Vi fick nyligen veta att en av kvinnorna på Adoptionscentrum ska åka ner till Indien i oktober för att göra ett av sina tre rutinbesök på Adoptionsavdelningen på barnhemmet. Läs vårt mejl till den ansvarige för resan. Vi har censurerat namn och en mening som kan leda till att andra kommer till skada.

Nu har vi fått en inbjudan till ett andra möte med MIA, denna gång tillsammans med Adoptionscentrum. Det känns bra att träffas igen. Vi kan inte säga mycket mer än att vi innerligt hoppas att AC har ändrat sin ställning i frågan och insett värdet av att aktivt agera. Vi har aldrig tidigare haft så mycket kött på benen som vi har nu.

.

Vårt syfte med bloggen har varit att:

1. Att barnen ska få en värdig uppväxt utan misshandel och förnedring.
2. Att AC står bakom oss och National Human Rights Commission i processen: De två männen som misshandlar barnen ska ej få vistas på eller i närheten av barnhemmet.
3. Att AC sätter ner foten, och aktivt tar ställning (som bidragsgivare/betalare har de ett ansvar över barnen).
4. Att om AC inte tar sitt ansvar önska vi påverka/väcka en annan organisation som i sin tur kan komma med sitt stöd.
5. Väcka frågan om att ingen organisation (AC, SIDA och övriga internationella organisationer) som tidigare samarbetat och idag samarbetar med barnhemmet, tagit sitt ansvar då två män i barnhemmets ledning misshandlar barnen.

Hittills har vi uppnått dessa resultat:
Det är nu en månad sedan vi startade det här projektet och vi har nått oerhört snabba resultat genom att vända oss utåt och öppna upp frågan för allmänheten. Med hjälp av Lotusbarnen har vi fått ett möte med MIA (Myndigheten för Internationella Adoptionsfrågor) och nått fram till Unicef Indien. AC har fortfarande inte hört av sig till oss men vi vet att även de inom kort ska hålla ett möte med MIA. Efter detta får vi se hur de väljer att agera och vad för ställning MIA tar i frågan. Unicef undersöker fortfarande vad de kan göra i fallet och vi kommer snart att höra av oss till dem igen för att bli uppdaterade på hur arbetet går. Vi vill att alla inblandade organisationer ska veta hur viktigt det är att man agerar i detta fall för att markera en grundläggande standard av socialt ansvar och omvårdnad. Detta barnhem är ett strå i stacken, men än så viktigt. Det här är ett fall som kommer att rädda många människors liv.

 

Ni kommer fortfarande kunna följa arbetet här på Lotusbarnen, med nya inlägg att läsa, men just nu är vårt arbete utanför den här sfären så mycket större att vi väljer att lägga mer kraft där. Tack för att ni hjälp oss uppmärksamma situationen. Tack till er läsare, alla journalister, NGO-representanter, FN och Unicef representanter, myndigheter och Barnombudsmannen. Vi följer upp inom kort!

/Sara, Linnea, Josefine

 

 

Jag och Linnea följde efter K. Barnen var i skolan och hostel stod tomt. K. hade hittat oss på Adoptionsavdelningen där vi hjälpte till med de mindre barnen. Hans allvarliga ansikte i halvdunklet hade bett oss att följa honom. Utan att yttra ett ord lät vi honom leda oss bakom byggnaden där barnhemmets bil stod parkerad.

"Det är verkligen bara barn. Det är verkligen bara barn."

Dear Josefine,

T. lekte med en av de äldre killarna i hostel sent en kväll. De brottades ganska vilt och någon gång under lekens gång slog T. huvudet i den kalla betongväggen. Ensam kröp han upp i sängen med ansiktet mot väggen. En av de yngre pojkarna kom framspringade till mig där jag satt i en annan del av hostel och tog min hand. Drog med mig längre in bland bäddarna till där Linnea satt.
.
- Jag kan inte väcka T. ordentligt. Vi måste få upp honom.
.
Det spratt till i hjärtat. Till en början skakade vi honom lite lätt.
.
- T. vakna. T...
.
Flera pojkar samlades kring oss där vi stod och husmamman drogs till uppståndelsen. Vi skakade den lilla pojken allt hårdare. Försökte få kontakt. Omtöcknad, med blanka ögon, vände han sig mot oss samtadigt som dimman höll på att uppsluka honom igen.
.
- Oroa er inte. Han behöver bara sova.
.
Jag och Linnea tittade förstummat på husmodern. Efter flera år som idrottare visste vi att det är livsfarligt med sömn vid en hjärnskakning. Istället lyfte vi upp pojken och bar honom ut från hostel. T. hängde över min axel, flöt mellan medvetande och sömn medan vi gick med honom hem till sjuksköterskan som bodde med sin familj på området. Hos sjuksköterskan piggnade T. till men han hade fortfarande problem att fokusera blicken och ville helst sjunka tillbaka mot sängen. Den kvällen slutade med en bil till sjukhuset för undersökningar av T. 
.
En husmamma arbetade i pojkarnas hostel under den tiden. Det bodde under den perioden 52 pojkar mellan fyra och tjugo år gamla i hostel. Om vi inte hade varit där den kvällen hade T. legat ensam i sin säng med hjärnskakning utan att någon hade upptäckt det. Barnens psykiska och fysiska hälsa är inte bara i fara på grund av misshandeln. Underbemanningen gör att de ständigt löper risk att råka illa ut på grund av att skador som de som barn ådrar sig inte upptäcks i tid. Husmödrarna hinner helt enkelt inte se alla infekterade sår, alla bölder eller alla förkylningar.