Dagar för adoption

 

S kom till banhemmet samtidigt som jag efter att under sina första levnadsår blivit utnyttjad som arbetskraft på indiska hotell. Han var bara fyra, men stack ut ur mängden på barnhemmet med sitt kaxiga och olydiga sätt. Precis som med andra barn i den åldern kändes det som om platsen översvämmades så fort S kom springandes. S var som en orkan. Under de få tillfällen jag unnade mig sovmorgon på barnhemmet, var det alltid den här lilla killen som var först med att rycka i den grind som avskärmade entrétrappan och min hall. Syster, syster! Sara kom! Jag fick dåligt samvete varje gång ordet snorunge passerade ur min sammanbitna mun. Väl till frukostdags var S där igen. Alltid lika lyrisk över att jag var på benen och började skrika energiskt på det lokala språket Oriya, utan mellanrum för andhämtning. Det var en av de förmiddagarna jag sa åt honom att komma in till mig istället för att som vanligt schasa iväg honom till Hostel för att leka med de andra barnen igen.

 

S bodde fortfarande på den avdelning varifrån de små barnen adopteras. Den där morgonen hade jag bott tillräckligt länge i Orissa för att förstå det mesta av invånarnas konversationer och barnens enkla språk. Anledningen till varför S stod vid grinden och ropade lyriskt idag, var för att han nyss fått veta av personalen att hans ”nya mamma” skulle komma och hämta honom i slutet på nästa vecka. Jag reagerade direkt när jag hörde orden, och spetsade öronen för att få veta om jag hört rätt. Ibland är barns ord bara är ord, och deras drömmar tynar lätt bort på ett barnhem den dag de inser att deras liv ständigt kommer att handla om att överleva istället för att uppleva. Det var precis det jag bevittnade med S den här veckan. Hur förhoppningarna växte och försvann.

 

Det slutar med att pojkens nya mamma kom till barnhemmet för att hämta S, men istället valde att ta hem en liten flicka. Adoptionstillståndet för S var ännu inte undertecknat och den lilla killen grät helt förkrossad. S ville bara komma hem, men det var barnhemmet som blev hans hem den här dagen, och han bor nu där med sina 100 syskon.

 

/Sara


Kommentarer
Postat av: Jessica

Det är så hemskt att någon ska behöva ha det såhär..jag skulle vilja adoptera allihopa!! Vilka otroligt söta barn!

2011-08-17 @ 08:38:05
URL: http://crazyforcrochet.blogspot.com
Postat av: kajsa

Jag sitter och gråter när jag läser igenom eran blogg. Jag tycker att ni gör ett fantastiskt arbete och ni har verkligen inspirerat mig till att göra något liknande. Tusen tack för det ni gör!!

2011-08-17 @ 12:25:56
URL: http://kajsaruth.devote.se
Postat av: Celine - En Aspergare i mängden

Stackars barn. Hur kan det få gå till så?

2011-08-17 @ 14:13:19
URL: http://phantazia.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0