Våld är våld och det är brottsligt!

Parul Sharma är en av Sveriges mest framstående mänskligarättighets jurister och har många års erfarenhet av arbete i Indien. Hon arbetar nu tillsammans med oss, Sara, Linnea och Josefine, för att väcka stödet för de 100 barn som lever under misshandel och förtryck på ett barnhem i Indien.
För mer information om Paruls arbete, besök www.aseachange.se


Hur kan våld mot barn förnekas till en sådan grad att det kallas för kultur? Är barnarbete också kultur? Är trafficking av barn också kultur? Nej våld är våld och kan aldrig klassas eller förnekas som kultur, varken av svenskar eller indier, eller någon för den delen. Tre tjejer har under ett års tid tydligt och klart tagit upp oroväckande fall av barn som systematiskt utsätts för våld och förnedring, dock valde många i den vuxenvärld dessa flickor talade till att blunda och förneka, och ja, kalla händelserna för kultur. Svaret blev ”nej vi ska från svensk sida utbilda våldsförarna”. Om det hade varit en svensk skola där detta hade hänt, d.v.s. misshandel av barn uppdagats, hade vi då också förespråkatutbildning av misshandlarna?
.
Sanningen är att även i det stora landet långt där borta: Indien, är våld mot barn ett brott mot indisk lag och ses med största allvar av rättsväsendet. Inga kulturella referenser där inte!
.
Det finns 400 000 barnprostituerade i Indien. Det sägs att omkring 200 flickor och kvinnor blir prostituerade varje dag, en bordellägare eller en halick kan få upp till 15 års fängelse. Omkring 11 miljoner barn lever på gatan och utsätts ofta för övergrepp, dessa övergrepp har ibland också lett till dödsstraff i Indien. 400 spädbarn av kvinnligt kön dödas varje år och 20 000 kvinnliga foster aborteras varje år, en läkare som utför dessa aborter kan få upp till 10 års fängelse ibland har livstid utdelats. Beräkningar tyder på att mellan 80 miljoner och 100 miljoner barn ingår i landets arbetskraft, den som använder sig av barnarbetare kan få fängelse upp till 10 år. Se, inget är kultur, för att man kan väl inte få fängelse för en kulturell handling? Våld är våld och är brottsligt!
.
Ur boken: Rätten till Liv: i det globala Indien (Ur en diskussion mellan författaren Parul Sharma och Rahul som lever på New Delhi’s gator)
.
”Du frågar, därför berättar jag.
De flesta av er tror ju att vi alla som sitter här på gatan också är födda här. Kanske några av oss, men inte jag. En sak har vi alla gemensamt och det är att vi nog kommer att dö på gatan. Det finns ingen återvändsgränd brukar jag skoja om.
Se dig omkring: Vi alla på gatan är olika, vi är inte lika. Vi sitter här av olika anledningar. Vi är inte lika – våra sorger är inte lika. Goda människor säger att vi är lika, onda människor säger att vi är lika. Men ingen orkar lyssna. Orkar du lyssna?
Du frågar, därför berättar jag.
Men det är långt det jag har att berätta. Orkar du lyssna? Det är långt eftersom det handlar om så många fler än bara mig. Jag växte upp i en torr by som varken hade sett regn eller grönska på flera år. Jag föddes med förlamade ben, som också förlamade mina föräldrars kärlek till mig. Det var jobbigt för dem att jag var annorlunda, trots att jag hjälpte till att väva sarin precis som alla andra barn i fabriken. Mor och far hade vävt hela
sitt liv, till sena nätter. Jag och mina systrar hjälpte till men ändå fanns det sällan mat.
.
Du frågar, därför berättar jag.
.
Min mor dog – hon hade varit svag länge. Hon orkade inte, men jobbade dag och natt i alla fall. Det är klart att man inte orkar när man nästan aldrig äter. Min far förändrades. Han gifte om sig med en liten flicka – lite äldre än jag. Tretton år och livrädd. Min far förändrades ännu mer. Blev argare och argare, slog mig oftare och oftare. Men vi fortsatte att väva, nu med min nya mamma, liten och vettskrämd.
.
Du frågar, därför berättar jag.
.
Vi vävde dag och natt, med hoppet om att jobbet någon gång skulle mätta våra magar helt. Vi vävde och vävde tills det förödande beskedet kom. Någon från den stora staden hade köpt fabriken och skulle ersätta oss med maskiner. Det skulle gå mycket fortare med maskiner. Min far bröt ihop – hunger och sorg blev vår verklighet nu. Nu var det på riktigt. Sista gången min far slog mig var sista gången jag såg honom. Min käre far. Jag rymde. Jag släpade mina förlamade ben med värkande armar mot tågstationen. Jag visste inte vart jag var på väg – kanske var jag på väg rakt in i döden.
.
Du frågar, därför berättar jag. Dina tåriga ögon säger mig att du inte orkar mer – du orkar inte lyssna. Aur maine aap ko abhi apni sadak ki zindagi ke bare me to bataia hi nahi. Och jag har ju inte ens börjat berätta om mitt liv här på gatan.”
.
/Parul Sharma

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0