Vårt syfte med bloggen

Vi vill med bloggen:

 

  1. Att barnen ska få en värdig uppväxt utan misshandel och förnedring.
  2. Att AC står bakom oss och National Human Rights Commission i processen: De två männen som misshandlar barnen ska ej få vistas på eller i närheten av barnhemmet.
  3. Att AC sätter ner foten, och aktivt tar ställning (som bidragsgivare/betalare har de ett ansvar över barnen).
  4. Att om AC inte tar sitt ansvar önska vi påverka/väcka en annan organisation som i sin tur kan komma med sitt stöd.
  5. Väcka frågan om att ingen organisation (AC, SIDA och övriga internationella organisationer) som tidigare samarbetat och idag samarbetar med barnhemmet, tagit sitt ansvar då två män i barnhemmets ledning misshandlar barnen.

 

.

Note: Med barnens bästa för ögonen har vi aldrig velat att AC ska dra sig bort från barnhemmet, eller bryta kontakten. Vi vill att de ska föra en rak, moralisk och ärlig diskussion som tydligt visar deras ställning då en man som tidigare blivit avsatt för pengaskingring, misshandel och sexuellt utnyttjande blir återinsatt. Vad detta har för konsekvenser får man möta i ett senare skede.

.

/Linnea, Josefine och Sara

Planerad misshandel av två pojkar



Dagen innan Sara och den svenska delegationen (delar av den ideella organisationen med vänner) skulle åka hem, hade pojkarna blivit hotade att misshandlas på det kontor som ligger på barnhemmets område. I rädsla och förtroende hade de sökt upp Sara och bett henne att stanna, så att hon kunde ge dem sitt beskydd. Vi var alla starka i tron att min och Josefines närvaro skulle hindra männen att misshandla pojkarna. Sara åkte från barnhemmet dagen därpå efter att jag och Josefine lovat att inte lämna pojkarna ur sikte. Vi hade bara anlänt ett par veckor tidigare till barnhemmet. Vi skulle vara där i tre månader och såg fortfarande fram emot många fina stunder tillsammans med barnen. Vi hade anat att någonting var väldigt fel med den grova misshandeln var vi helt ovetandes om när Sara först berättade. Hon hade lagt de första pusselbitarna. Vi skulle sedan tillsammans lägga många fler bitar på plats.

Plötsligt var vi inslungade i det spel som är barnens verklighet. Att alltid ha ryggen fri och ett skarpt sinne var ett måste, för överallt och när som helst kunde misshandeln ske. Vi kunde aldrig veta om Mammu stod bakom husknuten med ett av barnen.

Dagen därpå hölls ett möte inne i Hostel där alla de äldre pojkarna deltog och stämningen var uppenbart hotfull. Genom dörren kunde vi höra någonting som lät som örfilar. Josefine knackade på dörren och bara en glimt av pojkarnas ansikten fick mig att inse att det inte var ett tomt hot som männen i Office givit dem. Jag och Josefine gick ut på gården en stund för att kunna prata ostört. Några minuter senare kommer pojkarna emot oss, påväg mot kontorsavdelningen. De två pojkarna går tillsammans med långsamma steg. Tårarna rinner längs J.s kinder och rösten stockar sig på den andra pojken. B. hulkar fram att de ska snart ska bli slagna. Männen från Office kommer emot dem och föser in dem i kontorsbyggnaden. Jag och Josefine är snabba med att följa efter. Med öppen dörr sitter vi framför datorn i rummet bredvid. Vi bestämmer oss för att Josefine ska gå tillbaka till Hostel och vänta in pojkarna. I en och en halv timme sitter jag framför datorn och "sorterar våra bilder". 

Genom väggen hörde jag slag och dunsar, stolsben som gned mot golvet och ett tyst ylande. Tillslut grät pojkarna hejdlöst och mellan snyftningarna upprepade de männens ord och meningar. Trots att jag inte förstod språket så talade rösterna för sig själva. Ena stunden så skrattade männen i rummet för att i nästa stund skrika uppmanade och tala förnedrande till pojkarna.

Josefine såg pojkarna komma tillbaka med tårar i ögonen. En av dem haltade. Dagen därpå fick vi veta från barnen att en av pojkarna trots att det är mitt i terminen blivit hemskickad till sin by för att stanna där i tre dagar. Den andra pojken hade ett stort bandage över axeln, djupa skrapsår på underarmen och foten. 10 veckor senare visade han mig sin axel och det var fortfarannde ett stort ärr efter den kvällen. Ärren på underarmen och foten var fortfarande väl synliga.


/Linnea


Introduktion

Under 2010 arbetade vi som volontärer på ett av Adoptionscentrums barnhem, beläget i ett av Indiens fattigaste områden. På barnhemmet där det bor omkring 100 barn, blev vi vittnen till en nedbrytande och brutal, psykisk och fysisk misshandel som barnen på barnhemmet levt med under många år. De befinner sig nu i en oerhört utsatt situation, är beroende av organisationen för att få mat, sovplats och utbildning och har därför inget annat val än att finna sig i de övergrepp de utsätts för.

 

Under vår tid på barnhemmet bevittnade vi fruktansvärda våldshandlingar utförda av ”Mammu”, barnens så kallade farbror, som länge varit anställd inom ledningen på barnhemmet. Individer både på och utanför barnhemmet har även antytt att sexuella övergrepp av både flickor, pojkar och av personal, är en återkommande verklighet. Ytterligare en man, som idag innehar positionen som Secretary, har tidigare blivit avsatt på grund av pengatvätt, korruption och de brutala övergrepp han utsätter barnhemmets barn för. I februari 2011 blev han återinsatt på sin tidigare post utan att någon fanns där för att skydda barnen.


Vi har i snart ett år rapporterat den fruktansvärde misshandel som pågår på barnhemmet, men ännu har inga tydliga åtgärder vidtagits för att skydda barnen i deras akuta situation. Som tre unga tjejer har vi varit maktlösa utan stöd från de organisationernas som arbetar med barnhemmet. Svenska Adoptionscentrum har adopterat barn från barnhemmet i tiotals år. Sida har även gett bidrag till barnhemmet genom att antal olika projekt.


Centralt i den diskussion vi fört med dessa organisationer har frågan om i vilken utsträckning våld är acceptabelt varit central. För oss tre är alla typer av våld helt otagbart, men i Indien kan aga till en viss grad vara socialt accepterat och sett som ett verktyg för uppfostran. Termen blir däremot allt mer kontroversiell och för en djupgående diskussion är det viktigt att skilja på vad som är aga, vad so m är misshandel och hur man ska hantera att våld är en vardag för barnhemmets barn. En del av de anställda i barnhemmets ledning använder sig av stenar, käppar, och ringbeklädda knytnävar för att skada barnen, det har vi bevittnat och misshandeln som försiggår bakom stängda dörrar är med all säkerhet mycket värre. Våldet är planerat, förnedrande, obefogat och blodigt. Vi vill inte att dessa män vistas i närheten av barnen de förgripit sig på, utan istället ställs inför rätta i indisk domstol. Misshandel är olagligt i Indien, hör inte till kulturen och leder till fängelse i upp till 20 år. Barnen lever idag under ett ständigt hot, är rädda och förtryckta och deras situation behöver uppmärksammas. Det är dags att någon ställer sig på deras sida nu.


Följ oss här.

Kontakt: lotusbarnen@hotmail.com

/Linnea Karlsson, Josefine Jacobsson och Sara Arrhusius


Adoptioncentrums agerande

En viktig fråga från en läsare.



 

Något jag inte riktigt uppfattat är om ni fått någon som helst respons på era "klagomål"?

Svar: Ja, vi har till viss del fått respons på våra klagomål. Adoptionscentrum tycker att det är beklagansvärt att Mammu och Secratary arbetar på barnhemmet. Det ställer sig emot barnmisshandel och vill arbeta emot misshandeln på lång sikt (10 år och framåt).

Följande är adoptionscentrums åtgärder:

  • Långsiktiga förändringar
Genom återkommande besök på barnhemmet skulle man under lång tid åstadkomma attitydförändringar. Genom ett nära samarbete med barnhemmets ledning, framförallt med Secratary skulle man kunna åstadkomma förändring. De pratade om en period på 10 år. 
  • Utbildningen av personalen
Denna utbildning i barnpsykologi är en åtgärd som adoptionscentrum har som rutin för att ge ”kärleksfulla” sköterskor ett alternativ till aga som uppfostringsmetod. Office har medgett att man har haft problem med att husmödrarna slår barnen. Från Secratarys sida som misshandlar barnen en mycket märklig kommentar.

Under vårt senaste möte klargjorde adoptionscentrum att utbildningen även skulle ges till Mammu och Director (Secretary). En privat donator har skänkt 100 000 SEK (enligt vår senaste uppgift från barnhemmet) till utbildningen. Enligt en kontakt till oss är 10 000 SEK en rimlig summa för utbildningen.

Director (Secretary) är ansvarig för utbildningen av personalen. Han har lagt upp programmet och presenterat det för den svenska organisationen. Ett faktum som måste ifrågasättas grundligt då Secretary är mannen som står för den grövsta misshandeln.
  • För att utbildningen ska vara givande krävs följande;
  1. Utbildningen måste starta. Den har hittills planerats i mer än 2 år. Office är bra på att utfärda löften och inte hålla dem. Ingen organisation kontrollerar, sätter press eller stödjer.
  2. Secratary och Mammu ska aktivt delta i utbildningen då dessa två högt uppsatta män står för misshandeln.
  3. Secratary och Mammu måste vara förmögna att ta till sig av utbildningen trot deras starka uppfattning om att det är okej att misshandla barn.
  4. Secratary och Mammu ska använda sig av sina nya kunskaper i arbetet med barnen.
Vår synpunkt: Att tro att en utbildning kan omvända dessa män är fullkomligt orealistsikt. Adoptionscentrum väljer att utbilda kriminella män som enligt indisk lag ska få upp till livstids fängelse för de brott de dagligen begår. Misshandeln har djupa rötter i kastsystemet och männen njuter av att plåga och förnedra barnen. Om männen tillslut förstår sina grova brott, bör de ändå inte ha tillåtelse att vistas på barnhemmet i respekt för alla de barn och anställda de förgripit sig på.

Bidragspengar 
Den första april hölls möte nummer 2 av 3, denna gång endast med den ideella organisationen. Vi var tydliga med att om inga krav ställdes så skulle vi vända oss till media. Som följd av detta frös den ideella organisationen en del av bidragen till barnhemmet. De skickar fortfarande stora summor pengar till barnhemmet och Adoptionscentrum fortsätter med adoptionsarbetet samt ger sitt stöd i form av samarbete med Secratary och Mammu.

Har du/ni några frågor eller funderingar? Skicka din fråga som kommentar eller i email.
Självklart ser vi det bara som positivt att ni ifrågasätter och granskar oss kritiskt.


.

Aga som uppfostringsmetod är vanligt i Indien, både i skolan och i hemmet. Bilden visar några av barnen i första klass på organisationens skola. Detta är en av de uppfostringsmetoder som lärarna använder i skolan. De äldre barnen tvingas gå på knäna fram och tillbaka i korridoren utanför klassrummen. Jag såg vid flera tillfällen hur lärarinnorna gav barnen rapp över låren med tunna träpinnar. Här skulle utbildning av personalen kunna leda till förbättringar.

.

/Linnea, Josefine och Sara


Mitt i leken...


En fin gest

En läsare har gjorde den här bilden på en va vara pojkar, citat kommer från detta inlägg.
Tusen tack!

Den eviga förnedringen

Det var en eftermiddag och Mammu var i hostel för att sätta barnen i arbete. Den här dagen gick Mammu och ropade på en speciell pojke. Just denna pojke skulle idag skrubba golvet i duschutrymmet. Han är runt 16 år och har bott på barnhemmet i tio år. Pojkens uppgift var enkel, att skrubba en golvyta klarar vem som helst av utan vägledning. Trots det stod Mammu i dörröpnningen, med armarna i sidan i över 10 minuter och synade pojken som på knäna skrubbade golvet.
.
"Jag var sen till ett möte i TV-hall. När jag kom in var hela barnhemmet där. Uppradade framför Mammu. Jag böjde mig ner för att röra vid hans fötter. I respekt för hans makt, för att be om förlåtelse. Han sparkade undan min hand där jag stod böjd inför honom. Han stampade hårt. Det är okej att han slår mig men att sparka...jag vet inte."
.
Duschrummet

/Linnea, Josefine

Våld är våld och det är brottsligt!

Parul Sharma är en av Sveriges mest framstående mänskligarättighets jurister och har många års erfarenhet av arbete i Indien. Hon arbetar nu tillsammans med oss, Sara, Linnea och Josefine, för att väcka stödet för de 100 barn som lever under misshandel och förtryck på ett barnhem i Indien.
För mer information om Paruls arbete, besök www.aseachange.se


Hur kan våld mot barn förnekas till en sådan grad att det kallas för kultur? Är barnarbete också kultur? Är trafficking av barn också kultur? Nej våld är våld och kan aldrig klassas eller förnekas som kultur, varken av svenskar eller indier, eller någon för den delen. Tre tjejer har under ett års tid tydligt och klart tagit upp oroväckande fall av barn som systematiskt utsätts för våld och förnedring, dock valde många i den vuxenvärld dessa flickor talade till att blunda och förneka, och ja, kalla händelserna för kultur. Svaret blev ”nej vi ska från svensk sida utbilda våldsförarna”. Om det hade varit en svensk skola där detta hade hänt, d.v.s. misshandel av barn uppdagats, hade vi då också förespråkatutbildning av misshandlarna?
.
Sanningen är att även i det stora landet långt där borta: Indien, är våld mot barn ett brott mot indisk lag och ses med största allvar av rättsväsendet. Inga kulturella referenser där inte!
.
Det finns 400 000 barnprostituerade i Indien. Det sägs att omkring 200 flickor och kvinnor blir prostituerade varje dag, en bordellägare eller en halick kan få upp till 15 års fängelse. Omkring 11 miljoner barn lever på gatan och utsätts ofta för övergrepp, dessa övergrepp har ibland också lett till dödsstraff i Indien. 400 spädbarn av kvinnligt kön dödas varje år och 20 000 kvinnliga foster aborteras varje år, en läkare som utför dessa aborter kan få upp till 10 års fängelse ibland har livstid utdelats. Beräkningar tyder på att mellan 80 miljoner och 100 miljoner barn ingår i landets arbetskraft, den som använder sig av barnarbetare kan få fängelse upp till 10 år. Se, inget är kultur, för att man kan väl inte få fängelse för en kulturell handling? Våld är våld och är brottsligt!
.
Ur boken: Rätten till Liv: i det globala Indien (Ur en diskussion mellan författaren Parul Sharma och Rahul som lever på New Delhi’s gator)
.
”Du frågar, därför berättar jag.
De flesta av er tror ju att vi alla som sitter här på gatan också är födda här. Kanske några av oss, men inte jag. En sak har vi alla gemensamt och det är att vi nog kommer att dö på gatan. Det finns ingen återvändsgränd brukar jag skoja om.
Se dig omkring: Vi alla på gatan är olika, vi är inte lika. Vi sitter här av olika anledningar. Vi är inte lika – våra sorger är inte lika. Goda människor säger att vi är lika, onda människor säger att vi är lika. Men ingen orkar lyssna. Orkar du lyssna?
Du frågar, därför berättar jag.
Men det är långt det jag har att berätta. Orkar du lyssna? Det är långt eftersom det handlar om så många fler än bara mig. Jag växte upp i en torr by som varken hade sett regn eller grönska på flera år. Jag föddes med förlamade ben, som också förlamade mina föräldrars kärlek till mig. Det var jobbigt för dem att jag var annorlunda, trots att jag hjälpte till att väva sarin precis som alla andra barn i fabriken. Mor och far hade vävt hela
sitt liv, till sena nätter. Jag och mina systrar hjälpte till men ändå fanns det sällan mat.
.
Du frågar, därför berättar jag.
.
Min mor dog – hon hade varit svag länge. Hon orkade inte, men jobbade dag och natt i alla fall. Det är klart att man inte orkar när man nästan aldrig äter. Min far förändrades. Han gifte om sig med en liten flicka – lite äldre än jag. Tretton år och livrädd. Min far förändrades ännu mer. Blev argare och argare, slog mig oftare och oftare. Men vi fortsatte att väva, nu med min nya mamma, liten och vettskrämd.
.
Du frågar, därför berättar jag.
.
Vi vävde dag och natt, med hoppet om att jobbet någon gång skulle mätta våra magar helt. Vi vävde och vävde tills det förödande beskedet kom. Någon från den stora staden hade köpt fabriken och skulle ersätta oss med maskiner. Det skulle gå mycket fortare med maskiner. Min far bröt ihop – hunger och sorg blev vår verklighet nu. Nu var det på riktigt. Sista gången min far slog mig var sista gången jag såg honom. Min käre far. Jag rymde. Jag släpade mina förlamade ben med värkande armar mot tågstationen. Jag visste inte vart jag var på väg – kanske var jag på väg rakt in i döden.
.
Du frågar, därför berättar jag. Dina tåriga ögon säger mig att du inte orkar mer – du orkar inte lyssna. Aur maine aap ko abhi apni sadak ki zindagi ke bare me to bataia hi nahi. Och jag har ju inte ens börjat berätta om mitt liv här på gatan.”
.
/Parul Sharma

Tankar kring kulturell förståelse

Läs gärna det inlägg 25 oktober för att förstå kommentaren
.


Det är väl inte direkt konstigt att en mycket äldre man i ledande ställning i Indien blir lite förbannad om ett par unga tjejer kommer och säger åt honom vad som är rätt och fel och hur han ska agera. Jag skulle även påstå att det var en direkt förolämpning att inte säga "ji". Er obefintliga kulturella förståelse verkar inte direkt ha hjälp er i er "kamp".
.
- Postat av "aaa" 26/08/11


Tack aaa för din kommentar.
Vi vet att männen på de ledande posterna känner till den Indiska lagen som säger att misshandel och våld är förbjudet och inte under några omständigheter tolererat. På så sätt är en diskussion kring denna fråga mer än väl tänkbar i Indien. Att tilltala någon med ordet ji i rätt stunder tyder på mycket hög kulturell förståelse, respekt och ibland till och med vördnad. Att tilltala någon ji, utan att bli behandlad med respekt tillbaka är däremot aldrig en bra sak. Speciellt inte i ett land som Indien där vi som kvinnor ibland till och med måste kämpa för att bli accepterade som människor med lika rätt som män.
.
De kulturella olikheterna är så många och så stora att det inte går att skildra i ett kort svar. Vi alla tre vet däremot efter vår långa resa i Indien hur man tilltalar indier på ett kulturellt rätt sätt, som visar både respekt gentemot oss själva och dem vi samtalar med. Vi reserverar oss dock för att stundtals och under enstaka tillfällen ha agerat alldeles för känslofullt efter de tillfällen av grov misshandel vi bevittnat. Vi tror däremot inte att det är dessa tillfällen och vårt agerande som idag är orsaken till att barnen fortfarande lever under oerhört hotfulla förhållanden.
.
Hör gärna av dig på mailen eller i kommentarfältet om du har fler frågor eller tankar!
.
/Josefine, Linnea, Sara

25 oktober 2010...



...glömmer vi aldrig.
.
Det var dagen efter vi hade upptäckt misshandeln. Vi hade suttit uppe och pratat till sent. Försökt få rätsida på det vi visste, men utan att förstå fullt ut. Mycket av våra samtal cirkulerade kring hur vi skulle försöka förhindra att det kom till Mammus kännedom att pojkarna hade berättat för oss om den planerade misshandeln. Det enda vi visste vid den tidpunkten, en vetskap som vi sedan kom att styra oss, var att om ledningen fick reda på att barnen pratade med oss skulle pojkarna bli slagna blodiga eller råka ännu värre ut.
.
I och med att AC sagt att vi inte fick skriva något negativt om barnhemmet på bloggen skrev vi ingenting om händelsen där utan började med att prata med chefen för Mammu, den dåvarande sekreteraren som fått avgå då Secretary blivit återinsatt i början av 2011. Vad vi inte visste, och något som vi snabbt skulle få lära oss den hårda vägen, var att inget är vad det verkar vara på barnhemmet. Det finns en intern, inofficiell maktbalans som jag och Linnea inte visste någonting om. Med intentionen att sätta ner foten gick vi därför ner till sekreteraren och berättade om vad vi hade sett och hört.
.
- Den här behandlingen av barn är helt OACCEPTABEL. Det får inte förekomma.
- Slagna? Pojkarna blev inte slagna.
.
Sekreteraren lyssnade på vår fortsatta utläggning innan han böjde sig fram och plötsligt frågade efter vår ålder. Jag och Linnea tittade på varandra. Jag kände hur det drog ihop sig i magen av onda aningar.
.
- 17 år.
- Jaha. Jag har arbetat här i 27 år. Sedan vände han sig om och gick.
.
Resten av kvällen var bara en enda lång förhoppning om att ledningen och Mammu aldrig skulle få reda på att pojkarna hade förvarnat oss.
.
Så den 25 oktober... glömmer vi aldrig. När vi gick ner till barnhemmet höll sig barnen borta. Till och med de minsta som alltid brukade vara först fram för att rycka och dra i en och be om en lek. Stämningen var tryckt och jag och Linnea vände snart tillbaka till Gäst Rummet. Något var väldigt, väldigt fel. Något hade gått väldigt, väldigt fel. Trots att vi hade bott på barnhemmet i nästan två veckor blev vi snart nerkallade till ett möte i samlingssalen. Barnen satt tysta på golvet med blickar festade på Mammu och resten av ledningen som var där. De sade att man skulle hälsa oss välkomna och presentera oss för medlemmarna i ledningen samt informera barnen om de eftermiddagsaktiviteter som vi hade planerat för dem.
.
- Och Mammu måste ni tilltala med ji på slutet. Det är ett tecken på respekt.
.
Jag minns bara att jag satt och knöt nävarna med en stor klump i magen. Det här var ingen presentation. Det var ett maktspel. En uppvisning i tysta hot som flög genom luften. Männen pratade snabbt på oriya med barnen innan de slog över till engelska. Barnen skrattade ansträngt åt något de sade men utan att titta på mig eller Linnea.
.
När ledningen meddelade att mötet var slut lämnade vi rummet medan barnen hölls kvar några minuter. När de sedan kom ut på gården sprang de yngre barnen plötsligt fram till oss med stora leenden och frågade efter "Björnen sover" och pojken M ville sitta i knät. Detta kom att hände flera gånger under tiden på barnhemmet. Ibland kunde vi komma ner efter att ledningen varit där och plötsligt kom inget barn fram till oss. De strök kring väggarna och vågade knappt se oss i ögonen. Det smärtade. Det smärtade dem att inte få komma nära och det smärtade oss för att vi kände hur mycket de tog på dem.
.
Vi vet fortfarande inte vad det var de hotade barnen med. Men vissa saker som de sade indikerar att det vid vissa tillfällen var hot mot oss de tvingades bära och gömma. Det enda jag vet med säkerhet är hur mycket smärta det administrationen sade orsakade dem. Den smärta dessa barn tvingas uppleva dagligen brännmärker deras själar men att hota någon de älskar, om det så är en lillebror eller en vän, skadar på ett annat plan. På grund av den behandling de utsätts för kan de inte längre se värdet i sitt eget liv men de kan fortfarande se vikten av en annan människa. Att hota det slukar hjärtat.
.
/Josefine

Fråga

.
Vi fick nyligen en fråga angående barnhemsbarnens åldrar och om att många av dem skulle betraktas som myndiga här i Sverige. Det är sant att vissa av barnen som fortfarande bor på barnhemmet med all säkerhet är över 18 år. Skillnaden, och det som vi som västerlänningar sällan tänker på, är att dessa barn inte vet när de är födda eller deras verkliga ålder. Många lever i föreställningen om att de är 12-13 år trots att de för oss är uppenbart att de är i sin senare tonår. Istället för att bestämma en åldersgräns för barnen, stannar de på barnhemmet tills de avslutat sin grundskoleutbildning. Beroende på vilket år de börjar första klass är de olika gamla då de lämnar barnhemmet. De flesta barnen skulle vi nog däremot uppskatta är omkring 10 år.
.
/Sara

Grundläggande krav

Den senaste veckan har varit hektisk. Lotusbarnen har nu varit öppen i ca 2 och en halv vecka, gått från 0 till 3000 läsare och väckt medias intresse. Allt är tack vara alla er som mailat, delat länken och uppmärksammat situationen. Det var fantastiskt att se i svaren vi fick på de senaste mailet vi skickade till de stora internationella organisationerna, att de redan kände till fallet och att de gav en sådan snabb respons. Ännu har ingen däremot tagit till sig frågan.
.
Skulle det i Sverige vara okej att återinsätta en rektor på den skola (eller någon skola) där han tidigare blivit avsatt för att ha misshandlat barnen?
.
Det vi ber om är därför mycket, mycket simpelt. Det är så lätta att göra skillnad på detta barnhem, i jämförelse med på så många andra platser där barn far illa. Detta handlar inte om pengar, det handlar om engagemang, om att bry sig och sätta ner foten. Det enda vi ber om är att de två män som misshandlar barnen inte under några omständigheter ska ha kontakt med barnen eller arbeta under samma organisation. Det borde vara ett krav från alla sammarbets-organisationers sida för att bekräfta att man arbetar för barnen och inte i egenintresse.

För några dagar sedan satte vi upp ett möte med MIA (Myndigheten för Internationella Adoptionsfrågor), vi har blivit intervjuade av en tidning i Stockholm och jag ska snart sätta mig ner för att svara på några av de mail ni skickat. Vi läser alla mail, och är alltid lika tacksamma.
.
/Sara

Svar från UNICEF



Hej,


Tack för ert brev. Det är oerhört oroväckande uppgifter ni för fram och vi är tacksamma för att ni gör det. Vi ska kontakta UNICEF Indien som är de som har möjlighet att agera på plats.

Vänligen
Emma, Barnrättsjurist UNICEF Sverige



Tusen tack Emma för ditt snabba svar!
/Linnea, Josefine, Sara

Bilder


Husmödrar

Vi har fått otroligt starka reaktioner angående de anställdas behandling av barnen på barnhemmet. Vi kommer aldrig ställa oss bakom hur kvinnorna på Adoptionsavdelningen hanterar de små eller hur husmödrarna agar barnen. Det är fel och kommer alltid att vara fel att behandla barn illa på något sätt. Dock känner jag att vi måste nyansera bilden av dessa kvinnor. Att de agerar som de gör kommer jag heller aldrig kunna hålla emot dem.
.
Kvinnorna på Adoptionsavdelningen som arbetar som ajor (barnsköterskor) är samtliga outbildade. De kommer från mycket fattiga förhållanden och många har dubbla jobb för att kunna försörja en stor familj. En av de unga ajorna bjöd med mig hem en dag. Hennes familj satt samlade på golvet och räknade mynt i ljuset av ett enda fönster. Det måste ha varit runt åtta människor som bodde i det mörka huset varav tre barn.
.
Ajorna arbetar i skift med fem på plats på Adoptionsavdelningen åt gången, och ska ta hand om 16 bebisar som alla är i olika utvecklingsstadier. Att hålla någon nära hjärtat prioriteras inte när det ständigt finns ett annat barn som skriker, har bajsat på sig eller när det finns tvätt att skötas, kläder att bytas mm. Det är inte heller bara fattiga, outbildade kvinnor som lever på samhällets botten, de är själva också uppfostrade i ett litet konservativt samhälle där aga är accepterat. De använder sig av välbekanta metoder för de inte vet om några alternativ.
.
När det sedan kommer till husmödrarna i Hostel är situationen än mer komplex. I dagsläget arbetar två husmödrar där. De ska vara vägledare och "Mammor" åt 97 barn. Från fyraåriga småbarn till arton/nitton-åriga tonårspojkar och tonårsflickor. Husmödrarna bor själva i hostel med barnen, långt ifrån sina familjer och har i stort sett ingen fritid eller ledighet att tala om.
.
Som fattiga kvinnor i ett litet indiskt konservativt samhälle är de helt utlämnade åt sina arbetsgivare. Särskilt eftersom de och deras familjer är beroende av att de behåller jobbet och den minimala lön de mottar. De husmödrar som jobbar på barnhemmet nu är illa omtyckta av barnen. De inte bara agar pojkarna och flickorna, de går även till ledningen och klagar på individer. Dessa blir sedan inkallade och misshandlade. Detta har lett till att relationen mellan barnen och de som ska inneha rollen av beskyddare är mycket ansträngd, något som tär på både barn och anställda. Men som gynnar ledningen på barnhemmet.
.
Husmödrarna är lika utsatta som barnen, lever i samma fängelse, har samma rädsla och gör allt för att behaga ledningen. Om det så är att slå barnen blodiga, skvallra på dem, sno barnens få ägodelar mm. Sedan ska understrykas att husmödrarna inte ser aga som en felaktig behandling när barn har betett sig illa.
.
Viktigt att berätta är att det, bland de anställda, finns eldsjälar som arbetar och bor på barnhemmet till otroligt låga löner. De har vigt sitt liv till dessa barn. Till dem kommer barnen, i alla åldrar, för tröst, råd och en stund med en vuxen människa som inte hotar eller kränker. De arbetar under otroligt svåra förhållanden och befinner sig i, liksom barnen och de andra anställda, en otroligt utsatt situation på sin arbetsplats. Helt beroende av ledningens välvilja för att få sin lön, bo kvar i sitt hem eller, som läget är nu, vara trygga rent generellt. De anställda vet vad som försiggår på barnhemmet. De är alla vittnen till misshandeln, de dagliga kränkningarna, förtrycket. De är vittnen som ledningen till varje pris vill ska hålla tysta.
.
Adoptionscentrum har under minst två års tid samtalat med barnhemmet om att införa en utbildning av personalen i barnpsykologi. Enligt våra senaste uppgifter har nu pengarna för utbildningen skickats till barnhemmet. Vi tror likt AC att agan beror på mödrarnas okunskap framför deras illvilja, och utbildningen kan på så sett kan vara mycket effektiv i denna situation. Något som för oss däremot är oerhört tydligt, både logiskt och lätta att förstå (även för de som inte bott en längre tid på barnhemmet) är att våldet framförallt beror på mödrarnas arbetsförhållanden - inte kultur. Att vara pedagogiskt ter sig oerhört svårt då man själv ansvarar för 50 barn  på samma gång, sällan får någon sömn eller ledighet för att bara vara för sig själv på. Vi hade sett att att de internationella organisationerna tog frågan till denna nivå, såg till att fler mödrar anställdes och höjde deras löner. Denna löneförhöjning skulle ge mödrarna en fullständig lön på ca 600 kr i månaden, väldigt lite pengar i svenska mått mätt men är i Indien en fördubbling av mödrarnas nuvarande lön om ca 300 kr i månaden.
.
/Josefine, Linnea, Sara

Svar från Amnesty

Mycket positivt att de fått flera brev tidigare. Ni läsare är fantastastiska!


Hej,

Vi har fått flera melj angående denna fråga men som frågan inte är en som Amnesty kan ta upp. Vi har ett väldigt begränsat åtagande vad gäller barnfrågor och detta tillsammans med våra begränsade resurser, och faktum att det finns andra organisationer som enbart arbetar med och ägna sina resurser åt barnfrågor gör att vi inte tår upp denna.

Jag föreslår att ni kontaktar (om ni inte redan gjort så) Rädda Barnen eller BRIS eller en annan sådan organisation.

Hälsningar,
Bobby Vellucci


.
/Linnea

 


För er som är nya på Lotusbarnen

Läs gärna dessa inlägg!

Resultatet av ert arbete
Arbetet fortsätter
Missförhållanden på barnhemmet
Uppmaning till engagerade läsare
.

Systrar


Brev

Följande brev är skickat till Unicef, Rädda barnen, Childhood, Röda korset samt Hand in hand.
Nu väntar vi förväntansfullt på svar!


 

Hej,

Vi är tre volontärer som under en längre tid arbetat på ett barnhem i Orissa, Indien. Sara Arrhusius var där mellan den 28 februari och den 10 juni 2010. Josefine Jacobsson och Linnea Karlsson var där tillsammans mellan den 13 oktober 2010 och den 15 januari 2011. Under vår vistelse blev vi vittnen till en grov fysisk och psykisk misshandel av de 83 barnen som bor på barnhemmet.

Som på många barnhem i Indien använder den outbildade, fattiga och underbemannade personalen dagligen aga för att uppfostra barnen. Det blodiga våld som vi bevittnat, utförs däremot av två högt uppsatta män inom barnhemmets organisation. Då vi lämnade barnhemmet var en av dem anställd som Super Intendent, den andre (som 2008 blivit avsatt på grund av den grova misshandel han tidigare stått för och aktivt utövat) har nu blivit återinsatt som Secretary. De iakttagelser vi gjort på barnhemmet tyder även på att sexuella övergrepp förekommer. Internationella organisationer och kontakter på plats har bekräftat våra misstankar och berättat att detta var ytterligare en anledning till Secretarys avgång. När Secratary återinsattes på sin post i februari 2011 valde Adoptionscentrum (AC) att inte ifrågasätta detta, trots att de är väl medvetna om hans tidigare historia. Ingen finns där för att skydda barnen.
Den misshandel Secretary och Super Intendent utövar, används för att tvinga barnen till underkastelse och riktade sig mot att skapa en känsla av värdelöshet. Många av barnen har på grund av denna behandling utvecklat farliga depressioner och ätstörningar. Misshandeln har därför även fått en påtaglig inverkan på deras utbildning och framtida möjligheter att ta sig ur den fattigdom de är födda i.
Barnen kommer till barnhemmet ur svåra förhållanden så som missbruk, kriminalitet, svält och prostitution. Många av deras nära anhöriga, syskon och föräldrar har dött eller mördats. Enligt det indiska samhället är dessa barn de lägsta av de lägsta och männen tar sig därför rätten att behandla dem så som de själva anser att de förtjänar, oavsett vilka barnen verkligen är eller vad de gör. Misshandeln saknar grund och det finns ingen kultur som skulle kunna rättfärdiga handlandet. Barnen är djupt beroende av barnhemmet och de vågar och kan därför inte göra någonting åt sin situation.
Vi har tidigare anmält detta till den organisation som vi åkte genom, Adoptionscentrum. Adoptionscentrum anser dock att det inte längre är nödvändigt att samtala kring frågan, och har under våra möten klargjort att man generellt måste arbeta långsiktigt med barnmisshandel i form av utbildning. Ett faktum som vi anser att de förbiser, är att utbildning av personalen är viktig men endast kommer att ha inverkan på agan. Vårt fokus ligger idag inte på agan, utan på den grova misshandeln som utövas av de tidigare nämnda männen. Detta anser vi är något man inte enbart kan arbeta med långsiktigt. Det kräver ett omedelbart agerande då barnen befinner sig i ett oerhört utsatt situation.
Vi vädjar om er hjälp i frågan och är mycket tacksamma för reflektioner över situationen på barnhemmet.
Vi skickar gärna våra vittnesmål om de önskas.
Linnea Karlsso
Josefine Jacobsson
Sara Arrhusius
Läs mer på vår hemsida: http://lotusbarnen.blogg.se



/Sara, Josefine, Linnea

Möte med MIA

Idag fick vi ett email från Myndigheten för Internationell Adoption. De kallar oss till möte onsdagen den 31 augusti för att få höra mer om ärendet. Detta kan leda till att både MIA och AC uppmärksammar misshandeln och tar ställning.

/Sara, Linnea och Josefine

Som sagt...

...så nära till leende mitt i allt elände.


NHRC

Den 10 augusti skrev vi ett inlägg om National Hunam Rights Comission. En mycket viktig organisation engagerad i den process vi genomgår, men som belysts alldeles för lite i våra inlägg.



 

National Human Rights Comission (NHCR) är den högsta mänskligarättighets instansen i Indien. Då vi ansåg att barnen på barnhemmet var i behov av större beskydd än vad en eventuell utbildning i psykologi, som redan varit planerad i två år utan att träda i kraft skulle medföra, tog vi kontakt med NHRC genom den jurist vi kontaktat, och en NGO i Varanasi. Den indiska regeringen är väl medveten om de stora missförhållanden barn lever under på barnhem i Indien, men utredningar rinner ständigt ut i sanden då utredarna har svårt att finna bevis i alla de otaliga fall av sexuella övergrepp och misshandel som sker. Både drabbade och vittnen befinner sig under ständiga hot och bejakar sin egen och sina familjers säkerhet högre än upprättelsen ett domstolsbeslut skulle medföra.

 

Vi litar till denna organisation, men för att hjälpa barnen måste NHRC förstå att fallet och ärendet är högst aktuellt och att det svenska samhället ställer sig bakom den utredning som genomförs. Barnen måste omhändertas av en organisation som ser till barnens bästa i första hand. Detta kommer att leda till en grundlig genomgång av organisationen som helhet. Utöver det har vi även bett om en utredning angående pengaskinger då det för oss är uppenbart att enbart en bråkdel av alla biståndspengar verkligen nått barnen. Media är kontaktade, och vi väntar på deras respons.


Under vårt senaste och sista möte klargjorde Adoptionscentrum att de inte ställer sig bakom vår anmälan till MR-instansen och de polisbesök som kommit till följd av denna.
.
Läs även: Adoptionscentrums agerande och inlägget Pengaskinger
.
/Sara

Resultatet av ert arbete 2

Ingen av oss har riktigt förmåga att utrycka den tacksamhet vi känner gentemot er 3000 läsare som varje dag kikar in på lotusbarnen. Er uppmärksamhet har lett till ett stöd vi aldrig förut mött eller kunnat drömma om. Sveriges barnombudsman, Fredrik Malmberg, valde att ringa upp oss för att få höra mer om barnen på barnhemmet, deras förhållanden och hur vi volontärer blivit förmedlade till Indien. Efter vårt samtal med Fredrik blev vi även kontaktade av Myndigheten för Internationella Adoptioner (MIA), som vi tidigare kontaktat men ännu inte fått respons ifrån. MIA kallade oss till ett möte, men kunde inte träffas förra veckan och ville återkomma med en bättre tid. SIDA återkom efter en 6 veckors lång väntan med svar att de inte bidrar med pengar till barnhemmet, utan att Adoptionscentrum driver sina bistånd separat. Uppgifter som skiljer sig från de vi tidigare fått men som i dagsläget gör mindre skillnad.
.
Igår och i förrgår har vi även fått mail från blogg.se och bloglovin.com som vill uppmärksamma situationen ytterligare. Genom detta hoppas vi att ännu fler journalister, medier och organisationer får upp ögonen för barnen. Fantastiska läsarmail med kontakter inom både FN, Unicef och Rödakorset har kommit in. Vi beklagar att vi behövt slipa på det sammanfattande mail ni bett oss om i några dagar och därför dröjt med svar. Mailet kommer även att publiceras senare idag.
.
Läs även:
Resultatet av ert arbete från den 11 augusti,
Sidas respons frånden 16 augusti och
Barnombusamannen och MIA.
.
/Sara, Linnea, Josefine

Integritet

De senaste dagarna har vi mött mycket kritik kring den verklighet vi tar upp i på vår hemsida, och hur vi valt att gå till väga för att belysa denna situation. På en av de bloggar som länkat hit finner man en mycket välskriven kommentar. Det är denna del i inlägget vi främst skulle vilja belysa för att besvara många av era frågor:


"Men pa ett annat plan kanner jag en fortvivlan over sattet det gors pa. Med namn och bild pa barn som ”far” en rost och anda samtidigt berovas den. Berovas sin ratt till privatliv. Hangs ut pa internet utan att med storsta sannolikhet givit sitt godkannande och aven om de har det, troligen ej forstar vad det innebar...

...Jag vet att den krassa verkligheten ar att bilderna pa ett plan ar en nodvandighet. De genererar pengar och agerande. Men de ar en nodvandighet enbart for att vi tillater dem att vara det. Vart forsvann tankar om etik och moral? Det finns en anledning till att flertalet utav varldens storsta bistandsorganisationer skrivit en gemensam deklaration om anvandandet av bilder. Manniskan har ratt till sin avbild, till sitt privatliv och till sin anonymitet – aven om de bor i ett utvecklingsland, aven om de ar fattiga."

Läs hela kommentaren på bortabrabloggen.


 

Frågan som tas upp vad gäller barnens integritet och anonymitet är oerhört viktig. Innan vi startade processen hade vi långa diskussioner tillsammans angående publiceringen av bilderna på barnen. Det är fortfarande en väldigt svår fråga för oss, men vi kände tillslut att detta var en nödvändighet för att få läsare att förstå att detta är riktiga barn som existerar just nu. Vi ville även undersöka de juridiska aspekterna kring frågan som sade att bilder endast är tillåtna i icke-kommersiella sammanhang, dvs där pengar inte är inblandade. Vi vill därför vara extra tydliga med att det vi publicerar är väl valt och genomtänkt för att undvika att barnen far illa i processen. Vi gör inte detta i ett kommersiellt syfte och vi hade en djup önskan om att en förändring på barnhemmet skulle ha kunnat genomföras annorlunda. Våra berättelser om misshandeln har däremot blivit förbisedda i snart ett år.

Därför nämner vi aldrig barnens namn och inte heller namnet på det barnhem där vi arbetat. I Orissa bor det närmare 40 miljoner människor, och vi hoppas att barnen när de flyttat ifrån barnhemmet, tillbaka till sina byar, på så sett kan behålla sin anonymitet. Uppmärksamheten vi ber om är enbart i syfte att sätta press på de som står i kraft att omfamna dessa barn och ta dem ur de missförhållanden av misshandel och förnedring, de nu lever i. Det är genom att bevisa att dessa barns liv inte bara är värdefulla för oss, utan även för allmänheten, som vi tillsammans kommer kunna väcka den hjälp som kan ge dem stöd i nuet och en framtid.
.
Försätt att läsa allt med kritiska ögon, kommentera och skriv mer än gärna ett email till oss för att få svar på de frågor som väcks. lotusbarnen@hotmail.com

/Sara , Josefine och Linnea

Spegelbilden av en vacker pojke


Respons från Adoptionscentrum

Precis nyligen fann vi en fråga och ett svar på AC:s hemsida, adoptionscentrum.se.
Även vi skulle vilja ge vår kommentar till deras svar.


Fråga: Hittade den här bloggen om barn som far illa på ett barnhem i Indien. Vad gör Adoptionscentrum för att få stopp på detta? http://lotusbarnen.blogg.se/
.
Svar: Vi känner till bloggen och arbetar aktivt med detta. Biståndsprojekten som gäller det aktuella barnhemmet ansvarar AC Stockholm Söder för (en av förbundets lokalavdelningar) och är fristående från adoptionsverksamheten som bedrivs centralt, via kansliet. Så väl lokalavdelningen som kansliet har dock haft personlig kontakt med flickorna både före och efter deras resa till Indien. Personal från kansliet besökte barnhemmet i våras och en uppföljning planeras i höst. Vi tar självklart informationen på allvar och aga av barn är ALDRIG acceptabelt! Samtidigt vet vi att det tyvärr, generellt sett, är vanligt förekommande med kroppsbestraffning på barnhem, inte bara i Indien utan i många länder. Därför fortsätter Adoptionscentrum att aktivt arbeta för att barn ska få växa upp i familj. Barnhem är inget hem för barn! Den som har fler frågor är välkommen att kontakta Margret Josefsson, Chef Kommunikation Medlem på Adoptionscentrums kansli.
.

Svaret AC ger överensstämmer med de diskussioner vi hållit under nu ett års tid. De utrycker att de inte ställer sig bakom aga, trots att de kopplar behandlingen till den indiska kulturen, och att de besökt barnhemmet i syfte att få mer information. De tar även stöd i sitt adoptionsarbete och länkar detta till deras arbete för att barnen på barnhemmet ska få det bättre.
.
Det finns många luckor som upprört oss och som lett till den situation vi nu befinner oss i.
  1. Barnen på barnhemmet utsätts för aga varje dag, vilket  är en vanlig förekomst på AC:s barnhem runt om i världen. Detta har de själva bekräftat. Sedan oktober har vi även rapporterat om en grov misshandel, vilken INTE under några omständigheter kan jämställas med aga. Vi har inte hört dem bekräfta denna skillnad eller nämnt ordet "misshandel" i våra diskussioner, vilket bidragit till vår känsla av att de inte tar ställning i frågan utan snarare vill förminska problematiken.
  2. Då AC kopplar aga till den indiska kulturen gör de ett misstag. Den indiska lagen säger att enbart aga är straffbart i mellan 10 år till livstid i fängelse. Ibland har till och med dödsstraff utdelats. Det är därför lätt att förstå hur allvarligt man ser på misshandel och sexuella övergrepp.
  3. Besöket i vår var ett besökt likt de tre besöken AC vanligtvis gör varje år. Då vi efter besöket frågade dem om deras uppfattning om barnhemmet, sa de att de hade svårt att skapa sig en bra uppfattning, att de bara var där under två dagar och att de i allmänhet tyckte att det var ett mycket fint barnhem. Besöket var även riktat mot adoptionsavdelningen och inte mot den avdelning för de äldre barn där misshandeln äger rum. Vi volontärer har bott och levt med barnen och barhemmets anställda i närmare 4 månader respektive.
  4. Adoptionsarbetet kan inte under några omständigheter jämställas med arbetet att förbättra förhållandena för barnen som bor på barnhemmet, i hostel och arbetarnas arbetsvillkor.
  5. Det framgår inte tydligt i Adoptionscentrums svar på frågan, att Adoptionscentrum har adopterat barn i många år och även har pågående adoptionsprocesser på barnhemmet i nuläget.
"Aga - kroppslig bestraffning av minderåriga eller underlydande i uppfostringssyfteNationalencyklopedin
.

/Sara, Linnea, Josefine


2 veckor sedan starten

Idag är det två veckor sedan vi öppnade Lotusbarnen för att för allmänheten uppmärksamma de missförhållanden 100 barn lever under på det barnhem vi arbetade på i Indien under 2010. Vårt syfte har varit och är väldigt konkret. Då våra rapporter om den grova misshandeln på barnhemmet ignorerats sedan oktober förra året, och inblandade organisationer samt auktoriteter, repellerat sitt ansvar över de anställda och barnen, valde vi att nu öppna upp frågan och lyfta den till en ny nivå. Verkligheten som har beskrivits under de senaste dagarna sträcker sig från aga, planerad, blodig misshandel och sexuella övergrepp, till kränkningar och mental nedbrytning. Berättelserna är inte förstärkta eller överdrivna, och vi har med all förmåga försökt beskriva situationen känslomässigt neutralt, trots att det varit svårt.


Lär om misshandeln här:

Planerad misshandel

Förnedring

 

Det var med motvillighet vi valde att gå den väg vi gör nu, för det hade känts mycket bättre och varit mycket enklare att förändra genom den organisation vi fick vår volontärsplats förmedlad genom. Vi väntar fortfarande på att de ska ta officiell ställning i frågan och ta våra vittnesmål på allvar. Medial uppmärksamhet var vår allra sista utväg och vi är oerhört tacksamma för all den respons som kommit trots att vi vet att det behövs mycket mer. Efter bara tre dagar hade vi mer än 1500 unika läsare per dag och idag närmare 3000. Vi behöver all er hjälp genom att fortsätta sprida verkligheten vidare så att dessa män ställs inför rätta och en organisation med goda intentioner kan stödja och leda barnhemmet i rätt riktning.

 

De närmaste dagarna kommer vi att svara på många av de frågor som kommit till oss, för att på så sett ge en större inblick i processens komplexitet. För svar på frågan om finansiellt stöd, så tar vi inte emot några bidrag. För mer information se här: Ekonomiskt stöd

 

Stort tack! /Sara


Alla såg att jag stod där, alla utom Mammu.




G. log lite när han sa sitt knasiga namn för han visste på förhand att barnen runt omkring skulle skratta högt. När man kramade honom tappade han tidsuppfattningen och när man sa att han var vacker så himlade han med ögonen. Varefter han drog efter andan och nöjd knep ihop munnen. Jag kan se honom framför mig, hur han står där på gårdsplanen alldeles bortkommen av vännernas skratt. När vi hade aktiviteter med småpojkarna, var han alltid först med att sitta still. Och de gånger då hans vänner inte lyssnade på mig eller Josefine blev han alldeles tårögd. Ett mer fogligt barn går inte att hitta.  

Det var kväll den 8 Januari. Mammu kom skrikandes in i samlingshallen och sa åt de de äldre pojkarna att de genast skulle gå och plugga. Pojkarna trippade på tå över golvet, över gårdsplanen och in i Hostel. Mammu hade redan slagit flera barn den dagen men han hade ännu inte fått nog. Mammu var så arg att han inte tänkte på att behärska sig trots att jag och Josefine var i rummet. Han gick iväg efter pojkarna. Efter en liten stund följde jag efter honom in i Hostel.

Jag skymtade honom på övervåningen varpå jag ljudlöst gick upp för trappstegen. De yngsta pojkarna satt i en halvcirkel, vettskrämda kollade de upp på den skrikande Mammu. Längst ut på kanten låg den här pojken ihopkrypen, skrikandes och vädjandes. Jag stod bakom Mammu och alla utom honom själv såg att jag stod där. Han tog ett steg mot pojken bredvid. G. såg upp på mannen som stod böjd över honom. Han höjde näven över huvudet, måttade in ett slag och G. böjde fogligt fram ryggen. Ett ögonblick senare träffade Mammu med öppen handflata, med hela sin mannakraft som tyngd, den lilla pojkens rygg. G.s rygg kröktes, kroppen for framåt av slaget och jag skrek till. Mammu vände sig om, uppmärksammade mig och gick sedan varvet runt, böjd över pojkarna fäste han blicken och hotade. Jag försökte konfrontera honom men han var inte kontaktbar. Han fortsatte in i rummet bredvid. Pojkarna stod på rad längs arbetsbänken med armarna längs kroppen, ryggen krökt och blicken fäst i bordsytan. Sakta passerade Mammu pojke för pojke och jag såg hur pojkarna spände sig vartefter. En av pojkarna ryckte okontrollerbart i hela kroppen. Mammu gick sedan ut ur rummet, nerför trapporna och ut. Jag följde honom strax bakom. Han gick med ryggen krökt och händerna flätade vid ländryggen. Halvvägs ut på gården stannade han upp och vände sig om mot mig och Josefine, såg hotfullt på oss innan han fortsatte bort i mörkret.

Kan ni förstå att jag i den stunden ler mot Josefine?

- Jag såg honom slå, Mammu slog G. framför mina ögon. Nu har vi bevis, fattar du? Vi har bevis!


/Linnea 



Planerad misshandel av två pojkar



Dagen innan Sara och den svenska delegationen (delar av den ideella organisationen med vänner) skulle åka hem, hade pojkarna blivit hotade att misshandlas på det kontor som ligger på barnhemmets område. I rädsla och förtroende hade de sökt upp Sara och bett henne att stanna, så att hon kunde ge dem sitt beskydd. Vi var alla starka i tron att min och Josefines närvaro skulle hindra männen att misshandla pojkarna. Sara åkte från barnhemmet dagen därpå efter att jag och Josefine lovat att inte lämna pojkarna ur sikte. Vi hade bara anlänt ett par veckor tidigare till barnhemmet. Vi skulle vara där i tre månader och såg fortfarande fram emot många fina stunder tillsammans med barnen. Vi hade anat att någonting var väldigt fel med den grova misshandeln var vi helt ovetandes om när Sara först berättade. Hon hade lagt de första pusselbitarna. Vi skulle sedan tillsammans lägga många fler bitar på plats.

Plötsligt var vi inslungade i det spel som är barnens verklighet. Att alltid ha ryggen fri och ett skarpt sinne var ett måste, för överallt och när som helst kunde misshandeln ske. Vi kunde aldrig veta om Mammu stod bakom husknuten med ett av barnen.

Dagen därpå hölls ett möte inne i Hostel där alla de äldre pojkarna deltog och stämningen var uppenbart hotfull. Genom dörren kunde vi höra någonting som lät som örfilar. Josefine knackade på dörren och bara en glimt av pojkarnas ansikten fick mig att inse att det inte var ett tomt hot som männen i Office givit dem. Jag och Josefine gick ut på gården en stund för att kunna prata ostört. Några minuter senare kommer pojkarna emot oss, påväg mot kontorsavdelningen. De två pojkarna går tillsammans med långsamma steg. Tårarna rinner längs J.s kinder och rösten stockar sig på den andra pojken. B. hulkar fram att de ska snart ska bli slagna. Männen från Office kommer emot dem och föser in dem i kontorsbyggnaden. Jag och Josefine är snabba med att följa efter. Med öppen dörr sitter vi framför datorn i rummet bredvid. Vi bestämmer oss för att Josefine ska gå tillbaka till Hostel och vänta in pojkarna. I en och en halv timme sitter jag framför datorn och "sorterar våra bilder".

Genom väggen hörde jag slag och dunsar, stolsben som gned mot golvet och ett tyst ylande. Tillslut grät pojkarna hejdlöst och mellan snyftningarna upprepade de männens ord och meningar. Trots att jag inte förstod språket så talade rösterna för sig själva. Ena stunden så skrattade männen i rummet för att i nästa stund skrika uppmanade och tala förnedrande till pojkarna.

Josefine såg pojkarna komma tillbaka med tårar i ögonen. En av dem haltade. Dagen därpå fick vi veta från barnen att en av pojkarna trots att det är mitt i terminen blivit hemskickad till sin by för att stanna där i tre dagar. Den andra pojken hade ett stort bandage över axeln, djupa skrapsår på underarmen och foten. 10 veckor senare visade han mig sin axel och det var fortfarannde ett stort ärr efter den kvällen. Ärren på underarmen och foten var fortfarande väl synliga.


/Linnea


Fredagen 4:e juni 2010


Flickan på bilden är inte den flicka nämnd i texten.


Dagboksinlägg

FREDAGEN DEN 4:E JUNI 2010


High Schools rektor satt gränsle över sin motorcykel då jag smet in genom grinden till barnhemmet. Jag gick fram för att hälsa och han slängde ur sig att S nyss gift sig. Bara sådär - med ett litet flin på munnen som om det var något att skratta åt. S är 15 år och skulle efter sommarlovet ha börjat tionde klass. Den här tjejen är enormt begåvad och fjärde bästa elev i hela skolan, cycklar iväg till speach tävlingar, uppsattsskrivningar och har fler vänner utanför barnhemmet än någon annan. Hon var verkligen tjejen med en framtid. Tionde året är det sista och allra viktigaste året i Indien, men nu när S gift sig ser situationen helt annorlunda ut. Hennes plats är i köket tillsammans med sin styvmor.

 

Snart fick vi sällskap av ett par lärare från skolan som haft kvällsmöte. "S har gift sig!" skrek rektorn igen, rakt ut i luften. "Hon ringde mig just!" De andra blev nyfikna och snart var de inne i en djup diskussion. En man sa "Ja, men hennes huvud är inte alls som en femtonårings." Alla höll med och tyckte hon var vuxen, men jag som sa mitt första ord, var tvungen att säga emot eftersom det inte finns något som helst försvar till att gifta bort en flicka med tvång. Och för övrigt så var S inte alls så vuxen som de påstod. Hon gör bara som hon blir tillsagd, rädd för att förlora den lilla del av sin familj som fortfarande är i livet om hon sätter sig emot deras vilja. Rektorn blev tydligen förnärmad av att jag sa emot honom så han spottade ur sig att jag inte kände S överhuvudtaget. "Hur länge ar du varit här?" sa han. ”I snart 4 månader." sa jag. "Ha! BARA! Jag har känt S i sex år." Fortsatte rektorn.

 

Känslan i min kropp när jag hörde hans ord, är svår att beskriva,  men man kan nog jämföra det med att en eld tog fart i mitt inre. All kraft som nyss var som bortflugen kom tillbaka med full styrka och jag fick koncentrera mig på att inte börja skrika. Som om S varit mitt eget barn sa jag med lugn röst: "Har du ätit ris med henne ur samma skål? Gråtit med henne och tröstat henne när ingen annan fanns där för henne att prata med? Du fick höra att hon gift sig nu medan jag redan vetat det i mer än två månader. S ville inte bli bortgift, hon ville börja collage, bli polis och resa till Chennai för att hälsa på sin kusin.”


/Sara


Ekonomiskt stöd- Fråga


Fråga:
Hur går jag tillväga om jag skulle vilja hjälpa ekonomiskt? Hur vet jag att pengarna faktiskt går till barnens behov?

Att ge ekonomiskt stöd till barnhem eller välgörenhets projekt kommer alltid att vara viktigt. Det är med hjälp av kapital som man kan åstadkomma påtagliga förbättringar för människor världen över. Sedan finns det en högaktuell fråga i vad för prokjekt man ska invistera i. Hållbar utveckling, direkt hjälp, forsking mm. Där måste man själv göra en undersökning och bedömma vad man vill stödja.

Vi kan inte uttala oss om andra projekt, hur pengarna används där eller om de över huvudtaget kommer till rätta. Jag vill tro och tror att det som skänks kommer fram och används på det sett som det är menat. Dock är det uppenbart för oss att pengarna inte kommer tillrätta på just detta barnhem. I och med att vi har bott på plats har vi kunnat få en god uppfattning om vad saker kostar och det faktiska värdet av tjänster och varor. Det är helt omöjligt, enligt oss, att barnen lever under sådan misär med tanke på de summor som kommer in.

Vår övertygelse är också en av anledningarna till varför vi inte startat upp en insamling i samband med bloggen. För tillfället är pengar utan värde då de inte kommer fram. Precis som vi skriver i inlägget "Adoptionsavdelningen- Fakta" så försvann även begagnande saker som skänkts. Gåvor kommer inte barnen till godo så länge den korrupta ledningen med Mammu och Secratary finns på plats.

Viktigare än pengar för barnen och för oss är dock att fallet uppmärksammas, bloggen läses och sprids. Det är ett steg på vägen, inte bara mot att stoppa misshandeln utan även pengaskingret.

/Josefine, Sara och Linnea

Arbetet fortsätter

.
Under den senaste veckan har vi på Lotusbarnens blogg försökt förmedla för alla er läsare en blid av det barnhem vi bott på under 2010, under vilka förhållanden de 100 barnen lever och hur deras verklighet ser ut. Det har varit svårt för oss att greppa sanningen själva. Stora delar av Indiens befolkning lever under oerhört fattiga förhållanden och barnen har det chockerande nog ofta bättre ställt rent materiellt på barnhemmet än hemma i deras byar där deras familjer svälter. Dock är det viktigt att minnas att trots att de har det bättre materiellt i jämförelse med sina familjer, skulle dessa barns levnadsförhållanden, så som vi såg dem, aldrig godkännas i en utredning med tanke på det internationella och nationella ekonomiska stödet som finns. På vissa punkter uppfyller inte barnhemmet ens de minimi krav som ställs på statliga barnhem och vi vill än en gång understryka att misshandel av barn inte är något som indier ställer sig bakom eller något som är kulturellt betingat.
.
Vår reaktion på det som stått bortom misshandeln och kränkningarna (så som kost, logi och hygien) har först nu fått ta plats, då jurister, journalister, ambassadörer och indier med verksamhet i Indien reagerat starkt på den enkla och grundläggande fakta vi gett dem. Det är mycket lätt att undra hur ett så erkänt barnhem, med så många internationella kontakter, och barnen kunnat lämnas ensamma utan någon person med verklig inblick i organisationen. Vi alla har ett ansvar gentemot dessa barn. Inte minst vi som arbetat med organisationen, känner barnen och kan deras namn. Det är så lätt att ge dem en dräglig tillvaro som uppfyller de grundläggande kraven. Ge dem ett tryggt hem, mat, utbildning och en framtid. Att skydda dem från övergrepp och ge dem en barndom. Fortsätt besöka och sprida bloggen. Vi är så oerhört tacksamma för allt det ni gett hittills.
.
/Josefine, Sara och Linnea

Kost

 

Fråga: Vad för typ av mat får barnen på barnhemmet?

 

Vi alla tre volontärer valde att äta tillsammans med barnen i matsalen. Maten var enformig men man vande sig lätt och den uppskattades mycket. Kockarna var verkligen som trollkonstnärer och kunde utav minsta lilla få till god mat åt 100 barn som skulle äta samtidigt. De slet hårt.

 

Till frukost äter barnen på barnhemmet puffat eller slaget ris, som de blandar med vatten från brunnen. Ett väldigt lätt mål som man inte står sig på väldigt länge. Till den tidiga lunchen får de varmt, kokt ris eller något som kallas pokhalo (även det kokt ris men som fått stå i vatten tills det kallnat – ett husmorsknep under hettan i Orissa). Utöver riset får barnen varje dag dhal (linssoppa) och en curry med lite grönsaker. Ibland händer det också att de blir tilldelade varsin liten banan efter lunchen.  På eftermiddagarna består mellanmålet av upma (mannagryn och grönsaker) alternativt pokhalo igen, som man blandar med potatis.  Middagen består av chapati och dhal.

 

Mer än så får inte barnen, förutom på söndagarna då de till lunch får varsitt ägg eller en liten fisk bit. På grund av att vi ställdes inför så mycket större frågor än maten på barnhemmet, är först på senare tid vi har börjat fundera över dessa enkla faktorer, och att barnhemmet inte ens uppfyller de mest grundläggande kraven för kost som ställs på statliga barnhem utan finansiellt stöd från utlandet. Barnens hälsa inte stått i första prioritet, inte heller då det gäller kost och näring.

 

 


Adoptionsavdelningen- Fakta

.
Jag och Linnea arbetade varje morgon från klockan 10.00 till 13.00 på adoptionsavdelningen under vår vistelse på barnhemmet. Adoptionsavdelningen är en egen byggnad på barnhemmets område där de allra minsta bor. Flera av barnen i hostel tillbringade sina första år där tills de var tillräckligt gamla för att flytta in till de äldre barnen.
Ifall godkännande finns från släktingar eller ingen känd familj finns söker man en ny familj till barnet genom adoption. Som första prioritet ska barnet gå till nationell adoption, i andra hand till en familj med koppling till Indien och i tredje hand till internationell adoption.
.
Generellt stannar de barn som adopteras till familjer utan någon koppling till Indien längre på barnhemmet. Detta beror bland annat på den längre proceduren vid godkännande av familj, man måste utesluta möjligheten att en inhemsk familj vill adoptera etc. Adoptionsförmedlare motiverar den stora skillnaden i pris mellan internationell och nationell adoption med att vistelsen förlängs vid internationell adoption vilket triggar upp priserna. Vid nationell adoption betalar en indisk familj 4.500 SEK medan en svensk familj betalar 67 050 SEK för att få adoptera från organisationen varav 34 450 SEK uteslutande ska gå till vård av barn under tiden på barnhemmet. Generellt sett så är barn som går till internationell adoption 2-3 år gamla vid hämtning medan ett barn som går till nationell adoption är från några månader till ett år gamla.
.
Under vår tid där var varnvården av de små smärtsamt uppenbar. 16 bebisar bodde på avdelningen och precis innan vi åkte anlände ytterligare två små. Sköterskorna arbetar i skift med fem av personalen på plats åt gången. Alla utom en sjuksköterska och chefen för avdelningen är outbildade. Bebisarna är fördelade i olika rum med 3-5 bebisar i varje. En "Mamma" är sedan ansvarig för ett rum. 
.
Bebisarna får knappt komma upp ur sängarna. Pojken på den första bilden lyftes aldrig upp och trots att han visade tydliga tecken på att vilja gå tog sig ingen tiden att hjälpa honom. De har inga ordentliga blöjor och de söndertvättade tygbitarna som används räcker inte till alla. Då ingen ordentlig tvättinrättning eller upplaga av plagg finns räcker kläder och blöjor inte till alla. På grund av detta uträttar många av bebisarna sina behov på golvet. Många ligger sedan i sin egen eller andras avföring.
.
Blöjorna är så stela av ingrodda exkrementer att de orsakar stora sår i rumporna på barnen. Sköterskorna lägger inte alltid märke till att ett barn bajsat eller kissat vilket gör att de går runt med blöta kläder under en längre tid. På grund av detta utvecklar de eksem.
.
Sjukdomar härjar och sprids lätt på ett ställe där de finns så många små barn. Flera av bebisarna utvecklade hudsjukdomar och skabb, de var alla konstant förkylda och flera av dem hade mask vilket gör det svårt för dem att ta upp näring. Detta försvagar dem och gör dem ännu mer utsatta, särsklit som de redan sedan innan är undernärda. Kosten är undermålig och många av barnen lider av proteinbrist. Dock ska här påpekas att bebisarna med skabb och hudsjukdomar fick behandling efter bästa förmåga av sjuksköterskan på avdelningen.
.
Deras försvagade fysiska tillstånd och sköterskornas brist av tid för varje barn leder till att hämma deras utveckling i stort. De flesta av dem kan inte prata medan andra inte ens ger ljud ifrån sig trots att de är över ett år gamla. Flera barn har inte utvecklat ordentlig muskelatur i ben vilket gör det svårt för dem att ta sig runt än mindre lära sig gå. De bebisar som kryper tar sig runt med uppenbar ansträngning.
.
Den närkontakt de flesta av de här barnen upplever är hårdhänt. Sköterskor slänger upp dem på höften i en arm, dunkar till dem i ryggen eller slår ett plastracket hårt i väggen över huvudet på dem. De har även lyft spädbarn i nacken. Därför, när vi först kom till barnhemmet, spände sig de små i hela kroppen när vi lyfte upp dem, många började gråta eller kröp därifrån. En treårig flicka fick vi inte komma nära på tre månader och hon hade kommit till barnhemmet som mycket liten. 
.
När vi såg de stora materiella bristerna använde vi våra insamlade pengar till att köpa in bland annat blöjor, nappflaskor, nappar etc. Vi tog även med stimulerande BRIO leksaker i syfte att träna bebisarnas mentala förmåga. Leksakerna som vi inhandlade försvann spårlöst från barnhemmet och de kläder som den svenska delegationen skänkte återsågs heller aldrig.
.
Uppgifterna om kostnaderna för adoption är tagna från Adoptonscentrums hemsida. Beakta dem gärna igen. http://www.adoptionscentrum.se

/Josefine, Linnea och Sara

...kom snälla kom...

.
B. och S., två systrar som precis kommit till barnhemmet vandrade otröstliga runt på Adoptionsavdelningen. De var så undernärda att det var svårt att avgöra deras ålder men enligt en av sköterskorna skulle de vara runt fyra och sex år gamla.
.
Natten var mörk och sköterskorna sprang mellan rummen. De båda små nykomlingarna pressade sig mot korridorens vägg. B., den yngsta, höll hårt i S:s hand. Försökte leda sin apatiska storasyster runt, runt, runt. Över bebisars skrik ropade sköterskor högt till varandra. En "Mamma" med fyra bebisar har inte tid för två små flickor som både kan stå och äta själva. B och S försvann allt längre in i skuggorna. Jag satt bara helt hjälplös på trappan på avdelningen. Vi hade försökt närma oss dem hela dagen men utan att få komma nära.
.
Smärtan och förvirringen var för stor. För hur förklarar man för en liten fyraårig flicka att hennes pappa lämnat henne i en värld av ljusblå korridorer och nerkissade golv för att, kanske, aldrig mer komma tillbaka? Man skulle kunna krama ett barn hela livet men hjärtat har redan brustit. För kan världen bli mer osäker än när ens förälder givit bort en?
.
Under dagen hade flickorna suttit på trappan. Sköterskorna som sprang mellan rummen i byggnaden kunde i förbifarten skrika till de små på orya innan de skyndade vidare.
.
"Ta av dig klänningen. Flytta på dig."
.
Någon gång under alla långa timmar kissade B på golvet och S slumprade omedvetet till mot Linneas knä, alltför utmattad för att hålla sig uppe. Sedan var de uppe och vandrade igen.
.
För andra gången under samma timme tog sköterskan vänligt men bestämt tag i B:s hand. Ledde återigen henne och systern till stentrappan och slog på TV:n. S. satt helt stilla. Med oseende ögon stirrade hon på den lilla skärmen som flimrade till ibland på grund av den dåliga mottagningen. B:s ansikte var något helt annat. Det var ett slagfält för smärtan.
.
Hon såg på sin omvärld med ögon som förstod vad som hade hänt. Med ett förrått barns ansikte mötte hon min blick.
.
"Pappa, kom snälla kom."

/Josefine

Inköp av madrasser

Sängarna innan insamlingen i December


De nya madrasserna






En svensk deligation med representanter från den ideela organisationen som är kopplad till Adoptionscentrum anlände i slutet av oktober till barnhemmet. Under den obligatoriska turen av barnhemmet anmärke man på det dåliga skick barnens bäddar var i. Något man lagt märke till under tidigare besök och pratat med ledningen om. De flesta av barnen sov på nednötta madrasser och andra hade improviserat med kartong på betongen för att hålla vätan borta. Filtarna hade stora hål och inga ordentliga liggunderlag fanns.
.
När man under besöket påpekade detta för den dåvarande administrationen sade de att detta självfallet skulle åtgärdas inom en snar framtid.
.
Inga madrasser eller liggunderlag inhandlades innan vintern anlände med sin kyla. De enda byggnaderna med fungerande värme är adoptionsavdelningen och administrationens byggnad medan barnen i hostel får klara sig utan någon form av uppvärmning. Under de kalla vinternätterna delade de säng två och två eller tre och tre. Kylan och vätan kröp upp från den kalla betongen och genom de tunna madrasserna. Vid fem på morgonen kunde man se några av de äldre killarna springa varv efter varv på den lilla gårdsplanen för att hålla sig varma. Flera av barnen drog på sig hög feber under denna period.
.
Efter ett inlägg i december startade vi en insamling i syfte att köpa madrasser, fleezefiltar och ordentliga liggunderlag. I diskussionen kring inköpet av madrasser så frågade vi barnen när detta inhandlats till dem senast. Uppfattningen vi och den svenska deligationen fått från ledningen på barnhemmet angående tidpunkten för inköpet skillde sig vitt från den vi volontärer fick från barnen. Enligt administrationen hade inköpet av bland annat nya liggunderlag gjorts endast ett par år tidigare medan barnen var helt oförstående inför detta och flera av de äldre barnen vittnade om att de hade ärvt redan gamla liggunderlag från tidigare barn som bott på barnhemmet.
.
Under december startade vi en insamling som gjorde det möjligt att köpa 100 tjocka madrasser, 100 liggunderlag och 100 fleezefiltar. Allt beställdes och levererades inom en veckas tid. Innan dess hade barnen fått filtar som anlände i redan trasigt skick.
.
Adoptionscentrum gör tre årliga besök på barnhemmet och trots att man påpekat de dåliga förhållandena flera gånger för ledningen hade inga förbättringar gjorts för barnen.

/Josefine

Dagar för adoption

 

S kom till banhemmet samtidigt som jag efter att under sina första levnadsår blivit utnyttjad som arbetskraft på indiska hotell. Han var bara fyra, men stack ut ur mängden på barnhemmet med sitt kaxiga och olydiga sätt. Precis som med andra barn i den åldern kändes det som om platsen översvämmades så fort S kom springandes. S var som en orkan. Under de få tillfällen jag unnade mig sovmorgon på barnhemmet, var det alltid den här lilla killen som var först med att rycka i den grind som avskärmade entrétrappan och min hall. Syster, syster! Sara kom! Jag fick dåligt samvete varje gång ordet snorunge passerade ur min sammanbitna mun. Väl till frukostdags var S där igen. Alltid lika lyrisk över att jag var på benen och började skrika energiskt på det lokala språket Oriya, utan mellanrum för andhämtning. Det var en av de förmiddagarna jag sa åt honom att komma in till mig istället för att som vanligt schasa iväg honom till Hostel för att leka med de andra barnen igen.

 

S bodde fortfarande på den avdelning varifrån de små barnen adopteras. Den där morgonen hade jag bott tillräckligt länge i Orissa för att förstå det mesta av invånarnas konversationer och barnens enkla språk. Anledningen till varför S stod vid grinden och ropade lyriskt idag, var för att han nyss fått veta av personalen att hans ”nya mamma” skulle komma och hämta honom i slutet på nästa vecka. Jag reagerade direkt när jag hörde orden, och spetsade öronen för att få veta om jag hört rätt. Ibland är barns ord bara är ord, och deras drömmar tynar lätt bort på ett barnhem den dag de inser att deras liv ständigt kommer att handla om att överleva istället för att uppleva. Det var precis det jag bevittnade med S den här veckan. Hur förhoppningarna växte och försvann.

 

Det slutar med att pojkens nya mamma kom till barnhemmet för att hämta S, men istället valde att ta hem en liten flicka. Adoptionstillståndet för S var ännu inte undertecknat och den lilla killen grät helt förkrossad. S ville bara komma hem, men det var barnhemmet som blev hans hem den här dagen, och han bor nu där med sina 100 syskon.

 

/Sara


SIDA - fortsättning

Den 10 augusti publicerade vi ett inlägg med den mail-kontakt vi haft med SIDA. Läs inlägget HÄR.
Vi mottog idag ännu ett mail ifrån SIDA innehållandes information om deras arbete i Orissa. Vi ä tacksamma över den respons vi fått den senaste veckan.

Hej Linnea, Sara och Josefine!

.

Sida har ett ramavtal med Forum Syd som i sin tur samarbetar med Adoptionscentrum. Adoptionscentrum samarbetar med ---- barnhemmet i Orissa men får ej stöd från Sida eller Forum Syd för den verksamheten. Forum Syd finansierar verksamhet som Adoptionscentrum bedriver men inget stöd går till ---- i Orissa.

.

Sida har informerat Forum Syd (---- ----, chef för projektenheten) om era iakttagelser och de kommer ta upp frågan med Adoptionscentrum då de som samarbetspart och finansiär till organisationen (för andra delar) är angelägna om att Adoptionscentrums verksamhet bedrivs på ett korrekt sätt.

.

Med vänliga hälsningar

---- ----

Programhandläggare


En fråga från en läsare



Fråga:
Varför har ni väntat så länge med att gå ut på bloggen?


Svar: När Sara skrev detta inlägg väntade jag och Josefine på besked från dåvarande secretary om vi fick arbeta på barnhemmet eller inte. Senare så blev vi informerade av Adoptionscentrum att om vi skulle åka, fick vi inte under några som helst omständigheter kritisera barnhemmet på vår blogg. Om vi bröt mot dessa kriterier som de satt upp så skulle Adoptionscentrum dra oss inför rätta. "Allt för att skydda Adoptionscentrums rykte"

Att vi inte brytit mot Adoptionscentrums kriterier tidigare beror på att vi har önskat och trott på ett samarbete. Den lättaste vägen, barnens bästa hade varit om Adoptionscentrum direkt dragit in bidragen och sagt ifrån. När detta inte gjordes så har vi volontärer letat kontakter och dragit lasset själva. 

Men en en sak måste ni förstå. Hur tungt det än är att vakna varje morgon och somna varje kväll med vetskapen om hur fruktansvärt barnen har det. Hur slitit det än må vara, så är det för oss volontärer en ära att arbeta för dessa barn. Det är inte och kommer aldrig att vara en uppoffring.


/Linnea


Misshandel


Detta är en av händelserna jag skrev om i mitt vittnesmål som skickats till AC och NHRC i Indien, innan sommaren.

När jag som volontär arbetade på ----, fann jag väldigt ofta föreståndaren Mammu i situationer där barnen föll offer för hans handlingar. En mycket varm dag jag gick ensam tillbaka till mitt rum efter den lunch jag haft tillsammans med barnen i matsalen. Jag hörde en liten pojke skrika högt från vad jag trodde var i trädgården. När jag svängde vänster vid porten kunde jag se Mammu tillsammans med den lilla pojken i det smala, dolda utrymmet mellan kontoret och trädgårdenstaketet. Barnet grät och bad att släppas, men Mammu höll honom oerhört hårt. I andra handen hade han ett vasst blad från en liten såg och situationen var mycket aggressiv. Min närvaro gjorde att Mammu tittade upp och han lossade sedan sitt grepp om pojken som sprang iväg. Jag såg och pratade kort med Mammu och gick sedan snabbt tillbaka till Hostel där jag fann pojken med ett djupt blödande sår i huvudet. Pojken blödde inte under lunchen precis innan. När jag frågade pojken vad som hänt, sa han att Mammu blivit arg då han letat efter mangos i trädgården, vilket barnen vanligtvis har tillåtelse till.

/Sara



Pengaskinger

.
Pengar. Otroliga summor pengar pumpas in i barnhemmet medans vi har känslan av att ingen egentligen kan bekräfta var de kommer från eller vad de används till. Vi har som svar på de frågor vi ställde om den damm som konstruerades då vi var på barnhemmet fått minst tre olika svar på om vem som finansierar projektet. De senaste uppgifterna säger även att dammen ska täppas till.
.
Man kan enkelt ta reda på valutakurser på internet, men hur ska man som svensk kunna veta vad 100 rupees (=15 SEK) egentligen ger på en marknad i Indien? Speciellt då det även skiljer sig från region till region. I Goa är priset för en bra middag på restaurang 1000 rupees, 150 SEK. Ingenting egentligen, men för lokal befolkningen i Orissa är 1000 rupees i i vissa fall en månadslön. Husmödrarna på barnhemmet bor i hostel med barnen. De arbetar dygnet runt och har endast söndagseftermiddagarna lediga. Månadslönen ligger på 1800 rupees, exakt 257.82 SEK i månaden. Kvinnorna kommer från fattiga bakgrunder och i många fall ska lönen försörja hela familjen där hemma i byn.
.
Svenska Adoptionscentrum har genom åren, med hjälp av sin ideella underorganisation, skänkt stora summor pengar till barnhemmet och de omkring-liggande projekten som barnhemsorganisationen driver. Som vi nämnt i ett tidigare inlägg är AC inte ensamma om att ge bidrag. Staten bidrar, privata donationer ges av indier, Schweiz är engagerade i sjukhusets skötsel och en fransk organisation skänker bland annat 1 125 euro = 71 217 rupees/månad. Om man då betänker att Idli (sydindisk frukost) på den lokala krogen kostar ca. 1.43 SEK = 10 rupees så kanske man får en uppfattning om hur mycket pengar som hanteras och hur stora bidragen är då detta barnhem är beläget i ett av de fattigatse och mest korrupta delstaterna i Indien.
.
Korrupt ja... Med de fonder och det stöd barnhemmet får från alla internationella, nationella och statliga organ så förväntar man sig att det ska finnas mer än två husmödrar på 97 barn, att bebisarna inte ska behöva leva i sitt eget kiss för att man inte har råd med blöjor, eller att barnen inte ska behöva ligga på kalla betongsängar, febriga av kylan, under vintrarna. Nej, man förväntar sig bättre än så. Ändå är det så sanningen ser ut. När en av de utsända från den franska organisationen informerade oss, under ett av våra möten, om att man tidigare haft problem med pengaskinger på barnhemmet så föreslog vi till AC att det vore bra att undersöka saken närmare. Vi har tyvärr inte fått någon respons eller rapport på att en granskning av biståndspengarna gjorts. De planerar nu att skänka 100 000 SEK = 698 160.9 rupees till barnhemmet för en utbildning i barnpsykiatri. En utbildning som riktar sig mot både personal och de män som på olika sätt utnyttjat barnhemmets barn. Utbildningen har varit planerad i närmare två år och som ännu inte trätt i kraft.
.
Och nu har vi inte ens nämnt att Sverige betalar 67 050 SEK för att få adoptera ett barn från organisationen. Varav 34 450 ska gå till barnets vård innan det kommer till Sverige.
.
/Josefine, Linnea och Sara

India Independence Day

I veckan mottog vi en inbjudan till ett konvent för att fira Indiens Independence Day.
Tack Indien för allt det vackra du representerar!



Mitt i all misär...

...har en del barn så nära till skratt, även om leendet sällan når ögonen.

Hur kan jag hjälpa barnen?

Läs här: Resultat av ert arbete

Pia, skibent för Uppsalatidningen.se skrev såhär:
En blogg om rop på hjälp

En uppmaning till er engagerade läsare:

Hjälp barnen genom att skicka mejl.


Kommentar:
"Nu jävlar mejlar jag hela högen, så hoppas vi djupt att det hjälper. Så här ska stackars barnen inte behöva behandlas. Inte någon annan heller. KRAM!"
Svar: Tack fina människa! Vi hoppas innerligt att fler läsare agerar som dig. 

/Linnea


Arbetet fortgår

.
Vi går just nu igenom alla email och anteckningar från våra möten med Adoptionscentrum, svarar på mail samt skriver på ytterligare inlägg om den misshandel vi bevittnat på barnhemmet. Fler och fler frågetecken väcks och insikten om att bistånds pengarna från Sverige aldrig på riktigt nått fram, blir allt mer tydlig. De hundra barnen har nu endast två husmödrar som ansvarar för dem på barnhemmet. 50 barn per mamma. Organisationen sätter därmed både de anställda och barnen i en oerhört utsatt situation. Jag blev så avtrubbad på barnhemmet att jag inte ens reagerade över att 4 åringarna tvättar alla sina kläder själva.
.
/Sara

För jag lämnade ju inte bara han i bakgrunden, i rutig skjorta åt Mammu.

 

"Man kan inte piska in något i barn men man kan smeka fram mycket ur dom."
(Citat av Astrid Lindgren)

Jag var så förbannad på den här ungen till en början. Han var så otroligt respektlös och han ignorerade när man sa till honom på skarpen. Trots att barnen var förbjudna att gå utanför murarna, sprang vi alltid på honom när vi var på marknaden och varje gång blev det till diskussion. Men han lyssnade inte på oss. Han var faktiskt den enda som fullständigt kunde skita i regler. Samtidigt så såg han till att välja rätt tillfällen och visste precis var Mammu var och vad han gjorde. Han var hård, ja till och med stenhård. Han slog de yngre pojkarna, skrek och domderade. I vissa lägen var de äldre bröderna nästan rädda för honom och han skrämde även mig med sin kyla. Han var så som jag föreställer mig att en barnsoldat är.

Under Devali brände han sitt finger på en smällare. Han hade ett stort brännsår och sjuksköterskan tog med honom till läkaren. Han fick dagliga injektioner och blev ombädd av läkaren att stanna hemma. Varje förmiddag kom Mammu ner till barnhemmet och slog honom, straffade honom för att han inte var i skolan.  

Jag brukade ta barnen bakom en byggnad, och där under skenet av en lampa fick de gråta ut hos mig. Dit tog jag flickan med den förvridna foten och dit tog jag många andra barn. Han hade sett mig sitta där i mörkret och en kväll tog han min hand och ledde mig dit. Han kröp upp i mitt knä som det lilla barn han var. Pojken vilade huvudet mot min axel och pressade ansiktet mot min hals. Det hände flera gånger och några kvällar brukade jag ligga bredvid honom när han somnade. Det var när han började få kramar och jag viskade fina ord till honom på kvällen som allting blev annorlunda. Han slog inte längre pojkarna. Skrek och domderande inte längre.

En kväll bara några dagar innan vi lämnade barnen såg jag honom ligga bredvid minstingen i en av sängarna. De låg alldeles intill varandra och han strök den lilla över ryggen och pussade honom på kinden. Det finns en del ögonblick som jag aldrig kommer att glömma.





Egentligen var han är ju inte stenhård och elak. Han var han bara en liten pojke med en evig längtan till sin mamma. Han kände sig så fruktansvärt övergiven och ensam. Han tvingas bo på ett barnhem där han blir slagen gång på gång vad han än gör. När han cyklar i ilfart längs gatorna för att befinna sig på rätt plats vid rätt tidpunkt är han livrädd. Men det har blivit hans sätt att få bekräftelse och uppmärksamhet. Äldre kriminella pojkar ser all kapacitet i den pojken, utnyttjar och lurar honom. Han ser inte riskerna utan bara de rosa mjukisbyxorna och om han cyklar tillräckligt fort så blir de hans.

Han är en överlevare och en krigare av sin natur. Och en sådan är farlig på ett ställe där alla barn ska kontrolleras och tryckas ner. För trots att Mammu slog honom gång på gång så kom han till mig mot alla odds och klagade på att filtarna de fått var för tunna. Och en bra dag kunde han komma och vara arg. 

- Mammu slog mig idag! Han ska ut från barnhemmet! Ut, didi! Imorgon!    

Och jag svarade att Mammu är en mycket dålig människa och han ska ut men imorgon blir svårt. Väldigt svårt. 

/Linnea

 

Uppmaning till engagerade läsare, hjälp oss genom att skicka mejl!

 



"Du gör skillnad genom att uppmärksamma och sprida så att vi tillslut når den aktoritet som kan komma med sitt beskydd."

 

.
Jag och min kollega försökte få ett svar i en tidigare kommentar men den blev raderad. Den handlade om hur exakt det hjälper att se denna blogg och hur man skulle kunna hjälpa barnen på ett sätt som inte endast är sympati.

Postat av: sprattelvinkel

Jag kan ge en liten hjälpande hand genom en länk i bloggen. Vad mer kan man göra?"
Exakt.
//D och E


Svar: De är många som tänker i samma bana som er och jag ska förklara hur det ligger till. För det första så är bloggen bara toppen på isberget. Efter vårt senaste möte med Adoptionscentrum meddelade tyvärr utlandsansvarig att hon inte ansåg att samtal med oss inte skulle leda till något. Chansen för oss att kunna agera med adoptionscentrum i ryggen är nu obefintligt.

Så vart vill vi komma med bloggen?

Vi kommer att fortsätta kämpa för barnen på barnhemmet och bloggen är en del av vårt arbete. Och vi ber er att följa oss i vår kamp. Målet med bloggen är att skapa oponion som kan sätta press på både organisationer och personer i Sverige med möjlighet till agerande samt skynda på processen i Indien. Indien som land är mycket måna om sitt anseende och den organisation (Nationl Human Rights Commission) som fallet ligger hos för tillfället, är statligt förankrad. En stark oponion i Sverige kommer att sätta press på den Indiska staten. Men för att detta ska vara möjligt så måste vi komma ut i större media.

Utöver att dagligen följa och sprida bloggen bland er bekantskapskrets, så kan ni skicka läsarmejl till människor som skulla kunna beröras av frågan - organisationer som arbetade för barns rättigheter, människor med anknytning till Indien, journalister, politiker, Adoptionscentrum, MIA, SIDA mm.

Om alla skickar ett mejl kommer hundratals mejl att skickas inom en vecka och då sätter vi press.

När ni får svar: Mejla svaren till oss så publicerar vi här på bloggen om svaret tar oss ett steg längre i kampen.

Förslag på kontakter att skicka era mejl till.

Myndigheten för internationella adoptionsfrågor

Adoptionscentrum

Uppdrag granskning

Kalla fakta

Rädda barnen

Mänskliga rättigheter Amnesty

Samt: Journalister på Dagens Nyheter, Metro, Svenska dagblandet, Aftonbladet, Expressen...
/Linnea

Barnombudsmannen och MIA

Igår morse mottog jag ett samtal från Barnombudsmannen Fredrik Malmberg. Han var mycket angelägen att höra mer om barnen, vår situation och om Adoptionscentrum. Trots att Fredrik inte är i stånd att själv förändra har hans personliga reaktion på vår och barnens berättelser betytt oerhört mycket. Fredrik sammanfattade även vårt samtal i ett kortare mejl. Kort där efter mottog Lotusbarnen ett mail från Myndigheten för Internationella Adoptioner (MIA) där de bad oss om ett möte. Vi hade kontaktat dem i början på juli, så svaret var efterlängtat, och vi är oerhört tacksamma att de nu uppmärksammat fallet.

Hej Sara!

Tack för att du tog dig tid att prata med mig idag. Det ni har upplevt och bevittnat på barnhemmet är helt oacceptabelt och jag tycker att ni gör en viktig insats som reagerar. Som jag nämnde på telefon har Barnombudsmannen i uppgift att bevaka och följa upp hur det offentliga Sverige genomför barnkonventionen. Vi får inte gå in i enskilda ärenden men när vi får kännedom om att barn riskerar att fara illa så anmäler vi alltid detta till socialtjänsten. I det här fallet saknar dock barnen direkt anknytning till Sverige så det är inget möjligt alternativ.
.

Som jag nämnde på telefon är det viktigt att den här informationen förmedlas till Myndigheten för Internationella Adoptionsfrågor, MIA. http://www.mia.eu MIA är tillsynsmyndighet för internationella adoptioner och då de missförhållanden ni nämner ska ha ägt rum på ett barnhem i Indien som förmedlar barn till Sverige är det viktigt att MIA ges möjlighet att följa upp detta. Då Barnombudsmannen har sträng sekretess i alla individärenden är vi enligt lag förhindrade att lämna över information som rör enskilda och den sekretessen gäller även gentemot tillsynsmyndigheter. Det betyder att jag dessvärre är förhindrad att förmedla vidare det ni berättat men däremot kan jag naturligtvis ge er rådet att själva kontakta MIA.

Hör gärna av er igen och berätta hur det går.

vänliga hälsningar

Fredrik Malmberg



Hej!

Vi vill meddela er att vi ser allvarligt på det ni rapporterat om i ert mail från den 5 juli 2011 rörande barnhemmet ---- i Orissa, Indien och vill kalla er till ett möte tillsammans med Adoptionscentrum för att få mer information från er.

.

Vi planerar att senare återkomma till er med förslag på datum.

Med vänlig hälsning

----


/Sara

 


Vem ska trösta knyttet?

 

"Men ute i atlantens svarta vatten
en ensam flaska låg och drev och drev,
den flöt iland på udden framåt natten
och inne i den låg ett litet brev.
Det var en sorgsen text, och den var kort
och namnet hade havet tvättat bort.
Men knyttet satt och tydde ut det lilla som fanns kvar
och över hela stranden lyste julimånen klar.
”...jag är så rädd för mårrans tjut och jag har ingen vän,
jag känner mig så övergiven nu i skymningen...
försök att lite trösta mig om du är stark och snäll,
jag är ett mycket litet skrutt och det är nästan kväll...”."
(Ur: Vem ska trösta knyttet av Tove Jansson)
.
/Linnea

 


En blogg om rop på hjälp

Ett stort tack till Pia, skibent för Uppsalatidningen.se som hjälper till att uppmärksamma fallet. Här nedan är artikeln som hon skrev.

“Det var nu jag på allvar förstod hur förskräcklig och grov misshandeln var då jag inte befann mig i barnens närhet. Det var det de äldre pojkarna som var mest utsatta, de från 12 år och uppåt, men den 8 Januari 2011 slog Mammu allt och alla och den yngsta var runt nio år gammal.”

Under 2010 arbetade Josefine, Linnea och Sara  som volontärer på ett Adoptionscentrums barnhem beläget i ett av Indiens fattigaste områden. På barnhemmet bor omkring 100 barn. Volontärerna blev dagligen vittnen till en nedbrytande och brutal, psykisk och fysisk misshandel samt sexuella handlingar. Detta har barnen på barnhemmet levt med under många år. Utövarna av misshandeln kallas i bloggen Mammu och Secretary och är föreståndare vid hemmet.

Volontärerna skrev till de ansvariga på adoptionscentrum om misshandeln och förväntade sig en snabb respons. I stället hände ingenting.

Man sade att man inte visste vem vi menade, att vi var för unga (17- 19 år) och man sade, på vårt senaste möte, att vi, på grund av vår nära relation till barnen, inte var pålitliga vittnen.

En representant från adoptionscentrum besökte barnhemmet. Josefine, Linnea och Sara lämnade vittnesmål med datum och tidsangivelser för misshandeln, samt de äldre barnens underskrifter, allt för att styrka sanningshalten. I stället för att ta saken vidare anklagade representanten dem för att skada adoptionscentrums relation till barnhemmet och förvärra situationen för barnen. Dessutom hade förbättringar gjorts, menade representanten. Det visade sig dock att rapporterna om förbättringar kom från – Secretary.
Alla vet att behovet av barn för adoption är stort, och ett väl fungerande barnhem innebär stora vinster för adoptionsorganisationerna. Därför kan man tänka sig att organisationernas egenintressen kan få gå före barnens bästa. Det är ingen trevlig slutsats. Men till vem ska pengarna gå, och till vad? Och ett långsiktigt arbete är såklart bra, men om människor med ansvar utnyttjar sin maktposition, ska inte åtgärder då vidtas?

Adoption är ett så känsligt ämne. Det ska vara bland det vackraste som finns men i detta fall så kan den inte bli smutsigare. säger en av volontärerna.

Men äntligen kanske något börjar hända.
Bloggen har under de senaste dagarna spridits i sociala medier och bloggar. Volontärerna har dessutom fått respons från SIDA och flera personer på höga poster. Än har de stora medierna inte uppmärksammat bloggen och volontärernas arbete, men förhoppningsvis kommer det i sinom tid. Det är inte första gången vi ser hur en liten blogg, skapad av människor med hjärta, engagemang och kämparvilja, lyckas välta stora, illasinnade kolosser.

Läs bloggen och sprid den vidare!
http://lotusbarnen.blogg.se/index.html

Våld är våld och det är brottsligt!

Våld är våld och det är brottsligt!
Hur kan våld mot barn förnekas till en sådan grad att det kallas för kultur? Är barnarbete
också kultur? Är trafficking av barn också kultur? Nej våld är våld och kan aldrig klassas
eller förnekas som kultur, varken av svenskar eller indier, eller någon för den delen.
Tre tjejer har under ett års tid tydligt och klart tagit upp oroväckande fall av barn som
systematiskt utsätts för våld och förnedring, dock valde många i den vuxenvärlden dessa
flickor talade till att blunda och förneka, och ja, kalla händelserna för kultur. Svaret
blev ”nej vi ska från svensk sida utbilda våldsförarna”. Om det hade varit en svensk skola
där detta hade hänt, d.v.s. misshandel av barn uppdagats, hade vi då också förespråkat
utbildning av misshandlarna?
Sanningen är att även i det stora landet långt där borta: Indien, är våld mot barn ett brott
mot indisk lag och ses med största allvar av rättsväsendet. Inga kulturella referenser där
inte!
Det finns 400 000 barnprostituerade i Indien. Det sägs att omkring 200 flickor och
kvinnor blir prostituerade varje dag, en bordellägare eller en halick kan få upp till 15 års
fängelse. Omkring 11 miljoner barn lever på gatan och utsätts ofta för övergrepp, dessa
övergrepp har ibland också lett till dödsstraff i Indien. 400 spädbarn av kvinnligt kön
dödas varje år och 20 000 kvinnliga foster aborteras varje år, en läkare som utför dessa
aborter kan få upp till 10 års fängelse ibland har livstid utdelats. Beräkningar tyder på att
mellan 80 miljoner och 100 miljoner barn ingår i landets arbetskraft, den som använder
sig av barnarbetare kan få fängelse upp till 10 år. Se, inget är kultur, för att man kan väl
inte få fängelse för en kulturell handling? Våld är våld och är brottsligt!
Ur boken: Rätten till Liv: i det globala Indien (Ur en diskussion mellan författaren
Parul Sharma och Rahul som lever på New Delhi’s gator)
”Du frågar, därför berättar jag.
De flesta av er tror ju att vi alla som sitter här på gatan också är födda här. Kanske
några av oss, men inte jag. En sak har vi alla gemensamt och det är att vi nog kommer att
dö på gatan. Det finns ingen återvändsgränd brukar jag skoja om.
Se dig omkring: Vi alla på gatan är olika, vi är inte lika. Vi sitter här av olika
anledningar. Vi är inte lika – våra sorger är inte lika. Goda människor säger att vi är lika,
onda människor säger att vi är lika. Men ingen orkar lyssna. Orkar du lyssna?
Du frågar, därför berättar jag.
Men det är långt det jag har att berätta. Orkar du lyssna? Det är långt eftersom det
handlar om så många fler än bara mig. Jag växte upp i en torr by som varken hade sett
regn eller grönska på flera år. Jag föddes med förlamade ben, som också förlamade mina
föräldrars kärlek till mig. Det var jobbigt för dem att jag var annorlunda, trots att jag
hjälpte till att väva sarin precis som alla andra barn i fabriken. Mor och far hade vävt hela
sitt liv, till sena nätter. Jag och mina systrar hjälpte till men ändå fanns det sällan mat.
Du frågar, därför berättar jag.
Min mor dog – hon hade varit svag länge. Hon orkade inte, men jobbade dag och natt
i alla fall. Det är klart att man inte orkar när man nästan aldrig äter. Min far förändrades.
Han gifte om sig med en liten flicka – lite äldre än jag. Tretton år och livrädd. Min
far förändrades ännu mer. Blev argare och argare, slog mig oftare och oftare. Men vi
fortsatte att väva, nu med min nya mamma, liten och vettskrämd.
Du frågar, därför berättar jag.
Vi vävde dag och natt, med hoppet om att jobbet någon gång skulle mätta våra magar
helt. Vi vävde och vävde tills det förödande beskedet kom. Någon från den stora staden
hade köpt fabriken och skulle ersätta oss med maskiner. Det skulle gå mycket fortare
med maskiner. Min far bröt ihop – hunger och sorg blev vår verklighet nu. Nu var det på
riktigt. Sista gången min far slog mig var sista gången jag såg honom. Min käre far. Jag
rymde. Jag släpade mina förlamade ben med värkande armar mot tågstationen. Jag visste
inte vart jag var på väg – kanske var jag på väg rakt in i döden.
Du frågar, därför berättar jag. Dina tåriga ögon säger mig att du inte orkar mer – du
orkar inte lyssna. Aur maine aap ko abhi apni sadak ki zindagi ke bare me to bataia hi
nahi. Och jag har ju inte ens börjat berätta om mitt liv här på gatan.”
************************************************************************
Parul Sharma är en av Sveriges mest framstående mänskligarättighets jurister och har många års erfarenhet av arbete i Indien. Hon arbetar nu tillsammans med oss, Sara, Linnea och Josefine, för att väcka stödet för de 100 barn som lever under misshandel och förtryck på ett barnhem i Indien.
För mer information om Paruls arbete, besök www.aseachange.se


Hur kan våld mot barn förnekas till en sådan grad att det kallas för kultur? Är barnarbete också kultur? Är trafficking av barn också kultur? Nej våld är våld och kan aldrig klassas eller förnekas som kultur, varken av svenskar eller indier, eller någon för den delen. Tre tjejer har under ett års tid tydligt och klart tagit upp oroväckande fall av barn som systematiskt utsätts för våld och förnedring, dock valde många i den vuxenvärld dessa flickor talade till att blunda och förneka, och ja, kalla händelserna för kultur. Svaret blev ”nej vi ska från svensk sida utbilda våldsförarna”. Om det hade varit en svensk skola där detta hade hänt, d.v.s. misshandel av barn uppdagats, hade vi då också förespråkatutbildning av misshandlarna?
.
Sanningen är att även i det stora landet långt där borta: Indien, är våld mot barn ett brott mot indisk lag och ses med största allvar av rättsväsendet. Inga kulturella referenser där inte!
.
Det finns 400 000 barnprostituerade i Indien. Det sägs att omkring 200 flickor och kvinnor blir prostituerade varje dag, en bordellägare eller en halick kan få upp till 15 års fängelse. Omkring 11 miljoner barn lever på gatan och utsätts ofta för övergrepp, dessa övergrepp har ibland också lett till dödsstraff i Indien. 400 spädbarn av kvinnligt kön dödas varje år och 20 000 kvinnliga foster aborteras varje år, en läkare som utför dessa aborter kan få upp till 10 års fängelse ibland har livstid utdelats. Beräkningar tyder på att mellan 80 miljoner och 100 miljoner barn ingår i landets arbetskraft, den som använder sig av barnarbetare kan få fängelse upp till 10 år. Se, inget är kultur, för att man kan väl inte få fängelse för en kulturell handling? Våld är våld och är brottsligt!
.
Ur boken: Rätten till Liv: i det globala Indien (Ur en diskussion mellan författaren Parul Sharma och Rahul som lever på New Delhi’s gator)
.
”Du frågar, därför berättar jag.
De flesta av er tror ju att vi alla som sitter här på gatan också är födda här. Kanske några av oss, men inte jag. En sak har vi alla gemensamt och det är att vi nog kommer att dö på gatan. Det finns ingen återvändsgränd brukar jag skoja om.
Se dig omkring: Vi alla på gatan är olika, vi är inte lika. Vi sitter här av olika anledningar. Vi är inte lika – våra sorger är inte lika. Goda människor säger att vi är lika, onda människor säger att vi är lika. Men ingen orkar lyssna. Orkar du lyssna?
Du frågar, därför berättar jag.
Men det är långt det jag har att berätta. Orkar du lyssna? Det är långt eftersom det handlar om så många fler än bara mig. Jag växte upp i en torr by som varken hade sett regn eller grönska på flera år. Jag föddes med förlamade ben, som också förlamade mina föräldrars kärlek till mig. Det var jobbigt för dem att jag var annorlunda, trots att jag hjälpte till att väva sarin precis som alla andra barn i fabriken. Mor och far hade vävt hela
sitt liv, till sena nätter. Jag och mina systrar hjälpte till men ändå fanns det sällan mat.
.
Du frågar, därför berättar jag.
.
Min mor dog – hon hade varit svag länge. Hon orkade inte, men jobbade dag och natt i alla fall. Det är klart att man inte orkar när man nästan aldrig äter. Min far förändrades. Han gifte om sig med en liten flicka – lite äldre än jag. Tretton år och livrädd. Min far förändrades ännu mer. Blev argare och argare, slog mig oftare och oftare. Men vi fortsatte att väva, nu med min nya mamma, liten och vettskrämd.
.
Du frågar, därför berättar jag.
.
Vi vävde dag och natt, med hoppet om att jobbet någon gång skulle mätta våra magar helt. Vi vävde och vävde tills det förödande beskedet kom. Någon från den stora staden hade köpt fabriken och skulle ersätta oss med maskiner. Det skulle gå mycket fortare med maskiner. Min far bröt ihop – hunger och sorg blev vår verklighet nu. Nu var det på riktigt. Sista gången min far slog mig var sista gången jag såg honom. Min käre far. Jag rymde. Jag släpade mina förlamade ben med värkande armar mot tågstationen. Jag visste inte vart jag var på väg – kanske var jag på väg rakt in i döden.
.
Du frågar, därför berättar jag. Dina tåriga ögon säger mig att du inte orkar mer – du orkar inte lyssna. Aur maine aap ko abhi apni sadak ki zindagi ke bare me to bataia hi nahi. Och jag har ju inte ens börjat berätta om mitt liv här på gatan.”
.
/Parul Sharma

Resultat av ert arbete!

Allt har gått så bra och så snabbt att vi knappt hunnit med själva. Att säga att det är fantastiskt känns lamt. Bloggen har gått från inga läsare till över 1500 på tre dagar!

Många har lämnat fina och uppmuntrade kommentarer och gett sitt löfte på att vara trogna läsare. När man googlar på Lotusbarnen så får man många träffar på bloggare – stora som små – som har uppmärksammat oss. Flera personer har arbetat med att få Sveriges största bloggare att reagera. På Facebook har hundratals människor länkat vidare.


Ert engagemang är helt otroligt. Vi tackar er från våra hjärtan!

 

Ert fantastiska arbete har gett resultat, SIDA samt flera personer på höga poster har hört av sig. Och för att svara på en fråga som många av er har ställt i kommentarsfältet. Vi har redan hört av oss till samtliga dagstidningar, P1 och SVT men ännu inte fått något svar. Däremot har en frilansjournalist hört av sig sedan tidigare. Men vi arbetar med att få medial uppmärksamhet. Vi är på rätt väg.

Adoptionscentrum har inte hört av sig.

Många frågar vad ni kan göra för att hjälpa till. För tillfället handlar det om att få de stora medierna att reagera. Så fortsätt sprida bloggen. Länka vidare våra inlägg på Facebook, fortsätt länka lotusbarnen på era bloggar och för den vidare till vänner och familj. Som ni ser ovan: Det får resultat!

I framtiden så kommer vi med all säkerhet att ha namninsmaling men är först aktuellt när bloggen och Lotusbarnen är mer etablerade.

Vi kommer att svara på era kommentarer och era mejl de kommande dagarna. Det är välsdigt mycket nu och det är vi väldigt glada för!

/Linnea, Sara och Josefine

 


Till Barnombudsmannen

Idag bad Barnombudsmannen oss via twitter att skriva ett email till honom angående barnhemmet.

Hej!
.
Vi är tre tjejer som under olika tidpunkter tillbringat en längre tid på ett barnhem i Orissa, Indien. Sara Arrhusius var där mellan den 28 februari och den 10 juni 2010 och Josefine Jacobsson och Linnea Karlsson var där tillsammans mellan den 13 oktober 2010 och den 15 januari 2011. Under vår vistelse blev vi vittnen till både fysisk och psykisk misshandel av de 83 barnen som då bodde där. Särskilt utsatta var de 52 pojkarna och då framförallt de äldre, som man på rasistiska grunder slog och misshandlade. Genom den nära relation som vi alla tre utvecklade till barnen berättade de i förtroende för oss om deras utsatthet och deras fruktansvärda upplevelser. Enligt den dåvarande sköterskan på barnhemmet har många av pojkarna blivit slagna som djur under ett antal år och alla upplevt psykisk misshandel. Hon har själv ansvarat för deras läkarvård och omplåstring.
.
Som på de flesta barnhem i Indien använder den outbildade, fattiga, underbemannade personalen aga för att uppfostra barnen. Denna misshandel var inte på något sätt "måttlig", om det nu finns en skala för vad som är måttligt och inte är, när det kommer till att slå ett barn. Den misshandel som är värst och som vi bevittnat, utförs däremot av två högt uppsatta män inom barnhemmets organisation. Då vi lämnade barnhemmet var en av dem anställd som Super Intendent. Den andre som tidigare blivit avsatt på grund av den grova misshandel han tidigare stått för och aktivt utövat, har nu blivit återinsatt som Secretary. Ärendet är nu därför än mer brådskande. Vi utesluter heller inte möjligheten att denne man kan ha utnyttjat barnhemmets flickor, pojkar och anställda sexuellt. Vi har inte bevittnat övergreppen med egna ögon, men den inblandade franska organisationen, barn och personal har bekräftat våra misstankar.
Misshandeln de utövar användes för att tvinga barnen till underkastelse och riktade sig mot att skapa en känsla av värdelöshet. Många av barnen har på grund av denna behandling utvecklat farliga depressioner och ätstörningar. Misshandeln har därför även fått en påtaglig påverkan på deras utbildning och framtida möjligheter att ta sig ur den fattigdom de är födda i.
.
Båda männen är högt respekterade inom det indiska kastsystemet som fortfarande är mycket starkt i den fattiga delstaten. Nästintill alla barn är kastlösa och de kommer till barnhemmet ur svåra förhållanden så som missbruk, svält och prostitution. Många av deras nära anhöriga, syskon och föräldrar har dött eller mördats. Enligt det indiska samhället är dessa barn de lägsta av de lägsta och männen tar sig därför rätten att behandla dem så som de anser att de förtjänar, oavsett vilka barnen verkligen är eller vad de gör. Misshandeln saknar grund och det finns ingen kultur som skulle kunna "rättfärdiga" handlandet. Det som äger rum har grunder i ren rasism. Barnen är också djupt beroende av barnhemmet och de vågar och kan därför inte göra någonting åt sin situation. De är helt utelämnade även om deras vilja att förändra är stark.
.
Vi har tidigare anmält detta till den organisation som vi åkte genom, Adoptionscentrum, Stockholm. AC anser dock att det inte är nödvändigt med samtala kring frågan längre. I deras svar till oss meddelade de att de ansåg att detta är något som man måste arbeta med långsiktigt och genom utbildning av personalen. Ett faktum som vi anser att de förbisåg, och som vi ett antal gånger har försökt påpeka, är att utbildning av den fattiga personalen är väldigt bra men bara kommer att ha inverkan på agan. Det är inte agan som vi idag riktar störst fokus mot, utan den grova misshandeln utövad av de tidigare nämnda männen. Utbildningen har även varit planerad under minst två år utan att träda i kraft. Under dessa förhållanden lever nu närmare 100 flickor och pojkar, då 14 nya barn anlände efter vår avresa. Detta anser vi är något som man inte enbart kan arbeta med långsiktigt. Det kräver ett omedelbart agerande.
.
Vi sickar gärna våra vittnesmål om de önskas.
Vi är mycket, mycket tacksamma för er tid och ett svar!
.
Josefine Jacobsson
Linnea Karlsson
Sara Arrhusius

8 Januari 2011

.
Vi hade varit på barnhemmet i 94 dagar. Den 8 Januari 2011 slog något slint i Mammus huvud och för fösta gången slog han barnen nästan direkt framför våra ögon sedan den där första natten den 24 Oktober 2010.
Han slog fyra av de yngre pojkarna tre gånger under samma dag. Ytterligare tre pojkar och en liten flicka, hamnade också i hans väg.
.
Pojkar med krökta ryggar som gömmer sig i skuggan av mangoträden, bekännelser avgivna längst in i det mörka hostel, barn som vägrade säga ett ord fastän hela kroppen gråter floder. "When you in hostel didi, he no beat. But when you not here he beat." Det var nu jag på allvar förstod hur förskräcklig och grov misshandeln var då jag inte befann mig i barnens närhet. Det var det de äldre pojkarna som var mest utsatta, de från 12 år och uppåt, men den 8 Januari 2011 slog Mammu allt och alla och den yngsta var runt nio år gammal. Trots att pojkarna i stor utsträckning är syskon så finns det ändå en stor och ansträngd tystnad mellan dem. För vissa saker saknas ord, men att själv bli slagen är lättare att acceptera än att sina bröder blir det. De äldre bröderna var i uppror. Vi har sett de där pojkarna känna mycket. De har gråtit, känt hopplöshet och skam, men det var nog den första gången som jag verkligen kände deras ilska.
.
När jag och Linnea kom in i hostel var alla barnen i rörelse. De äldre pojkarna satt i grupper och pratade. När vi kom in tittade de knappt upp, men e av pojkarna tog mod till sig trots att det inte krävder mer än en blick för att vi skulle förstå. "Vilka?" Det var som om allt blev svart. Det var som om någon tryckt på strömbrytaren. Pause. Mörker. Så var de alla där, alla fyra pojkar. Jag minns inte ifall de alla grät där och då, det enda som flimmrar förbi är en pojkarna som står framför mig med tårarna rinnande nerför kinderna. Alledeles tyst stod han och grät. Utan att darra, utan att ens så mycket som hicka till, rann ränilarna stilla. En annan lade försynt sitt huvud mot min axel. Herregud. Jag måste veta varför. Det måste finnas en förklarlig anledning till att detta helvete existerar.
Den äldre pojken som tidigare kommit fram till oss, satte sig på bänken intill. När jag frågade om varför de hade blivit slagna översatte han de yngres tyst framlagda vittnesmål.
.
- Mammu slog dem för att de inte gick till skolan idag.
- Förklaring. Varför gick ni inte till skolan idag?
- Vi hade smutsiga skoluniformer så Mammu sade att vi inte fick gå.
.
För vissa saker saknas ord.
Efter en stund av tystnad kom det så slutligen fram att de inte heller hade fått någon mat på hela dagen. För om man skolkar från skolan så kan man inte förvänta sig något, inte ens barnhemmets eftermiddags ris. Några av de äldre killarna var snabba med att sno lite phokalo bato från köket som de sedan gav till sina småbröder. De satt på sina sängar och åt under tystnad. Linnea stod lite längre bort och strök en av pojkarna över huvudet som han borrat ner i kudden. Jag såg på dem alla. Det var så många barn. Det var fyra barn för många som klagade över smärta i knäväck och över revben. Det var åtta stycken svullna leder och fyra par blöta kinder för många. Käppar, rep och ringbeklädda knytnävar. Stenar, örfilar och slag med både sluten och öppen hand. Orimliga anledningar givna efter att slagen slutat hagla eller ingen förklaring alls. Det var så det gick till. Den lilla flickan hade han slagit med ett rep. Resten hade fått upprepade slag över revbenen, i knäväcken och över ryggen.
Dagen efter skulle barnen på barnhemmet på utflykt. Något en av pojkarna hade pratat om i två veckor. Picknick i djungeln. När jag satt på hans säng den kvällen somnade han med tårar i ögonen. Mammu hade sagt att han var för värdelös för att få följa med dagen efter.
.
/Josefine

Och jag lämnade kvar honom åt Mammu. Alldeles ensam.


En av de få anteckningar jag skrev under tiden på barnhemmet.
"Älskade, älskade R. Vad gör man när världens finaste pojke sakta, sakta tappar fotfästet? Vad säger man till världens finaste kille när han gång på gång blir slagen? Varför ska han som är ett så mjukt barn tvingas till att bli så hård. Jag kan bara krama och viska att han är bra. Jag kan bara låta honom vara barn och leka för en kort sekund mellan slagen...Jag ser att han faller och jag kan inte fånga honom. Trots att jag älskar honom så innerligt." 

Minnesbilden av hur Mammu smeker honom över kinden på tågstationen. Eller tanken på de där två ögonen som berättar att jag blev slagen idag igen utan någonting i blicken som söker en förklaring. Jag har inte ord nog för att förmedla hur det känns i mig men det spelar heller ingen roll. För det är i honom som det gör ont och inte i mig.

Sista kvällen låg han gömd med ansiktet under filten. Han kände att jag satte mig ner på hans sängkant och han stack ut sin sin hand och fattade min. När jag rörde mig så klämde han åt runt mina fingrar. Jag gick först när han hade somnat och då var det sent in på natten.

När vi tog ett sista förväl dagen däpå så kollade han på mig med vädjande ögon. 

    - Ta med mig till Sverige, ta mig vart som helst men lämna mig inte här alldels ensam.  

/Linnea


SIDA

Den 5 Juli 2011 hörde vi av oss till SIDA i ett mejl angående barnhemmet. Sedan dess har vi inte hört något från SIDA, men igår, den 9 Augusti 2011, fick vi ett kort svar.
'

From: lotusbarnen@hotmail.com
To: sida@sida.se
Subject: Barnmisshandel och korruption på Adoptionscentrums barnhem
Date: Tue, 5 Jul 2011 18:01:50 +0200
Hej!

Vi har tidigare arbetat som volontärer på barnhemmet ---- i Orissa, Indien. Vi fick vår kontakt förmedlad av Adoptionscentrum och under vår tid på barnhemmet uppdagades en verklighet med grov misshandel av barnen på institutionen. Vi anser inte att Adoptionscentrum som årligen adopterar barn från barnhemmet samt bedriver biståndsprojekt på ---- tar sitt ansvar för att sätta stopp för barnmisshandeln. Vi ställer oss mycket kritiskt till adoptionscentrums agerande och anser att de bryter mot sina egna stadgar.

Vi vet att SIDA har bidragit med stora summor pengar till Adoptionscentrums projekt på ----. Vi vänder oss till er för att vi har all anledning att tro att korruption av svenska biståndspengar äger rum på ---- samt Adoptionscentrums agerande i frågan om barnmisshandeln.

Hur ser ert samarbete ut med Adoptionscentrum i allmänhet?
Hur ser ert samarbete med ---- ut idag och hur har det sett ut tidigare? Vilka bidrag har givits till organisationen och Adoptionscentrums projekt?

Vi föreslår att vi kan träffas och diskutera saken vidare.

Med vänlig hälsning
Linnea Karlsson, Sara Arrhusius och Josefine Jacobsson


From: ----@sida.se

To: lotusbarnen@hotmail.com
Subject: svar ang. stöd till barnhem i Orissa 
Date: Tue, 9 Aug 2011 11:38:37 +0000


Hej Linnea, Sara och Josefine!


 

Tack för ert email till Sida ang. förhållandena på ---- barnhemmet i Orissa. Vi beklagar att svaret dröjt. Tyvärr hamnade det mellan olika stolar i semestertid. Vi tar era uppgifter på stort allvar och kommer naturligtvis att följa upp detta. Då flera berörda personer på Sida fortfarande befinner sig på semester kommer vi att återkomma till er under nästa vecka.


 

Med vänliga hälsningar

 

 

----

Programhandläggare

 

 



NHRC


'
National Human Rights Comission (NHCR) är den högsta mänskligarättighets instansen i Indien. Då vi ansåg att barnen på barnhemmet var i behov av större beskydd än vad en eventuell utbildning i psykologi skulle medföra, tog vi kontakt med NHRC genom den jurist vi kontaktat, och en NGO i Varanasi. Den indiska regeringen är väl medveten om de stora missförhållanden barn lever under på barnhem i Indien, men utredningar rinner ständigt ut i sanden då utredarna har svårt att finna bevis i alla de otaliga fall av sexuella övergrepp och misshandel som sker. Både drabbade och vittnen befinner sig under ständiga hot och bejakar sin egen och sina familjers säkerhet högre än upprättelsen ett domstols beslut skulle medföra.
'
För att hjälpa barnen måste NHRC förstå att fallet och ärendet är högst aktuellt och att det svenska samhället ställer sig bakom den utredning som genomförs. Detta kommer att leda till en grundlig genomgång av organisationen som helhet. Utöver det har vi även bett om en utredning angående pengaskinger då det för oss är uppenbart att enbart en bråkdel av alla biståndspengar verkligen nått barnen. Media är kontaktade, och vi väntar på deras respons.
'
/Sara
'

'

March 2011

Attention National Human Rights Commission – New Delhi / India

Physical abuse and violence against children in orphanage in Orissa: ---

'

Honourable Chairman,

'

Systematic and grave violence of its orphans is a daily affair at --- in --- district of Orissa. Children are molested everyday by people like --- and ---. More people at the orphanage are involved in the abuse. A whole generation of Indians will be shattered for life because of this violence in orphanages in our country. Please protect these children and do investigate this matter at the earliest!

'

 


 


Du gör skillnad

.
Fråga från en läsare: Vad gör jag för skillnad genom att kika in på bloggen?
.
Svar: Alla de barn ni ser på bilderna är totalt utelämnade till sitt öde på ett barnhem som mer liknar ett fängelse. Gång på gång utsätts de för förnedringar och slag som riktas mot dem eftersom att det inte finns någon som beskyddar dem. De svenska organisationerna har bestämt sig och vill arbeta långsiktigt, men den misshandel vi bevittnat är så grov att vi anser att inget barn ska behöva leva under dessa förhållanden längre än nödvändigt. Nu behöver vi din hjälp istället. Barnen behöver beskydd nu, och de enda som skulle kunna förändra är barn- och mänskligarättighets organisationer. Ännu större än de som redan vänt barnen ryggen. Stora medier behöver uppmärksamma fallet för att barnen ska få möjlighet till ett mänskligt liv.
.
Vi är trötta på att barn blivit till en handlingsvara och att människor tjänar pengar på bistånd. Kika in på bloggen då du har tid, snälla länka och kommentera. Du gör skillnad genom att uppmärksamma och sprida så att vi tillslut når den aktoritet som kan komma med sitt beskydd.
.
/Sara, Linnea och Josefine

Censurerat Blogg-inlägg

Det här är ett av de blogginlägg jag skrev på min privata blogg under min vistelse på banhemmet. Bloggen lästes av mina vänner, familj och av de personer involverade i barnhemmets utveckling, biståndsgivare, faddrar och komunikationsansvariga. Kort efter att inlägget publicerats blev jag däremot tillsagd att censurera min blogg och kontakten med de svenska organisationerna blev kylig, näst intill ignorerande. Organisationen var sedan länge informerad om förhållandena på barnhemmet, men hade ännu inte agerat.


ONSDAGEN DEN 2:E JUNI 2010


"Äntligen kom alla tårar. Äntligen faller de helt hejdlöst ner längs kinderna, snorigt och rödprickigt ansikte. Idag fick jag slita loss en trästav från en av husmodrarna igen. Vi var i matsalen då en pojke, M, inte ville sätta sig ner for att äta. M har epelepsi och svåra brännskador från en mycket allvarlig olycka. Kombinationen och minnena har gjort att han fått en utvecklings svårighet som gör honom långsammare än de andra barnen. Men han ar så äkta. Helt genomskinlig och man ser rakt in i hans själ. Jag hittar mig själv dar, redan från första dagen. När M blir slagen sa blir hans ögon helt tomma och han kryper ihop till en liten boll som ligger och kvider mellan slagen. Jag orkar inte se det här mer nu. Inte ett enda slag till. Jag är inte stark nog att hantera det här längre. Det ända jag vill är att skrika och slita i mig själv tills något gar sönder i mig istallet for i honom. Fattar de inte vad de gör med själarna? Det hemska är att det sker ännu oftere när inte jag är omkring. Så fort jag kommer stoppar jag det, så det vet av mina ilskna ögon att det ar helt förbjudet då jag är omkring. Men hur ska det gå nu när jag åker?


Fy fan för världen ibland. Fy fan for Gud om något sånt nu finns. Fy fan för att jag är jag och inte M som blir slagen. Jag skulle korsfästa mig i barnens ställe om jag kunde! Just nu känner jag bara åt helvete med alla leenden och all tro pa en bättre framtid. Djävulen glöder i de här människorna och jag vill inte leka längre. Hur kan en människa bli sa halv, forskräcklig och ändå fungera normalt? Äta och sova om nättern?


Ja duggregnet kom precis för att ge oss en sval bris. Det är 41.5 grader idag. Det här är M. Världens vackraste pojke:"




/Sara


Ett förtydligande

Barnhemmet

Organisationen som är uppkallad efter barnhemmet ansvarar även för 4 skolor, ett antal miniföretag samt en läkarstation. Idag är dessa projekt finansierade av Sverige, Frankrike, Schweiz, inhemska donationer och är även statligt finansierat.

Om Svenska adoptionscentrum

Adoptionscentrum (AC) är en landstäckande organisation som adopterar barn från vårt barnhem. AC adopterar barn från 20 länder och bedriver biståndsverksamhet i 15 länder. Vi har varit i kontakt och suttit i möte med AC vid två tillfällen. Vid det första mötet var den ansvarige för barnhemmet/landsansvarig närvarande. På det tredje mötet deltog ansvarige för barnhemmet /landsansvarig samt chefen för utlandskontakter. De båda arbetar på adoptionscentrum och är avlönade.

I Adoptionscentrums namn arbetar en grupp människor ideellt med bistånd till barnhemmet och projekten omkring, bland annat med fadderverksamhet. Stora summor pengar går till barnhemmet varje år. I bloggen kommer vi att namnge denna organisation som "Den ideella organisationen".

/Linnea, Josefine och Sara


Förnedring

Hennes namn betyder söt och hennes namn är också namnet på indisk kaka. Min favoritkaka.

Ni kan se henne under mangoträdet. Hon satt alltid där och funderade när man kom ner till barnhemmet. Jag han knappt komma fram till hennes förän hon skrek till. "Bhalla nei" med betoning i rösten. "Jag mår inte bra". När man sa att hon var vacker då skakade hon på huvudet. Visst var hon söt men hon lyste av helt annan kraft. Den kom inifrån. Flickan har en  fot som vuxit snett och som hindrar henne från att leka med de andra barnen, hindrar henne från att springa och från att dansa. Det tog mig faktiskt flera veckor innan jag såg att hennes händer också var skadade. Jag var för tagen av förståndet i hennes blick och styrkan i hennes röst. WOW! Tejejen gav mig mindervärdeskomplex istället. 

Trorts det mötte hon en värld där de jämnåriga flickorna i skolan hällde vatten över hennes ansikte, men ändå så kämpade hon. Hon kämpade och slet med sina fingrar och med fingervirkningen trots att de arbetade emot henne.  Så kom dagen då Mammu skulle ge barnen skor. Barnen stod på led, en och en tog de tacksamt emot de gråa flippfloppen. Det gjorde även Söt. Trots hennes handikapp försökte hon gång på gång att sätta på sig samma skor som de andra barnen. Jag orkade inte titta på kampen hon utkämpade. Jag blundade hårt, avtrubbad av all barnmisshandel och förnedring. Infekterad av livet innanför murarna såg jag på Josefine.

- Är rättvisan värd att kämpa för?
Vi gick fram till hennes farbror.
- Hon kan inte gå i vanliga skor, hon behöver specialskor. 

Då gjorde han det otänkbara. 

På Oriya befallde han henne att gå på en rak linje inför alla de andra barnen. Skräckslagen försökte hon ställa sig upp med skon hängandes på foten, knep så hårt hon kunde med sina små tår kring den lilla remmen. Man kunde se på henne hur gärna hon bara ville vara precis som alla andra. Hon snubblade fram med skon hängades runt foten och la krokben på sig själv, föll framåtstupa och han precis få tillbaka balansen innan händerna tog emot i betongen. Bortgjord trippade hon barfota iväg efter sina vanliga skor. När hon kom tillbaka skulle hon med tårar i ögonen skulle hon än en gång bevisa att hon kunde gå. Hon gick några steg, släpandes med ena foten i marken. Mammu hånlog.


- Du ser att hon kan gå i sina specialskor, så beställ ett par åt hennes bad vi Mammu
Han skakade på huvudet och med ett leende konstaterade han. 
- Hon kan ändå inte gå. 

Efteråt satt hon i mitt knä en lång stund, på rutin torkade hon stilla bort sina tårar med sin näsduk, medan jag strök henne över ryggen. Även om vi hade talat samma språk så hade jag omöjligt kunnat ge en förklaring eller ett endaste tröstande ord. I den stunden kunde ingenting väga upp vad hon precis blivit utsatt för. Hon kände förnedringen i hela kroppen trots att hon bara var åtta år.
´
En text om Söt
/Linnea




Nödvändiga krav

En av Adoptionscentrums underorganisationer har meddelat att de ännu inte betalat in årets bidrag till barnhemmet. Den pressen är viktig. Nu får vi bara hoppas att de snart ställer en rak och uttalad press på barnhemmet.

Adoptioncentrums agerande

.
Vi skickade vårt första mail angående barnmisshandeln den 12 December 2011 till Adoptionscentrum (AC). I brevet så står det bland annat:
`
"En av de finaste, mest ordningsamma pojkarna i hostel har under vår tid här bivit slagen minst två gånger. Det är ett tydligt bevis på att de blir slagna oberoende av vilka de är som människor. De skulle kunna uppnå vilka krav som helst, göra vad som helst och ändå bli fysiskt och psykiskt misshandlade."

Under vår tid på barnhemmet gjordes inga direkta åtgärder för att skydda barnen trots upprepade mail till Adoptionscentrum. När vi sedan kom hem hade vi ett möte på AC:s huvudkontor den 16 februari 2011. Där lämnade vi in ett färdigskrivet vittnesmål med datum och i vissa fall även tid, kopplat till det vi bevittnat. Vittnesmålet togs emot, men ännu har ingen respons givits.
.
Under de månader som vi nu varit ifrån barnhemmet, har vi haft löpande kontakt med barnen och några av de anställda. Genom den kontakten har vi kunnat följa utvecklingen på barnhemmet och hur situationen förvärrats gradvis. All information har rapporterats via mail till Adoptionscentrum. Den 9 Juni 2011 hade vi nästa möte med AC. Vi har konternueligt framhållit att AC genom de bistånd de ger och det inflytande de har, är kapabla att sätta stor press på barnhemmets ledning och där med förändra barnens situation. Deras svar har varit att man, bland annat på grund av oro över att förlora adoptionsmöjligheterna, inte kunde eller tänkte agera. Istället sa de, och bekräftade senare via mail, att man ska starta upp en utbildning värd 100 000 svenska kronor för personalen i barnpsykiatri. Alla ska utbildas, även Mammu och Secretary, vilka enligt anställda på barnhemmet misshandlat barnen blodiga.
.
Den 9 Juni 2011 var det 179 dagar sedan vi rapporterade om Mammus psykiska och fysiska misshandel av barnen för första gången och 113 dagar sedan som vi berättade om Secretarys sexuella utnyttjande av flickorna.

12 December 2010

Hej ----!!

-----; du vet att vi beundrar dig som person for allt det du har gjort for dessa barn. Det ar helt otroligt och det du har gjort kan INGEN ta ifran dig.

Dock har vi nu hamnat i en situation som ar ohallbar. En av de anstallda i office, en viss ----, misshandlar barnen kontinuerligt av anledningar som ar outgrundliga. Barnen lever under standigt hot fran honom, ett hot som kommer att fortsatta da de ar helt beroende av hans valvilja. Det ar fruktansvart. Hans handlingar begas pa rasistiska grunder och det han vill uppna, och ocksa uppnar, ar fornedring. Fornedring av dem som jamlika manniskor.

Barnen lever i ett snedvridet beroende. De kanner tacksamhet for allt han ger dem samtidigt som de ar skrackslagna for honom. Denna situation ger hans slag annu mer tyngd

En av de finaste, mest ordningsamma pojkarna i hostel har under var tid har blivit slagen minst tva ganger. Det ar ett tydligt bevis pa att de blir slagna oberoende av dem som manniskor. De skulle kunna uppna vilka mal som helst, gora vad som helst och de skulle anda bli psykiskt och fysiskt misshandlade.

Det kan inte fortsatta sa har.

Vi har funnit oss i att husmodrarna slar och de vuxna som lever i standig kontakt med barnen. Det ar oerhort svart for tva outbilade kvinnor att ha ansvar for 82 barn i aldrarna 4-18 ar. Men det har ar annorlunda. Det har ar misshandal och ett brott mot internationell och indisk lag. Det ar rasism. Trots att kastsystemet nu ar olagligt sa styrs barnhemmet av dess osynliga lagar. Man behandlas efter sitt kast.

Vi vill lika lite som du att bidragen ska dras in fran det har barnhemmet men det maste snart bli en diskussion om det. Kanske helst redan nu nar vi ar har. Vi tre och Sara maste atminstone ha en oppen dialog om hur vi ska hantera det har tillsammans.

Jag tycker inte att vi ska gora nagonting overilat da det kan utsatta barnen for fara men vi maste handla pa nagot satt och vi maste handla  snart.

Det passerar otroliga summor pengar genom barnhemmet. Sveriges bidrag ar inte det enda som far MMSB att ga runt ekonomiskt utan ett flertal internationella organisationer hjalper till. Trots detta har barnen knappt nagra klader och de klader de har, har de fatt av sina familjer, de fryser for att de inte har ordentliga filtar och alla har inte liggunderlag trots att de ligger pa betongbaddar. Om det ar som vi misstanker sa finns det ett enormt pengasvinn, ett hal i ekonomin som vi inte ser.

Det finns inga anklagelser i detta mail endast en enorm uppgivenhet. Vi vet inte vad vi ska ta oss till bara att nagonting maste goras.

Med varme

Josefine och Linnea

 

(Detta mail är det första mail som vi skickade till AC angående misshandeln på barnhemmet)


När barn får vara barn


Varför du ska stanna på bloggen

Vi behöver varje klick. Barnen behöver varje sidvisning. Förutom att vi anser det vara viktigt att vart enda ett av våra barn får ett ansikte, ett namn och ett minne så betyder varje läsare mer än så. Barnen på bilderna lever i en verklighet av misshandel, förtryck och förnedring utan att någon av de ansvariga svenska organisationerna agerar.  De BEHÖVER ditt klick och det för oss närmare ett agerande.
Vi ses imorgon!
.

Josefine, Sara och Linnea

Namaskar

 

Jag ville aldrig åka ifrån barnhemmet trots att det ofta kändes som om jag skulle går under. Då det inte fanns någon att ta stöd mot, lärade jag mig snart att hantera alla mina känslor på egen hand då de översvämmade över och bildade stora tsunamivågor. Barnen på barnhemmet har känt och sett sa mycket död att jag böjer mig inför dem om och om igen. Trots det gick det aldrig att acceptera den ensamhet och den lott de givits fullt ut.

 

Älskar du mig?

Skulle du komma och hämta mig från barnhemmet under lovet?

Även om jag var sne och hade en missbildad fot som gjorde mig halt?

Skulle du oroa dig över att jag inte skulle duga till att arbera pa risfälten?

Säg bara ja eller nej... Så att jag får veta om jag ska glömma dig eller ej, och om var jag hör hemma.


Den 7 maj 2010

Jag läste ur Bröderna Lejonhjärta for barnen igår. När vi kom till ett visst stycke fick jag ta en paus, andas och koncentrera mig på att inte börja grata. Så här gick det:

 

If I die at sea my love,

perhaps one evening,

a snow-white dove flies home to you,

and to your window hurry,

then my soul I near,

wanting to rest a while

in arms so dear.

 

Visan beskriver en sorg om kvällen då mamman sitter och syr, sjungandes om sin försvunna make. Bröderna Lejon lyssnar stilla i rummet intill och lilla Skorpan, krokig, besvärlig och eländig, börjar gråta. Skorpan är rädd, för han fick precis veta att han kommer att dö snart. "Hur kan det vara sa hemskt att vissa måste dö då de inte ens fyllt tio år?" sa han. "Vet du vad Skorpan", viskade Jonatan. "Jag tror inte att det är så hemskt, jag tror att det kommer att bli fantastiskt. Det är bara ditt skal som kommer att ligga under jorden. Du kommer att flyga iväg till ett helt annat ställe." "Var då?" "Till Nangiyala, sagornas land där bortom stjärnorna. Och vem vet... kanske flyger du till mig en kväll från Nangiyala. För att sitta på mitt fönsterbräde som en snövit duva." Men då började Skorpan hosta igen och Jonatan, stark, modig och vacker, lyfte honom upp i sitt knä och sjöng:

 

My little Scotty,

I know your soul is here

wanting to rest awhile

in arms so dear…

 

Inte förns då tänkte Skorpan på hur det skulle bli i Nangiyala helt ensam. "Jag vill ju bara vara där du är Jonatan." "Men Skorpan jag kommer ju också dit tids nog." "Ja tids nog ja, men tänk om du lever tills du är nittio år!" Då sa Jonatan att i Nangiyala är tiden inte den samma som på jorden. För om Jonatan verkligen levde tills han var nittio år gammal, så skulle det inte kännas som mer än två dagar for Skorpan. Och Skorpan forsökte sluta gråta men sa i sin rädsla: "Tänk bara hur bra det skulle vara om du skulle flyga dit först så att du kunde vänta på mig..." "...Det tycker jag också Skorpan, men istället måste jag leva här pa jorden utan dig - kanske i nittio år!

 

 

/Sara



Introduktion

Under 2010 arbetade vi som volontärer på ett adoptionscentrums barnhem beläget i ett av Indiens fattigaste områden. På barnhemmet där det bor omkring 100 barn, blev vi vittnen till en nedbrytande och brutal, psykisk och fysisk misshandel som barnen på barnhemmet levt med under många år. De befinner sig nu i en oerhört utsatt situation, är beroende av organisationen för att få mat, sovplats och utbildning och har därför inget annat val än att finna sig i de övergrepp de utsätts för.

 

Under vår tid på barnhemmet bevittnade vi fruktansvärda våldshandlingar utförda av ”Mammu”, barnens så kallade farbror, som länge varit anställd inom ledningen på barnhemmet. Individer både på och utanför barnhemmet har även antytt att sexuella övergrepp av både flickor, pojkar och av personal, är en återkommande verklighet. Ytterligare en man, som idag innehar positionen som Secretary, har tidigare blivit avsatt på grund av pengatvätt, korruption och de brutala övergrepp han utsätter barnhemmets barn för. I februari 2011 blev han återinsatt på sin tidigare post utan att någon fanns där för att skydda barnen.

 


Vi har i snart ett år rapporterat den fruktansvärde misshandel som pågår på barnhemmet, men ännu har inga tydliga åtgärder vidtagits för att skydda barnen i deras akuta situation. Som tre unga tjejer har vi varit maktlösa utan stöd från de organisationernas som arbetar med barnhemmet. Svenska Adoptionscentrum har adopterat barn från barnhemmet i tiotals år. Sida har även gett bidrag till barnhemmet genom att antal olika projekt.


Centralt i den diskussion vi fört med dessa organisationer har frågan om i vilken utsträckning våld är acceptabelt varit central. För oss tre är alla typer av våld helt otagbart, men i Indien kan aga till en viss grad vara socialt accepterat och sett som ett verktyg för uppfostran. Termen blir däremot allt mer kontroversiell och för en djupgående diskussion är det viktigt att skilja på vad som är aga, vad som är misshandel och hur man ska hantera att våld är en vardag för barnhemmets barn. En del av de anställda i barnhemmets ledning använder sig av stenar, käppar, och ringbeklädda knytnävar för att skada barnen, det har vi bevittnat och misshandeln som försiggår bakom stängda dörrar är med all säkerhet mycket värre. Våldet är planerat, förnedrande, obefogat och blodigt. Vi vill inte att dessa män vistas i närheten av barnen de förgripit sig på, utan istället ställs inför rätta i indisk domstol. Barnen lever idag under ett ständigt hot, är rädda och förtryckta och deras situation behöver uppmärksammas. Det är dags att någon ställer sig på deras sida nu.


Linnea Karlsson, Josefine Jacobsson och Sara Arrhusius

 

 


RSS 2.0