en fin konversation med oss, bjuda oss pa middag eller bara fraga vad vi heter. De kommer garna fram och tar oss i hand utan att ens ge en blick at de aldre killarna som sa uppenbart ar i vart sallskap. Jag kanner att jag ar hellre oartig och nonchalant och "hor" inte nar de halsar an satter barnen i en san forndrande situation. For det ar ju for deras skull och bara for deras skull vi ar ute pa stan. Droppen som fick bagaren att rinna over var mannen som nop mig i rumpan pa vagen ut nar jag tillsammans med barnen trangde mig igenom de sista folkmassorna. Han fick en stenvass armbage i brostet. Jag log lite for mig sjalv och tankte "han tacklas med fel tjej".

Linnea       


Lite bilder att titta pa!!


Josefine


En barfota promenad

No shuffles, no shuffles." Barnen sag pa oss i det bristfalliga ljuset fran gatlyktorna. Inga skor. Jag och Linnea sag pa varandra innan vi ledde ut dem genom grindarna, ut pa gatan. Vara barfota barn.

Ute vid den lilla marknaden - den marknad som man kommer till efter att man har passerat skraddaren och den lilla bokshoppen - sa tog vi tva autoriskor med fyra barn i varje.

Nar kom till Keonjhars centrum ledde vi in dem pa den lokala fruktmarknaden. Till skillnad fran dagtid sa var det denna svala vinterkvall lugnt och stilla. Barnen - som allt for sallan far lamna barnhemmets inmurade omrade -sag sig storogt omrking. I och med Kali Puja, den stora festivalen som pagar i Indien just nu, sa var husen behangda med ljussligor i alla tankbara farger och templet, Rahas Mandir, doftade av rokelse.

Efter fruktmarknaden och vart besok i templet tillagnat Krishna begav vi oss ut i samlad tropp pa Keonjhars smagator. I en butik kopte vi Coca Cola och choklad till alla innan vi tog tva Autoriskor hem.

Det var sann lycka. Sann lycka att fa halla en liten nervos pojke i handen medan vi tillsammans korsade gator eller klev over vattenpolar. Sann lycka att fa kanna att man var dar, just da i det ogonblicket. Att man for ett tag fick finnas dar for ett barn som inte har nagon. Kanske ar det en sjalvisk lycka for den gav mig sa mycket. Det enda som jag kan hoppas pa ar att den narheten som tva hander kan astadkomma, ett tillfalligt mote, att den lyckan delas av bada.

Josefine

Idag later vi bilderna tala for sig!



Linnea & Josefine


Den gronskande tradgarden och byggarbete pa tomten!

Linnea

Mums!

Nu ar det manga darhemma som far sig ett gott skratt. Pa min tallrik, under berget av ris, simmade en mask mellan overgivna riskorn och linser.

Linnea

 


Jag har fastnat i rum nummer 2.

I "Home, sweet home" finns det tre rum. Barnen fran rum 1 ar ute och springer hela tiden, fulla av liv och skratt. Dar arbetar varldens finaste kvinna. Hon har jobbat i hemmet i massor av ar och trots att 100-tals barnen passerat hennes famn ar hon fortfarande lika karleksfull. Hon pussar och kramar sina hjartan som om de vore hennes egna barn. Det hon inte vet om bebisar ar inte vart att veta.

Jag har fastnat i rum nummer 2. Dar finns tva flickor som jag aldrig kan slappa. De senaste dagarna har jag tankt att imorgon, da maste jag agna min tid at de andra 14 babisarna. Och visst pussar jag en massor pa andra med. Som pa den lilla pojken som statt i sin sang med ogonen fulla av tarar och tomt stirrat ut i luften. Men som i forrgar upptackte hur det ar att sta pa tva ben och att han med tva hjalpande hander kan ta sma, klumiga steg och ga vart han vill. Han vill inte langre sitta tyst och bli trostad. Han vill bara sta, ga och ramla. Och stalla sig upp igen och fortsatta att trana. Jag hoppas innerligt att jag fa se han ta sina forsta steg. Och jag tror chansen ar stor, sa mycket som vi tranar tillsammans. 

Men sa var det dom dar tva flickorna, R- och A-. Sa olika tva babisar kan bli men anda sa himla lika. R- kom till "Home sweet home" bara ett par dagar innan vi kom till barnhemmet. Aven om hon i borjan var ganska radd var hon nastan den anda bebisen som inte grat forsta gangen jag plockade upp henne. Lite motsagelsefullt ar att hon har varldens temperament. Hon grater nar jag kommer in i rummet pa morgonen och stracker upp armarna. Och nar jag val plockat upp henne ser hon till att hon far stanna i min famn. For sa fort som jag ens gor en antydan till att satta ner henne borjar hon grata klagande. Och om jag trots allt maste, sa sitter hon pa golvet skrikandes med ansiktet ihopdraget och med handen klagandes for pannan. Men mellan utbrotten har hon varldens finaste leende och hon alskar att pita i mitt penkfinger. Hon har varldens gosigaste kinder och svart lent har.

Nagonting som ocksa gor R- rasande ar nar jag plockar upp en till bebis bredvid henne. Men det tycker jag att hon far acceptera om hon nu alltid ska sitta i nagons famn. A- lag till en borjan bara tyst och fin i sin sang med varldens finaste leende. Men pa den senste tiden har hon ocksa borjat grata ikapp med de andra for att nagon ska komma och plocka upp henne. Hon alskar att ata med kladdar mest pa hela avdelningen. Hon har inte riktigt lart sig att sitta uppratt sa att mata henne ar inte det lattaste. Att mata hennes vatten med sked ska vi inte ens prata om. Sa sot, sa sot. Det tror jag att R- ocksa tycker. For hon borjar tycka att det ar okej att A- sitter bredvid henne i min famn.




Linnea


RSS 2.0