G.



När den här pojken sa sitt namn, skrattade pojkarna runt omkring för att namnet var så långt och knasigt. Han log lite han också, för han ville vara till lags. Han ville alltid vara till lags men han lyckades aldrig.

När jag blundar kan jag se honom framför mig, där han står lite bortkommen på gården bland de andra barnen i sin gröna, trasiga skjorta och sina matchande shorts. När jag säger att han är vacker så himlar han med ögonen och suckar belåtet. 

När jag kramade honom, släppte han aldrig tagen. Han kramades helst i minst fem minuter innan han sprang iväg till de andra pojkarna. Alldeles belåten för det var inte mer än så han begärde. Kan ni tänka er att ändå går dag efter dag utan att han med sina mörka, vackra ögon någonsin blir kramad. Han blir slagen istället. I sina ögon är han värdelös för det är vad han har fått höra och känna i hela sitt liv. I deras ögon är han ingenting värd.  

Jag skulle vilja förklara hur han luktar. Men jag kan inte förklara det i ord. År av att ingen tagit hand om honom. Lukten av att varje kväll somna i gamla lakan alldeles ensam. För mig doftar det för jag älskar honom.

G. är så fin som en barn någonsin kan bli. Men ändå växer han upp ensam och oälskad i en värld där människor föraktar och spottar på honom. När vi var utanför barnhemmet gick människor i omvägar för att inte komma för nära. Ett man med ett nyföttbarn slog hårt i ryggen på hans vän. Livet innanför murarna gör ondare än så.  

Linnea


Pojken till höger kommer i alla sammanhang att värderas högre.



Linnea


Underbara älskade





















B. var pojken som lärde mig flest ord på Oriya och jag kallade honom för min lilla lärare. Han var otroligt duktig på engelska för sin ålder. Han lyser av kraft och styrka och när han log sitt vackra leende smälte jag som en isglass i solen. Han älskade att mysa och hörde till de lugnaste och ödmjukaste pojkarna. Samtidigt som han tveklöst hörde till de modigaste. En stor liten pojke.

Linnea

Storasyster och lillebror

Det enda jag egentligen vill och det ända jag alltid har velat är att visa världen vilka vackra barn det bor på barnhemmet i Orissa. Jag vill att barnen ska lysa igenom här i bloggen men ändå har varje barn alltid skymts bakom en tjock mur av mina egna tankar och känslor. Tyvärr.

Men det här är B. Drottningen på barnhemmet, hon som är självsäker och stark. Det är hon som läser högt ur tidningen inför alla efter bönen och som ser till att göra sig förstådd även när engelskan inte räcker till. Och när man frågar henne om framtiden, så ska hon gå på college. Hon har ett otroligt vackert leende, precis som sin bror. Men på bild ser hon helst tuff och snygg ut. 
 

 
Också har vi B.s helt underbara lillebror. Till skillnad från sin syster håller han sig helst i bakgrunden. Han har helt fantastiska ögon som stundtals bara strålar av glädje. Men när det gör för ont, så ser han hjärtskärande eländig ut och han kan bara inte hålla det inom sig. Det finns någonting som är unikt i L., någonting som är vackert och väldigt oskuldsfullt. Samtidigt så finns det inga murar som skyddar och livet på barnhemmet, hårda ord och bestraffningar tar väldigt hårt. Förhoppningsvis så lyckas han bevara det som är så vackert hans sista tid på barnhemmet. Tro mig, han är inte svår att älska.



Linnea


Min kärlek till henne fick inte bli egoistisk.

Det fanns ett fåtal barn som jag älskade från första stund och så fanns det barn som jag började älska vart efter tiden gick. Som K. som jag tyckte var den värsta ungen jag någonsin träffat, elak och respektlös. Men som jag krampaktigt höll fast när det var dags att ta förväl. Och jag tänkte och tänker än idag att hur kan världen ta min lillebror ifrån mig. Också fanns lilla, vackra R. på "Home sweet home". Hon som på sitt eget vis är den vackraste bebisen jag någonsin sett, på sitt eget vis. Och var den första jag älskade. Hon lämnades av sin mor bara några dagar innan vi kom och enda in i sista stund så hade hon en given plats i min famn, det visste jag alldeles säkert. I början var det outhärdligt på småbarnsavdelningen, alla tårar, allt barnskrik trängde in i en och jag kunde inte stå ut med all sorg. Tänkte att detta var helvetet på jorden. Men med tiden lärde jag mig att hårdhudat sätta ner Rabati på golvet, vända på klacken och gå. Jag hörde hennes tårar ändå ut i korridoren, hennes gråt lät annorlunda än de andras.

Väldigt ofta tog vi med musik till förmiddagarna på Home Sweet home. Kärlekssånger till ett barn. Som en bro över mörka vatten ska jag bära dig. Jag skämdes varje gång, så mycket att jag ibland reste mig upp och bytte låt. Jag kände mig som den värsta av lögnarna på jorden. När Rebati såg in i mina ögon, med en blick så ängslig och oskyldig kunde jag ibland vika undan huvudet. Hur kunde jag sitta där och älska en flicka, som jag sedan skulle lämna några veckor senare. Hur kunde jag låtsas att jag var hennes mamma och beskyddare när jag inte skulle stanna hos henne föralltid. Jag tänkte att hon måste vänja sig av vid mig, tänkte att min kärlek till henne får inte vara egoistisk. Jag såg hur flickan som växt till en välmående bebis förtvinade igen. Hur ögonen som varit så uttrycksfulla tappade sin glans. Jag älskade henne lika mycket fortfarande men tänkte att det är bäst så. Hon slutade gråta när jag kom in i rummet och jag tänkte att det är bara bra. Jag visste att jag trängde undan smärtan, hur den skulle komma över mig en dag.

Jag lämnade henne aldrig, höll henne nära hjärtat så mycket som jag hade samvete till. Ibland när jag tänkte att nu går jag under gick jag in till henne. Höll henne nära, nära med tårar som aldrig slutade rinna. Jag tänkte att hur ska jag någonsin kunna lämna dig men så kom dagen, då det skedde. Med R. på ena armen och min andra ängel på den andra satte jag mig i ett rum för mig själv. Dunkade huvudet hårt i väggen, grät ja nästan skrek så att det hördes ut på avdelningen. Jag kommer aldrig i mitt liv att glömma när R. såg på mig, med ett leende nästan tröstandes men lite osäkert. Jag hade inte sett henne le på så länge och det var som att hon förstod att det för sista gången.

Jag bestämde mig att det var det sista jag skulle se av henne och att mitt leende var det sista hon skulle se av mig. Sedan gick jag ut, tittade inte på henne. Lämnade över bebisarna till en av skötarna. Kallt och hårdhudat. Kände hur paniken grep tag om mig, ylde tyst för mig själv. Men jag behärskade mig. Det fanns flera barn att ta förväl av den dagen.

Såhär i efterhand och hon är tusentals mil ifrån mig vet jag inte hur min kärlek till henne eller något annat barn någonsin skulle kunna vara egoistik. Den kärleken gör mig så ödmjuk och samtidigt så hårdhudad. Så kall och samtidigt så varm. Jag vet varken in eller ut, bara att det gör fruktansvärt, ja oerhört ont. 






















Linnea


saknad

Dagen vi lämnar MMSB, den dagen har vi ingen makt.

Jag minns hur vi satt på vägen och åt apelsiner. Jag minns hur vi satt i Guest room och drack te.

- Dagen då vi lämnar dessa murar, då vet vi inte vad som händer.

- Jag dör om jag måste härifrån. Jag kan inte lämna barnen. Jag dör, Josefine.

- Vi måste stanna, hur skulle vi kunna leva med att inte veta vad som sker bakom murarna?

- Jag skiter i vad dom (familjen) säger...Att jag måste svika dom. Men jag stannar, eller vi stannar. Bara någon av oss gör det.

Nej, nej, nej..nej, nej. Jag lämnar dom aldrig tänker jag. Skakar, gråter, skriker...

Men så plötsligt så kunde jag inte sova på natten och vi gjorde det. Vi lämnade barnen alldeles ensamma. Säg mig, vad kom den kraften ifrån? Hur i helvete kunde vi, Josefine?

Jag vill bara hålla dem nära hjärtat. Inte upprepa deras namn efter varje armtag i en pool på en annan kontinent.

Linnea


Skitungarna - Även i de smutsigaste av dammar kan de vackraste av blommor växa -

Läste precis artikeln "Utsatta skitungar får hjälp av svenska bloggare". Tårarna bara rann när jag sedan klickade mig vidare till skitungarna2011.blogspot.com

Även i de smutsigaste av dammar kan de vackraste av blommor växa. Vad dessa kvinnor gjort är så sanslöst vackert att jag finner inga ord. Jag ber och hoppas att allt kommer att gå vägen och att framtiden är ljus för dessa pojkar. Och gud vad jag sympatiserar med kvinnorna som gjort detta och hoppas att pojkarna ger dom all styrka de behöver för att ro detta i land.

"Det är inga enkla barn vi har att göra med, tvärtom. Det här är barn som är väldigt trasiga, vilket yttrar sig på olika sätt. De är barn som av varierande anledningar varit tvungna att lämna sina hem. Föräldralöshet, fattigdom, missbruk, sjukdom och våld är några av orsakerna till att de ansåg livet på gatan vara ett bättre alternativ. De är barn som har levt korta perioder på gatan eller mesta delen av sitt liv. Barn som har ätit sopor, sovit under pappkartonger, rökt marijuana, sniffat lim, druckit alkohol, rånat, stulit, misshandlat, misshandlats, bevittnat våld, prostitution och mord. När de sen får hjälp att lämna gatan får de stå ut med både fysisk och mental misshandel, förföljelse och trakasserier. Självklart är de påverkade av sina erfarenheter. De här pojkarna är inga änglar. De är ena jäkla skitungar emellanåt rent ut sagt. Men de är våra skitungar och vi älskar dem." (Utdrag från bloggen)

Gud vad jag förstår dessa kvinnor, gud vad jag förstår hur de plötsligt blev så att de bor i ett hur med 14 föredetta gatubarn. Gud vad jag skulle kunna göra detsamma med våra barn. Man vill bygga upp en värld, där man kan skydda dom från allt ont i världen.

Detta är det vackraste på väldigt, väldigt länge. Detta kommer jag att leva på i många dagar. Tack för att ni visat att ingenting är omöjligt! Detta är bara så sanslöst vackert.

http://www.expressen.se/nyheter/1.2359470/utsatta-skitungar-i-uganda-far-hjalp-av-svenska-bloggare

Sen så vill jag bara tillägga att vår blogg, är och alltid har varit en censurerad blogg. Vi får inte, i och med att vi åker med en svensk organisation kritisera barnhemmet här på bloggen. Säga vad man vill om den saken, men det är så det är bestämt. 


Linnea

101

För några dagar sedan skrev Josefine vårt hundrande inlägg. Hundra texter, mer eller mindre välskrivna men alla direkt från hjärtat. En del skrev jag med ett leende på läpparna, med styrka i kroppen. Andra gånger kändes allt meningslöst, jag skrev utan varken början eller slut, utan tanke eller syfte. En del inlägg blev bara platta för er (även om de för mig alltid var värdefulla), andra växte sig större och större. Inläget jag skrev om de kalla nätterna, började med jag satt där framför datorn fylld av likgiltighet men slutade med att jag lyckades fånga mina känslor och vi fick in tusentals kronor till värmande täcken och mjuka madrasser.

Men alltid fanns känslan där, känslan av att jag hade någonting viktigt att förmedla. De här barnen öppnade mitt hjärta och den starka kärleken som uppstod på barnhemmet kommer för mig alltid att vara lite av ett mysterium. Jag vet inte hur vi plötsligt blev syskon eller hur jag greps av panik när jag förstod att det skulle dröja många hundra dagar innan jag fick se K. igen. Han är mitt hjärta och det går inte lång tid mellan tillfällena när han kommer över mig.

Det finns en scen i Hotel Rwanda som jag aldrig glömmer, som alltid funnits inom mig långt innan jag åkte till Indien. Jag har alltid vetat vart jag vill ta mig i livet, det har alltid varit en självklarhet att jag ska arbeta med i föräldrarlösa barn. Det har varit en dröm för mig. Idag frågar jag mig själv vad jag egentligen drömde om. Vi räknade ner efter sex veckor jag och Josefine. Jag tror till och med jag började räkna ner dagarna i sömnen. Men ändå förstod jag inte att jag faktiskt var tvungen till att åka. Nej, jag skulle stanna kvar. Jag hade bestämt mig. Jag måste stanna, annars dör jag. Sen så gick allt så fort, plötsligt kunde vi bara stanna tre dagar till och jag slutade att känna. Tillbaka till filmen, kriget har precis brytigt ut och människor mördar utan dess like. Ingen är längre säker och alla som kan måste lämna landet, turister, affärsmen, nunnor och hjälparbetare. Bara de med ett land att återvända till får åka och barn slits ur nunnornas famnar. Jag orkar inte ens försöka att få det att låta dramatiskt. Jag har alltid tänkt, med mina drömmar i sikte att tänk om det där någonsin händer mig. Det var inte krig och människor mördades inte, barnen lever sitt vardagliga liv där långt borta på andra sidan jorden. Jag anar hur det kände sig under dessa sekunder. Jag förstår inte, hur ska man någonsin kunna förstå? Men jag minns hur det det kändes när barnen slets ur mina armar och den känslan är tillräckligt stark för att jag ska bära med mig den överallt, hela tiden. Men den känslan i kroppen blir allt lite tyngre, att formulera sig, att umgås och att hälla upp en kopp te.  

Se scenen här  http://www.youtube.com/watch?v=9i6NiAqUrn

Mitt i snon

Jag bara vet hur mycket ni skulle alska att se all den har snon.. Ni som trots den instangda varld ni lever i knappt slappte det vykort som pappa skickade till mig fran New York. Som ni tittade.
Jag vill bara ta er darifran.. Visa er varlden, visa att det faktiskt, trots allt, finns en plats for er har. Att ingen har ratt att saga nagot annat till er. DET finns en plats for er har ute, alskade barn, hur mycket manniskor i er narhet an forsoker missunna er den.
Det finns ingenting som jag onskar hogre an att vi kunde hjalpa er att hitta den. Den dar platsen bade inom och utom oss som vi har ratt till. Var egen vag, vart paradis, vart ode, var plats.. eller vad man kallar det. Jag onskar att vi kunde hitta det tillsammans.. och vem vet.. en dag kanske vara platser, vara oden, vara paradis, vara vagar korsas och da kan vi vandra tillsammns..
Men fram till dess sa star vi ensamma. Men ni ska veta, alskade barn, vi kommer alltid att vara dar med er. Trots att vara varldar ar helt skilda fran varandra av murar manniskor sjalva har byggt sa finns vi dar for fy fan vad vi inte slapper taget!!

Josefine

"Why didi? Why?"


Han har ett stort hjärta. Han tror på världen. Han tror på någonting bättre och förstår inte varför han och hans bröder måste utstå det som de har utsatts för i livet.
"Why, didi? Why?"
Hur besvarar man en sådan ärlig fråga? Ställd på grund av förtvivlan och en ärligt känd förvirring över hur det indiska samhället och hur vuxna människor behandlar adivisi barn.
Jag vet inte älskade bror. Jag vet inte varför människor inte är lika mycket värda. Jag vet inte varför människor har tagit på sig rätten att bedöma dig och funnit dig ovärdig. Människor som inte känner dig. Människor som är oförmögna att se ditt goda hjärta och ditt mod.
Jag stämmer in i din fråga modiga B, modiga bror: "Why? Why?"
Josefine

Jag saknar er, bröder!

Jag börjar känna det nu, hur långt borta ni verkligen är. Jag önskar så att jag kunde skicka er ett brev iallafall eller få höra er röst i telefonen. En dag ses vi igen, en dag ses vi igen...




























































Linnea


Med hinken i högsta hugg


Fina, fina småpojkar! Precis som alla barn är de duktiga på att hitta det smutsigaste stället att leka på eller den största sandhögen att hoppa i. När pojkarna sedan eldar sopor bakom hostel eller värmer sig vid elden så är det överblivna kolet efter brasan svår att låta bli. Ständigt lite sotiga om nosen oavsett hur ofta de tvättar sig.
Denna dag var det en ordentlig renskrubbning av de allra minsta.
Så många små pojkar på samma ställe med mycket vatten till sitt förfogande urartar snabbt till vild lek. Så mellan att skrubba för små shorts rena och tvätta ansiktet, skvättes det vatten på den oförberedde.
Jag tror inte att några barn tvättat sig så noggrant som dessa pojkar gjorde denna dag.

Josefine

Glädje



Linnea


Fantastiska MÄNNISKOR!

Våra vackra bröder. Här är de på väg till en stor friidrottstävling som de har kvalificerat sig till. Denna gång skulle de vara borta i tre dagar och tävla i olika grenar.
De är otroligt talangfulla. Detta säger jag inte bara för att de i mina ögon äger all potential i världen utanför att de faktiskt är det. De utmärker sig i skolans tävlingar, merparten av skolans cricketlag utgörs av dem och de är duktiga i fotboll även om större tävlingar inom denna sport inte anordnas i samma utsträckning som cricket och friidrott. De är fantastiska! Kanske ser jag inte helt tydligt när jag skriver detta men i mina ögon är det precis det som de är fantastiska! Fantastiska idrottsmän med fantastiska hjärtan och fantastisk potential. Det är det som jag ser.
Men jag minns hur de, när vi berömde dem, svarade: "...but no chance. No chance, didi."
Och det är precis så det är. De har ingen chans. Inte mot någon. Ens hjärta vill inte tro på det dem säger. Fastän R. dansar som en kung, M. hanterar bollen som Messi, D. hoppar två gånger sin längd på längden, minst, G. kan saxa över en 1.6 meters lina utan att den så mycket som darrar och S. slungar iväg diskusen med samma kraft som Hades slungar blixtar, så har de NO CHANCE!
Ingen har någonsin givit dem en chans att bevisa för sig själva eller för andra den potential som de besitter. De är kastlösa. De är chanslösa och i det indiska, konservativa samhälle där de lever så kommer de alltid att vara adibasis först och människor sedan.
Så all den potential dessa barn besitter, allt det där fantastiska som man ser i deras ögon och i deras hjärtan, det kommer aldrig tillåtas att finnas, det kommer aldrig att ges utrymme i deras trånga värld.
Hur ska dessa barn kunna se det där fantastiska, det där vackra och starka som vi ser i dem varje gång vi tittar på dem is sig själva, när de inte ges tillräckligt med svängutrymme för att vara människor?

Josefine

Systrar och bröder

De här barnen omges av ett stort tomrum. Ett vakuum som de är oförmögna att ta sig ur, ett tomrum som får dem att gråta i ensamhet om natten, krypa tätt intill en när man sitter på deras sängkant eller får dem att desperat slå omkring sig. Slå andra. Som för att klösa sig ur.
Ändå, någonstans, mitt i all smärta, mitt i all hopplöshet och förtvivlan så finns det ändå något. Det finns något som binder dessa barn samman. Någonstans är det de mot världen. Självklart förekommer det konflikter mellan dem. Självfallet. De är 83 barn med egna personligheter och viljor. Precis som i en stor syskonskara höjs rösterna ibland, ilskna blickar utbyts och barn stampar irriterat med fötterna. Någonstans så är de syskon. På alla sätt utom det biologiska.
Våra vackra bröder i hostel brukar tillbringa många eftermiddagar och framförallt söndagar med att spela cricket. Talangfulla som de är så representeras majoriteten av skollaget av våra pojkar.
Jag minns hur vi en eftermiddag, precis i skymningen, stod samlade med de äldre killarna i en grupp utanför hostel och pratade.
Precis som bröder finner de nöje i att reta varandra och jag minns hur B. höjde rösten, slängde armen över T:s axel och med ett leende sa:
"Everytime T. is going to bat the ball he closes his eyes!", innan han brast ut i ett rungande skratt.
De andra killarna stämde hjärtligt in i den allmänna skadeglädjen medan T. desperat försökte neka till allt. Istället för att förbättra situationen ökade skratten i styrka innan T. irriterat vände på klacken och försvann in i hostel.
Jag kunde inte låta bli att dra på munnen. I det ögonblicket var de i sanning bröder. Trots att de inte alltid ser varandra, ser bortom sitt eget vakuum, så finns känslan där. Av broderskap och systerskap. Hur långt ifrån varandra de än är så skulle de aldrig lämna ut någon ur sin stora familj. Aldrig. Trots alla svek så vet dessa barn värdet av lojalitet och också, det sanna värdet av en familj. Hur vakuumförpackad den än är.
Josefine


bloglovin
bloglovin

RSS 2.0