Hur långt ska det behöva gå?



Med en stark tro på rättvisan startade vi denna så kallade kamp. Vi hade trots allt en stark tilltro till svenska institutioner såsom Myndigheten för internationella adoptionsfrågor och Justiteombudsmannen. Vi var övertygade om att MIA skulle agera när en svensk (nordens största) adoptionsförmedling ignorerade det faktum att deras samarbetspartner våldförde sig på barnen som blev kvar på den instutionen från vilka de adopterade barn och bedriver biståndsverksamhet. Men vi inser nu att det det här är inte en fråga om rättvisa. Det är inte en fråga om att åstadkomma några förändringar på svensk mark. Det enda som det här är och det enda vi strävar efter är att barnen ska få ett liv utan misshandel och övergrepp. 
.
Den tionde mars gick 16 barn till den lokala tågstationen, där de hotade med att ta sitt liv. Detta var en handling i ren desperation och sedan den dagen har vi alla tre haft problem med att känna något överhuvudtaget. Vi slitit för att få ut detta i media men misslyckats. Det är ju så mycket intressantare att skriva om adoption ur andra perspektiv. Vanmakt och likgiltighet. Vi vill inte ens fantisera om hur fruktansvärt det måste vara på barnhemmet när unga pojkar som är så förtryckta reser sig mot ledningen. De satte sina betyg, sin framtid på spel och allt för deras småsyskon ska få ett bättre liv. Det är den kraften som i slutändan kommer att segra.

.
Vi skulle kunna radera alla bilder på datorn, slänga våra dagböcker och radera bloggen. Förtrycka och förtränga allt det barnen är med om. Glömma barnen, radera ut dem ur vårt minne. Men vi kan inte. Barnen lärde oss allt för väl vad ödmjukhet och styrka är. Med deras bästa som vår drivkraft kan vi förflytta berg. Vi sviker inte, hur många gånger människor än svikit; alla de som berörts men fegat ur när det väl kommer till kritan.
.
Personal från AC Söder var på plats i Indien den tionde mars men gav inte sitt stöd till barnen utan till barnhemmets ledning. Det låter för sjukt för att vara sant, vi vet, men vi är inte längre förvånade.
.
Barn har slängts ut på gatan, personal har avskedats och våldtagits. Men ingenting har berört personalen på AC. Vi har fått höra att våra vittnesmål saknar verklighetsförankring, och under vårt senaste möte medgav personalen på AC (efter att pojkarna hotat med att ta sitt liv) att det trots allt kanske finns sanning i det vi under ett år rapporterat om.
.
Men återigen, detta är inte en fråga om Adoptionscentrum. De kommer inte agera och MIA och JO ekar med sin frånvaro. Så vad finns kvar att göra då för oss? Ingenting? Om det ändå vore så enkelt.
.
Ni kan inte ens begripa hur tungt det har varit att skriva den här bloggen, att om och om igen skriva om barnen och våra upplevelser inför allmän beskådan. Varje gång vi publicerat en bild på någon av barnen har det varit som att sticka en kniv i hjärtat. Vi vill inte exploatera dem så, som barn i ren desperation av hjälp, men för att använda barnens egna ord: Secretary fortsätter med sin Hitler rule. Så det är vad de är, barn i desperat behov av hjälp.
.
Så nu gör vi det igen. Det har hjälpt förrut och nu gör vi det igen. Tillsammans kan vi åter lyfta barnen ur glömska. Det är vår övetygelse. Vi förväntar oss reaktioner från svensk sida.

/Linnea, Josefine, Sara

Kommentarer
Postat av: Jossan

Helt fruktansvärt att det ska kunna få gå till på detta sätt! Ofattbart.

Postat av: Emelie

så jäkla hemskt att det inte leder någonvart :/

2012-05-04 @ 21:45:32
URL: http://emelieida.spotlife.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0