För jag lämnade ju inte bara han i bakgrunden, i rutig skjorta åt Mammu.

 

"Man kan inte piska in något i barn men man kan smeka fram mycket ur dom."
(Citat av Astrid Lindgren)

Jag var så förbannad på den här ungen till en början. Han var så otroligt respektlös och han ignorerade när man sa till honom på skarpen. Trots att barnen var förbjudna att gå utanför murarna, sprang vi alltid på honom när vi var på marknaden och varje gång blev det till diskussion. Men han lyssnade inte på oss. Han var faktiskt den enda som fullständigt kunde skita i regler. Samtidigt så såg han till att välja rätt tillfällen och visste precis var Mammu var och vad han gjorde. Han var hård, ja till och med stenhård. Han slog de yngre pojkarna, skrek och domderade. I vissa lägen var de äldre bröderna nästan rädda för honom och han skrämde även mig med sin kyla. Han var så som jag föreställer mig att en barnsoldat är.

Under Devali brände han sitt finger på en smällare. Han hade ett stort brännsår och sjuksköterskan tog med honom till läkaren. Han fick dagliga injektioner och blev ombädd av läkaren att stanna hemma. Varje förmiddag kom Mammu ner till barnhemmet och slog honom, straffade honom för att han inte var i skolan.  

Jag brukade ta barnen bakom en byggnad, och där under skenet av en lampa fick de gråta ut hos mig. Dit tog jag flickan med den förvridna foten och dit tog jag många andra barn. Han hade sett mig sitta där i mörkret och en kväll tog han min hand och ledde mig dit. Han kröp upp i mitt knä som det lilla barn han var. Pojken vilade huvudet mot min axel och pressade ansiktet mot min hals. Det hände flera gånger och några kvällar brukade jag ligga bredvid honom när han somnade. Det var när han började få kramar och jag viskade fina ord till honom på kvällen som allting blev annorlunda. Han slog inte längre pojkarna. Skrek och domderande inte längre.

En kväll bara några dagar innan vi lämnade barnen såg jag honom ligga bredvid minstingen i en av sängarna. De låg alldeles intill varandra och han strök den lilla över ryggen och pussade honom på kinden. Det finns en del ögonblick som jag aldrig kommer att glömma.





Egentligen var han är ju inte stenhård och elak. Han var han bara en liten pojke med en evig längtan till sin mamma. Han kände sig så fruktansvärt övergiven och ensam. Han tvingas bo på ett barnhem där han blir slagen gång på gång vad han än gör. När han cyklar i ilfart längs gatorna för att befinna sig på rätt plats vid rätt tidpunkt är han livrädd. Men det har blivit hans sätt att få bekräftelse och uppmärksamhet. Äldre kriminella pojkar ser all kapacitet i den pojken, utnyttjar och lurar honom. Han ser inte riskerna utan bara de rosa mjukisbyxorna och om han cyklar tillräckligt fort så blir de hans.

Han är en överlevare och en krigare av sin natur. Och en sådan är farlig på ett ställe där alla barn ska kontrolleras och tryckas ner. För trots att Mammu slog honom gång på gång så kom han till mig mot alla odds och klagade på att filtarna de fått var för tunna. Och en bra dag kunde han komma och vara arg. 

- Mammu slog mig idag! Han ska ut från barnhemmet! Ut, didi! Imorgon!    

Och jag svarade att Mammu är en mycket dålig människa och han ska ut men imorgon blir svårt. Väldigt svårt. 

/Linnea

 

Kommentarer
Postat av: dagensblog

hej nu har jag startat en blogg som ENDAST är till för att uppmärksamma bloggar, kanske denna?



Hadebra!

kram

2011-08-14 @ 14:07:13
URL: http://dagensblog.blogg.se/
Postat av: Malin

fick tårar i ögonen...

2011-08-14 @ 19:19:53
Postat av: Signe

Vilka otroligt fina fantastiska människor ni är. För allt stöd och all tröst ni uppenbarligen gav barnen på plats, och för det enorma jobb ni gör på hemmaplan.

Jag gör vad jag kan för att stödja er.

2011-08-15 @ 01:04:04
URL: http://signebh.wordpress.com
Postat av: klara

wow. saknar ord. kärleken är verkligen störst.

2011-08-15 @ 12:27:24
URL: http://klarastiger.blogg.se/
Postat av: Kristoffer

Mycket fint.

2011-08-15 @ 18:50:56
URL: http://cust.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0