En resa med ett hogt pris (Snalla, orka las hela texten.)

Den har resan skulle bli hojdpunkten pa var vistelse. Den har resan skulle vi bara njuta av varandras sallskap, slappna av och ha roligt. Barnen skulle fa en gangs skull fa kanna frihet. De skulle fa en gangs skull ata annan mat an den barnhemmet serverar, for en gangs skull ha ordentligt med fickpengar. Vi trodde att den har resan hade alla forusattningar for att bli lyckad.

Barnen hade klatt upp sig i sina finaste klader, de klader de endast anvander vi de fa tillfallen da de beger sig utanfor murarna. Flickorna var sa vackra att man tappade hakan. Forvantningarna var enorma och under alla spanningar bubblade lyckan hos barnen. Den har resan skulle jag och Josefine rycka upp oss, le och vara lyckliga for barnens skull. Den var fantastiskt nar den lyckan nadde en spontant och akta i bilen pavag till tagstationen.

Under tagresan forsvann dock lyckan bit for bit. Flickorna som under morgonen hade sett sig i spegeln och satt nagoting oerhort vackert stralade inte langre ikapp med solen. De bara satt bredvid varandra och kollade ut pa ralsen med blicken tom fran gladje. Pojkarna stod i dorroppningarna och kande under tystnad vinden vina i deras har. Jag och Josefine flyttade runt bland barnen, sa inte sa mycket for det fanns ingen som kande sarskilt mycket for att prata. Vi bara holl om och holl handen. For vi forstod vad alla man sa nar det gick forbi barnen, vi forstod vad de sa trots att spraken fortfarande ar helt frammande. for det finns inte manga ord som kan fa manniskor att bli sa sma. Utstrala nagonting sa ovardefullt.

Alskade, alskade K., en av resans smattingar som redan blivit stenhard av livet innanfor murarna. Men som har vaxt en meter av varan karlek. Som skickar slangkyssar nar vi gar forbi utanfor klassrumsfonstret och som nar ingen ser kryper upp i mitt kna och gnuggar nasan mot min hals. Jag var overtygad om att den pojken var forlorad. Ingen av barnen gar utanfor murarna som han trots att han gang pa gang blir straffad. Ingen av pojkarna ar sa hard mot smakillarna som han. K. gar i sjuan (12, 13 ar) och om tva ar ar han garanterat barnhemmets kung. K. ar sjalvdestruktiv och visar hur en karlekslos uppvaxt helt utan frihet gor med ett barn. Men han ar vacker och det finns en enorm styrka. Han har ett frihetssug som i stort sett alla har forlorat innanfor dessa murar. 

Han sitter i min famn och pussar honom i nacken, viskar att han ar min lillebror. Han skrattar och haller hart i mina hander. Plotsligt star en man lutad over vart sate. 

"What are you doing?" 

"What?" 

"He is an indian boy." 

"Yes, I know." 

Tystnad. 


"He is my brother, my friend..." 

Jag hinner inte forsta vad som hander, att han precis ifragasatt varfor jag kramar om K. innan oriyan tar over. Han fragar vem K. ar och han svarar arligt pa mannens fragor. Ja, han ar i adibasi (ororbar), ja han ar Oriya (en gran inom de ororbara). Jag sager at honom att ga, att varken jag eller barnen vill prata med honom. Han gar mellan satena, barnen sjunker ihop en efter en. Josefine sagr at honom att ga men han lyssnar inte. Hela jag fylls av ilska, det gar inte att bara se utan att agera. Jag moter honom mellan satena, sager at honom att snalla du, kan du bara lamna oss ifred.

"Im a hindi man, Im a hindi man." Man havdar gang pa gang sin plats I kastsystemet, den plats som vara pojkar inte har.

"Very good man, very good hindi man. Please leave us alone."

"I think you try to get him into your religion."

"No, I have no religion. I don’t believe in good. Please, leave us."

Han borjar prata oriya med de aldsta pojkarna. Situationen borjar bli hotfull och jag forstar for forsta gangen att jag har ingen respekt overhuvudtaget. Tack om lov sa kommer var indiska man till undsattning innan situationen helt och hallet sparer ur. Mannen gar ivag till kupen bredvid och en halvtimme senare kommer var tsar (larare) tillbaka sammanbiten.

Vi byter tag och mannen kommer hanfullt fram till mig igen. Men jag och Josefine bara kollar pa varandra, ignorerar. Ignorerar och han lamnar oss.

Forsta dagen pa resan beger vi oss ut pa en guidad busstur. Vi besoker fyra tempel och overallt finns fornedringen. Manniskor fotar mig och Josefeine trots att vi sager nej, tacker vara ansikten. En kvinna kommer fram och ber om en foto. Jag haller J. i handen. Och jag tanker att lat henne fa ett foto men som om varldens finaste kille vara ett djur foser hon bort honom med handen. Jag bara gar och gar och tanten skriker efter mig. Och alla vill ha foton pa mig. Men inte pa barnen. No, no, no...

Nar vi kommer fram till djurparken som ar dagens hojdpunkt, vill barnen knappt ga ut I bussen. Och dar har de suttit i varmen I 8 timmar, hungriga for att komma fram.

Vi tanker att imorgon tar vi det bara lugnt, njuter av tiden pa stranden och umgas. Besoker stadens tempel pa eftermiddagen. Sa att barnen far andas lite. Ingen ska behov vara aksjuk och spy.

Vi vaknar vid 5 for att hinna se soluppgangen pa stranden. Barnen ar redan vakna. Vi beger oss till stranden och framfor hundra indier kan vi inte lata bli att bada I havet. Och vi slanger oss I vagorna och snart har vi och pojkarna tio indiska man runt oss men man kan inte bry sig mindre.

Sen gar vi alla tillsammans och ater frukost. Och barnen gar upp till sina hotellrum. Snart ligger alla I tva av rumen och kollar pa tv. Alla barnen ar ledsna, nagra borjar grata nar man fragar hur dom mar. Vi sliter upp dom ur sangen, ger dem deras fickpengar. Och de beger sig ut pa staden men nastan alla vander och gar hem igen nar vi inte ser. Bara de allra starkaste ar borta under langre tid. De koper souvenirer. Flera av barnen ger av sina pengar till alla fattiga tiggare pa gatan. En del koper offergavor som de offrar i tempel.

Nar vi kommer tillbaka efter ett par timmar, ligger barnen ater igen I hotellsangarna som packade sillar och kollar pa tv. Efter lunch rycker vi upp dom igen, det ar dags att ga till templet. Finns det nagonting som de orkar sa ar det att ga I tempel. For manga av dem betyder religionen allt.

Templet  ar bara for hinduer sa vi star utanfor och vantar. Mannen kommer narmare och narmare och overallt dessa mobilkameror. Efter ett tag kommer tva av barnen tillbaka. En forsaljare kommer fram och tjatar att vi ska kopa av hans gudabilder. Gang pa gang tackar jag nej. Han ser pa R. , var alskade bror och sager nagonting hart. R. sager ingenting tillbaka utan bara gar ivag och vi foljer efter. Hur man an gor gar det alltid ut over barnen.

Vi ar alla gratfardiga nar vi satter oss I auton hem. Vi vill bara bort, komma in pa hotellrummet. Bara grata tillsammans. Var bror satter sig bredvid chaufforen. Och under hela vagen sitter skriker han pa R. Han flyttar sig runt som ett djur. Och snart hanger hela han utanfor. Och vi sitter dar bak och tararna bara rinner ner for mina kinder. Men sa nagonstans inom mig, kanner jag ett hat som ar sa stort att jag inte kan kontrollera det. Jag sager at Josefine att ta in barnen pa hotellet medan jag betalar. Och nar vi ska betala gar mannen och koper chai framfor ogonen pa oss. R. stannar kvar, haller hart I bilen. Han skulle aldrig lama nagon av oss ensamma med en sa hotfull man. Jag starcker fram sa mycket som det kostar. Jag ser in hans ogon, ditt lilla javla as. Han vander sig mot R. och stracker efter mer pangar och framfor oss stracker R. fram I stort sett alla pengar han har I fickan. Och hade inte nagon hallt I mig sa vet jag inte vad som hade hant. Allt var bara svart. Och det anda jag sag bara mannens grisiga ogon. For forsta gangen I mitt liv sa tappade jag all kontroll over mig sjalv.

Jag gar genom staden, skrikandes och gratandes och nagonstans langt borta ser jag hur manniskor glor och skrattar. Plotsligt befinner jag mig pa en bakgata och snart sitter jag I en dunge med en massa av man runt mig och jag vet knappt hur jag hamnade dar. Och tack for att jag hade tillrackligt med kraft kvar for att resa mg upp och ga. Jag var sa langt ifran mig sjalv att de dar mannen hade kunnat gora vad som helst med mig. Men jag hade tur, for just de mannen hade ingen lust att skada mig. De bara hanade och skrattade.

Helt utan nagon aning om vart jag befinner mig sa gar jag I riktning mot stranden. Och snart ar jag halvvags ner mot vattnet innan jag minns att jag har mobiltelefon och 30 000 rupier I magvaskan. Istallet gar jag mot hotellet och I vart rum ligger R. som har gratigt I Josefines famn I en timme. Var stolta, vackra bror. Och vi ligger dar tatt intill varandra alla tre och bara grater tillsammans. De har blivit kvall och morkt och vi bestammer oss for att for tredje gangen ga ner mot stranden.

Jag gar ner mot stranden med C., varldens mest odmjuka kille som skulle undvika att doda en mygga I ena handen och K. i den andra. Overallt kommentarer och blickar och ett vitt par aker forbi pa I en cykelriscka, de kor pa K. och skriker “Be careful, be careful” och kollar pa mig och jag skriker tillbaka att det kan ni vara sjalva. Helt utan styrka, helt lonlost. Jag skulle lika garna inte kunna saga nagonting. Hopploshet.

Nar vi har gatt den korta promenaden till stranden star vi dar I tva minuter och blickar ut over havet innan C. tittar pa mig, drar upp luvan och sager att vi ska hem. Jag bara kollar pa honom och haller hans hand hardare och vander. K. vill ocksa hem. Och vi gar hem, mina pojkar med huvudet bojt och jag med en blick av total tomhet.

I porten moter jag R. och D., tva av de andra smattingarna. Jag vagar inte lamna dom sjalva sa jag foljer med. Vi gar langs stranden, jag koper varsin ballong at dom. Vi gar upp mot gatan och en patand ung man kommer emot oss. Pojkarna sager at mig att vanda och vi gar bort och han foljer efter, skriker och pojkarna vander igen och igen. Vi bara gar och mannen skriker efter oss. Jag haller pojkarna om axlarna men de tar bort mina hander. Mannen kommer narmare och narmareo ch jag haller upp min hand. Signalerar att ska halla sig borta. Han foljer efter oss I flera hundra meter och plotsligt ar vi langt fran alla manniskor och stranden ar inte langre upplyst. Jag tar barnen over gatan for att ta en auto och plotsligt har mannens vanner kommit. Och de ar manga och vi ar omringade. De borjar grabba tag om pojkarnas armar, skriker och pratar med dom pa oriya. Hela min kropp skakar och ber dom gang pa gang att prata engelska. Vi star utanfor ett stort hotel och jag tar in barnen men mannen foljer efter. Och I ar pa en uteservering och tva indiska familjer sitter med smabarn. Hotellvakten kommer ut och fragar mig vad som hant och jag hyperventelerar och min rost haller knappt. Men jag tar nagra djupa andetag och berattar att mannen foljt efter oss pa gatan. Att de forsoker skada oss. Jag ar sa radd att jag vet inte vart jag ska ta vagen. Vakten kollar pa mig med samma avsky som resten av mannen och sager at oss att lamna hotellet. Och de indiska familjerna bara fortsatter att ata. Ute pa gatan igen fortsatter mannen att pressa killarna. Ah de ar sa radda at de knappt kan prata. Och jag hojer rosten och tappar nastan kontrollen men pojkarna sager at mig att vara lugn. En auto aker forbi och jag viftar in den. Nar D. ar pavag in sa aker han ivag och det ar bara tur at than inte skadar sig illa. Under hela tiden sager mannen knappt ett endaste ord pa engelska och jag bara star dar och knuffar bort dom nard et tar tag I pojkarnas armar. Som de gjorde mig en tjanst, so mom de vore snalla sager de at oss att aka. Men vi far inte aka auto, utan bara cykelrischka. De kollar pa mig det sista det gor och sager att vi trodde att du kidnappade pojkarna. Vi bryr oss om vara indiska barn. Jag bara kollar pa dom med en blick jag inte kan beskriva innan vi hoppar upp I satet. Fuck you, fuck you, fuck you. Jag vet inte vilket hall vi ska at, kommer inte ihag vad hotellet heter. Main market.  

Nar vi kommer tillbaka har alla redan atit middag. Jag sitter och kramar och pratar med D. I en timme. Tva indiska kvinnor kommer forbi nar vi sitter dar I soffan I korridoren. De bara star och glor en meter ifran oss I en minut. Jag kan inte annat an att skratta at dom. R. vagrade att prata med mig den kvallen och dagen efter satt jag med pojkarna pa taget. De bara kollade ut genom fonstret och jag fick knappt halla R.s hand. Innan resan fick jag pussa pa honom hur mycket jag ville. Idag nar jag gick hit for att skriva kollade han inte ens pa mig. Han ar helt knackt och jag kan inte prata med honom. Det anda Tsar kunde saga till honom var att han skulle forsoka glomma allt. Han ar fran borjan den den skoraste pojken har.

Tagresan hem var helt fruktansvard. Jag och R. fick inte sitta kvar pa vara platser utan var tvungna att flytta. Hela tiden kom de man och fornedrade vara barn och ingenting kunde vi saga, Vi bara sa at dom att flytta sate. I nastan fem timmar satt jag med C. och D. och kollade ut over ralsen. Vi sa nastan ingenting. C. och D. var tva av dom som vagade ga ut ensamma och som sag till att njuta av staden och havet. C. visade mig en text hade hade skrivit pa hotellrummet om karlek. Hur stor karleken var och hur det var guds underverk. Han skrev att man aldrig far sluta alska sig sjalv, for den dagen ar man forlorad. Han ar sa intelligent att det ar laskigt. Sen forsta gangen jag traffade honom har han haft min fulla respekt. Han ar den anda pojken I hostel med sjalvkansla. Han ar barnhemmet stolthet och bast I skolan I alla amnen. D. ar hans basta van och aven han en toppstudent. Han vinner pris efter pris pa sportevenemang och I rittavlingar arrangerade av skolan och destriktet. Plotsligt

“Your students are very simpel”. Mannen I satet mittemot kollar pa mig och ler.   

“No, they are very, very good students. The best students.”

Pojkarna bara kollade ut pa ralsen och jag likasa. Vad mer kan man saga. Mannen gar av vid nasta station och pa kommer tva nya. De sitter och glor pa oss I sakert en timme. Jag lagger tjocktrojan over ansiktet och grater nagra tarar. Jag hor hur de pratar oriya och plotsligt flyttar D. sate och satter sig bredvid mig. D. har alltid ett leende pa lapparna och haller alltid huvudet hogt. Han ar ju bast I allt. Han lagger huvudet mot min axel och vi sitter dar med huvudena tatt ihop. Jag stryker honom over ryggen. Nar taget haller pa att rulla in pa stationen rycker samma man vattenflaskan ur handerna pa C. C. bara kollar ut over ralsen. Jag tar tillbaka den precis innan han hinner dricka forsta klunken. Denna gang kanner jag bara ackel. Jag bara ser mannen djupt in I ogonen. Bara ser, slapper honom inte med blicken. Han bara ler hanfullt. Jag gar for att hamta min vaska langre bort. Slapper inte mannen med blicken. Han kollar bort, moter min blick igen. Han ler inte langre. Barnen drar, alla fragar hur jag mar. Min blick kan inte bli mera hatisk. Jag kanner hur det vander sig I magen, jag blir illamaende. Jag orka knappt bara mina vaska ner pa parrongen. Nere pa parrongen fortsatter jag att mota hans blick. Han skrattar inte langre, han ser ner I marken. Jag orkar knappt ga, mina ben ger vika. Hoppar in I bilen. Orkar inte grata, orkar inte prata.

Visst fascinerades barnen over alla tempel. Visst njot barnen av havet och av att slanga sig i vagorna. Men vi fick betala ett hogt pris och jag vet inte om det var vart det.

Efter den har dagarna - De varsta dagarna i mitt liv - sa forstar jag hur forintelsen kunde aga rum. Hur miljoner manniskor kunde gasas ihjal i koncentrationslager utan att nagon reagerade. 
                                                                         
Linnea


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
bloglovin
bloglovin
RSS 2.0