8 Januari 2011

.
Vi hade varit på barnhemmet i 94 dagar. Den 8 Januari 2011 slog något slint i Mammus huvud och för fösta gången slog han barnen nästan direkt framför våra ögon sedan den där första natten den 24 Oktober 2010.
Han slog fyra av de yngre pojkarna tre gånger under samma dag. Ytterligare tre pojkar och en liten flicka, hamnade också i hans väg.
.
Pojkar med krökta ryggar som gömmer sig i skuggan av mangoträden, bekännelser avgivna längst in i det mörka hostel, barn som vägrade säga ett ord fastän hela kroppen gråter floder. "When you in hostel didi, he no beat. But when you not here he beat." Det var nu jag på allvar förstod hur förskräcklig och grov misshandeln var då jag inte befann mig i barnens närhet. Det var det de äldre pojkarna som var mest utsatta, de från 12 år och uppåt, men den 8 Januari 2011 slog Mammu allt och alla och den yngsta var runt nio år gammal. Trots att pojkarna i stor utsträckning är syskon så finns det ändå en stor och ansträngd tystnad mellan dem. För vissa saker saknas ord, men att själv bli slagen är lättare att acceptera än att sina bröder blir det. De äldre bröderna var i uppror. Vi har sett de där pojkarna känna mycket. De har gråtit, känt hopplöshet och skam, men det var nog den första gången som jag verkligen kände deras ilska.
.
När jag och Linnea kom in i hostel var alla barnen i rörelse. De äldre pojkarna satt i grupper och pratade. När vi kom in tittade de knappt upp, men e av pojkarna tog mod till sig trots att det inte krävder mer än en blick för att vi skulle förstå. "Vilka?" Det var som om allt blev svart. Det var som om någon tryckt på strömbrytaren. Pause. Mörker. Så var de alla där, alla fyra pojkar. Jag minns inte ifall de alla grät där och då, det enda som flimmrar förbi är en pojkarna som står framför mig med tårarna rinnande nerför kinderna. Alledeles tyst stod han och grät. Utan att darra, utan att ens så mycket som hicka till, rann ränilarna stilla. En annan lade försynt sitt huvud mot min axel. Herregud. Jag måste veta varför. Det måste finnas en förklarlig anledning till att detta helvete existerar.
Den äldre pojken som tidigare kommit fram till oss, satte sig på bänken intill. När jag frågade om varför de hade blivit slagna översatte han de yngres tyst framlagda vittnesmål.
.
- Mammu slog dem för att de inte gick till skolan idag.
- Förklaring. Varför gick ni inte till skolan idag?
- Vi hade smutsiga skoluniformer så Mammu sade att vi inte fick gå.
.
För vissa saker saknas ord.
Efter en stund av tystnad kom det så slutligen fram att de inte heller hade fått någon mat på hela dagen. För om man skolkar från skolan så kan man inte förvänta sig något, inte ens barnhemmets eftermiddags ris. Några av de äldre killarna var snabba med att sno lite phokalo bato från köket som de sedan gav till sina småbröder. De satt på sina sängar och åt under tystnad. Linnea stod lite längre bort och strök en av pojkarna över huvudet som han borrat ner i kudden. Jag såg på dem alla. Det var så många barn. Det var fyra barn för många som klagade över smärta i knäväck och över revben. Det var åtta stycken svullna leder och fyra par blöta kinder för många. Käppar, rep och ringbeklädda knytnävar. Stenar, örfilar och slag med både sluten och öppen hand. Orimliga anledningar givna efter att slagen slutat hagla eller ingen förklaring alls. Det var så det gick till. Den lilla flickan hade han slagit med ett rep. Resten hade fått upprepade slag över revbenen, i knäväcken och över ryggen.
Dagen efter skulle barnen på barnhemmet på utflykt. Något en av pojkarna hade pratat om i två veckor. Picknick i djungeln. När jag satt på hans säng den kvällen somnade han med tårar i ögonen. Mammu hade sagt att han var för värdelös för att få följa med dagen efter.
.
/Josefine

Kommentarer
Postat av: Lina

Åh Josefine.

Jag vet inte vart jag ska börja... Jag är för första gången här på bloggen och läser... Jag kan inte sluta gråta. Jag har en stor klump i halsen, det svider i ögonen.

De barn du skriver om... Det känns så overkligt. Svårt att förstå. Det borde inte få gå till så där!! Herre gud. Alla dessa barn! Jag kan inte ens i ord beskriva hur det får mej att må när jag läser om allt de fruktansvärda de får vara med om!!

Gud så starka ni är som finns för alla de underbart fina barnen!!!!

Åh...

Jag... Usch. Det värker i hela kroppen på mej!

Så orättvist livet är. Helvette... Jag blir förbannad!



Fortsätt kämpa för barnen!! Ni är fantastiska, alla tre!



Hälsningar Lina

2011-08-11 @ 11:06:51
Postat av: Kateie

Saknar du vintern? Berätta något som är typiskt dig på vintern.. Puss <3 ************************



http://kateie.blogg.se/2011/august/morgon-story.html

2011-08-11 @ 11:45:05
URL: http://kateie.blogg.se/
Postat av: Linn

Jag blir illa berörd av varenda inlägg på denna blogg. Det är en verklighet så långt bort från våran att man ibland glömmer bort att den finns för så många andra. Om det bidrar med ens det lilla så kan ni räkna med att jag kommer kommer vara en regelbunden läsare. Men finns det något mer vi på andra sidan kan göra för att hjälpa barnen? Jag tror att jag och många andra som läser skulle vilja engagera oss men inte vet vart vi ska börja.



Massor med kärlek till er och barnen i Indien. Ni är goda, goda människor.



Med respekt, Linn.

2011-08-11 @ 11:52:08
Postat av: Anya

Är det monstret Mammu på bilden?

2011-08-21 @ 10:31:11

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0