Svar på tal

Denna blogg skapades i ett enda syfta; att göra vår röst hörd och därmed uppmärksamma barnens situation.
.
Under det halvår innan bloggen startades hade vi suttit i flertalet möten med Adoptionscentrums ansvariga, både från kansliet och från AC Syd. Sammanlagt hade vi tre möten och under samtliga tre möten berättade vi om våra egna upplevelser på plats samt förmedlade berättelser som vittnade om en förvärrad situation för barnen.
.
Allt detta avfärdade AC med argumenten:
  1. Det ni och andra vittnar om har ingen verklighetsförankring. Vi har en annan syn på saken.
  2. Adoptionscentrum kan inte gå in och berätta för en samarbetsorganisation vilka som ska anställas av organisationen.
  3. Vi har lyssnat på vad ni har sagt och kommer att vidta åtgärder genom att starta en utbildning i barnpsykologi för personalen på barnhemmet.
  4. Vad händer med barnen om vi lämnar barnhemmet helt och hållet?
  5. Barnhem är inget hem för barn.
Detta besvarade vi på följande sett:
  1. Hur kan ett flertal personer som bor eller har bott på plats under ett flertal månader eller till och med år vittna om samma upplevelser utan att det har någon verklighetsförankring? Hur kan det sedan inte ha någon verklighetsförankring när dessa personer, trots risker, fortsätter att tala om en oförändrad situation för barnen? Att ni sedan har en annan syn på saken är ju egentligen inte underligt när den diskussion ni för sker direkt med de män som misshandlar barnen.
  2. Självfallet, men när allvarliga och välgrundade anklagelser kommer fram mot en person till vilken ni bland annat skickar bidrag och bedriver samarbetsverksamhet med, så har ni väl ändå en skyldighet gentemot personal och barn att se till att deras mänskliga rättigheter respekteras? Detta görs bäst genom att en juridisk process får ta plats, speciellt som att barnmisshandel och utnyttjande av barn är straffbart med upp till 15-20 års fängelse i Indien. AC har här ett ansvar för uppmärksamma berörda indiska organ när de får rapporter om att en av deras samarbetsorganisatiner kan vara inblandad i allvarliga brott. Om detta ansvar är för stort för AC så har de åtminstone en skyldighet att se till att de själva inte förhindrar en utredning av berörda instanser.
  3. Att skänka pengar till en utbildning i barnpsykologi för att "bota" män som har en histora av övergrepp mot barn är inte bara dumt, utan inkompetent. Som internationell organisation måste man ha förståelse för det inflytande man har i regionen. Genom ert agerande på plats och genom er fortsatta kontakt med förövarna legitimerar ni deras verksamhet och indska myndigheter finner ingen anledning, vid ert ord, att påbörja en rättslig process.
  4. Rent etiskt frågar vi oss också hur en adoptionsorganisation kan bedriva adoptionsverksamhet samt biståndsverksamhet genom män som anklagas för att förgripa sig på barn? För tillfället gör er närvaro ingen skillnad för barnen på barnhemmet förutom att skapa en dimslöja av välmåga gentemot de indiska myndigheterna. Barnen lever på sämre villkor, med sämre mat och kläder, än vad ens indiska statliga barnhem har som lagstadgad standrard. Inte ens era bidrag tycks nå fram.
  5. Här är vi sannerligen ense.
Denna blogg skapades i ett enda syfta; att göra vår röst hörd och därmed uppmärksamma barnens situation... för att ingen lyssnade.
/Josefine, Linnea och Sara

Kommentarer
Postat av: Therése

Ni är fantastiska!

2012-05-07 @ 12:25:16

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0