AC reser till barnhemmet
Det får vara nog nu
Hittills uppnådda resultat
.
Vårt syfte med bloggen har varit att:
- Att barnen ska få en värdig uppväxt utan misshandel och förnedring.
- Att AC står bakom oss och National Human Rights Commission i processen: De två männen som misshandlar barnen ska ej få vistas på eller i närheten av barnhemmet.
- Att AC sätter ner foten, och aktivt tar ställning (som bidragsgivare/betalare har de ett ansvar över barnen).
- Att om AC inte tar sitt ansvar önska vi påverka/väcka en annan organisation som i sin tur kan komma med sitt stöd.
- Väcka frågan om att ingen organisation (AC, SIDA och övriga internationella organisationer) som tidigare samarbetat och idag samarbetar med barnhemmet, tagit sitt ansvar då två män i barnhemmets ledning misshandlar barnen.
Hittills har vi uppnått dessa resultat:
Det är nu en månad sedan vi startade det här projektet och vi har nått oerhört snabba resultat genom att vända oss utåt och öppna upp frågan för allmänheten. Med hjälp av Lotusbarnen har vi fått ett möte med MIA (Myndigheten för Internationella Adoptionsfrågor) och nått fram till Unicef Indien. AC har fortfarande inte hört av sig till oss men vi vet att även de inom kort ska hålla ett möte med MIA. Efter detta får vi se hur de väljer att agera och vad för ställning MIA tar i frågan. Unicef undersöker fortfarande vad de kan göra i fallet och vi kommer snart att höra av oss till dem igen för att bli uppdaterade på hur arbetet går. Vi vill att alla inblandade organisationer ska veta hur viktigt det är att man agerar i detta fall för att markera en grundläggande standard av socialt ansvar och omvårdnad. Detta barnhem är ett strå i stacken, men än så viktigt. Det här är ett fall som kommer att rädda många människors liv.
Ni kommer fortfarande kunna följa arbetet här på Lotusbarnen, med nya inlägg att läsa, men just nu är vårt arbete utanför den här sfären så mycket större att vi väljer att lägga mer kraft där. Tack för att ni hjälp oss uppmärksamma situationen. Tack till er läsare, alla journalister, NGO-representanter, FN och Unicef representanter, myndigheter och Barnombudsmannen. Vi följer upp inom kort!
/Sara, Linnea, Josefine
Tar det aldrig slut?
"Det är verkligen bara barn."
Unicef Indien
Thanks a lot for your message and for your concern. I can see that you truly care for those children there. I am copying my colleague in our Orissa office, who works closely with the Department of Women and Child Development of Orissa, which is the one responsible for all children's homes. I hope we will be able to find out more and to push the government to take action on this very serious issue.
I will keep you informed how things evolve.
.
----
"Jag kan inte väcka T."
.
- Jag kan inte väcka T. ordentligt. Vi måste få upp honom.
.
Det spratt till i hjärtat. Till en början skakade vi honom lite lätt.
.
- T. vakna. T...
.
Flera pojkar samlades kring oss där vi stod och husmamman drogs till uppståndelsen. Vi skakade den lilla pojken allt hårdare. Försökte få kontakt. Omtöcknad, med blanka ögon, vände han sig mot oss samtadigt som dimman höll på att uppsluka honom igen.
.
- Oroa er inte. Han behöver bara sova.
.
Jag och Linnea tittade förstummat på husmodern. Efter flera år som idrottare visste vi att det är livsfarligt med sömn vid en hjärnskakning. Istället lyfte vi upp pojken och bar honom ut från hostel. T. hängde över min axel, flöt mellan medvetande och sömn medan vi gick med honom hem till sjuksköterskan som bodde med sin familj på området. Hos sjuksköterskan piggnade T. till men han hade fortfarande problem att fokusera blicken och ville helst sjunka tillbaka mot sängen. Den kvällen slutade med en bil till sjukhuset för undersökningar av T.
.
En husmamma arbetade i pojkarnas hostel under den tiden. Det bodde under den perioden 52 pojkar mellan fyra och tjugo år gamla i hostel. Om vi inte hade varit där den kvällen hade T. legat ensam i sin säng med hjärnskakning utan att någon hade upptäckt det. Barnens psykiska och fysiska hälsa är inte bara i fara på grund av misshandeln. Underbemanningen gör att de ständigt löper risk att råka illa ut på grund av att skador som de som barn ådrar sig inte upptäcks i tid. Husmödrarna hinner helt enkelt inte se alla infekterade sår, alla bölder eller alla förkylningar.
Artikel i Fria tidningen
Under 2010 åkte Sara, Josefine och Linnea till Orissa, en av Indiens minst utvecklade delstater, för att arbeta som volontärer på ett av Adoptionscentrums barnhem. Efter en mycket kort tid på barnhemmet blev de vittnen till aga, misshandel och förnedring. De berättar att pojkarna blev slagna med stenar i huvudet tills de blödde och med knytnävar i ansiktet. Även käppar användes som redskap mot barnen under misshandeln. Utövarna av våldet var styrelsemedlemmarna och föreståndarna på hemmet.
– Det är så svårt att bevittna hur den personal som står för barnens rättigheter och chans i livet genom att ge dem mat, utbildning och en plats att bo på samtidigt förnedrar och misshandlar dem, säger Josefine.
De tre volontärerna berättar även om sina starka misstankar om att sexuella övergrepp förekommer på flickorna, pojkarna och personal på hemmet. Trots att de inte själva bevittnade de sexuella övergreppen fick de höra från olika källor, bland annat från barnen själva, att sexuella övergrepp systematiskt förekom. En fransk organisation som de kom i kontakt med berättade också att den nuvarande föreståndaren avsattes från sin tjänst år 2008 på grund av att styrelsen uppmärksammat sexuella övergrepp och korruption, som han ska ha gjort sig skyldig till. I februari 2011 fick han tillbaka jobbet.
Det har i dag gått ungefär ett år sedan Linnea, Sara och Josefine kontaktade Adoptionscentrum och berättade om vad de upplevt på barnhemmet. Men lite har hänt. Adoptionscentrum har introducerat en kurs på barnhemmet om barnpsykologi i ett försök att få bort barnagan. Och det är föreståndaren som håller i kursen.
– Det är så ironiskt att misshandlande män ska hålla i ansvaret för upplägget av en kurs om hur man behandlar barn.
Och Linnea, Sara och Josefine menar att kursen bara tar tag i problemet med agan som utförs av husmödrarna – inte misshandeln och de sexuella övergreppen som begås av de två föreståndarna. De har också fått veta att all information som Adoptionscentrum får om barnhemmet går genom en av föreståndarna. De gjorde ett besök på barnhemmet i två dagar i april 2011. Men då besökte de primärt adoptionsavdelningen där spädbarnen finns, inte barnhemsbarnens avdelning.
– Vi tycker det är rimligt att Adoptionscentrum avslutar all kommunikation med föreståndaren och istället kommunicerar med presidenten i organisationen. Vi förstår att detta är en organisatorisk och ekonomisk fråga men vi tycker det är obegripligt att Adoptionscentrum får sin information från en man som behandlar barnen så illa.
För några veckor sedan beslutade Linnea, Sara och Josefine att starta bloggen Lotusbarnen där de beskriver det de har upplevt på barnhemmet. De säger att det är en sista utväg för att pressa organisationerna att ta sitt ansvar: att ställa de misstänkta inför rätta och förbättra barnens situation.
– Det finns ett positivt fall där ett misshandlat barnhemsbarn i Orissa ringt en hjälplinje och fått den ansvarige sparkad. Men på vårt barnhem tar dessa två männen sig rätten att misshandla för att ingen sätter ner foten, säger Linnea.
På barnhemmet bor runt 100 barn i åldrarna fyra till tjugo år och endast två unga kvinnor arbetar med att ta hand om dem. Linnea, Sara och Josefine berättar att de flesta kommer dit med en svår bakgrund efter att ha bevittnat mord, död och levt under svältgränsen.
– Barnen är ofta svåra att hantera på grund av försummelsen och inte bara på grund av sin svåra bakgrund. Det är barn som aldrig blivit kramade, barn som ryser till och springer iväg så fort man tar i dem. Många av de äldre barnen har dessutom utvecklat ätstörningar och de får en minimal chans till stöd med sina studier, säger Linnea.
Försummelsen av barnen fortsätter även med pengar som inte kommit till rätta. Volontärerna berättar att barnen inte ens hade madrasser att sova på, utan sov på kall och fuktig betong de täckte med gamla rissäckar och trasiga filtar. Linnea och Josefine lyckades samla ihop 20 000 kronor som gick till att köpa in tjocka madrasser, plastunderlag och tjocka fleece-filtar till alla barnen. Men styrelsen satte sig på tvären när de kom med varorna.– Jag fick kriga för att barnen skulle få madrasserna, plastunderlagen och filtarna. Jag tvingade de att skriva under papper på att barnen verkligen skulle få dem. Det var så uppenbart att de här männen inte ville att barnen skulle få madrasserna, säger Linnea.
De berättar också att barnen lever under ständiga hot från föreståndarna att kastas ut från barnhemmet.
– Att bli utslängda är barnens största skräck eftersom barnhemmet är deras enda chans till ett drägligt liv. De vet att de är utan hopp om de blir utslängda, säger Linnea.
Tjejerna har kontaktat både SIDA, Amnesty och Barnombudsmannen, men ingen av dem kunde göra något från sina poster.
– Barnombudsmannens ansvar ligger endast inom Sveriges gränser men han kände mycket starkt för fallet och vi blev kort efter hans samtal kontaktade av Myndigheten för Internationella Adoptionsfrågor (MIA).
De har också gjort en anmälan till National human rights commission (NHCR). I skrivandets stund pågår en andra utredning som baseras på volontärernas egna vittnesmål eftersom NHRC vid den första utredningen inte kunde finna stöd för anklagelserna. Och förhoppningen med bloggen är att sätta press på Adoptionscentrum, den indiska tillsynsmyndigheten men även NHRC och andra organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter.
– Bloggen föddes som ett svar på att de stora organisationerna inte tog sitt ansvar. Vi ville upplysa allmänheten om vad som försiggick på barnhemmet för att visa organisationerna att det även finns andra människor som också vägrar acceptera att barn behandlas illa. Vi ville visa att vi inte står ensamma i att vilja förändra barnens situation till det bättre genom att bland annat avskeda de ansvariga för övergreppen.
Adoptionscentrum tillbakavisar kritiken
Svenska Adoptionscentrum tillbakavisar kritiken om att de inte agerat tillräckligt. Kommunikationschef Margret Josefsson säger att det har gjorts flera inspektioner på barnhemmet men att man inte har hittat några bevis för volontärernas anklagelser.
– Barnhem är inga bra hem för barn att växa upp i och kroppslig bestraffning sker tyvärr på många barnhem runt om i världen. Skiljelinjen mellan oss och volontärerna går i hur vi ska arbeta med problemet. Volontärerna vill att vi ska avsätta ledningen, men vi är endast en samarbetspartner och driver inte barnhemmet. Vi tror istället på samarbete och utbildning av både personal och de äldre barnen, säger Margret Josefsson, som är kommunikationschef på Adoptionscentrum.
Hon säger att barnhemmet har fått sin licens godkänd från den indiska tillsynsmyndigheten CARA, som de har fortlöpande kontakt med. Adoptionscentrum utför också egna inspektioner flera gånger varje år. Fokus på inspektionerna ligger dock på adoptionsavdelningen.
– Det är delstatsregeringen som utövar tillsynen av barnhemmet och det sköts inom de indiska tillsynsramarna, säger Margret Josefsson.
Adoptionscentrum har påtalat de brister i barnhemmet som de uppmärksammat under inspektioner, men tror inte att avsättandet av personal är en lösning på problemet eftersom det inte finns garantier för att nästa person behandlar barnen bättre. De siktar hellre på strukturförändringar som lösning för att förbättra situationen för barn och anställda.
– Utbildningen som påbörjats handlar om barnens rättigheter och utveckling, livskunskap och värdegrundsarbete. Både personal och de äldre barnen ska utbildas eftersom det är viktigt att barnen också känner till sina rättigheter och möjligheter. Samtidigt måste de vuxna förstå hur viktig deras roll och ansvarstagande är för barnens utveckling, säger Margret Josefsson.
På frågan om varför de inte ställt sig bakom volontärernas anmälan till National human rights commission (NHRC) svarar Margret Josefsson att polisen gjorde inspektioner på barnhemmet under två veckors tid i våras men att de inte fann några bevis som stödjer anklagelserna.
– Vi ställde oss inte bakom anmälan då vi inte kände igen beskrivningen av situationen på barnhemmet som fanns där. Efter anmälan till NHRC gjorde polisen inspektioner på barnhemmet utan att finna något som stödjer anklagelserna. Biståndsprojekten granskas dessutom av revisorer som hittills inte funnit misstankar om korruption, säger hon.
Christy Chamy
UNICEF Sverige
Möte med MIA
.
MIA lyssnade uppmärksamt under hela mötet. De meddelade att de ska hålla ett möte med AC i början av september och att vi ska bibehålla kontakten.
Vi tackar MIA för er tid och er läsare för att ni fortsätter läsa bloggen. Det gör skillnad!
.
Vi trodde inte att det kunde bli värre för barnen, men idag har vi fått uppgifter om att läget har förvärrats ytterligare. Vi har nämnt tidigare att det finns eldsjälar på barnhemmet, som i en lika utsatt situation som barnen försöker göra vardagen lite bättre. Samtliga av dessa mammor har under den senaste tiden blivit avsatta av secretary.
/Josefine, Linnea och Sara
Förtydligande
Misshandel
