25 oktober 2010...



...glömmer vi aldrig.
.
Det var dagen efter vi hade upptäckt misshandeln. Vi hade suttit uppe och pratat till sent. Försökt få rätsida på det vi visste, men utan att förstå fullt ut. Mycket av våra samtal cirkulerade kring hur vi skulle försöka förhindra att det kom till Mammus kännedom att pojkarna hade berättat för oss om den planerade misshandeln. Det enda vi visste vid den tidpunkten, en vetskap som vi sedan kom att styra oss, var att om ledningen fick reda på att barnen pratade med oss skulle pojkarna bli slagna blodiga eller råka ännu värre ut.
.
I och med att AC sagt att vi inte fick skriva något negativt om barnhemmet på bloggen skrev vi ingenting om händelsen där utan började med att prata med chefen för Mammu, den dåvarande sekreteraren som fått avgå då Secretary blivit återinsatt i början av 2011. Vad vi inte visste, och något som vi snabbt skulle få lära oss den hårda vägen, var att inget är vad det verkar vara på barnhemmet. Det finns en intern, inofficiell maktbalans som jag och Linnea inte visste någonting om. Med intentionen att sätta ner foten gick vi därför ner till sekreteraren och berättade om vad vi hade sett och hört.
.
- Den här behandlingen av barn är helt OACCEPTABEL. Det får inte förekomma.
- Slagna? Pojkarna blev inte slagna.
.
Sekreteraren lyssnade på vår fortsatta utläggning innan han böjde sig fram och plötsligt frågade efter vår ålder. Jag och Linnea tittade på varandra. Jag kände hur det drog ihop sig i magen av onda aningar.
.
- 17 år.
- Jaha. Jag har arbetat här i 27 år. Sedan vände han sig om och gick.
.
Resten av kvällen var bara en enda lång förhoppning om att ledningen och Mammu aldrig skulle få reda på att pojkarna hade förvarnat oss.
.
Så den 25 oktober... glömmer vi aldrig. När vi gick ner till barnhemmet höll sig barnen borta. Till och med de minsta som alltid brukade vara först fram för att rycka och dra i en och be om en lek. Stämningen var tryckt och jag och Linnea vände snart tillbaka till Gäst Rummet. Något var väldigt, väldigt fel. Något hade gått väldigt, väldigt fel. Trots att vi hade bott på barnhemmet i nästan två veckor blev vi snart nerkallade till ett möte i samlingssalen. Barnen satt tysta på golvet med blickar festade på Mammu och resten av ledningen som var där. De sade att man skulle hälsa oss välkomna och presentera oss för medlemmarna i ledningen samt informera barnen om de eftermiddagsaktiviteter som vi hade planerat för dem.
.
- Och Mammu måste ni tilltala med ji på slutet. Det är ett tecken på respekt.
.
Jag minns bara att jag satt och knöt nävarna med en stor klump i magen. Det här var ingen presentation. Det var ett maktspel. En uppvisning i tysta hot som flög genom luften. Männen pratade snabbt på oriya med barnen innan de slog över till engelska. Barnen skrattade ansträngt åt något de sade men utan att titta på mig eller Linnea.
.
När ledningen meddelade att mötet var slut lämnade vi rummet medan barnen hölls kvar några minuter. När de sedan kom ut på gården sprang de yngre barnen plötsligt fram till oss med stora leenden och frågade efter "Björnen sover" och pojken M ville sitta i knät. Detta kom att hände flera gånger under tiden på barnhemmet. Ibland kunde vi komma ner efter att ledningen varit där och plötsligt kom inget barn fram till oss. De strök kring väggarna och vågade knappt se oss i ögonen. Det smärtade. Det smärtade dem att inte få komma nära och det smärtade oss för att vi kände hur mycket de tog på dem.
.
Vi vet fortfarande inte vad det var de hotade barnen med. Men vissa saker som de sade indikerar att det vid vissa tillfällen var hot mot oss de tvingades bära och gömma. Det enda jag vet med säkerhet är hur mycket smärta det administrationen sade orsakade dem. Den smärta dessa barn tvingas uppleva dagligen brännmärker deras själar men att hota någon de älskar, om det så är en lillebror eller en vän, skadar på ett annat plan. På grund av den behandling de utsätts för kan de inte längre se värdet i sitt eget liv men de kan fortfarande se vikten av en annan människa. Att hota det slukar hjärtat.
.
/Josefine

Kommentarer
Postat av: aaa

Det är väl inte direkt konstigt att en mycket äldre man i ledande ställning i Indien blir lite förbannad om ett par unga tjejer kommer och säger åt honom vad som är rätt och fel och hur han ska agera.



Jag skulle även påstå att det var en direkt förolämpning att inte säga "ji".



Er obefintliga kulturella förståelse verkar inte direkt ha hjälp er i er "kamp".

2011-08-26 @ 22:55:09
Postat av: Jenny

Jag hittade precis den här bloggen och har läst flera av breven till myndigheter och organisationer och deras svar. Men jag funderar över om ni har gjort någon polisanmälan? Vad jag har förstått utifrån vad ni har skrivit har ni varit vittne till flera incidenter som varit olagliga.

2011-08-26 @ 23:24:22
Postat av: matilda

det ni gör är helt underbart! Hur har ni lyckats att hantera allt ni upplevde där? Det känns som att jag i alla fall skulle behöva prata med nån psykolog eller nått om jag skulle kunna smälta att sett detta med egna ögon.

2011-08-29 @ 19:12:07

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0