En prinsessas leende

Stackars er lasare som gang pa gang har fatt lasa vara deprimerade inlagg. Men livet har i Indien ar inte sarskilt glamourost.

Men gud vad livet ar vackert har pa samma gang. Varje gang lilla Ko. gar forbi mig ler hon en prinsessas leende och himlar med ogonen. Och varje gang slar jag ut handerna, suckar hogt och sager med eftertryck pa oriya Du ar vackrast, flicka. Nar hon ater, ater hon ur samma skal som sin syster. Nar hon sover, sover hon i samma sang som sin syster. Jamnt och standigt haller de varandra i handen och jag tanker ofta att den karleken ar sa akta och sa vacker som syskonkarlek kan bli. Har om kvallen bar jag upp K. efter middagen och uppfor trapporna i hostel stoppade om henne och pussade henne pa pannan tills hon somnade. Och nar hon lag dar, sa kandes den som att vackrare kan inte livet bli. Och jag fotade henne med mobilkameran och nu vill jag aldrig byta bakgrundsbild igen. 

Eller som igar kvall nar jag skulle saga God natt till Ka. och han bad mig krypa ner i hans sang. Och sen viskar han Sov har, Linnea didi. Sov inte i Guest room inatt. Och han somnar men vaknar nar jag lyfter pa tacket men latsas att han sover. Men det gor inget for jag vet att han i det ogonblicket ar lycklig for det sista han horde innan han somnade igar var Jag alskar dig och det var lange lange sedan nagon viskade nagot sa vackert till honom och menade de av hela sitt hjarta. 

Det finns ingen manniska som fascinerar mig sa mycket just nu som S. Jag forstar inte hur han lyckats bevara sa mycket av sig sjalv pa ett plats som vill gora honom sa liten. Han ar en av de klokaste manniskorna jag har traffat och jag har fran vart forsta mote kannt en enorm respekt gentemot den mannen. Det ar helt obegripligt hur han kan tanka sa klokt, sa fritt, sa sjalvstandigt pa ett stalle, i en stad, i ett land som gor allt for att manniskor inte ska tanka sjalva. Som gor allt for att manniskor som han inte ska kanna sig vardiga att tanka sjalvstandigt. Jag kanner mig verkligen liten bredvid honom for gud vad han har mycket att lara mig. Aldrig onskar jag sa starkt att jag talade samma sprak som nar vi sitter ensamma i ett rum och pa hackig engelska forsoker prata om det som ar meningsfult har i livet.

S. skrev till mig att gott och ont alltid ar sammanlankat, att det ar som sidorna av ett mynt. Att lycka och olycka kommer alltid att hora ihop. Det kanns som nagot man ofta tanker och sager men sallan kanner. Det ar precis sa det ar och aldrig tiiagre har jag upplevt det sa tydligt som under tiden har.

Gud sa mycket smarta de har barnen bar pa men anda sa finns fortfarande karleken kvar. Aven om den ibland kanns langt, langt borta och ibland nastan franvarande sa finns den dar. For det ar ur den karleken som barnen finner sin styrka att fortsatta leva trots att livet gor dom sa illa. Det ar ur den karleken som jag har funnit den styrka som har kravts for att orka mota de har barnens smarta.

Jag skulle kunna bli sa otroligt hard av verkligheten har men barnen gor mig odmjuk. De har barnens karlek har gjort mig odmjuk infor livet, infor det jag har och infor det jag ar. Jag kommer vara dessa barn foreveigt tacksam for att de har oppnat sina hjartan for mig och och latit mig ta del av deras karlek men ocksa av deras tunga, otrostliga smarta.    

Jag ar sa otrligt tacksam for att jag far prata med S. en hel kvall for sa stora manniskor traffar man inte manga ganger i livet. Och jag ar sa otroligt tacksam for att J. later mig komma upp i hans sang, later mig halla om honom och alska honom nar han nastan inte langre orkar mer.

Med ett leende over livets ideer kan jag beratta att detta for lange, lange sedan slutade vara ett valgorenhetsprojekt. Det kanns knasigt att jag for inte sa lange sedan packade mina vaskor for att utfora nagonting jag trodde skulle vara valgorenhet. Jag kommer snart att packa mina vaskor igen men da med insikten om att att dessa barn lart mig minst lika mycket om livet som jag har lart dom. Det gar inte att fa nagonting mer omsesidigt.

Linnea



   

 


Arg

Jag ar bara sa forbannad. Idag ar bara en sadan dag. Jag fragade J hur han madde i morse och svaret jag fick var:"I am angry." Om nagon fragade mig just nu hur jag madde skulle svaret bli detsamma. Jag ar sa forbannad. Forbannad pa allt. Forbannad pa kastsystemet, forbannad pa att barnen i detta nu eldar en brasa lika stor som valborgsbrasan dar hemma, jag ar forbannad pa att bara for att man ater waterrice sa har manniskor ratt att satta sig pa en och bara for att jag ar ogift, vit kvinna i saree sa har man ratt att folja efter mig in pa barnhemmet.
Jag ar arg for att all sorg och smarta darhemma gar obehandlad for att manniskor inte vagar finna styrka hos varandra och jag ar arg for att alla sorg och smarta har gar obehandlad for att manniskor inte vagar finna stryka hos varandra. Varfor kan vi inte bara vaga behova varandra? Ar det sa svart? Ar det en synd att grata medan nagon annan torkar ens tarar?
En gang forstod jag det. En gang forstod jag den radslan men inte langre. Finns det inte andra saker att vara radd for? Som for att man aldrig vagade slappa in nagon och missade skonheten med att vara tva; tva pa riktigt. Eller varfor inte istallet lata sig skrammas av tanken pa att ingen faktiskt ser nar hela ens hjarta grater for att man ar for radd for att behova nagon.
Behov manniskor for tusan. Behov manniskor. For allt vi har ar i sanning varandra.
Jag ar sa forbannad.

Josefine


Tack tomten

Julen ar i sanning barnens hogtid och ska firas darefter. I Indien sjunger man och dansar natten till den 25 i de kristna byarna och dagen tillbringas sedan i bon, med vanner och familj. Vara barn ar samtliga hinduer eller tillhor olika naturreligioner och dagen for dem ar endast speciel da det ar skollov
Men i ar sa kom Tomten aven till dessa barn..
Vi tog in dem en och en for att dela ut julklapparna. Alla fick nagot. De minsta killarna gladde sig at klistermarken och ballonger medan de aldre fick bocker, spel, pussel och en fotboll att dela pa. Flickrna fick miniraknare, pennor, smycken, bocker och harsnoddar.
Utdelningen tog uppemot tva timmar att genomfora men tiden som jag och Linnea fick med varje barn for sig - for forsta gangen sedan vi kom hit - betydde nog lika mycket for oss och barnet som presenten.
Tack alla fina bidragsgivare som har skankt gamla tillhorigheter i gott skick sa att dessa barn kunde fa en liten jul de ocksa!!

Josefine

God Jul

Vi hade bestamt oss for att inte fira jul i ar. Vi ar lite bittra iblad har nere ;). Men livet blir inte alltid som man tankt sig. Istallet tog vi oss en sovmorgon, oppnade mammas hudlotion-julklappar, log lite grand och och blev valdigt glada.
Sedan at vi apelsiner pa en stenmur i ett par timmar och vantade pa all alla butiker skulle oppna. Men det var strejk och inte en affar och inte restaurang var oppen. Waterrice till julmiddag... trodde vi.
Men sedan sa vande turen. En man satte oss i en autoriska och plotsligt var vi pa vag upp mot en lyxrestaurang i bergen. Dar satt vi i en indisk tradgard och nar maten kom in sa visade det sig vara nagot bland det godaste vi atit.
Innan vi gick in i  hostel stod vi ensamma under den stjarnbesttrodda himlen och lyssnade till Blowin' in the wind. I hostel onskade vi alla en God Jul, somnade bredvid de mindre och kramade om vara fina.
En dag forsent (eller inte har i Indien) onskar vi er alla en riktigt GOD JUL! Kramar!
 
Josefine & Linnea

Arets onskelista

Som vi har skrivit tidigare ar kvallarna kalla har. Kylan ligger som ett tacke over var lilla indiska stad och barnen sitter och eldar under kvallarna for att halla varmen. De kryper ihop tre och tre pa sina kalla beingbaddar for att forsoka att halla varmen och anda ligger de dar och huttrar.
Kylan och fukten kryper upp genom betongen. Vissa har endast slitna bomullsfilat mellan sig sjalva och stenen medan de som har tur ligger pa tunna liggunderlag.

Arets onskelista ar madrasser, liggunderlag (eller nagon form av plast som hindrar fukten fran att inta madrasserna och astadkomma mogel) och rejala filtar.

Item                                            Pris
Madrass                                        75kr
Filt                                                30kr
Liggunderlag                                  75kr

Summa:                                       180kr/barn       

Nuvarande summa: 6569kr

Antal barn: 83

83x180= 14940kr

14940 - 6569= 8371kr

Vi onskar er alla en God Jul och ett Gott Nytt Ar och ber er hjalpa oss att se till att tomten aven kommer till Indien i ar.

Josefine    

Ekonomisk oversikt

Total summa efter insamlingen: 22 400 (kr)

Brioleksaker:                           1700
Bocker, spel, klistermarken,     
tidiningar:                                1200
Fotbollar, pump:                         200
Pyssel material:                        2000
Frakt av paket:                           800
Tivolibesok:                               150
Barfotapromenad:                        48
Pyssel (inhandlat i Indien)           400
Puri for 35 pers:                       7000
(3 natter  hotell, tur och retur 8 timmar tag
3 mal mat/dag, 1 dag guidad busstur,
intrade 4 tempel och djurpark, snacks,
fickpengar)
Nappar, blojor, pipmuggar, nappflaskor,
vattenfarger, smorpapper, pennor: 2000
Mat (lunch under exams)                 333

Summa:                                       6569kr

Motivering:

Innan vi lamnde Sverige var var intention att bygga upp en fungerande fritidsverksamhet som kunde sysselsatta dessa understimulerade barn. Pengarna har ocksa framst anvants for att framja detta syfte. Dock har vi, efter att vi anlant insett att det har funnits andra mer pressande behov. Sa som utrusting till Home Sweet Home i form av blojor och nappar. Detta har vi darfor ocksa tagit oss friheten att inhandla.
De utfykter somvi har anordnat, sa som Puri, barfotapromenaden och besoket pa tivoli, har vi gjort for att ge barnen mojlighet att se varlden utanfor murarna, ge dem en mojlighet till att bara vara barn.

Josefine & Linnea  


Happy moments



Linnea


Sorg

Man kan fraga sig i efterhand, vad gjorde vi egentligen i Puri. Varfor utsatte vi barnen for all fruktansvard psykisk misshandel. Varfor fortsatte vi att halla barnen i handen trots att manniskor sa uppenbart acklades av kombinationen hora och adibasie. Vi alskar dom har barnen, men det kan inte forsta varfor. Det ar dar de ar skadade. De kan forsta att vi finns i deras hjartan, men de kan inte forsta varfor de finns i vara. De hander ofta att sager, jag vet att ni bryr er om oss, litar och tror pa oss. Men varfor? Varfor ar ni har, nar ni grater sa mycket. J. sa till mig en kvall "Please Linnea didi, go home to Sweden. In india you feel bad. In Sweden are you happy. You have a good life in Sweden". Och jag kollade pa honom och sa "J. ni har oppnat mitt hjarta. Varje gang jag gar ner till er sa fyller mitt hjarta med karlek." Men han forstod inte och vi kommer aldrig nagonsin att kunna fa dom att forsta med ord.

Barnen sager att det inte tar at sig av det Bad people sager. De sager att de vet att alla maniskor har samma varde men det ar inte sant. De kanner sig helt vardelosa. De kan inte hella forsta att vi inte blir fornedrade av att vi kallas horor, de kan inte forsta att det som ar fornedrande for oss ar vi inte kan sta upp for dom. Att det ar det som gor ont och ingenting annat.

Men ater igen varfor fortsatte vi halla barnen i handen? For jag tror att det ar manga manniskor som undrar darhemma. Forst och framst handlar det om att vi vill fa barnen att forsta att vi ar deras jamlikar och vi alltid kommer att vara pa samma niva. Om de inte forstar det nar vi pratar sa maste vi visa det pa annat satt. Det gjorde vi i Puri, nar vi stod upp for dom. Trots att manniskor bara fornedrade oss annu mer sa forstod barnen lite mera av var karlek till dom. De forstod att vi alskade dom nar vi skyddade dom med vara egna kroppar och sjalar. Sedan att vi inte lyckades en anda gang, for det var det som gjorde ont. Att vi inte nagonstans kunde sta upp for dom. Att det var helt och hallet omoljigt. Sa kande de karleken. 

Sen sa tycker jag att vi har ett ansvar mot det har skruvade samhallet. Vi kommer fran nadra sidan varlden med en massa, massa kunskap. Att inte anvanda den kunskap jag och Josefine har om forintelsen vore att inte ta varat ansvar som medmanniskor i den har varlden. Jag kan inte blunda for sanningen, jag kan inte vanda mitt huvud och latsas att jag inte ser.

Sa lange barnen finner styrka och stolthet i att halla min hand, sa lange kommer jag aldrig att slappa den. Vad an manniskor tycker. Vad an manniskor sager at mig. Sa lange barnen ar beredda att manifestera var karlek, sa lange ar jag beredd att gora det tusen ganger om.

For gud vad jag alskar som har barnen och fyfan vad svart det verkar vara for manniskor att acceptera det. Jag kanner san ilska och sorg att jag tar allt som jag vill spara av mig sjalv, lagger i en lada och stoppar under sangen. For nu ar jag beredd att offra allt for de har barnen och det finns ingenting ohalsosamt i det. Det ar bara karlek. Och jag kan inte bry mig mindre om vad manniskor tycker eller tanker om det. For jag vet fran skillnad till barnen mitt eget varde som manniska. Jag har ratten att alska vem jag vill, hur mycket jag vill och den ratten kan manniska ta ifran mig. 

Min bror sager alltid att bloggar bara ar till for att havda sig sjalv. Han ifragasatter varfor man skriver pa en blogg och inte i en dagbok. Och mitt svar ar att jag har ingenting att dolja for nagon manniskor pa den har jorden. Las mig som en oppen bok och dom mig hur hart du vill.    
                                                                         
Linnea
  


L- ar en liten prinsessa

Det finns ingenting passivt over den ungen. Hon dansar fram vart hon an befinner sig. "Didi nachoooo" (Syster, dansa) ropar hon upp fran gangen till mig dar jag tvattar i Guest House. Jag gor nagra klumpga rorelser med armarna som hon skrattande harmar innan hon trugar mig att komma ner med en nyplockad jasmin.

Ibland kan man se henne pa avstand dar hon plotsligt gor en piruett for ingen annan an sig sjalv. Trots att varlden ar graslig har, trots att hon ar den lagsta av de lagsta i det indiska samhallet har hon lyckats behalla hoppet om varlden. Eller sa tycks det i alla fall for mig. For vilken annan flicka skulle dansa for en varld som acklas av henne? Men hon dansar och plockar blommor och skapar skonhet mitt i all smuts.

Tack L-. Tack min fina prinsessa for att du dansar lite hopp i mig aven nar du ser att jag har gratit. Tack!      

                                                                                  



Josefine


Nagonting vacker och oforstort bland allt trasigt

Idag vaknade jag klockan fyra av att jag hade huvudvark. Jag lag dar i morkret och fros under 3 filtar och tankte pa barnen. Jag tankte pa hur stora vara hjartan ar och hur lite vi utnyttjar dom. I Sverige tanker och tycker man sa mycket om alla manniskor. Man hanger upp sig sa mycket pa sma detaljer att man glommer bort det som ar vesantigt med manniskor. Dessa barn ar sa trasiga, nar man val tar sig in under fasaden sa finns dar vara ett svart tomrum. Men anda nagonstans sa ar de sa rena. Det ar sallan som barnen somnar ensamma i sina kalla sangar. Det ligger alltid tatt intill varandra, tva och tva i varje sang. Om man skulle dela sang med nagon i Sverige, sa skulle det vara med en noga utvald van. Har spelar det verkligen ingen roll. Man sover med den som gar och lagger sig samtidigt. Alla barnen umgas med alla, alder spelar ingen roll och ordet TONT existerar inte. Det finns en enorm respekt gantemot varandra som vi ungdomar i Sverige har forlorat tusen ganger om. Den som vill far vara med. Det finns ingenting som heter "Idag vill vi vara ensamma" som ibland verkar vara svenska barns favoritfras. Och det finns nagonting oerhort vackert och nagonting valdigt oforstort med detta. 

Men mest tankte jag pa min J. och langtade efter att fa traffa honom. Varldens finaste kille som har oppnat upp hela sitt hjarta for mig. Nagra av relationerna har ar sa starka att det ar svart att finna ord. Aldrig nagonsin har jag kant en san enorm karlek till nagon utanfor min familj.  Nagonting sager mig att jag aldrig nagonsin igen kommer att kunna fa en san ren och nara kontakt med en kille i samma alder. Vi ser varandra i ogonen, kramas, haller handen och smeker varandras kinder. Sager att vi alskar varandra, pa svenska, pa oriya och pa engelska. Det finns ingenting som smutsar ner, ingenting som forstor. Det ar bara ren och akta syskonkarlek. J. ar min bror. 

Linnea

En resa med ett hogt pris (Snalla, orka las hela texten.)

Den har resan skulle bli hojdpunkten pa var vistelse. Den har resan skulle vi bara njuta av varandras sallskap, slappna av och ha roligt. Barnen skulle fa en gangs skull fa kanna frihet. De skulle fa en gangs skull ata annan mat an den barnhemmet serverar, for en gangs skull ha ordentligt med fickpengar. Vi trodde att den har resan hade alla forusattningar for att bli lyckad.

Barnen hade klatt upp sig i sina finaste klader, de klader de endast anvander vi de fa tillfallen da de beger sig utanfor murarna. Flickorna var sa vackra att man tappade hakan. Forvantningarna var enorma och under alla spanningar bubblade lyckan hos barnen. Den har resan skulle jag och Josefine rycka upp oss, le och vara lyckliga for barnens skull. Den var fantastiskt nar den lyckan nadde en spontant och akta i bilen pavag till tagstationen.

Under tagresan forsvann dock lyckan bit for bit. Flickorna som under morgonen hade sett sig i spegeln och satt nagoting oerhort vackert stralade inte langre ikapp med solen. De bara satt bredvid varandra och kollade ut pa ralsen med blicken tom fran gladje. Pojkarna stod i dorroppningarna och kande under tystnad vinden vina i deras har. Jag och Josefine flyttade runt bland barnen, sa inte sa mycket for det fanns ingen som kande sarskilt mycket for att prata. Vi bara holl om och holl handen. For vi forstod vad alla man sa nar det gick forbi barnen, vi forstod vad de sa trots att spraken fortfarande ar helt frammande. for det finns inte manga ord som kan fa manniskor att bli sa sma. Utstrala nagonting sa ovardefullt.

Alskade, alskade K., en av resans smattingar som redan blivit stenhard av livet innanfor murarna. Men som har vaxt en meter av varan karlek. Som skickar slangkyssar nar vi gar forbi utanfor klassrumsfonstret och som nar ingen ser kryper upp i mitt kna och gnuggar nasan mot min hals. Jag var overtygad om att den pojken var forlorad. Ingen av barnen gar utanfor murarna som han trots att han gang pa gang blir straffad. Ingen av pojkarna ar sa hard mot smakillarna som han. K. gar i sjuan (12, 13 ar) och om tva ar ar han garanterat barnhemmets kung. K. ar sjalvdestruktiv och visar hur en karlekslos uppvaxt helt utan frihet gor med ett barn. Men han ar vacker och det finns en enorm styrka. Han har ett frihetssug som i stort sett alla har forlorat innanfor dessa murar. 

Han sitter i min famn och pussar honom i nacken, viskar att han ar min lillebror. Han skrattar och haller hart i mina hander. Plotsligt star en man lutad over vart sate. 

"What are you doing?" 

"What?" 

"He is an indian boy." 

"Yes, I know." 

Tystnad. 


"He is my brother, my friend..." 

Jag hinner inte forsta vad som hander, att han precis ifragasatt varfor jag kramar om K. innan oriyan tar over. Han fragar vem K. ar och han svarar arligt pa mannens fragor. Ja, han ar i adibasi (ororbar), ja han ar Oriya (en gran inom de ororbara). Jag sager at honom att ga, att varken jag eller barnen vill prata med honom. Han gar mellan satena, barnen sjunker ihop en efter en. Josefine sagr at honom att ga men han lyssnar inte. Hela jag fylls av ilska, det gar inte att bara se utan att agera. Jag moter honom mellan satena, sager at honom att snalla du, kan du bara lamna oss ifred.

"Im a hindi man, Im a hindi man." Man havdar gang pa gang sin plats I kastsystemet, den plats som vara pojkar inte har.

"Very good man, very good hindi man. Please leave us alone."

"I think you try to get him into your religion."

"No, I have no religion. I don’t believe in good. Please, leave us."

Han borjar prata oriya med de aldsta pojkarna. Situationen borjar bli hotfull och jag forstar for forsta gangen att jag har ingen respekt overhuvudtaget. Tack om lov sa kommer var indiska man till undsattning innan situationen helt och hallet sparer ur. Mannen gar ivag till kupen bredvid och en halvtimme senare kommer var tsar (larare) tillbaka sammanbiten.

Vi byter tag och mannen kommer hanfullt fram till mig igen. Men jag och Josefine bara kollar pa varandra, ignorerar. Ignorerar och han lamnar oss.

Forsta dagen pa resan beger vi oss ut pa en guidad busstur. Vi besoker fyra tempel och overallt finns fornedringen. Manniskor fotar mig och Josefeine trots att vi sager nej, tacker vara ansikten. En kvinna kommer fram och ber om en foto. Jag haller J. i handen. Och jag tanker att lat henne fa ett foto men som om varldens finaste kille vara ett djur foser hon bort honom med handen. Jag bara gar och gar och tanten skriker efter mig. Och alla vill ha foton pa mig. Men inte pa barnen. No, no, no...

Nar vi kommer fram till djurparken som ar dagens hojdpunkt, vill barnen knappt ga ut I bussen. Och dar har de suttit i varmen I 8 timmar, hungriga for att komma fram.

Vi tanker att imorgon tar vi det bara lugnt, njuter av tiden pa stranden och umgas. Besoker stadens tempel pa eftermiddagen. Sa att barnen far andas lite. Ingen ska behov vara aksjuk och spy.

Vi vaknar vid 5 for att hinna se soluppgangen pa stranden. Barnen ar redan vakna. Vi beger oss till stranden och framfor hundra indier kan vi inte lata bli att bada I havet. Och vi slanger oss I vagorna och snart har vi och pojkarna tio indiska man runt oss men man kan inte bry sig mindre.

Sen gar vi alla tillsammans och ater frukost. Och barnen gar upp till sina hotellrum. Snart ligger alla I tva av rumen och kollar pa tv. Alla barnen ar ledsna, nagra borjar grata nar man fragar hur dom mar. Vi sliter upp dom ur sangen, ger dem deras fickpengar. Och de beger sig ut pa staden men nastan alla vander och gar hem igen nar vi inte ser. Bara de allra starkaste ar borta under langre tid. De koper souvenirer. Flera av barnen ger av sina pengar till alla fattiga tiggare pa gatan. En del koper offergavor som de offrar i tempel.

Nar vi kommer tillbaka efter ett par timmar, ligger barnen ater igen I hotellsangarna som packade sillar och kollar pa tv. Efter lunch rycker vi upp dom igen, det ar dags att ga till templet. Finns det nagonting som de orkar sa ar det att ga I tempel. For manga av dem betyder religionen allt.

Templet  ar bara for hinduer sa vi star utanfor och vantar. Mannen kommer narmare och narmare och overallt dessa mobilkameror. Efter ett tag kommer tva av barnen tillbaka. En forsaljare kommer fram och tjatar att vi ska kopa av hans gudabilder. Gang pa gang tackar jag nej. Han ser pa R. , var alskade bror och sager nagonting hart. R. sager ingenting tillbaka utan bara gar ivag och vi foljer efter. Hur man an gor gar det alltid ut over barnen.

Vi ar alla gratfardiga nar vi satter oss I auton hem. Vi vill bara bort, komma in pa hotellrummet. Bara grata tillsammans. Var bror satter sig bredvid chaufforen. Och under hela vagen sitter skriker han pa R. Han flyttar sig runt som ett djur. Och snart hanger hela han utanfor. Och vi sitter dar bak och tararna bara rinner ner for mina kinder. Men sa nagonstans inom mig, kanner jag ett hat som ar sa stort att jag inte kan kontrollera det. Jag sager at Josefine att ta in barnen pa hotellet medan jag betalar. Och nar vi ska betala gar mannen och koper chai framfor ogonen pa oss. R. stannar kvar, haller hart I bilen. Han skulle aldrig lama nagon av oss ensamma med en sa hotfull man. Jag starcker fram sa mycket som det kostar. Jag ser in hans ogon, ditt lilla javla as. Han vander sig mot R. och stracker efter mer pangar och framfor oss stracker R. fram I stort sett alla pengar han har I fickan. Och hade inte nagon hallt I mig sa vet jag inte vad som hade hant. Allt var bara svart. Och det anda jag sag bara mannens grisiga ogon. For forsta gangen I mitt liv sa tappade jag all kontroll over mig sjalv.

Jag gar genom staden, skrikandes och gratandes och nagonstans langt borta ser jag hur manniskor glor och skrattar. Plotsligt befinner jag mig pa en bakgata och snart sitter jag I en dunge med en massa av man runt mig och jag vet knappt hur jag hamnade dar. Och tack for att jag hade tillrackligt med kraft kvar for att resa mg upp och ga. Jag var sa langt ifran mig sjalv att de dar mannen hade kunnat gora vad som helst med mig. Men jag hade tur, for just de mannen hade ingen lust att skada mig. De bara hanade och skrattade.

Helt utan nagon aning om vart jag befinner mig sa gar jag I riktning mot stranden. Och snart ar jag halvvags ner mot vattnet innan jag minns att jag har mobiltelefon och 30 000 rupier I magvaskan. Istallet gar jag mot hotellet och I vart rum ligger R. som har gratigt I Josefines famn I en timme. Var stolta, vackra bror. Och vi ligger dar tatt intill varandra alla tre och bara grater tillsammans. De har blivit kvall och morkt och vi bestammer oss for att for tredje gangen ga ner mot stranden.

Jag gar ner mot stranden med C., varldens mest odmjuka kille som skulle undvika att doda en mygga I ena handen och K. i den andra. Overallt kommentarer och blickar och ett vitt par aker forbi pa I en cykelriscka, de kor pa K. och skriker “Be careful, be careful” och kollar pa mig och jag skriker tillbaka att det kan ni vara sjalva. Helt utan styrka, helt lonlost. Jag skulle lika garna inte kunna saga nagonting. Hopploshet.

Nar vi har gatt den korta promenaden till stranden star vi dar I tva minuter och blickar ut over havet innan C. tittar pa mig, drar upp luvan och sager att vi ska hem. Jag bara kollar pa honom och haller hans hand hardare och vander. K. vill ocksa hem. Och vi gar hem, mina pojkar med huvudet bojt och jag med en blick av total tomhet.

I porten moter jag R. och D., tva av de andra smattingarna. Jag vagar inte lamna dom sjalva sa jag foljer med. Vi gar langs stranden, jag koper varsin ballong at dom. Vi gar upp mot gatan och en patand ung man kommer emot oss. Pojkarna sager at mig att vanda och vi gar bort och han foljer efter, skriker och pojkarna vander igen och igen. Vi bara gar och mannen skriker efter oss. Jag haller pojkarna om axlarna men de tar bort mina hander. Mannen kommer narmare och narmareo ch jag haller upp min hand. Signalerar att ska halla sig borta. Han foljer efter oss I flera hundra meter och plotsligt ar vi langt fran alla manniskor och stranden ar inte langre upplyst. Jag tar barnen over gatan for att ta en auto och plotsligt har mannens vanner kommit. Och de ar manga och vi ar omringade. De borjar grabba tag om pojkarnas armar, skriker och pratar med dom pa oriya. Hela min kropp skakar och ber dom gang pa gang att prata engelska. Vi star utanfor ett stort hotel och jag tar in barnen men mannen foljer efter. Och I ar pa en uteservering och tva indiska familjer sitter med smabarn. Hotellvakten kommer ut och fragar mig vad som hant och jag hyperventelerar och min rost haller knappt. Men jag tar nagra djupa andetag och berattar att mannen foljt efter oss pa gatan. Att de forsoker skada oss. Jag ar sa radd att jag vet inte vart jag ska ta vagen. Vakten kollar pa mig med samma avsky som resten av mannen och sager at oss att lamna hotellet. Och de indiska familjerna bara fortsatter att ata. Ute pa gatan igen fortsatter mannen att pressa killarna. Ah de ar sa radda at de knappt kan prata. Och jag hojer rosten och tappar nastan kontrollen men pojkarna sager at mig att vara lugn. En auto aker forbi och jag viftar in den. Nar D. ar pavag in sa aker han ivag och det ar bara tur at than inte skadar sig illa. Under hela tiden sager mannen knappt ett endaste ord pa engelska och jag bara star dar och knuffar bort dom nard et tar tag I pojkarnas armar. Som de gjorde mig en tjanst, so mom de vore snalla sager de at oss att aka. Men vi far inte aka auto, utan bara cykelrischka. De kollar pa mig det sista det gor och sager att vi trodde att du kidnappade pojkarna. Vi bryr oss om vara indiska barn. Jag bara kollar pa dom med en blick jag inte kan beskriva innan vi hoppar upp I satet. Fuck you, fuck you, fuck you. Jag vet inte vilket hall vi ska at, kommer inte ihag vad hotellet heter. Main market.  

Nar vi kommer tillbaka har alla redan atit middag. Jag sitter och kramar och pratar med D. I en timme. Tva indiska kvinnor kommer forbi nar vi sitter dar I soffan I korridoren. De bara star och glor en meter ifran oss I en minut. Jag kan inte annat an att skratta at dom. R. vagrade att prata med mig den kvallen och dagen efter satt jag med pojkarna pa taget. De bara kollade ut genom fonstret och jag fick knappt halla R.s hand. Innan resan fick jag pussa pa honom hur mycket jag ville. Idag nar jag gick hit for att skriva kollade han inte ens pa mig. Han ar helt knackt och jag kan inte prata med honom. Det anda Tsar kunde saga till honom var att han skulle forsoka glomma allt. Han ar fran borjan den den skoraste pojken har.

Tagresan hem var helt fruktansvard. Jag och R. fick inte sitta kvar pa vara platser utan var tvungna att flytta. Hela tiden kom de man och fornedrade vara barn och ingenting kunde vi saga, Vi bara sa at dom att flytta sate. I nastan fem timmar satt jag med C. och D. och kollade ut over ralsen. Vi sa nastan ingenting. C. och D. var tva av dom som vagade ga ut ensamma och som sag till att njuta av staden och havet. C. visade mig en text hade hade skrivit pa hotellrummet om karlek. Hur stor karleken var och hur det var guds underverk. Han skrev att man aldrig far sluta alska sig sjalv, for den dagen ar man forlorad. Han ar sa intelligent att det ar laskigt. Sen forsta gangen jag traffade honom har han haft min fulla respekt. Han ar den anda pojken I hostel med sjalvkansla. Han ar barnhemmet stolthet och bast I skolan I alla amnen. D. ar hans basta van och aven han en toppstudent. Han vinner pris efter pris pa sportevenemang och I rittavlingar arrangerade av skolan och destriktet. Plotsligt

“Your students are very simpel”. Mannen I satet mittemot kollar pa mig och ler.   

“No, they are very, very good students. The best students.”

Pojkarna bara kollade ut pa ralsen och jag likasa. Vad mer kan man saga. Mannen gar av vid nasta station och pa kommer tva nya. De sitter och glor pa oss I sakert en timme. Jag lagger tjocktrojan over ansiktet och grater nagra tarar. Jag hor hur de pratar oriya och plotsligt flyttar D. sate och satter sig bredvid mig. D. har alltid ett leende pa lapparna och haller alltid huvudet hogt. Han ar ju bast I allt. Han lagger huvudet mot min axel och vi sitter dar med huvudena tatt ihop. Jag stryker honom over ryggen. Nar taget haller pa att rulla in pa stationen rycker samma man vattenflaskan ur handerna pa C. C. bara kollar ut over ralsen. Jag tar tillbaka den precis innan han hinner dricka forsta klunken. Denna gang kanner jag bara ackel. Jag bara ser mannen djupt in I ogonen. Bara ser, slapper honom inte med blicken. Han bara ler hanfullt. Jag gar for att hamta min vaska langre bort. Slapper inte mannen med blicken. Han kollar bort, moter min blick igen. Han ler inte langre. Barnen drar, alla fragar hur jag mar. Min blick kan inte bli mera hatisk. Jag kanner hur det vander sig I magen, jag blir illamaende. Jag orka knappt bara mina vaska ner pa parrongen. Nere pa parrongen fortsatter jag att mota hans blick. Han skrattar inte langre, han ser ner I marken. Jag orkar knappt ga, mina ben ger vika. Hoppar in I bilen. Orkar inte grata, orkar inte prata.

Visst fascinerades barnen over alla tempel. Visst njot barnen av havet och av att slanga sig i vagorna. Men vi fick betala ett hogt pris och jag vet inte om det var vart det.

Efter den har dagarna - De varsta dagarna i mitt liv - sa forstar jag hur forintelsen kunde aga rum. Hur miljoner manniskor kunde gasas ihjal i koncentrationslager utan att nagon reagerade. 
                                                                         
Linnea


Tikke tikke soeba

Nu sitter vi har framfor datorn senare an vad vi hade tankt oss. Vi haller pa att somna over tangentbordet efter vara intensiva resedagar. Nar man semestrar med indier ar det inte langa sovmorgnar och lugna luncher man kan se fram emot. Vid fem var vi uppe varje morgon och idag slog vi rekordet genom att masa oss upp vid fyra. Sjalvfallet ser vara indiska barn och de indiska medfoljande vuxna ut att ha sovit i 12 timmar, tagit en lang dusch och njutit av en god frukost medan jag och Linnea mer liknade hundrna pa gatan.

Nu ska vi fa oss lite skonhetssomn och fortsattning foljer imorgon.

Josefine


Assonta kali Puri

Assonta kali (imorgon) bar det sa av till Puri med 33 av barnen. Alla fran klass 7-10 ska folja med. For manga ar det forsta gangen med tag. Infor den forsta etappen pa 6 timmar pa en indisk rals kanner jag en viss nervositet men det loser sig nog. Vara fina pojkar och flickor kommer att se efter oss.

Forsta dagen i Puri kommer att tillbringas i tempel, pa den lokala marknaden och pa stranden med fotboll, volleyboll och simning. Andra dagen inleds med en tva timmar lang bussresa till Bubhaneswar dar vi kommer att tillbringa dagen i en nationalpark med olika exotiska djur innan det pa lordag bar hemat igen.

Flickor och pojkar har tvattat upp sina finaste klader och packat ner sina mest vardefulla agodelar omsorgsfullt. Stamningen i hostel ar fylld av forvantan infor morgondagen. Man kan inte lata bli att ryckas med. Flickorna har malat handerna med henna och pojkarna ska upp tidigt imorgon for att tvatta det sista.

For manga ar det har andra gangen som de ger sig ut pa en lang resa utanfor barnhemmet och jag tror inte riktigt att vi forstar hur stort detta ar for dem. Nu hoppas jag bara att jag kommer pa taget imorgon sa att jag for mojlighet att uppleva detta med dem.

Josefine

Vintern har kommit hit

Om jag ska vara helt arlig sa sitter jag har och suckar. Forsoker skriva nagra rader och tar bort dom igen. Idag kanns det ganska meningslost att sitta har framfor datorn. Det kanns aven ganska meningslost att ga ner till barnen. De senaste dagarna har sugit allt hopp ur mig. For varje dag som gar kommer man barnen narmare. De oppnar upp sina hjartan med tarar och fa ord pa engelska. Man trostar, kramar och viskar fina ord pa oriya tillbaka. 

Jag vill sa garna kunna saga att jag stannar kvar, kunna saga att jag kommer alltid att finnas har. Som en bro over morka vatten ska jag bara dig. Men sa kommer verkligheten ikapp, det ar bara drygt fem veckor kvar. Det ar det sista jag tanker innan jag somnar och forsta jag tanker nar jag vaknar. Hur ska man kunna lamna kvar varldens finaste barn pa en sadan kall plats som denna? Pa en plats dar de berovas sin stolthet och sin formaga att kanna for andra.

Vintern har forovrigt kommit hit, det regnar och ar gratt och morkt ute. All personal satter pa sig allt de har for att halla varmen. Och vi blir tillsagda att inte ga utanfor barnhemmet i regnet, utan paraply for da blir vi sjuka. I hostel fryser barnen sa mycket att de inte kan sova. De sover i stort sett direkt pa betong och har knappt en ordentlig filt. R. berattade for mig igar att han inte kunnat sova pa hela natten for att han frysit. Dum som han ar, vacker som han ar hade han lanat ut sin tjocktroja till sin skolkompis och sedan inte fatt den tillbaka. Sin jacka hade han lanat ut till B. som lag i feber.  

Varje morgon star barnen i kylan och tvattar sig under pumparna. Den har kylan gor stamningen i hostel fruktansvart lag. Alla bara gar runt och huttrar. Nar jag vaknar mitt i natten for att jag fryser och tar en extra filt, i vart rum med stangda fonster kan jag inte lata bli att tanka pa mina hjartan som ligger ihopkrypna i hostel och inte har en extrafilt att hamta. 

Som ni forstar sa ar liggunderlag, filtar, madrasser och strumpor pa listan pa vad vi tycker behovs har och forhoppningsvis racker pengarna. Vi ska tillsammans med personalen gora en kalkyl pa vad de kan tankas kosta. En varm fleecefilt pa marknaden kostar 250 rupies, knappt 40 kronor. 

Glom forovrigt inte bort att vi har en PlusGiro for frivilliga bidrag. Snart sa kommer vi att pressentera var budget har pa pa bloggen sa att ni far en kansla for hur vi anvander pengarna. Just nu vantar vi pa paket fran Sverige med blandannat plastsnibbar, pipmuggar och nappar till Home Sweet home. Sa att varldens finaste bebisar inte ska behova ga med nerkissade och nerbajsade blojor. Sa att personalen inte ska behova pressa ihop bebisarnas kinder och halla sked efter sked med vatten. Sa att bebisarna inte ska behova grata och hosta och vara radda for att dricka.

PlusGiro: 158 49 09 -4

Linnea


Det finns ett ord som kallas smarta

Det ar sa att man vill spy. Man vill spy upp all den har skiten som man svaljer dagligen. Spy upp allt det som man maste acceptera och bara skrika rakt ut. Istallet kvavs man. Eller sa blir man hard. Hard och oforlatande. For vem kan leva i en varld dar man maste svalja att tva sma flickor en solig dag i december lamnas pa ett barnhem av sin pappa? Vem kan svalja att de sitter och grater i en trappa nar ingen ser? Vem kan svalja att de har tva barnen kommer att vaxa upp pa ett barnhem, ett hem dar inga barn ska behova bo?

Jag tror att jag kommer att spy. Eller kvavas. Eller bli hard. Hard och oforlatande.

De har gatt omkring pa Home Sweet Home i tva dagar nu. Nar vi lamnade dem for en halvtimme sedan satt de och sov i stentrappan. Igar sa gjorde de ett sista forsok att hitta ut till grinden. Hand i hand gick de pa gangen mot friheten innan en av de anstallda hann upp dem och kunde leda dem tillbaka in, bort fran regnet.

Jag finner standig styrka i att ha en familj. Att veta att det finns tre manniskor dar hemma som alskar mig over allt annat. Som kommer att stalla upp aven nar jag inte fortjnar det. Som sager at mig att inte pressa mig for hart for mitt liv hanger inte pa nagra prov. Det finns manniskor dar hemma som gor den har grymma varlden vacker.

De har flickorna har precis forlorat allt det. Det finns ingenting man kan gora eller saga. Det finns ingenting som tar bort den tomheten som en pappa ska fylla. Absolut ingenting. Tomheten som skapas nar de som alskar en mest pa hela jorden plotsligt lamnar en ifran sig.

Jag sag alla vara 107 barnhemsbarn i de dar tva flickorna. Sag den dar enorma tomheten. Alla har de fatt uppleva de dar forsta dagarna av total tystnad, total ensamhet.

Jag vet inte vad som far dem att overleva. Att fortsatta andas. Kanske vanjer man sig tillsut vid sin egen tomhet? Tillslut ar den bara en bultande smarta nagonstans i hjarttrakten som man lar sig att leva med? Som man kan leva med sa lange man inte minns den dar forsta dagen da man somnade ensam pa en stentrappa.

Josefine

Nar hela livet hanger pa nagra prov

Som ni har markt har de varit lite glest mellan inlaggen de senaste dagarna. Kan inte saga mer an att det ar valdigt, valdigt tungt har just nu. Det ar exams hela nasta vecka och barnen gar runt med tarade ogon och morka, morka ringar under ogonen. De sover nastan ingenting om natterna och om dagarna ar de sa stressade att de har huvudverk och ont i magen. 

Det ar som att examen rivit upp alla sar, alla tragedier som de bar pa och det ar inte langre nagon som orkar dolja nagot. Alla fasader bara faller och vi kan inte gora mycket mer an att bara, bara finnas dar och det gor sa himla ont att accpetera.

Pressen att prestera ar helt enorm bade fran de sjalva, deras slaktingar och fran organistationen. De gar inte till skolan utan stannar i hostel for att plugga. Men det blir nastan inget plugg i och med att de mar sa daligt och de har ingen som sager at dem att skarpa sig. Samtidigt vet dom, och framst barnen i arskurs 10 att deras framtid hanger pa dessa provresultat. 

Man vill sa garna bara hjalpa dom, saga at dom att satta sig ner och lasa. Men samtidigt vill man inte bidra till den enorma pressen de kanner for da bryter de bara ihop. 

Jag som hela tiden sager at mina vanner i Sverige at plugga mindre. "Det finns andra saker har i livet som ar viktigare!" Som trygghet, karlek, stolthet, sjalvkansla, vanskap och familjen.

De har barnen har ingen grund att sta pa och ingen att luta sig mot. Visst finns det varldens finaste karlek mellan barnen emellan men det ar valdigt svart att vara en klippa for andra om man hela tiden maste koncentrara sig pa att sjalv inte falla.  All den stolthet som finns tas ifran dom och verklig sjalvkansla har de aldrig haft mojlighet till att bygga upp. DEras anda hopp for framtiden ar deras utbildning. Och visst finns det dom som verkligen tar till vara pa den. Som varldens finaste S., toppstudent i alla amnen och barnhemmets stolthet. Eller C. som har siktet pa lakarlinjen nasta ar. De flesta andra pojkarna lever efter mottot "The future will call" eller sa vill de bli atleter. Det ar svart att dromma nar hopplosheten alltid finns dar. 

Linnea


Tyvarr inga fler mail

Dessvarre kommer varken jag eller Linnea under var fortsatta vistelse har pa barnhemmet att kunna skriva nagra fler mail. Det ar mycket just nu for barnen och ifall vi ska kunna finnas dar for dem sa som vi vill sa kommer vi inte att kunna sitta vid datorn mer an for att skriva pa bloggen.

Vet att vi tanker pa er dar hemma, var radda om er och god jul sa ses vi snart igen!!

Massor med kramar fran

Josefine & Linnea


RSS 2.0