Det finns ett ord som kallas smarta

Det ar sa att man vill spy. Man vill spy upp all den har skiten som man svaljer dagligen. Spy upp allt det som man maste acceptera och bara skrika rakt ut. Istallet kvavs man. Eller sa blir man hard. Hard och oforlatande. For vem kan leva i en varld dar man maste svalja att tva sma flickor en solig dag i december lamnas pa ett barnhem av sin pappa? Vem kan svalja att de sitter och grater i en trappa nar ingen ser? Vem kan svalja att de har tva barnen kommer att vaxa upp pa ett barnhem, ett hem dar inga barn ska behova bo?

Jag tror att jag kommer att spy. Eller kvavas. Eller bli hard. Hard och oforlatande.

De har gatt omkring pa Home Sweet Home i tva dagar nu. Nar vi lamnade dem for en halvtimme sedan satt de och sov i stentrappan. Igar sa gjorde de ett sista forsok att hitta ut till grinden. Hand i hand gick de pa gangen mot friheten innan en av de anstallda hann upp dem och kunde leda dem tillbaka in, bort fran regnet.

Jag finner standig styrka i att ha en familj. Att veta att det finns tre manniskor dar hemma som alskar mig over allt annat. Som kommer att stalla upp aven nar jag inte fortjnar det. Som sager at mig att inte pressa mig for hart for mitt liv hanger inte pa nagra prov. Det finns manniskor dar hemma som gor den har grymma varlden vacker.

De har flickorna har precis forlorat allt det. Det finns ingenting man kan gora eller saga. Det finns ingenting som tar bort den tomheten som en pappa ska fylla. Absolut ingenting. Tomheten som skapas nar de som alskar en mest pa hela jorden plotsligt lamnar en ifran sig.

Jag sag alla vara 107 barnhemsbarn i de dar tva flickorna. Sag den dar enorma tomheten. Alla har de fatt uppleva de dar forsta dagarna av total tystnad, total ensamhet.

Jag vet inte vad som far dem att overleva. Att fortsatta andas. Kanske vanjer man sig tillsut vid sin egen tomhet? Tillslut ar den bara en bultande smarta nagonstans i hjarttrakten som man lar sig att leva med? Som man kan leva med sa lange man inte minns den dar forsta dagen da man somnade ensam pa en stentrappa.

Josefine

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
bloglovin
bloglovin
RSS 2.0