Dagen innan Sara och den svenska delegationen (delar av den ideella organisationen med vänner) skulle åka hem, hade pojkarna blivit hotade att misshandlas på det kontor som ligger på barnhemmets område. I rädsla och förtroende hade de sökt upp Sara och bett henne att stanna, så att hon kunde ge dem sitt beskydd. Vi var alla starka i tron att min och Josefines närvaro skulle hindra männen att misshandla pojkarna. Sara åkte från barnhemmet dagen därpå efter att jag och Josefine lovat att inte lämna pojkarna ur sikte. Vi hade bara anlänt ett par veckor tidigare till barnhemmet. Vi skulle vara där i tre månader och såg fortfarande fram emot många fina stunder tillsammans med barnen. Vi hade anat att någonting var väldigt fel med den grova misshandeln var vi helt ovetandes om när Sara först berättade. Hon hade lagt de första pusselbitarna. Vi skulle sedan tillsammans lägga många fler bitar på plats.

Plötsligt var vi inslungade i det spel som är barnens verklighet. Att alltid ha ryggen fri och ett skarpt sinne var ett måste, för överallt och när som helst kunde misshandeln ske. Vi kunde aldrig veta om Mammu stod bakom husknuten med ett av barnen.

Dagen därpå hölls ett möte inne i Hostel där alla de äldre pojkarna deltog och stämningen var uppenbart hotfull. Genom dörren kunde vi höra någonting som lät som örfilar. Josefine knackade på dörren och bara en glimt av pojkarnas ansikten fick mig att inse att det inte var ett tomt hot som männen i Office givit dem. Jag och Josefine gick ut på gården en stund för att kunna prata ostört. Några minuter senare kommer pojkarna emot oss, påväg mot kontorsavdelningen. De två pojkarna går tillsammans med långsamma steg. Tårarna rinner längs J.s kinder och rösten stockar sig på den andra pojken. B. hulkar fram att de ska snart ska bli slagna. Männen från Office kommer emot dem och föser in dem i kontorsbyggnaden. Jag och Josefine är snabba med att följa efter. Med öppen dörr sitter vi framför datorn i rummet bredvid. Vi bestämmer oss för att Josefine ska gå tillbaka till Hostel och vänta in pojkarna. I en och en halv timme sitter jag framför datorn och "sorterar våra bilder". 

Genom väggen hörde jag slag och dunsar, stolsben som gned mot golvet och ett tyst ylande. Tillslut grät pojkarna hejdlöst och mellan snyftningarna upprepade de männens ord och meningar. Trots att jag inte förstod språket så talade rösterna för sig själva. Ena stunden så skrattade männen i rummet för att i nästa stund skrika uppmanade och tala förnedrande till pojkarna.

Josefine såg pojkarna komma tillbaka med tårar i ögonen. En av dem haltade. Dagen därpå fick vi veta från barnen att en av pojkarna trots att det är mitt i terminen blivit hemskickad till sin by för att stanna där i tre dagar. Den andra pojken hade ett stort bandage över axeln, djupa skrapsår på underarmen och foten. 10 veckor senare visade han mig sin axel och det var fortfarannde ett stort ärr efter den kvällen. Ärren på underarmen och foten var fortfarande väl synliga.

/Linnea