Sorg

Man kan fraga sig i efterhand, vad gjorde vi egentligen i Puri. Varfor utsatte vi barnen for all fruktansvard psykisk misshandel. Varfor fortsatte vi att halla barnen i handen trots att manniskor sa uppenbart acklades av kombinationen hora och adibasie. Vi alskar dom har barnen, men det kan inte forsta varfor. Det ar dar de ar skadade. De kan forsta att vi finns i deras hjartan, men de kan inte forsta varfor de finns i vara. De hander ofta att sager, jag vet att ni bryr er om oss, litar och tror pa oss. Men varfor? Varfor ar ni har, nar ni grater sa mycket. J. sa till mig en kvall "Please Linnea didi, go home to Sweden. In india you feel bad. In Sweden are you happy. You have a good life in Sweden". Och jag kollade pa honom och sa "J. ni har oppnat mitt hjarta. Varje gang jag gar ner till er sa fyller mitt hjarta med karlek." Men han forstod inte och vi kommer aldrig nagonsin att kunna fa dom att forsta med ord.

Barnen sager att det inte tar at sig av det Bad people sager. De sager att de vet att alla maniskor har samma varde men det ar inte sant. De kanner sig helt vardelosa. De kan inte hella forsta att vi inte blir fornedrade av att vi kallas horor, de kan inte forsta att det som ar fornedrande for oss ar vi inte kan sta upp for dom. Att det ar det som gor ont och ingenting annat.

Men ater igen varfor fortsatte vi halla barnen i handen? For jag tror att det ar manga manniskor som undrar darhemma. Forst och framst handlar det om att vi vill fa barnen att forsta att vi ar deras jamlikar och vi alltid kommer att vara pa samma niva. Om de inte forstar det nar vi pratar sa maste vi visa det pa annat satt. Det gjorde vi i Puri, nar vi stod upp for dom. Trots att manniskor bara fornedrade oss annu mer sa forstod barnen lite mera av var karlek till dom. De forstod att vi alskade dom nar vi skyddade dom med vara egna kroppar och sjalar. Sedan att vi inte lyckades en anda gang, for det var det som gjorde ont. Att vi inte nagonstans kunde sta upp for dom. Att det var helt och hallet omoljigt. Sa kande de karleken. 

Sen sa tycker jag att vi har ett ansvar mot det har skruvade samhallet. Vi kommer fran nadra sidan varlden med en massa, massa kunskap. Att inte anvanda den kunskap jag och Josefine har om forintelsen vore att inte ta varat ansvar som medmanniskor i den har varlden. Jag kan inte blunda for sanningen, jag kan inte vanda mitt huvud och latsas att jag inte ser.

Sa lange barnen finner styrka och stolthet i att halla min hand, sa lange kommer jag aldrig att slappa den. Vad an manniskor tycker. Vad an manniskor sager at mig. Sa lange barnen ar beredda att manifestera var karlek, sa lange ar jag beredd att gora det tusen ganger om.

For gud vad jag alskar som har barnen och fyfan vad svart det verkar vara for manniskor att acceptera det. Jag kanner san ilska och sorg att jag tar allt som jag vill spara av mig sjalv, lagger i en lada och stoppar under sangen. For nu ar jag beredd att offra allt for de har barnen och det finns ingenting ohalsosamt i det. Det ar bara karlek. Och jag kan inte bry mig mindre om vad manniskor tycker eller tanker om det. For jag vet fran skillnad till barnen mitt eget varde som manniska. Jag har ratten att alska vem jag vill, hur mycket jag vill och den ratten kan manniska ta ifran mig. 

Min bror sager alltid att bloggar bara ar till for att havda sig sjalv. Han ifragasatter varfor man skriver pa en blogg och inte i en dagbok. Och mitt svar ar att jag har ingenting att dolja for nagon manniskor pa den har jorden. Las mig som en oppen bok och dom mig hur hart du vill.    
                                                                         
Linnea
  


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
bloglovin
bloglovin
RSS 2.0