JO-anmälan

Vi har nu gjort en JO-anmälan rörande MIA:s agerande. Ni finner den här nedan.

Myndigheten för internationella adoptionsfrågor (MIA): JO-anmälan

 

1. Sammanfattning

MIA borde för mer än ett halvt år sedan ha öppnat ett tillsynsärende mot föreningen Adoptionscentrum. Anledningen, enligt den information vi lämnat till MIA, är Adoptionscentrums samarbete med det indiska barnhemmet Manoj Manjari Sishu Bhawan (MMSB) där barnen dagligen utsätts för misshandel och där även sexuella övergrepp förekommer. MIA har förklarat att myndigheten av skäl, som vi inte kan acceptera, inte avser att öppna något sådant tillsynsärende. MIA har vidare beslutat att inte underrätta sin indiska motsvarighet, CARA, om missförhållandena på barnhemmet. Vi anser att MIA därmed inte följer sina instruktioner och önskar att JO granskar MIA:s myndighetsutövning.

 

2. Adoptionscentrum (AC)

AC är Sveriges i särklass största adoptionsorganisation. Föreningen hävdar i sin årsredovisning från 2010 att “Adoptionscentrum är en av världens äldsta och största adoptionsorganisationer.” Adoptionscentrum är trendsättare och förebild för dem som sysslar med internationella adoptioner. Vi anser att kraven på etik och moral måste sättas extra högt på ett sådant företag och att det är tillsynsmyndigheten MIA, som ska formulera kraven i enlighet med sitt uppdrag och se till att de efterlevs.

 

Adoptionscentrums ställning på marknaden grundas i hög grad på den legitimitet som MIA:s auktorisation ger. Auktorisationen är inte bara den formella förutsättningen för att adoptionsverksamheten överhuvudtaget ska få bedrivas, minst lika viktiga är de finansiella fördelarna av denna legitimitet:

-       Skattepengar slussas via SIDA och Forum Syd till Adoptionscentrums biståndsprojekt

-       Den Swedbankanknutna Banco Humanfonden har under de senaste åren skickat in 5,8 mkr till Adoptionscentrums verksamhet

-       Otaliga mindre bidragsgivare – utöver föreningens medlemmar – baserar sin generositet och mängder av ideellt arbetet på den förtroendefyllda bild som skapas av att det är en statlig tillsynsmyndighet som är den yttersta garanten för att allt står rätt till.

 

Vi hävdar inte att denna positiva bild är annat än korrekt, men med tanke på verksamhetens omfattning, vore det närmast märkligt om det inte finns undantag. Vi tre anmälare råkade träffa på ett sådant.

 

3. MMSB

MMSB ligger i nordöstra Indien i delstaten Orissa där stora delar av befolkningen lever på svältgränsen. Barnhemmet ägs av en mångsysslande företagare och toppolitiker. MMSB är en mycket liten del av hans omfattande ekonomiska och politiska imperium. Barnhemmet drivs med anställda ledare med skiftande attityder, värderingar, erfarenhet av barnhemsverksamhet och – inte minst – inställning till etik och moral. De tre undertecknarna av denna JO-anmälan arbetade som volontärer på barnhemmet under 2010 och 2011, Sara Arrhusius under tiden februari – juni 2010, Josefine Jacobsson och Linnea Karlsson under tiden oktober – januari 2010-2011. Det vi upplevde under dessa månader kan vi inte glömma. De minnena är vår drivkraft.

 

Barnmisshandel i stor skala syns och hörs. Det finns ca 100 barn på barnhemmet. De misshandlades och förnedrades dagligen. Den verkställande direktören för MMSB (i Indien med titeln Secretary) har tidigare arbetat på barnhemmet men dömts för pengaskinger, barnmisshandel och sexuella övergrepp mot barn och personal, och därmed avskedats. Av obekanta skäl blev han i början på 2011 återanställd och utnyttjar nu sin oinskränkta makt fullt ut.

 

Sexuella övergrepp hörs och syns inte på samma sätt som misshandel, men många månader i nära och daglig kontakt med barnen gav oss ändå så småningom en god bild av vad som försiggick. Förövarna finns i barnhemmets ledning.

 

Vi protesterade självklart mot vad vi såg och hörde. Reaktionen från de män som begår brott mot både barnen och personalen, var att unga volontärer från Sverige inte bör lägga sig i de interna angelägenheterna. När det gäller Josefine Jacobsson och Linnea Karlsson blev situationen mot slutet av deras tjänstgöring så obehaglig att de avbröt vistelsen ett par veckor i förväg.

 

En bekräftelse både på att iakttagelserna varit riktiga och att förhållandena är de samma på banhemmet, kom den 10 mars i år. Då vandrade 16 av de äldre pojkarna på barnhemmet till den närbelägna tågstationen och hotade att ta livet av sig genom att kasta sig framför tåget.

 

Sammantaget är detta tydliga indikationer på att någonting är allvarligt fel med verksamheten på MMSB. Trots detta vidtar AC inga åtgärder.

 

 

4. Svenska reaktioner

Redan innan vi återvänt till Sverige tog vi kontakt med AC och rapporterade vad som hade hänt. AC valde att betrakta oss som lögnare, eller som vice styrelseordföranden Staffan Tilling uttryckte det vid vårt möte den 26 oktober: ”Era påståenden saknar verklighetsförankring”.

 

Med MIA har vi haft tre möten: den 1 augusti 2011, 26 oktober 2011 och den 16 mars 2012. MIA har inte öppet fördömt vittnesmålen som lögner utan motiverar sin passivitet på två olika sätt: 1) övergreppen begås inte direkt mot de barn som blir föremål för adoption (vilka i regel yngre än 2 år), 2) den ny inrättade indiska lagen hindrar internationella adoptionsorganisationer att adoptera direkt från specifika barnhem. På så sätt anser MIA att ärendet inte faller inom den tillsyn som MIA har att utöva gentemot en ”auktoriserad sammanslutning” (i detta fall AC) och den verksamhet som är knuten till själva adoptionsprocessen.

 

Adoptionscentrums reaktion på rapporterna om missförhållanden är anmärkningsvärd. Den indiska verksamheten utgör endast någon procent av AC:s totala verksamhet, mätt i antalet adopterade barn. Det är alltså mycket möjligt att de övriga procenten sköts alldeles förträffligt. Men 100 misshandlade och våldtagna barn i Indien är ändå 100 barn för mycket. AC:s åtgärder när det gäller att ta reda på fakta inskränker sig, så vitt vi vet, till att AC har frågat ledningen för MMSB om det vi påstår är sant. Bemötandet av en detta från den tillfrågade ledningen, dvs de män som står för misshandeln, kommer med all sannolikhet tala för att verksamheten är fläckfri.

 

MIA:s reaktion måste vidare bedömas mot bakgrund av gällande regler.

 

 

5. Regelverket

Både AC:s och MIA:s verksamhet styrs av ett omfattande svenskt och internationellt regelverk.

Enligt vår mening ger inte detta regelverk stöd för MIA:s inskränkta (i flera betydelser) tolkning av sitt uppdrag.

 

a)     MIA ska följa ”Förordning (2007:1020) med instruktion för Myndigheten för internationella adoptionsfrågor”. Förordningen inleds i 1 § med följande text: ”Myndigheten för internationella adoptionsfrågor har till uppgift att skapa en hög kvalitet i den internationella adoptionsverksamheten i Sverige”. Detta åläggande är betydligt bredare än om det hade stått ”tillse att processen för internationella adoptioner i Sverige följer gällande svenska och internationella regler”. MIA:s agerande i den aktuella frågan bygger idag på att det är denna betydligt snävare avgränsning av uppdraget som ska gälla för MIA:s tillsynsverksamhet.

 

b)    För en internationell verksamhet har den internationella lagstiftningen ännu större betydelse. I detta fall handlar det om Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter samt 1993 års Haagkonvention om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner. I MIA:s instruktion påpekas tydligt (§§ 2 och 3) att dessa konventioner ska beaktas.

 

I FN-konventionen kan man t ex läsa (DEL 1, Artikel 2, andra stycket): ”Konventionsstaterna skall vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa att barnet skyddas mot alla former av diskriminering eller bestraffning på grund av vårdnadshavares eller familjemedlemmars ställning, verksamhet, uttryckta åsikter eller tro”. ”Bestraffning” är ett milt uttryck för vad ”vårdnadshavarna” på MMSB sysslar med.

 

Denna regel är central för vårt krav på att ett tillsynsärende ska öppnas. Skälen är två:

1.     MIA:s snäva tolkning av sitt uppdrag, nämligen att det skulle begränsa sig till de spädbarn som är föremål för adoption, håller inte när den ställs mot den citerade artikeln. Det är uppenbart att ”bestraffning” inte kan avse spädbarn utan syftar just på barn i de åldrar som nu blir föremål för daglig misshandel på MMSB.

 

2.     I MIA:s instruktioner står det (3 §) ”Myndigheten ska särskilt … övervaka att de svenska auktoriserade sammanslutningarnas arbete med internationell adoptionsförmedling sker i enlighet med lag och principen om barnets bästa, såsom denna har kommit till uttryck i Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter och i 1993 års Haagkonvention…”

 

Här får alltså MIA ett tydligt åläggande att övervaka en organisation som AC när det gäller tänkbara missförhållanden enligt artikelns beskrivning.

 

Vi anser det vara ställt utom allt tvivel att det ingår i MIA:s åligganden att etablera ett tillsynsärende i syfte att säkra vad som är fakta i ärendet och att – om våra anklagelser visar sig vara riktiga – berörda myndigheter ser till att erforderliga korrigerande åtgärder blir vidtagna.

 

Vi önskar alltså att JO tar ställning till om MIA:s agerande på denna punkt är förenligt med myndighetens instruktioner.

 

c)     MIA:s tolkning av sitt uppdrag bygger vidare på att verksamheten vid en institution som MMSB skulle vara uppdelad i en adoptionsdel och en ”övrig” del. Så är det inte. Båda verksamheterna har samma ledning och ägare, i stor utsträckning samma personal och delar på samma pengar. Det finns tunga praktiska skäl till att verksamheterna på barnhemmet integreras på det sätt som sker, men det finns även legala: enligt indisk lag är det tillåtet att lägga ihop medel för adoptionsverksamhet och medel avsedda för ”bistånd” – det är bara i Sverige som dessa två penningströmmar måste hållas åtskilda.

 

d)    Enligt indisk lag ska ett barnhem som MMSB auktoriseras av en myndighet. Den heter CARA, Central Adoption Resource Authority. Enligt Haagkonventionen artikel 6 gäller ”Varje fördragsslutande stat ska utse en centralmyndighet som skall ha till uppgift att fullgöra de skyldigheter som åläggs sådana myndigheter enligt denna konvention”. MIA är denna centralmyndighet i ”mottagarlandet” Sverige, CARA myndigheten i det land varifrån de adopterade barnen kommer.

 

Då gäller artikel 7:

1.     Centralmyndigheterna skall samarbeta med varandra och främja samarbetet mellan de berörda myndigheterna i sina stater för att skydda barn och för att uppnå de övriga målen med denna konvention. (…)

 

2.     De skall själva vidta alla lämpliga åtgärder i syfte att (…) hålla varandra underrättade om hur konventionen fungerar och, så långt möjligt, undanröja varje hinder för dess tillämpning.”

 

Det är CARA som har auktoriserat MMSB som barnhem, det är CARA som i första hand ska ta reda på om verksamheten drivs i enlighet med auktorisationens regler och att – om det inte är fallet – se till att rättelse sker.

 

Vi anser att MIA:s beslut att inte ta kontakt med CARA i detta ärende klart strider mot artikel 7 i Haagkonventionen. Därigenom nollställer MIA också den mest framkomliga vägen för att rätta till missförhållandena på MMSB. MIA:s helt häpnadsväckande motivering för sitt ställningstagande är att MIA inte vill störa den indiska myndigheten.

 

Vi önskar att JO tar ställning till om MIA:s agerande på denna punkt är förenligt med myndighetens instruktioner.

 

 

Stockholm 2012-03-29.

 

 

 

 

Josefine Jacobsson                                  Linnea Karlsson                                                            Sara Arrhusius


Kommentarer
Postat av: Nora

Ni är bäst <3

2012-04-10 @ 19:20:16

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0