Nar hela livet hanger pa nagra prov

Som ni har markt har de varit lite glest mellan inlaggen de senaste dagarna. Kan inte saga mer an att det ar valdigt, valdigt tungt har just nu. Det ar exams hela nasta vecka och barnen gar runt med tarade ogon och morka, morka ringar under ogonen. De sover nastan ingenting om natterna och om dagarna ar de sa stressade att de har huvudverk och ont i magen. 

Det ar som att examen rivit upp alla sar, alla tragedier som de bar pa och det ar inte langre nagon som orkar dolja nagot. Alla fasader bara faller och vi kan inte gora mycket mer an att bara, bara finnas dar och det gor sa himla ont att accpetera.

Pressen att prestera ar helt enorm bade fran de sjalva, deras slaktingar och fran organistationen. De gar inte till skolan utan stannar i hostel for att plugga. Men det blir nastan inget plugg i och med att de mar sa daligt och de har ingen som sager at dem att skarpa sig. Samtidigt vet dom, och framst barnen i arskurs 10 att deras framtid hanger pa dessa provresultat. 

Man vill sa garna bara hjalpa dom, saga at dom att satta sig ner och lasa. Men samtidigt vill man inte bidra till den enorma pressen de kanner for da bryter de bara ihop. 

Jag som hela tiden sager at mina vanner i Sverige at plugga mindre. "Det finns andra saker har i livet som ar viktigare!" Som trygghet, karlek, stolthet, sjalvkansla, vanskap och familjen.

De har barnen har ingen grund att sta pa och ingen att luta sig mot. Visst finns det varldens finaste karlek mellan barnen emellan men det ar valdigt svart att vara en klippa for andra om man hela tiden maste koncentrara sig pa att sjalv inte falla.  All den stolthet som finns tas ifran dom och verklig sjalvkansla har de aldrig haft mojlighet till att bygga upp. DEras anda hopp for framtiden ar deras utbildning. Och visst finns det dom som verkligen tar till vara pa den. Som varldens finaste S., toppstudent i alla amnen och barnhemmets stolthet. Eller C. som har siktet pa lakarlinjen nasta ar. De flesta andra pojkarna lever efter mottot "The future will call" eller sa vill de bli atleter. Det ar svart att dromma nar hopplosheten alltid finns dar. 

Linnea


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
bloglovin
bloglovin
RSS 2.0