Brev till JO

Stockholm. 29 april 2012.

Till JO,

.

Den 23 april 2012 inkom JO:s beslut rörande en anmälan mot Myndigheten för Internationella Adoptionsfrågor (MIA) med diarienummer 1963-2012. JO:s utslag av anmälan var att man, efter att ha tagit del av ett av MIA översända dokument, inte ansåg det nödvändigt att fortsätta utredningen av myndigheten. Det framgår tydligt att anledningen till JO:s utslag vilar på JO:s egna instruktioner då de inte har befogenhet att lägga sig i myndighetsutövning. JO ansåg därför ärendet som avslutat i och med att inget formellt fel i handläggningen av ärendet tycktes ha begåtts.

.

Vi har självfallet förståelse för att JO inte kan gå in och omvärdera ett beslut fattat av myndigheten i fråga, utan att JO måste utgå ifrån att en ordentlig undersökning har genomförts av myndigheten i enlighet med sina instruktioner och att beslutet därmed är väl grundat i svensk och internationell lag. Detta har vi förståelse för.

.

Dock förstår vi inte hur JO kunde förbise det formalitetsbrott MIA har begått i sin handläggning av ärendet. Enligt det informationsblad som JO skickade till oss i samband med JO:s beslut att avsluta ärendet står det uttryckligen:

.

"Granskningen avser främst en kontroll av att domstolarna och myndigheterna följer de regler som gäller för hur mål och ärenden ska handläggas på ett formellt korrekt sätt."

.

I den handling som JO baserat sitt beslut på, nämligen det avslutande dokumentet i ärendet Adoptionscentrum med dnr: 49:48/11 som skickades 29 november 2011 till Lotusbarnen, framgår det att MIA på intet sätt motsätter sig de bevis som har presenterats för dem rörande den misshandel som förekommer på nämnda barnhem. Istället uppmuntrar de oss till att informera indiska myndigheten och att vi ska fortsätter att tycka på att en polisutredning måste göras på plats i Indien.

.

Om man då studerar de lagstadgade instruktioner som MIA ska följa är det i huvudsak två, av Sverige, ratificerade internationella konventioner som de ska rätta sig efter; nämligen FN:s barnkonvention och 1993 års Haagkonvention om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner. Dessa båda konventioner komplimenterar varandra och har som syfte att skydda barn från övergrepp, från att användas som handelsvara samt från att användas som maktmedel.

.

För att uppnå detta i ett sammanhang av internationell adoption, där barn ska flyttas från ett fattigt område till ett rikare område mot en finansiell ersättning, fanns det ett behov av att skydda samtliga barn genom en internationell konvention; alltså både de som blev kvar i det fattigare området och de som fick en ny familj. Detta i och med att ersättningen visade sig kunna skapa korruption i både de fattigare och de rikare delarna av världen. Därav tillkom 1993 år Haagkonvention där det tydligt står hur långt Centralmyndighetens formella ansvar sträcker sig.

.

Artikel 7

1.     Centralmyndigheterna skall samarbeta med varandra och främja samarbetet mellan de berörda myndigheterna i sina stater för att skydda barn och för att uppnå de övriga målen med denna konvention. (…)

.

2.     De skall själva vidta alla lämpliga åtgärder i syfte att (…) hålla varandra underrättade om hur konventionen fungerar och, så långt möjligt, undanröja varje hinder för dess tillämpning.

Enligt denna artikel samt i enlighet med det övergripande syftet med 1993 års Haagkonvention och FN:s barnkonvention, borde MIA, efter att ha mottagit information om den allvarliga situationen på ett barnhem där en svensk adoptionsorganisation bedriver adoptionsverksamhet och efter att de valt att, uttryckligen, tro på de bevis som presenterats, tagit kontakt med sin indiska motsvarighet CARA.

.

I vår anmälan till JO står det att ”MIA:s helt häpnadsväckande motivering för sitt ställningstagande är att MIA inte vill störa den indiska myndigheten.” Detta är sannerligen häpnadsväckande, men något som vi finner än mer häpnadsväckande är det faktum att JO valt att förbise denna artikel i en internationell konvention som syftar till att ge skydd åt barn. Detta trots att myndigheten i fråga, Myndigheten för Internationella Adoptionsfrågor, är förpliktigad att enligt lag agera utefter denna artikel rent formellt.

.

De fortsatta mellanhavandena med AC, MIA och JO verkar kokas ner till två påståenden, som kan besvaras med ja eller nej:

.

1.     Vi tror att det de tre volontärerna berättar är lögn och förbannad dikt; därför bryr vi oss inte

Ja [  ]   Nej [  ]

.

2.     Även om det finns starka indicier på att det de tre volontärerna berättar är sanning så har det inte med adoptionsprocessen att göra; därför bryr vi oss inte

Ja  [  ]  Nej [  ]

.

Några andra förklaringar till ert agerande finns inte. Det vore renhårigare att öppet tala om vad som gäller än att krypa bakom byråkratin.

.

Med vänliga hälsningar

Josefine Jacobsson, Linnea Karlsson och Sara Arrhusius

/Josefine, Linnea och Sara


Vart ligger brottet?

.
Det är mer än ett år sedan som jag sade till R. att allt skulle bli bra. Orden kom självklart till mig då när vi stod där mittemot varandra vid dammen. Nu, så här i efterhand inser jag att orden inte var mina att säga. För trots allt är det ju inte jag som fattar beslut i den här världen. Idagsläget så skulle jag aldrig säga de där orden till R. eller till någon av de andra barnen. Nu, idag, kanske de självklara orden skulle vara: "vi får vänta och se vänner, för i denna värld är ingenting självklart".
.
Än har jag inte lyckats lista ut vart brottet ligger. Ligger det hos mig som ändrat mina ord eller ligger det hos dem som har tvingat mig till att ändra mina ord?
.
/Josefine

Vi ber er att sprida bloggen...igen

Det känns nästan overkligt att sitta och skriva på den här bloggen igen. Långsamt börjar man förstå att det är såhär det ser ut i världen. Att Adoptionscentrums agerande är normen för hur bistånd och adoption bedrivs. Det är en sak att inse det och säga att världen är all bra jävlig och det är lika bra att inte försöka göra någonting. Men det är en helt annan sak om de som faller offer är barn som man tröstat, kramat och levt tillsammans med. Det är först då som man inser grymheten fullt ut. Det är över ett år sedan vi lämnade barnen, i början räknade vi dagar och sedan veckor och månader. Vi är fruktansvärt trötta på möten och välformulerade brev. Men att kämpa för barnens bästa, det kommer aldrig att vara en belastning. De här barnen förtjänar all tid och mycket mer. Vad vi önskar från djupet av vråa hjärtan att de inte behövde lida på innerligt. Vad vi önskar från våra hjärtan att världen var en bättre plats för alla barn.

.
Hur som helst så vill vi passa på att tacka alla de människor som hjälper till och stödjer oss. Vi har mött en enorm välvilja och omtanke från människor här hemma.
.
Det man kan inte göra mycket för att hjälpa barnen i dagsläget mer än att sprida bloggen och budskapet. Och utöver detta mejla berörda institutioner Myndigheten för Internationella Adoptionsfrågor, JO osv.

/Linnea

Hur långt ska det behöva gå?



Med en stark tro på rättvisan startade vi denna så kallade kamp. Vi hade trots allt en stark tilltro till svenska institutioner såsom Myndigheten för internationella adoptionsfrågor och Justiteombudsmannen. Vi var övertygade om att MIA skulle agera när en svensk (nordens största) adoptionsförmedling ignorerade det faktum att deras samarbetspartner våldförde sig på barnen som blev kvar på den instutionen från vilka de adopterade barn och bedriver biståndsverksamhet. Men vi inser nu att det det här är inte en fråga om rättvisa. Det är inte en fråga om att åstadkomma några förändringar på svensk mark. Det enda som det här är och det enda vi strävar efter är att barnen ska få ett liv utan misshandel och övergrepp. 
.
Den tionde mars gick 16 barn till den lokala tågstationen, där de hotade med att ta sitt liv. Detta var en handling i ren desperation och sedan den dagen har vi alla tre haft problem med att känna något överhuvudtaget. Vi slitit för att få ut detta i media men misslyckats. Det är ju så mycket intressantare att skriva om adoption ur andra perspektiv. Vanmakt och likgiltighet. Vi vill inte ens fantisera om hur fruktansvärt det måste vara på barnhemmet när unga pojkar som är så förtryckta reser sig mot ledningen. De satte sina betyg, sin framtid på spel och allt för deras småsyskon ska få ett bättre liv. Det är den kraften som i slutändan kommer att segra.

.
Vi skulle kunna radera alla bilder på datorn, slänga våra dagböcker och radera bloggen. Förtrycka och förtränga allt det barnen är med om. Glömma barnen, radera ut dem ur vårt minne. Men vi kan inte. Barnen lärde oss allt för väl vad ödmjukhet och styrka är. Med deras bästa som vår drivkraft kan vi förflytta berg. Vi sviker inte, hur många gånger människor än svikit; alla de som berörts men fegat ur när det väl kommer till kritan.
.
Personal från AC Söder var på plats i Indien den tionde mars men gav inte sitt stöd till barnen utan till barnhemmets ledning. Det låter för sjukt för att vara sant, vi vet, men vi är inte längre förvånade.
.
Barn har slängts ut på gatan, personal har avskedats och våldtagits. Men ingenting har berört personalen på AC. Vi har fått höra att våra vittnesmål saknar verklighetsförankring, och under vårt senaste möte medgav personalen på AC (efter att pojkarna hotat med att ta sitt liv) att det trots allt kanske finns sanning i det vi under ett år rapporterat om.
.
Men återigen, detta är inte en fråga om Adoptionscentrum. De kommer inte agera och MIA och JO ekar med sin frånvaro. Så vad finns kvar att göra då för oss? Ingenting? Om det ändå vore så enkelt.
.
Ni kan inte ens begripa hur tungt det har varit att skriva den här bloggen, att om och om igen skriva om barnen och våra upplevelser inför allmän beskådan. Varje gång vi publicerat en bild på någon av barnen har det varit som att sticka en kniv i hjärtat. Vi vill inte exploatera dem så, som barn i ren desperation av hjälp, men för att använda barnens egna ord: Secretary fortsätter med sin Hitler rule. Så det är vad de är, barn i desperat behov av hjälp.
.
Så nu gör vi det igen. Det har hjälpt förrut och nu gör vi det igen. Tillsammans kan vi åter lyfta barnen ur glömska. Det är vår övetygelse. Vi förväntar oss reaktioner från svensk sida.

/Linnea, Josefine, Sara

Avslag på JO-anmälan

23 april inkom förljande beslut från JO:
.
"Josefine Jacobsson, Linnea Karlsson och Sara Arrhuius har i en anmälan framfört klagomål mot Myndigheten för Internationella Adoptionsfrågor (MIA).
.
Viss handling har inhämtats från MIA.
Vad som har framkommit ger mig inte anledning att fortsätta utredningen.
.
Ärendet avslutas."
.
Efter att vi hade läst dokumentet ställde vi oss frågande till på vilka grunder som beslutet hade fattats av JO och kontaktade dem därför för att be om en redogörelse. Svaret från justitieombudsmannen var då att man "inte tänkte göra ett muntligt uttalande och inte eller skicka en skriftlig förklaring" till varför ärendet avslutats, ändock framkom det under vårt korta samtal med dem att de, i sin utredning, hade använt sig av ett enda dokument; nämligen det dokument som skickades av MIA till oss den 29 november 2011 där de informerade oss om sitt beslut att inte öppna ett tillsynsärende genetmot Adoptionscentrum.
.
MIA tog i detta brev stöd i sina instruktioner som myndighet och motiverade därmed sitt beslut om att inte öppna ett tillsynsärende gentemot Adoptionscentrum. MIA:s huvudargument för att inte agera gentemot AC baserade sig på att MIA:s befogenhet, enligt MIA, endast sträcker sig till att se över att adoptionsprocessen sker på etiska och rättsliga grunder; krav som de tycker att Adoptionscentrum uppfyller.
.
Utöver ärendets dokument skickade JO med ett kort informationsblad som gav en generell förklaring till varför vissa ärnden inte utreds ytterligare. Följande citat är ett utdrag ur detta informationsblad:
.
"/.../uttalar sig JO som regel inte om de bedömningar som domstolar och myndigheter gör. JO är i princip fri att avgöra vad som ska utredas. JO behöver inte motivera sitt be­slut och beslutet kan inte överklagas."
.
I vårt fall innebär detta att MIA:s beslut står fast och att ingen tänker utreda huruvida de fattade ett beslut som grundade sig på en ordentlig utredning. När vi bad om att få se det bevismaterial Adoptionscentrum hade presenterat för MIA samt de handlingar som borde finnas från MIA:s interna möte rörande huruvida man borde öppna ett tillsynsärende gentemot AC eller inte, fanns det ingen sådan dokumentation. Idag finns det alltså ingen extern instans som kommer att gå in och granska MIA:s beslut utan för lag och ordnings skull så är det enda viktiga att ett beslut har fattats.
.
Konsekvensen av det regelverk under vilket JO lyder är alltså att MIA och i förlägningen även AC egentligen inte är förpliktigade till att följa FN:s barnkonvention eller 1993 års Haagkonvention om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner. Så länge som de fattar ett beslut där det tydligt framgår huruvida de tänker agera eller inte så verkar det räcka och följaktligen så ogiltigförklaras ungefär halva vår JO-anmälan. Dock så finner vi det underligt hur JO kunde förbise de formalitetsbrott som har begåtts av MIA i sitt handläggande av detta ärende. I informationensbladet som vi fick från JO stod det ju trots allt uttryckligen:
.
"Granskningen avser främst en kontroll av att domstolarna och myndigheterna följer de regler som gäller för hur mål och ärenden ska handläggas på ett formellt korrekt sätt."
.
I vår JO-anmälan riktade vi stark kritik mot att MIA inte hade tagit sitt fulla, formella ansvar som är ålagt dem enligt 1993 års Haagkonvention.
.
"Artikel 7

1.     Centralmyndigheterna skall samarbeta med varandra och främja samarbetet mellan de berörda myndigheterna i sina stater för att skydda barn och för att uppnå de övriga målen med denna konvention. (…)

 

2.     De skall själva vidta alla lämpliga åtgärder i syfte att (…) hålla varandra underrättade om hur konventionen fungerar och, så långt möjligt, undanröja varje hinder för dess tillämpning.”

.

I sitt brev till oss den 29 november 2011, det brev som JO baserade sitt utslag på, förnekar inte MIA på något sätt att övergrepp förekommer på MMSB, utan de är istället väldigt tydliga med att de tror på den information som vi har framfört. De uppmuntrar oss även i brevet till att fortsätta trycka på indiska mydigheter och de skriver att de ser fram emot att höra vad utslaget blir av våra vittnesmål.

.

Enligt MIA:s instruktioner ska de i alla sina beslut se till barns bästa i enlighet med FN:s barnkonvention och 1993 års Haagkonvention. Detta innebär att deras formella ansvar i detta fall sträcker sig till att informera sin indiska motpart, CARA, om situationen på barnhemmet i och med att de har blivit medvetna om att brott mot indiska samt internationella lagar förekommer på ett barnhem ifrån vilka barn blir adopterade till Sverige. Åtminstone om man läser myndighetens instruktioner som finns bifogade i vår JO-anmälan är detta en del av deras formella ansvar... eller har vi fel JO?

.

/Josefine, Linnea och Sara


Artikel av Indien solidaritet

I onsdags (18/4) i förra veckan befann vi oss på en debatt i ABF-huset i Stockholm som anordnas av organisationen Indien solidaritet (http://www.indiensolidaritet.org/). Efter en mycket intressant diskussion som visade på hur delad bilden av Indien är även bland de mest engagerade internationella personligheter fick vi tillfälle att informera åhörarna om barnens situation på barnhemmet. Reaktionerna var starka och vi är mycket tacksamma över det stöd vi kände från samtliga närvarade.
.
I veckan så publicerade sedan Indiensolidaritet en artikel på sin hemsida om barnens situation och Adoptionscentrums argerande för att ytterligare sprida informationen vidare och uppmärksamma fallet. För detta är vi mycket tacksamma!
.
Läs artikeln här: http://www.indiensolidaritet.org/undersidor_enkla/120422%20business%20as%20usual.html
/Josefine, Linnea och Sara

JO-anmälan

Vi har nu gjort en JO-anmälan rörande MIA:s agerande. Ni finner den här nedan.

Myndigheten för internationella adoptionsfrågor (MIA): JO-anmälan

 

1. Sammanfattning

MIA borde för mer än ett halvt år sedan ha öppnat ett tillsynsärende mot föreningen Adoptionscentrum. Anledningen, enligt den information vi lämnat till MIA, är Adoptionscentrums samarbete med det indiska barnhemmet Manoj Manjari Sishu Bhawan (MMSB) där barnen dagligen utsätts för misshandel och där även sexuella övergrepp förekommer. MIA har förklarat att myndigheten av skäl, som vi inte kan acceptera, inte avser att öppna något sådant tillsynsärende. MIA har vidare beslutat att inte underrätta sin indiska motsvarighet, CARA, om missförhållandena på barnhemmet. Vi anser att MIA därmed inte följer sina instruktioner och önskar att JO granskar MIA:s myndighetsutövning.

 

2. Adoptionscentrum (AC)

AC är Sveriges i särklass största adoptionsorganisation. Föreningen hävdar i sin årsredovisning från 2010 att “Adoptionscentrum är en av världens äldsta och största adoptionsorganisationer.” Adoptionscentrum är trendsättare och förebild för dem som sysslar med internationella adoptioner. Vi anser att kraven på etik och moral måste sättas extra högt på ett sådant företag och att det är tillsynsmyndigheten MIA, som ska formulera kraven i enlighet med sitt uppdrag och se till att de efterlevs.

 

Adoptionscentrums ställning på marknaden grundas i hög grad på den legitimitet som MIA:s auktorisation ger. Auktorisationen är inte bara den formella förutsättningen för att adoptionsverksamheten överhuvudtaget ska få bedrivas, minst lika viktiga är de finansiella fördelarna av denna legitimitet:

-       Skattepengar slussas via SIDA och Forum Syd till Adoptionscentrums biståndsprojekt

-       Den Swedbankanknutna Banco Humanfonden har under de senaste åren skickat in 5,8 mkr till Adoptionscentrums verksamhet

-       Otaliga mindre bidragsgivare – utöver föreningens medlemmar – baserar sin generositet och mängder av ideellt arbetet på den förtroendefyllda bild som skapas av att det är en statlig tillsynsmyndighet som är den yttersta garanten för att allt står rätt till.

 

Vi hävdar inte att denna positiva bild är annat än korrekt, men med tanke på verksamhetens omfattning, vore det närmast märkligt om det inte finns undantag. Vi tre anmälare råkade träffa på ett sådant.

 

3. MMSB

MMSB ligger i nordöstra Indien i delstaten Orissa där stora delar av befolkningen lever på svältgränsen. Barnhemmet ägs av en mångsysslande företagare och toppolitiker. MMSB är en mycket liten del av hans omfattande ekonomiska och politiska imperium. Barnhemmet drivs med anställda ledare med skiftande attityder, värderingar, erfarenhet av barnhemsverksamhet och – inte minst – inställning till etik och moral. De tre undertecknarna av denna JO-anmälan arbetade som volontärer på barnhemmet under 2010 och 2011, Sara Arrhusius under tiden februari – juni 2010, Josefine Jacobsson och Linnea Karlsson under tiden oktober – januari 2010-2011. Det vi upplevde under dessa månader kan vi inte glömma. De minnena är vår drivkraft.

 

Barnmisshandel i stor skala syns och hörs. Det finns ca 100 barn på barnhemmet. De misshandlades och förnedrades dagligen. Den verkställande direktören för MMSB (i Indien med titeln Secretary) har tidigare arbetat på barnhemmet men dömts för pengaskinger, barnmisshandel och sexuella övergrepp mot barn och personal, och därmed avskedats. Av obekanta skäl blev han i början på 2011 återanställd och utnyttjar nu sin oinskränkta makt fullt ut.

 

Sexuella övergrepp hörs och syns inte på samma sätt som misshandel, men många månader i nära och daglig kontakt med barnen gav oss ändå så småningom en god bild av vad som försiggick. Förövarna finns i barnhemmets ledning.

 

Vi protesterade självklart mot vad vi såg och hörde. Reaktionen från de män som begår brott mot både barnen och personalen, var att unga volontärer från Sverige inte bör lägga sig i de interna angelägenheterna. När det gäller Josefine Jacobsson och Linnea Karlsson blev situationen mot slutet av deras tjänstgöring så obehaglig att de avbröt vistelsen ett par veckor i förväg.

 

En bekräftelse både på att iakttagelserna varit riktiga och att förhållandena är de samma på banhemmet, kom den 10 mars i år. Då vandrade 16 av de äldre pojkarna på barnhemmet till den närbelägna tågstationen och hotade att ta livet av sig genom att kasta sig framför tåget.

 

Sammantaget är detta tydliga indikationer på att någonting är allvarligt fel med verksamheten på MMSB. Trots detta vidtar AC inga åtgärder.

 

 

4. Svenska reaktioner

Redan innan vi återvänt till Sverige tog vi kontakt med AC och rapporterade vad som hade hänt. AC valde att betrakta oss som lögnare, eller som vice styrelseordföranden Staffan Tilling uttryckte det vid vårt möte den 26 oktober: ”Era påståenden saknar verklighetsförankring”.

 

Med MIA har vi haft tre möten: den 1 augusti 2011, 26 oktober 2011 och den 16 mars 2012. MIA har inte öppet fördömt vittnesmålen som lögner utan motiverar sin passivitet på två olika sätt: 1) övergreppen begås inte direkt mot de barn som blir föremål för adoption (vilka i regel yngre än 2 år), 2) den ny inrättade indiska lagen hindrar internationella adoptionsorganisationer att adoptera direkt från specifika barnhem. På så sätt anser MIA att ärendet inte faller inom den tillsyn som MIA har att utöva gentemot en ”auktoriserad sammanslutning” (i detta fall AC) och den verksamhet som är knuten till själva adoptionsprocessen.

 

Adoptionscentrums reaktion på rapporterna om missförhållanden är anmärkningsvärd. Den indiska verksamheten utgör endast någon procent av AC:s totala verksamhet, mätt i antalet adopterade barn. Det är alltså mycket möjligt att de övriga procenten sköts alldeles förträffligt. Men 100 misshandlade och våldtagna barn i Indien är ändå 100 barn för mycket. AC:s åtgärder när det gäller att ta reda på fakta inskränker sig, så vitt vi vet, till att AC har frågat ledningen för MMSB om det vi påstår är sant. Bemötandet av en detta från den tillfrågade ledningen, dvs de män som står för misshandeln, kommer med all sannolikhet tala för att verksamheten är fläckfri.

 

MIA:s reaktion måste vidare bedömas mot bakgrund av gällande regler.

 

 

5. Regelverket

Både AC:s och MIA:s verksamhet styrs av ett omfattande svenskt och internationellt regelverk.

Enligt vår mening ger inte detta regelverk stöd för MIA:s inskränkta (i flera betydelser) tolkning av sitt uppdrag.

 

a)     MIA ska följa ”Förordning (2007:1020) med instruktion för Myndigheten för internationella adoptionsfrågor”. Förordningen inleds i 1 § med följande text: ”Myndigheten för internationella adoptionsfrågor har till uppgift att skapa en hög kvalitet i den internationella adoptionsverksamheten i Sverige”. Detta åläggande är betydligt bredare än om det hade stått ”tillse att processen för internationella adoptioner i Sverige följer gällande svenska och internationella regler”. MIA:s agerande i den aktuella frågan bygger idag på att det är denna betydligt snävare avgränsning av uppdraget som ska gälla för MIA:s tillsynsverksamhet.

 

b)    För en internationell verksamhet har den internationella lagstiftningen ännu större betydelse. I detta fall handlar det om Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter samt 1993 års Haagkonvention om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner. I MIA:s instruktion påpekas tydligt (§§ 2 och 3) att dessa konventioner ska beaktas.

 

I FN-konventionen kan man t ex läsa (DEL 1, Artikel 2, andra stycket): ”Konventionsstaterna skall vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa att barnet skyddas mot alla former av diskriminering eller bestraffning på grund av vårdnadshavares eller familjemedlemmars ställning, verksamhet, uttryckta åsikter eller tro”. ”Bestraffning” är ett milt uttryck för vad ”vårdnadshavarna” på MMSB sysslar med.

 

Denna regel är central för vårt krav på att ett tillsynsärende ska öppnas. Skälen är två:

1.     MIA:s snäva tolkning av sitt uppdrag, nämligen att det skulle begränsa sig till de spädbarn som är föremål för adoption, håller inte när den ställs mot den citerade artikeln. Det är uppenbart att ”bestraffning” inte kan avse spädbarn utan syftar just på barn i de åldrar som nu blir föremål för daglig misshandel på MMSB.

 

2.     I MIA:s instruktioner står det (3 §) ”Myndigheten ska särskilt … övervaka att de svenska auktoriserade sammanslutningarnas arbete med internationell adoptionsförmedling sker i enlighet med lag och principen om barnets bästa, såsom denna har kommit till uttryck i Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter och i 1993 års Haagkonvention…”

 

Här får alltså MIA ett tydligt åläggande att övervaka en organisation som AC när det gäller tänkbara missförhållanden enligt artikelns beskrivning.

 

Vi anser det vara ställt utom allt tvivel att det ingår i MIA:s åligganden att etablera ett tillsynsärende i syfte att säkra vad som är fakta i ärendet och att – om våra anklagelser visar sig vara riktiga – berörda myndigheter ser till att erforderliga korrigerande åtgärder blir vidtagna.

 

Vi önskar alltså att JO tar ställning till om MIA:s agerande på denna punkt är förenligt med myndighetens instruktioner.

 

c)     MIA:s tolkning av sitt uppdrag bygger vidare på att verksamheten vid en institution som MMSB skulle vara uppdelad i en adoptionsdel och en ”övrig” del. Så är det inte. Båda verksamheterna har samma ledning och ägare, i stor utsträckning samma personal och delar på samma pengar. Det finns tunga praktiska skäl till att verksamheterna på barnhemmet integreras på det sätt som sker, men det finns även legala: enligt indisk lag är det tillåtet att lägga ihop medel för adoptionsverksamhet och medel avsedda för ”bistånd” – det är bara i Sverige som dessa två penningströmmar måste hållas åtskilda.

 

d)    Enligt indisk lag ska ett barnhem som MMSB auktoriseras av en myndighet. Den heter CARA, Central Adoption Resource Authority. Enligt Haagkonventionen artikel 6 gäller ”Varje fördragsslutande stat ska utse en centralmyndighet som skall ha till uppgift att fullgöra de skyldigheter som åläggs sådana myndigheter enligt denna konvention”. MIA är denna centralmyndighet i ”mottagarlandet” Sverige, CARA myndigheten i det land varifrån de adopterade barnen kommer.

 

Då gäller artikel 7:

1.     Centralmyndigheterna skall samarbeta med varandra och främja samarbetet mellan de berörda myndigheterna i sina stater för att skydda barn och för att uppnå de övriga målen med denna konvention. (…)

 

2.     De skall själva vidta alla lämpliga åtgärder i syfte att (…) hålla varandra underrättade om hur konventionen fungerar och, så långt möjligt, undanröja varje hinder för dess tillämpning.”

 

Det är CARA som har auktoriserat MMSB som barnhem, det är CARA som i första hand ska ta reda på om verksamheten drivs i enlighet med auktorisationens regler och att – om det inte är fallet – se till att rättelse sker.

 

Vi anser att MIA:s beslut att inte ta kontakt med CARA i detta ärende klart strider mot artikel 7 i Haagkonventionen. Därigenom nollställer MIA också den mest framkomliga vägen för att rätta till missförhållandena på MMSB. MIA:s helt häpnadsväckande motivering för sitt ställningstagande är att MIA inte vill störa den indiska myndigheten.

 

Vi önskar att JO tar ställning till om MIA:s agerande på denna punkt är förenligt med myndighetens instruktioner.

 

 

Stockholm 2012-03-29.

 

 

 

 

Josefine Jacobsson                                  Linnea Karlsson                                                            Sara Arrhusius


RSS 2.0