Alla såg att jag stod där, alla utom Mammu.




G. log lite när han sa sitt knasiga namn för han visste på förhand att barnen runt omkring skulle skratta högt. När man kramade honom tappade han tidsuppfattningen och när man sa att han var vacker så himlade han med ögonen. Varefter han drog efter andan och nöjd knep ihop munnen. Jag kan se honom framför mig, hur han står där på gårdsplanen alldeles bortkommen av vännernas skratt. När vi hade aktiviteter med småpojkarna, var han alltid först med att sitta still. Och de gånger då hans vänner inte lyssnade på mig eller Josefine blev han alldeles tårögd. Ett mer fogligt barn går inte att hitta.  

Det var kväll den 8 Januari. Mammu kom skrikandes in i samlingshallen och sa åt de de äldre pojkarna att de genast skulle gå och plugga. Pojkarna trippade på tå över golvet, över gårdsplanen och in i Hostel. Mammu hade redan slagit flera barn den dagen men han hade ännu inte fått nog. Mammu var så arg att han inte tänkte på att behärska sig trots att jag och Josefine var i rummet. Han gick iväg efter pojkarna. Efter en liten stund följde jag efter honom in i Hostel.

Jag skymtade honom på övervåningen varpå jag ljudlöst gick upp för trappstegen. De yngsta pojkarna satt i en halvcirkel, vettskrämda kollade de upp på den skrikande Mammu. Längst ut på kanten låg den här pojken ihopkrypen, skrikandes och vädjandes. Jag stod bakom Mammu och alla utom honom själv såg att jag stod där. Han tog ett steg mot pojken bredvid. G. såg upp på mannen som stod böjd över honom. Han höjde näven över huvudet, måttade in ett slag och G. böjde fogligt fram ryggen. Ett ögonblick senare träffade Mammu med öppen handflata, med hela sin mannakraft som tyngd, den lilla pojkens rygg. G.s rygg kröktes, kroppen for framåt av slaget och jag skrek till. Mammu vände sig om, uppmärksammade mig och gick sedan varvet runt, böjd över pojkarna fäste han blicken och hotade. Jag försökte konfrontera honom men han var inte kontaktbar. Han fortsatte in i rummet bredvid. Pojkarna stod på rad längs arbetsbänken med armarna längs kroppen, ryggen krökt och blicken fäst i bordsytan. Sakta passerade Mammu pojke för pojke och jag såg hur pojkarna spände sig vartefter. En av pojkarna ryckte okontrollerbart i hela kroppen. Mammu gick sedan ut ur rummet, nerför trapporna och ut. Jag följde honom strax bakom. Han gick med ryggen krökt och händerna flätade vid ländryggen. Halvvägs ut på gården stannade han upp och vände sig om mot mig och Josefine, såg hotfullt på oss innan han fortsatte bort i mörkret.

Kan ni förstå att jag i den stunden ler mot Josefine?

- Jag såg honom slå, Mammu slog G. framför mina ögon. Nu har vi bevis, fattar du? Vi har bevis!


/Linnea 



Kommentarer
Postat av: linda

Den där Mammu låter ju som en riktig sociopat; bli så arg att han inte ens är kontaktbar.. det är ju helt sjukt! Det är riktigt bra gjort av er att gå ut och berätta. Jag har läst hela bloggen, även underbloggen "barnhemmet", och sett att ni inte "får" kritisera egentligen.. jag är glad att ni gör det ändå. Om barnen är så starka som ni vittnar om kanske de har en chans ändå..

2011-08-21 @ 10:49:16
Postat av: linda

..och så skickades min kommentar innan jag skrivit färdigt. Anyhow, jag hoppas att fler uppmärksammar detta och att en förändrig sker snart!

2011-08-21 @ 10:50:11
Postat av: Rebecca

Det är en självklarhet att sprida vidare ert budskap! Var själv i Indien i februari tidigare i år och kom i kontakt med mycket hjärtbytande händelser. Ni är duktiga som orkar med - för en god sak! Keep up the good work!

2011-08-21 @ 12:25:11
URL: http://blogg.mama.nu/rebeccaeleonora/
Postat av: mysan

Gud va underbart att ni/du gör de du gör! ser upp till dej de är stort å göra så!!

2011-08-21 @ 15:29:54
URL: http://myedenvad.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0