AC reser till barnhemmet

Vi fick nyligen veta att en av kvinnorna på Adoptionscentrum ska åka ner till Indien i oktober för att göra ett av sina tre rutinbesök på Adoptionsavdelningen på barnhemmet. Läs vårt mejl till den ansvarige för resan. Vi har censurerat namn och en mening som kan leda till att andra kommer till skada.


Hej -----,
.
--- på Myndigheterna för Internationella Adoptionsfrågor informerade oss om att du ska åka ner till ---- i oktober. Vi mailar dig eftersom vi skulle vilja veta om de madrasser och filtar som vi ordnade till hostel finns kvar, samt om barnen får en bra kost. Förhoppningsvis får du också tid att besöka barnen i hostel. Då det är snart ett år sedan vi såg barnen skulle vi vilja ha bilder som kan säkerställa att barnen ser friska och välmående ut. Detta nämnde vi även för MIA, men det skadar ju inte att vi också tar kontakt med dig personligen. Bifogat hittar du även den lista vi fick av Mr ---- på de registrerade barnen som bodde på ---- under vår tid på barnhemmet, då vi verkligen skulle uppskatta om du kunde be om en aktuell. (...)
.
Du är väl medveten om vår övertygelse att pengar försvinner från barnhemmet. Vi skulle därför väldigt gärna se ----:s ekonomiska redovisningar på nästa möte. Det ligger i bådas intressen att få det svart på vitt, vad som verkligen försegår bakom stänga dörrar. Vi hoppas innerligt att du kan göra denna dokumentering. Du får gärna höra av dig till oss om du vill ha aktuell information innan avresa.
.
Trevlig resa!

Det får vara nog nu

Nu har vi fått en inbjudan till ett andra möte med MIA, denna gång tillsammans med Adoptionscentrum. Det känns bra att träffas igen. Vi kan inte säga mycket mer än att vi innerligt hoppas att AC har ändrat sin ställning i frågan och insett värdet av att aktivt agera. Vi har aldrig tidigare haft så mycket kött på benen som vi har nu.
Det vore skamligt om vi inte får gehör denna gång.

Vi har sagt det förr, låt det vara över innan vinterkylan tränger sig in i Hostel. Vi har för länge sedan slutat att räkna dagar och barnen har lidit tillräckligt mycket nu. Låt dem få en chans att utbilda sig och ta sig ut ur fattigdomen. De är unika och fantastiska. Det får vara nog nu. Hundratals barn har berövats sin barndom. Det är dags att Mammu och Secretary håller sig borta från barnhemmet.

Allt tyder på att situationen på barnhemmet bara blir värre och värre. Pojkar har slängts ut på gatan och barnen är mycket, mycket svaga. Just nu behöver vi all hjälp vi kan få, alla organisationer inklusive Adoptionscentrum måste gå samman om vi ska nå en förändring. Männen sitter stenhårt på sin positioner. Det handlar om pengar och väldigt mycket makt.


Hittills uppnådda resultat



.

Vårt syfte med bloggen har varit att:

  1. Att barnen ska få en värdig uppväxt utan misshandel och förnedring.
  2. Att AC står bakom oss och National Human Rights Commission i processen: De två männen som misshandlar barnen ska ej få vistas på eller i närheten av barnhemmet.
  3. Att AC sätter ner foten, och aktivt tar ställning (som bidragsgivare/betalare har de ett ansvar över barnen).
  4. Att om AC inte tar sitt ansvar önska vi påverka/väcka en annan organisation som i sin tur kan komma med sitt stöd.
  5. Väcka frågan om att ingen organisation (AC, SIDA och övriga internationella organisationer) som tidigare samarbetat och idag samarbetar med barnhemmet, tagit sitt ansvar då två män i barnhemmets ledning misshandlar barnen.

Hittills har vi uppnått dessa resultat:
Det är nu en månad sedan vi startade det här projektet och vi har nått oerhört snabba resultat genom att vända oss utåt och öppna upp frågan för allmänheten. Med hjälp av Lotusbarnen har vi fått ett möte med MIA (Myndigheten för Internationella Adoptionsfrågor) och nått fram till Unicef Indien. AC har fortfarande inte hört av sig till oss men vi vet att även de inom kort ska hålla ett möte med MIA. Efter detta får vi se hur de väljer att agera och vad för ställning MIA tar i frågan. Unicef undersöker fortfarande vad de kan göra i fallet och vi kommer snart att höra av oss till dem igen för att bli uppdaterade på hur arbetet går. Vi vill att alla inblandade organisationer ska veta hur viktigt det är att man agerar i detta fall för att markera en grundläggande standard av socialt ansvar och omvårdnad. Detta barnhem är ett strå i stacken, men än så viktigt. Det här är ett fall som kommer att rädda många människors liv.

 

Ni kommer fortfarande kunna följa arbetet här på Lotusbarnen, med nya inlägg att läsa, men just nu är vårt arbete utanför den här sfären så mycket större att vi väljer att lägga mer kraft där. Tack för att ni hjälp oss uppmärksamma situationen. Tack till er läsare, alla journalister, NGO-representanter, FN och Unicef representanter, myndigheter och Barnombudsmannen. Vi följer upp inom kort!


/Sara, Linnea, Josefine

 

 


Tar det aldrig slut?

.
Jag och Linnea följde efter K. Barnen var i skolan och hostel stod tomt. K. hade hittat oss på Adoptionsavdelningen där vi hjälpte till med de mindre barnen. Hans allvarliga ansikte i halvdunklet hade bett oss att följa honom. Utan att yttra ett ord lät vi honom leda oss bakom byggnaden där barnhemmets bil stod parkerad.
.
Jag minns inte att vi pratade. Morgonen var mulen och det var som att allt skedde dämpat, som om den gråmulna himlen sög upp alla ord. B. en pojke på tio år, stod gömd bakom bilens kaross. Han hukade och ögonen var stora i det bleka ansiktet. En slagen pojke. Man kunde utläsa varje knytnäve i den lilla kroppens lutning, i hudens blekhet, handens darrning och ögonens uttryck.
.
K. berättat dämpat att B. precis hade blivit slagen. Varför framkom aldrig. Jag och Linnea tryckte den lilla pojkens axel, viskade att han var vacker på orya innan vi skyndade därifrån. Hjärtat skrek om att få stanna hos honom. Hos B. bakom bilen, men platsen var alldeles för öppen. Bilen stod för nära Mammus kontor. Han kunde komma gående när som helst och om han såg oss tillsammans med de båda pojkarna skulle straffet bli ännu hårdare än det som B. redan fått utstå.
.
Så istället för att kunna visa B. hur värdefull han var och få honom själv att tro på det, om än bara för en liten stund, vände vi på klacken och gick därifrån.
.
/ Josefine

"Det är verkligen bara barn."

.
"Det är verkligen bara barn. Det är verkligen bara barn."
.
Jag vet inte hur många gånger den meningen har flugit genom mitt huvud. Alla gånger i ett försök till förstå hela vidden av den innebörden i det här sammanhanget. I ett sammanhang där barn blir övergivna, misshandlande, kränkta, utnyttjade för att sedan bli övergivna igen.
.
Man har sagt oss att den indiska kulturen rättfärdigar slagen, gör att man inte kan agera eller ta ställning. Misshandeln och förnedring är något som man måste arbeta bort genom att se den för vad den är. Indisk kultur. Förutom att resonemanget är felaktigt önskar jag att man kunde se bortom denna föreställning och se barnet som hukar sig under käppen eller gråter ensam i sin säng om natten. Det är ju verkligen bara barn vi pratar om.
.
J. älskar när man gör blåser hård på hans mage, B. kan svåra ord på engelska och K. är vår lilla skitunge som vet precis vad han vill ha. Det är ju verkligen bara barn. Barn som redan tvingats känna det värsta svek man kan uppleva, barn som älskar cricket, fotboll och dans lika mycket som vilket annat barn som helst. Det är verkligen bara barn. Barn som kurar ihop sig till en liten, liten boll när de har blivit slagna, som gråter när de inte får följa med på en utflykt för att de är alldeles för värdelösa. Barn som inte förstår varför man slår fastän de ber dem att sluta, att de ska bli bättre för att sedan accepterar sitt straff i tron att de förtjänar det. För ännu har ingen vuxen stått upp för dem och sagt: "Det Mammu gör är fel!" För hur ska verkligen bara barn veta det?
.
För det är ju vad de är. Bara barn.
/Josefine

Unicef Indien

Vi fick fantastisk respons från UNICEF Indien igår. Läs deras svar här och fortsätt följa Lotusbarnen för att följa vår fortsatta konversation.


Dear Josefine,

Thanks a lot for your message and for your concern. I can see that you truly care for those children there. I am copying my colleague in our Orissa office, who works closely with the Department of Women and Child Development of Orissa, which is the one responsible for all children's homes. I hope we will be able to find out more and to push the government to take action on this very serious issue. 
I will keep you informed how things evolve. 
.
Thanks again and warm regards, 
----

"Jag kan inte väcka T."

.
T. lekte med en av de äldre killarna i hostel sent en kväll. De brottades ganska vilt och någon gång under lekens gång slog T. huvudet i den kalla betongväggen. Ensam kröp han upp i sängen med ansiktet mot väggen. En av de yngre pojkarna kom framspringade till mig där jag satt i en annan del av hostel och tog min hand. Drog med mig längre in bland bäddarna till där Linnea satt.
.
- Jag kan inte väcka T. ordentligt. Vi måste få upp honom.
.
Det spratt till i hjärtat. Till en början skakade vi honom lite lätt.
.
- T. vakna. T...
.
Flera pojkar samlades kring oss där vi stod och husmamman drogs till uppståndelsen. Vi skakade den lilla pojken allt hårdare. Försökte få kontakt. Omtöcknad, med blanka ögon, vände han sig mot oss samtadigt som dimman höll på att uppsluka honom igen.
.
- Oroa er inte. Han behöver bara sova.
.
Jag och Linnea tittade förstummat på husmodern. Efter flera år som idrottare visste vi att det är livsfarligt med sömn vid en hjärnskakning. Istället lyfte vi upp pojken och bar honom ut från hostel. T. hängde över min axel, flöt mellan medvetande och sömn medan vi gick med honom hem till sjuksköterskan som bodde med sin familj på området. Hos sjuksköterskan piggnade T. till men han hade fortfarande problem att fokusera blicken och ville helst sjunka tillbaka mot sängen. Den kvällen slutade med en bil till sjukhuset för undersökningar av T. 
.
En husmamma arbetade i pojkarnas hostel under den tiden. Det bodde under den perioden 52 pojkar mellan fyra och tjugo år gamla i hostel. Om vi inte hade varit där den kvällen hade T. legat ensam i sin säng med hjärnskakning utan att någon hade upptäckt det. Barnens psykiska och fysiska hälsa är inte bara i fara på grund av misshandeln. Underbemanningen gör att de ständigt löper risk att råka illa ut på grund av att skador som de som barn ådrar sig inte upptäcks i tid. Husmödrarna hinner helt enkelt inte se alla infekterade sår, alla bölder eller alla förkylningar.
/Josefine

Artikel i Fria tidningen

Idag publicerades en artikel i Fria tidningen. Läs den här!
.
MUKTAR KHAN/AP/SCANPIX


Misshandel och kränkningar på adoptionscentrums barnhem

Inrikes På ett barnhem i Orissa i Indien, som svenska Adoptionscentrum samarbetar med, är grov fysisk misshandel, psykisk terror och sexuella utnyttjanden vardagsmat. Det vittnar tre volontärer som har arbetat på barnhemmet om. Trots att de har uppmärksammat händelserna anser de inte att Adoptionscentrum har agerat tillräckligt. Nu har de startat en blogg för att få ut sin egen och barnens berättelse för att pressa ansvariga organisationer att agera.

Under 2010 åkte Sara, Josefine och Linnea till Orissa, en av Indiens minst utvecklade delstater, för att arbeta som volontärer på ett av Adoptionscentrums barnhem. Efter en mycket kort tid på barnhemmet blev de vittnen till aga, misshandel och förnedring. De berättar att pojkarna blev slagna med stenar i huvudet tills de blödde och med knytnävar i ansiktet. Även käppar användes som redskap mot barnen under misshandeln. Utövarna av våldet var styrelsemedlemmarna och föreståndarna på hemmet.

– Det är så svårt att bevittna hur den personal som står för barnens rättigheter och chans i livet genom att ge dem mat, utbildning och en plats att bo på samtidigt förnedrar och misshandlar dem, säger Josefine.

De tre volontärerna berättar även om sina starka misstankar om att sexuella övergrepp förekommer på flickorna, pojkarna och personal på hemmet. Trots att de inte själva bevittnade de sexuella övergreppen fick de höra från olika källor, bland annat från barnen själva, att sexuella övergrepp systematiskt förekom. En fransk organisation som de kom i kontakt med berättade också att den nuvarande föreståndaren avsattes från sin tjänst år 2008 på grund av att styrelsen uppmärksammat sexuella övergrepp och korruption, som han ska ha gjort sig skyldig till. I februari 2011 fick han tillbaka jobbet.

Det har i dag gått ungefär ett år sedan Linnea, Sara och Josefine kontaktade Adoptionscentrum och berättade om vad de upplevt på barnhemmet. Men lite har hänt. Adoptionscentrum har introducerat en kurs på barnhemmet om barnpsykologi i ett försök att få bort barnagan. Och det är föreståndaren som håller i kursen.

– Det är så ironiskt att misshandlande män ska hålla i ansvaret för upplägget av en kurs om hur man behandlar barn.

Och Linnea, Sara och Josefine menar att kursen bara tar tag i problemet med agan som utförs av husmödrarna – inte misshandeln och de sexuella övergreppen som begås av de två föreståndarna. De har också fått veta att all information som Adoptionscentrum får om barnhemmet går genom en av föreståndarna. De gjorde ett besök på barnhemmet i två dagar i april 2011. Men då besökte de primärt adoptionsavdelningen där spädbarnen finns, inte barnhemsbarnens avdelning.

– Vi tycker det är rimligt att Adoptionscentrum avslutar all kommunikation med föreståndaren och istället kommunicerar med presidenten i organisationen. Vi förstår att detta är en organisatorisk och ekonomisk fråga men vi tycker det är obegripligt att Adoptionscentrum får sin information från en man som behandlar barnen så illa.

För några veckor sedan beslutade Linnea, Sara och Josefine att starta bloggen Lotusbarnen där de beskriver det de har upplevt på barnhemmet. De säger att det är en sista utväg för att pressa organisationerna att ta sitt ansvar: att ställa de misstänkta inför rätta och förbättra barnens situation.

– Det finns ett positivt fall där ett misshandlat barnhemsbarn i Orissa ringt en hjälplinje och fått den ansvarige sparkad. Men på vårt barnhem tar dessa två männen sig rätten att misshandla för att ingen sätter ner foten, säger Linnea.

På barnhemmet bor runt 100 barn i åldrarna fyra till tjugo år och endast två unga kvinnor arbetar med att ta hand om dem. Linnea, Sara och Josefine berättar att de flesta kommer dit med en svår bakgrund efter att ha bevittnat mord, död och levt under svältgränsen.

– Barnen är ofta svåra att hantera på grund av försummelsen och inte bara på grund av sin svåra bakgrund. Det är barn som aldrig blivit kramade, barn som ryser till och springer iväg så fort man tar i dem. Många av de äldre barnen har dessutom utvecklat ätstörningar och de får en minimal chans till stöd med sina studier, säger Linnea.

Försummelsen av barnen fortsätter även med pengar som inte kommit till rätta. Volontärerna berättar att barnen inte ens hade madrasser att sova på, utan sov på kall och fuktig betong de täckte med gamla rissäckar och trasiga filtar. Linnea och Josefine lyckades samla ihop 20 000 kronor som gick till att köpa in tjocka madrasser, plastunderlag och tjocka fleece-filtar till alla barnen. Men styrelsen satte sig på tvären när de kom med varorna.

– Jag fick kriga för att barnen skulle få madrasserna, plastunderlagen och filtarna. Jag tvingade de att skriva under papper på att barnen verkligen skulle få dem. Det var så uppenbart att de här männen inte ville att barnen skulle få madrasserna, säger Linnea.

De berättar också att barnen lever under ständiga hot från föreståndarna att kastas ut från barnhemmet.

– Att bli utslängda är barnens största skräck eftersom barnhemmet är deras enda chans till ett drägligt liv. De vet att de är utan hopp om de blir utslängda, säger Linnea.

Tjejerna har kontaktat både SIDA, Amnesty och Barnombudsmannen, men ingen av dem kunde göra något från sina poster.

– Barnombudsmannens ansvar ligger endast inom Sveriges gränser men han kände mycket starkt för fallet och vi blev kort efter hans samtal kontaktade av Myndigheten för Internationella Adoptionsfrågor (MIA).


De har också gjort en anmälan till National human rights commission (NHCR). I skrivandets stund pågår en andra utredning som baseras på volontärernas egna vittnesmål eftersom NHRC vid den första utredningen inte kunde finna stöd för anklagelserna. Och förhoppningen med bloggen är att sätta press på Adoptionscentrum, den indiska tillsynsmyndigheten men även NHRC och andra organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter.

– Bloggen föddes som ett svar på att de stora organisationerna inte tog sitt ansvar. Vi ville upplysa allmänheten om vad som försiggick på barnhemmet för att visa organisationerna att det även finns andra människor som också vägrar acceptera att barn behandlas illa. Vi ville visa att vi inte står ensamma i att vilja förändra barnens situation till det bättre genom att bland annat avskeda de ansvariga för övergreppen.

Adoptionscentrum tillbakavisar kritiken

Svenska Adoptionscentrum tillbakavisar kritiken om att de inte agerat tillräckligt. Kommunikationschef Margret Josefsson säger att det har gjorts flera inspektioner på barnhemmet men att man inte har hittat några bevis för volontärernas anklagelser.

– Barnhem är inga bra hem för barn att växa upp i och kroppslig bestraffning sker tyvärr på många barnhem runt om i världen. Skiljelinjen mellan oss och volontärerna går i hur vi ska arbeta med problemet. Volontärerna vill att vi ska avsätta ledningen, men vi är endast en samarbetspartner och driver inte barnhemmet. Vi tror istället på samarbete och utbildning av både personal och de äldre barnen, säger Margret Josefsson, som är kommunikationschef på Adoptionscentrum.

Hon säger att barnhemmet har fått sin licens godkänd från den indiska tillsynsmyndigheten CARA, som de har fortlöpande kontakt med. Adoptionscentrum utför också egna inspektioner flera gånger varje år. Fokus på inspektionerna ligger dock på adoptionsavdelningen.

– Det är delstatsregeringen som utövar tillsynen av barnhemmet och det sköts inom de indiska tillsynsramarna, säger Margret Josefsson.

Adoptionscentrum har påtalat de brister i barnhemmet som de uppmärksammat under inspektioner, men tror inte att avsättandet av personal är en lösning på problemet eftersom det inte finns garantier för att nästa person behandlar barnen bättre. De siktar hellre på strukturförändringar som lösning för att förbättra situationen för barn och anställda.

– Utbildningen som påbörjats handlar om barnens rättigheter och utveckling, livskunskap och värdegrundsarbete. Både personal och de äldre barnen ska utbildas eftersom det är viktigt att barnen också känner till sina rättigheter och möjligheter. Samtidigt måste de vuxna förstå hur viktig deras roll och ansvarstagande är för barnens utveckling, säger Margret Josefsson.

På frågan om varför de inte ställt sig bakom volontärernas anmälan till National human rights commission (NHRC) svarar Margret Josefsson att polisen gjorde inspektioner på barnhemmet under två veckors tid i våras men att de inte fann några bevis som stödjer anklagelserna.

– Vi ställde oss inte bakom anmälan då vi inte kände igen beskrivningen av situationen på barnhemmet som fanns där. Efter anmälan till NHRC gjorde polisen inspektioner på barnhemmet utan att finna något som stödjer anklagelserna. Biståndsprojekten granskas dessutom av revisorer som hittills inte funnit misstankar om korruption, säger hon.


Christy Chamy

UNICEF Sverige



Kära kolleger,

Jag skiver till er rörande information som UNICEF Sverige har fått angående ett barnhem i ----, Indien. Tre svenska volontärer som har arbetat på barnhemmet blev under sin vistelse vittnen till en mycket allvarlig fysisk och psykisk misshandel av barnen som bor där. Vi hoppas att du kan förmedla vidare den här informationen eller hjälpa barnen på barnhemmet på något sätt.

Bästa hälsningar

---- ----

Vi har nu, genom UNICEF Sverige, kunnat komma i kontakt med UNICEF Indien. Tack UNICEF Sverige för ert stöd! Det är ovärderligt.

/Josefine, Linnea och Sara

Möte med MIA


Storebror och lillebror



Igår (onsdag 31/8-11) mötte vi MIA, Myndigheten för Internationella Adoptionsfrågor inne i centrala Stockholm på deras huvudkontor. De är en statlig myndighet som beviljar auktorisation av Sveriges alla adoptionsbyråer med internationell verksamhet. Vart femte år har de till uppgift att se över adoptionsbyråernas verksamhet innan de förnyar auktorisationen eller beslutar om att kraven inte uppfylls för verksamhet kring internationell adoption.
.
Under större delen av gårdagens möte återgav vi våra upplevelser från barnhemmet samt berättade om Adoptionscentrum agerande i frågan. Till största delen utgick vi ifrån enkla frågeställningar så som:
Hur kan Secretary bli återinsatt utan att AC ifrågasätter detta?
.
Huvudfrågan till MIA blev sedan:
Som auktoriserande myndighet; hur ställer ni er till att AC bedriver sin verksamhet i samarbete med män som, misshandlar, slår och förnedrar de barn som AC är, i högsta grad, ansvariga för?

.

MIA lyssnade uppmärksamt under hela mötet. De meddelade att de ska hålla ett möte med AC i början av september och att vi ska bibehålla kontakten.

Vi tackar MIA för er tid och er läsare för att ni fortsätter läsa bloggen. Det gör skillnad!

 


 

.

Vi trodde inte att det kunde bli värre för barnen, men idag har vi fått uppgifter om att läget har förvärrats ytterligare. Vi har nämnt tidigare att det finns eldsjälar på barnhemmet, som i en lika utsatt situation som barnen försöker göra vardagen lite bättre. Samtliga av dessa mammor har under den senaste tiden blivit avsatta av secretary.


/Josefine, Linnea och Sara


Förtydligande

Fråga: Varför postas samma inlägg om och om igen, med olika rubriker och bilder? Syftar inte bara på detta inlägg utan de flesta som gjorts den senaste veckan... Det är inte menat som kritik, utan som en fråga.
.
Svar: Vi förstår att detta har varit förvirrande, anledningen till att vi har publicerat inlägg igen beror på att vi fått in en hel del nya läsare den här veckan. Detta dels på grund av att blogg.se har länkat oss men framför allt på grund av att artiklar kommer att publiceras inom snar framtid. Självklart kommer vi även att skriva nya inlägg dagligen. Processer är på gång och vi väntar på att få publicera dessa här på bloggen. Men andra ord, vi har mycket att informera er om, bland annat det möte vi nyss höll med Myndigheten för Internationella Adoptionsfrågor.
.



Misshandel


Detta är en av händelserna jag skrev om i mitt vittnesmål som skickats till AC och NHRC i Indien, innan sommaren.

När jag som volontär arbetade på ----, fann jag väldigt ofta föreståndaren Mammu i situationer där barnen föll offer för hans handlingar. En mycket varm dag jag gick ensam tillbaka till mitt rum efter den lunch jag haft tillsammans med barnen i matsalen. Jag hörde en liten pojke skrika högt från vad jag trodde var i trädgården. När jag svängde vänster vid porten kunde jag se Mammu tillsammans med den lilla pojken i det smala, doldautrymmet mellan kontoret och trädgårdenstaketet. Barnet grät och bad att släppas, men Mammu höll honom oerhört hårt. I andra handen hade han ett vasst blad från en liten såg och situationen var mycket aggressiv. Min närvaro gjorde att Mammu tittade upp och han lossade sedan sitt grepp om pojken som sprang iväg. Jag såg och pratade kort med Mammu och gick sedan snabbt tillbaka till Hostel där jag fann pojken med ett djupt blödande såri huvudet. Pojken blödde inte under lunchen precis innan. När jag frågade pojken vad som hänt, sa han att Mammu blivit arg då han letat efter mangos i trädgården, vilket barnen vanligtvis har tillåtelse till.

/Sara


RSS 2.0